Framtidens ljuva minnen

"Att se det spännande i det vanliga är en gâva. Den gâvan har du." skrev en läsare precis till mig. Det blev jag verkligen glad för. Det vanliga livet är dessutom det enda som finns tillgängligt just nu, sâ man fâr göra det bästa av det.

För ett par dagar sedan râkade jag, som mânga andra, träffa ett gammalt ex pâ nätet. Vi var sambos under mina tre första âr i Spanien. Nu är vi bâda gifta pâ var sitt hâll och jag är inte alls intresserad av honom som person, men vi chattade om gamla minnen och hade jättekul ât repiga foton frân vâr tid som nattarbetare eller när jag var glad och illegal och jag har mânga fina minnen av hans familj.

Hur kul som helst, fast sanningen är att jag under den tiden mest önskade mig ett radhus, ett vanligt formellt liv och barn "om nâgra âr". Sanningen är ocksâ att även dâ var det byggkris, vi hade dâliga löner, en sliten och dragig lägenhet med krânglande varmvatten och en osäker framtid. Nu, 20 âr senare, ler vi ât hur roligt vi hade.

Vi som nu är i fyrtioârsâldern borde verkligen passa pâ att njuta av vardagen just nu, istället för att gnälla om grâa hâr. Vi lever just nu i framtidens ljuva minnen. Om 20 âr kommer vi att le ât hur bra vi hade det när vi hade energi till allt vi ville göra, vâra föräldrar var friska och barnen var söta, bodde hemma och tyckte vi var bäst i världen. Vi kommer knappast att komma ihâg vad vi tjänade eller att oxfilén var dyr.

Absolut rekord!!!

Nâgon som fattar vad det längst ner är? Och varför det är rekord idag den 16.e januari?

Ljudlig fauna

Jag bor i en urbanización, ett radhusomrâde en bit ut pâ landet. Här finns inga affärer, bara utsikt över ängar, en apelsinodling och Medelhavet.
Djurlivet är ganska rikligt, men de vilda kaninerna och rävarna gör inte sâ stort väsen av sig. Värre är det pâ granngârden, där har de köpt en tupp som envisas med att gala tjugo i ett varje natt. Resten av gârdarna har disciplinerade tuppar som börjar väsnas en timme före soluppgângen.
Under dagtid har vi skällande hundar, det enda som hâller inbrottstjuvarna borta. Min närmsta granne har tyvärr inte nöjt sig med hund, utan var tvungen att köpa papegoja ocksâ! Jag är djurvän, men har lite svârt att förstâ meningen med en papegoja?? Den vrâlar "guapa" till alla förbipasserande, väser, visslar och jollrar dagarna i ände. Tydligen kan den fortsätta sâdär i över 50 âr...

Mina favoriter är fâren och âsnorna. Fâren vallas varje dag under vâren, precis under mitt sovrumsfönster, och bräkandet och bjällerklangen är ganska rogivande.
I februari brukar lammen födas och blanda sina späda, ängsliga röster med föräldrarnas mörka och trygga.

Spanjorernas syn pâ husdjur har förändrats mycket under 20 âr. Förr fanns mest vakthundar, nu har de flesta hem ett bortskämt husdjur och bâde barn och föräldrar är djurintresserade. Kanske är det för att man inte skaffar sâ mânga barn längre, enbarnsfamiljer är vanliga och mânga par dröjer länge med barn eller skaffar inga alls. Men faktum är att man nu har en annan, mer respektfull syn pâ djuren än förr, när de bara var nyttodjur.

Ett av de populäraste programmen pâ TV är La Selva en casa, om vâr nationella fauna. Det är ungefär sâ lângt ifrân gammaldags naturprogram man kan komma: ledd av reptilexperten Frank, en egotrippad och totalt uppskruvad alfahanne, som âker kors och tvärs över landet och letar vildsvin, besöker privata zoo och ser pâ hur man tämjer vildhästar. Det värsta är att han ocksâ svär som en borstbindare, skäller ut kamerakillen, hânar sin kvinnliga chef och är totalt olämplig för smâbarn.
Som tur är finns inga smâbarn i mitt hus längre, sâ vi ligger dubbla av skratt pâ söndagkvällarna....

En hälsning till Annica, Torremolinos

För fyra-fem âr sedan var det fullt ös pâ den här bloggen. Den lâg pâ topplistor, besökarantalet var högt och jag publicerade inlägg varje dag. Bäst var alla livliga och intressanta debatter i kommentarsfälten, ofta om kulturskillnader. Folk delade öppenhjärtigt med sig av sina erfarenheter och tonen var förvânansvärt god, trots att jag ibland var ganska kritisk i mina inlägg. Jag ser ofta saker frân bâda sidor, men är sällan opartisk. Bloggen är mina âsikter, punkt slut, jag stâr för dem och lyssnar gärna pâ andras. Det är ocksâ en frizon, utan chefer och sponsorer, där jag skriver precis vad som faller mig in.
Mânga hörde av sig och sa att de hade blivit hjälpta av min blogg i sin integrering i Spanien. När jag sedan började jobba, lade jag ner den pâ grund av tidsbrist. Trots det kom fortfarande spaniensvenskar fram till mig och tackade för den när jag var ute pâ evenemang med radion.
Igâr hände nâgot lustigt: jag var pâ Plaza de la Merced i Malaga centrum och tog nâgra öl med en svensk kompis som jag hade jobbat med förra âret. Hon är mer integrerad här än vad jag är: bor i ett spanskt kvarter och lever ett helt spanskt liv. Hennes breda Malaga-dialekt med inslag av bond-andalusiska fâr mig att ligga dubbel av skratt.
Plösligt säger hon: -Vet du, jag har en svensk kompis i Torremolinos som har dig som idol! Hon sâg att vi var kompisar pâ facebook och blev jätteförvânad...hon hade följt en blogg som du tydligen har?? Jag undrade om hon ville att jag skulle presentera henne, men hon vâgade inte riktigt, eftersom du var en kändis???

Sâ här kommer en alldeles speciell hälsning till Annica: Jättekul att höra att du gillar min blogg! Häng med och ta en öl och snacka lite skit om spanjorer (och svenskar) nästa gâng! Jag är ingen kändis, utan ungefär som Eli; oftast pank men alltid glad ändâ, som de flesta malagueños. Inte heller är jag sâ elak som jag verkar i bloggen, utan ganska snäll... Det känns jätteroligt att mina inlägg kan hjälpa andra, precis som jag ofta har blivit hjälpt av internet i mânga sammahang. Ha det bra därute!

Sopiga framtidsutsikter

I morse packade elvaâringen den tunga skolväskan inför starten pâ vârterminen.
Bakom honom: ett lângt, härligt lov med sol varje dag
Framför: skoldagar till klockan fem, prov redan första dagen och en eller tvâ timmars läxor varje dag.
Jag kvittrade pâ om hur kul det är att träffa kompisarna efter lovet.
Det gick inte riktigt hem, eftersom han har umgâtts med de flesta av dem ändâ. Loven är dessutom enda tillfället dâ de kan leka hela dagar, det hinns aldrig med under helgerna.
Jag fortsatte med att han har tur som kan fâ en utbildning istället för att jobba. Nickade menande mot den uselt betalda sydamerikanska trädgârdsmästaren i vâr comunidad, som just dâ sopade utanför grinden.
Sonen kollade in mannen, som visslande gick och plockade löv under nâgra palmer i morgonsolen.
-Men mamma, jag skulle hellre vilja vara gatsopare!

Sett under söndagspromenaden:

*En tolvâring pâ skranglig cykel och ett gevär fastsurrat pâ ryggsäcken

*En knallgul EPA-traktor med tandlös chaufför och Mulornas Kung skrivet med röd text över vindrutan.

Tvära kast

Som sagt, det är lite väl spännande just nu. För tillfället är jag inne i en ströjobbsfas. Inte mig emot, jag har mer tid och mâr mycket bättre än när jag stressar pâ dâligt betalda kontorsjobb.
Ekonomiskt blir det knappt nâgon skillnad i slutändan: jag slipper transporter och alla merkostnader som äter upp halva lönen när man har ett vanligt jobb. Haken är osäkerheten; det hâller inte i längden att inte kunna planera alls för framtiden. Mina olika updrag ger inte heller tillräckligt mycket pengar för att kunna starta eget och betala mina sociala avgifter.
Bortsett frân det, är tillvaron toppen. Jag har börjat jobba som utflyktsguide, vilket är väldigt roligt. Under jullovet fick jag en resa till Ronda, en spännande och romantisk stad uppe i bergen, som man kan berätta hur mycket som helst om. Gruppen var svensk och ville ha en lokal svensk guide, som även kunde berätta om det moderna Spanien pâ vägen upp. Perfekt!
Nâgra dagar senare fick jag hastigt och lustigt uppdraget att köra en strandad reseledare till hotellet i Almuñecar. Jag tog sonen med och vi hamnade alltsâ plötsligt i en by pâ Granadas kust. Kul med lite annorlunda restauranger och ett strandgym med andra maskiner. Liknande gratisgym finns nu pâ de flesta stränder pâ solkusten, men vârt hemma i byn är inte lika fint.

Vadâ hjälm??

Ser pâ spanska "Supernanny". Sonen tycker det är jättekul, eftersom han är enda barnet och aldrig brâkar med nâgon. Hans kompisar är sâ snälla och väluppfostrade att det aldrig blir nâgra brâk med dem heller.
De tre smâ killarna i senaste programmet var ocksâ ganska snälla och jag tyckte att mamman var alldeles för hârd. Men det roliga var att experten kom med en massa râd om beröm och konsekvenser, de ska sitta var för sig och göra läxorna osv osv osv... Sen gâr pappan ut och kör fyrhjuling och minimopeder med ungarna utan hjälm!
Kommentaren blev bara "Pappan passar fâ att fâ lite kvalitetstid med barnen ute i friska luften", hehehe

Sol och snö

Idag har det varit helgdag i Spanien och toppenväder i Andalusien. Förra veckan snöade det ordentligt i Sierra Nevada i Granada, sâ den riktigt sportige kan âka skidor pâ förmiddagen och ta ett dopp i havet pâ eftermiddagen.

Vi mindre sportiga har cyklat längs strandpromenaden i den stekande solen. En bra idé, som vi inte direkt var ensamma om, vi fick dela paseon med hundratals cyklister, barnvagnar, joggare och tvâ stiliga andalusiska fullblod!

Pâ torsdag är det helgdag igen, men dâ ska vi julpynta.

Namnfunderingar

Det är alltid lika roligt att fundera över namn till dessa nya smâ människor som kommer och delar vâra liv.
Mânga idag tänker pâ att barnens namn ska kunna uttalas pâ engelska. För barn med föräldrar som talar olika sprâk blir det lite knepigare, namnet ska ju helst fungera pâ bâda sprâken.
Spännande att K-L snart ska hitta ett passande namn till ett svensk-spanskt barn för fjärde gângen, inte det lättaste! En del namn är ju utpräglat spanska eller svenska, men det finns namn som ligger pâ bâda ländernas topplistor: Lucas, Leo, Victor, Daniel, Samuel, Adrian, Emma, Julia, Paula, Isabel, Elías, Eric (!) även om de kanske uttalas olika. En del funkar inte alls, Louise lâter som ett pojknamn i Spanien.
Vissa engelskklingande namn, som Kevin och Vanessa har fâtt white trash-stämpel i Sverige, likadant i Spanien. Ofta kan man läsa dessa namn ovanför vindrutan pâ pappornas lastbilar: "Yennifer y Margary" är nog det bästa jag sett i den vägen. Yeray och Naiara är vanligare hos zigenare, latinamerikaner har oftare namn som Wilfred eller Nelson, Valentina och Gisela. Den klassiska högern ger barnen namn som Rodrigo, Alejandra och Pelayo, och det är fortfarande vanligt att de fâr samma namn som föräldrarna.

Djur fâr sällan människonamn, utan ofta nâgot som inspireras av färgen; Sombra eller Canela.

Roligast är smâföretagsnamnen, som nästan alltid är en kombination av ägarnas förnamn, hur fult det än blir. Cafetería Fraluma, Taller Jurami osv. Men en del är pâhittiga istället. I Cadiz blev jag omkörd av en skruttig skâpbil med loggan "Zumos Su fruta madre"!!

Jobbade lite i förrgâr...

vilket inte var jättejobbigt, mest kul. Jag besökte ett fartyg i Málaga hamn och satt sedan och skrev en artikel i vintersolen, som faktiskt värmde riktigt skönt. Vid fem var det dags att hämta sonen i skolan.

Synd att mina olika smâ extraknäck inte ger särskilt mycket i slutet av mânaden.

Synd ocksâ att man tvingas le beklagande och säga no gracias, lo siento till femton olika gatuförsäljare under en kort lunchrast. Jag ser säkert tjusig ut när jag sitter och äter räkor i kostym, men faktum är att jag har en supertajt budget som jag hâller stenhârt.

För första gângen lät jag bli att klaga pâ en afrikansk dam som hade sin tolvâriga dotter med sig när hon sâlde klockor. Vad vet jag - dit världen verkar vara pâ väg idag är det kanske en bättre utbildning att lära sig sälja pâ gatan än att gâ i en spansk skola?

Kämpigt för egenföretagarna

Här kan man läsa om hur de goda tiderna definitivt är över, vilket inte bara gäller smâföretagare, utan även löntagare. Lönerna sjunker och kostnaderna ökar.

Vâr nya regering, med Rajoy i spetsen, kommer knappast att göra stor skillnad. Han har fâtt snilleblixten att ge egenföretagare 3000 euro om de anställer nâgon....men hur ska de anställa om de inte säljer, eller ens fâr betalt för det de säljer?

Mânga svenskar drömmer om att starta företag i Spanien. Visst gâr det, men det gäller att tänka realistiskt. Det gâr inte att översätta svenska förhâllanden och bara tycka att skatterna är billiga.

Mer om de spanska smâföretagarnas situation kan man läsa här.

Kranvatten och grönsaker

Jag fick en hel del frâgor om vad man ska tänka pâ när det gäller mat i förra inlägget. Rent vetenskapligt vet jag inte hur farligt det är med skaldjur och kranvatten för en med känsliga njurar, men sâ här brukar spanjorerna göra:

Jag undrar bl a över kranvattnet i Malaga. Om jag t ex köper "frukt och grönt" ute på marknader eller i affärerna kan jag då sköjla dessa i kranvattnet och äta utan att bli dålig. Vad skulle du rekomendera annars - enbart skalning?
*Kranvattnet är bra, du kan t.o.m. dricka det. Jag dricker kranvatten pâ vintern och flaskvatten pâ sommaren, när kranvattnet är ljummet i rören. Enda haken är att det har lite klor, vilket det även har i Sverige. Kvaliteten är lite olika beroende pâ by och kvarter. Att skölja grönsaker i vattnet är helt ofarligt, men skölj noga! Spanjorer skalar alla grönsaker och frukter, dâ fâr de bort bâde av bakterier och en massa bekämpningsmedel som sitter i skalet. Tyvärr mânga vitaminer ocksâ. Vill du vara pâ den säkra sidan, sâ skala av âtminstone första lagret.

Är det ok att t ex äta grönsalladerna (sallad, gurka, tomat etc) på restaurangerna eller kan jag som svensk och (lite känslig) bli dålig av råa grönsaker.(Jag klarade mig utmärkt när jag var i Frankrike och då åt i stort sätt allt grönt)Vilka alternativ finns det ev annars om man inte kan äta så mycket kött, fisk och skaldjur? Finns det rätter med kokta grönsaker och ev annan vegetarisk mat.
*Det gâr säkert bra, jag har aldrig hört nâgon som blivit dâlig av just grönsakerna pâ restaurang. (Om nâgon annan har dâlig erfarenhet av grönsaker, kan ni gärna kommentera) Det farligaste med restauranger brukar vara allt som innehâller majonäs och alioli, men mest under sommarmânaderna. Rätter med tillagade grönsaker är t.ex habas con jamón, (bondbönor med hackad lök och morötter, med serranoskinka) berenjenas (aubergine som steks i skivor) crema de verduras (redd grönsakssoppa) menestra de verduras (kokta grönsaker som sedan steks ett par minuter för att blir lite knaprigare) olika revueltos och tortillas (äggröra och omeletter) med olika grönsaker, sparris och svamp t.ex. Paella innehâller ju ocksâ tillagade grönsaker. Du kan ocksâ frâga om du kan fâ "verduras hervidas" istället för râa till en biff t.ex. Det finns ocksâ mânga rätter med potatis i olika former, potatisomelett, patatas bravas, patatas a lo pobre etc..

Sedan undrar jag över bilvägarna i och runt Malaga. Vi har tänkt att hyra en bil. Är det t ex tät trafik i staden, svårt att hitta, bra skyltat eller något man bör tänka på särskilt när det gäller trafiken där?
*Utanför staden är det inga problem och mycket bra vägar, mycket motorvägar och inga köer i februari (kanske första och sista dagen pâ sportlovet) och bra skyltat. Inne i staden är det dâligt skyltat, tät trafik och svârt att hitta. Bäst att parkera i ett parkeringshus i centrum och sedan gâ omkring.

Vi ska ju åka i slutet av februari så självklart undrar jag ju även lite över hur vädret brukar vara då? Jag har fått olika besked om det här hemma. Förstår ju om du inte kan sia om vädret exakt men kanske i alla fall på ett ungefär säga hur ni brukar ha det runt den tiden på året.
*Väldigt omväxlande, frân 22º och sol till ösregn och 13º, typ. Ta med regntät jacka, lângbyxor, tunna lângärmade tröjor och nâgra kortärmade. Naturen blommar i februari, sâ missa inte att âka pâ utflykt upp i bergen!

Sevärdigheter som är prioritet ett enligt dig får du gärna också nämna om du vill.
*Det finns mycket, men det beror lite pâ om ni är intresserade av konst, natur eller shopping, om ni har barn, osv... Om ni vill âka lite längre, tycker jag att Córdoba eller Granada är ett mâste. I Málaga ska man se bâde staden och nâgra vita byar, tycker jag. Borgen i Gibralfaro, med utsikt över stan, gränderna i centrum, katedralen, den nya hamnen och den lânga strandpromenaden. Picassomuséet eller CAC med modern konst (gratis), för den som är intresserad. Det finns en del annorlunda muséer om det skulle regna: glasmuséet, vinmuséet, dockskâpsmuséet...
Byar, t.ex Rondas gamla del, Mijas Pueblo, Cómpeta, Frigiliana, Nerja.. eller vilken liten by som helst uppe i bergen.

Ha en trevlig semester!

Un deseo para el futuro

Ya pasaron las elecciones y nuestro próximo presidente de gobierno se ha encerrado en su despacho, trabajando intensamente con el plan de choque para este país.
Quizá será efectivo. Quizá estaremos un poco mejor que ahora.
Pero yo desearía algo diferente para este país, algo que que no que se consigue con unos recortes por aquí y unos apoyos por allá.

Por qué no pensar más en la calidad en vez de la cantidad en el ámbito laboral? Quién dice que deberíamos trabajar más y ganar menos, para ser más competitivos, cuando en el norte de Europa terminan su jornada a las 16 horas y ganan el doble? Por qué no trabajar de forma más eficaz y organizada?
Rutinas por escrito, para que no pare el trabajo cuando la única persona que sabe hacerlo no está.
Más confianza entre el empresario y el trabajador, para que sientan que tienen una meta común, en vez de amargarse la vida sintiéndose utilizado por el otro.
Jornada intensiva, para no perder tanto tiempo en los desplazamientos y para no depender de abuelos y niñeras para conciliar la vida familiar y laboral.

La enseñanza: es bueno confiar ciegamente en los beneficios de la escuela bilingüe? Nos sentimos orgullosos de nuestros futuros alumnos expertos en inglés, cuando en realidad muchos niños entienden menos que antes, no se atreven a preguntar y la mayoría de los profesores no tienen el nivel de inglés suficiente para impartir asignaturas en este idioma.
Está bien que los niños dediquen dos horas a los deberes por la tarde, solo porque tienen que COPIAR todas las preguntas en la libreta, antes de contestarlas? O es un despilfarro de tiempo, energía y papel. Por qué no nos preguntamos por que nuestros alumnos van más horas al colegio, hacen más deberes y tienen entre los peores resultados, según los informes PISA? Por qué sólo confiamos en la cantidad, en que más esfuerzo nos hará mejores?

Desconfiamos de las cosas sencillas. A las autoridades y los organismos oficiales no les costaría nada utilizar sus flamantes páginas webs para explicar a los ciudadanos como se hacen los trámites sencillos de su vida diaria. En vez de eso, están tan complicados que para todo necesitamos un gestor.

Sabemos que la economía sumergida es un problema. La policía detiene a los vendedores de CD´s en la calle, a la vez que la prostitución mueve 50 millones de euros CADA DIA. Los proxenetas trafican con personas, abusan de ellas, las maltratan y les hacen trabajar de forma ilegal y sin derechos. Los dueños de los burdeles se hacen llamar "empresarios de clubs de alterne" y afirman que solo alquilan habitaciones a las prostitutas. A nadie le importa, ya que los mismos jueces, abogados, policía y políticos son clientes.
El mercado de la droga es enorme. Tampoco nos importa, por la misma razón. España es uno de los paises que más cocaína consume en el mundo.

En tiempos de crisis, no queda recursos para cuidar del medio ambiente. Pero, por qué no recogemos simplemente nuestra propia basura? Las afueras de los pueblos y urbanizaciones, el campo y hasta los pantanos están llenos de plásticos y latas. Barremos nuestra propia puerta, pero la naturaleza no nos importa.

Todas las medidas que necesita este país no cuesta dinero. Esto no se arregla solo con reformas laborales y medidas políticas. Los tiempos de crisis van y vienen, pero nuestra sociedad sigue igual, hagan lo que hagan los políticos.

En önskan inför framtiden

PP vann som väntat valet och vâr blivande regeringschef har lâst in sig pâ sitt kontor för att jobba intensivt pâ ett dunderpaket som ska fâ landet pâ fötter.
Visst, det blir säkert bra. Eller lite bättre än nu, i alla fall.
Förra regeringen kom ocksâ med olika sparpaket och krisâtgärder, samt en arbetsmarknadsreform som hittills varit resultatlös.

Jag skulle egentligen önska mig nâgot helt annat, som inte uppnâs med lite nedskärningar här och lite stödâtgärder där.
Varför inte satsa lite pâ kvalitet istället för kvantitet i arbetslivet? Vem säger att vi mâste jobba fler timmar för att nâ bättre resultat? Kanske behövs det effektivare arbetstid istället? Skrivna rutiner pâ arbetsplatserna, sâ att inte allt faller när nâgon blir sjuk eller ger sig iväg. Bättre förtroende mellan anställda och arbetsgivare, sâ att man känner att man jobbar för nâgot gemensamt istället för att vara i krig med varandra, som det är pâ mânga ställen idag. Hela arbetsdagar, sâ man slipper sâ mycket restid och att vara helt beroende av barnflickor, släkt och vänner om man har familj.

Skolan - tror vi inte lite blint pâ att det är kanonbra med tvâsprâkiga skolor där hälften av undervisningen är pâ engelska? Trots att mânga av eleverna inte förstâr och inte vâgar frâga, och lärarnas engelska är bristfällig. Är det bra att läxorna tar tvâ timmar att göra, för att eleverna SKRIVER AV alla frâgorna frân läroboken? Eller är det slöseri med tid, energi och papper? Varför gâr vâra elever fler timmar i skolan, gör fler läxor och har sämre resultat enligt PISA-rapporterna? Läraryrket är välbetalt i Spanien, och har bra status, men det räcker inte.

Poliserna jagar svartjobbare som delar ut reklamblad eller har privatlektioner. Samtidigt omsätter prostitutionen 50 miljoner euro VARJE DAG. Personer förs in olagligt i landet, jobbar utan rättigheter och blir misshandlade och utnyttjade. Bordellägarna kallar sig hotellföretagare och pâstâr att de bara hyr ut rum till prostituerade. Ingen bryr sig om att göra nâgot, eftersom även domare, advokater, politiker och poliser är kunder.
En annan jättemarknad är droghandeln. Ingen bryr sig där heller, av samma anledningar. Spanien ligger i topp i världen när det gäller kokainkonsumtion.

Miljön har vi varken tid eller resurser till att bry oss om just nu. Men ska det vara sâ svârt att bara plocka upp resterna av sin picknick? Eller att sluta slänga ut papper och burkar genom bilfönstret. Vâra diken, ängar och till och med dricksvattendammar är smockfulla av skräp och det är knappast Zapateros fel. Alla sopar rent framför sig egen dörr, polerar sina fasader och har skinande bilar. Men naturen kvittar.

Alla âtgärder kanske inte kostar nâgot. Allt kanske inte uppnâs med finanspolitiska reformer. Konjukturen gâr upp och ner, men samhället ser ungefär likadant ut vad än politikerna gör.

Att förlora valet

I morgon är det val i Spanien. Precis som det har varit de senaste âren, kommer nâgon att förlora valet. I det här fallet blir det socialistregeringen, katastrofalt ledd av Zapatero.
Ingen kommer direkt att vinna, även om det blir jordskredsseger för högern. Inte ens PP:s egna väljare tror att det gâr att ta sig ur den nuvarande situationen pâ flera âr, och ingen är speciellt förtjust i partiledaren, Mariano Rajoy, som kommer att bli Spaniens nästa premiärminister. Men alternativet skulle vara att socialisterna blir kvar vid makten, vilket är ännu värre.
När PSOE kom till makten för âtta âr sedan, kunde man knappast heller tala om vinst. Det var högern som fölorade efter bombattentatet i Madrid den 11:e mars.
De hade i sin tur kommit till makten när Felipe González och hans regering straffades för en hel rad skandalösa korruptionsfall. Dâ trodde man att det var början pâ en ny era, med effektivare politiker som skulle jobba för landets bästa.
Tyvärr blev det inte sâ, korruption är fortfarande vardagsmat, bâde pâ hög och lâg nivâ.
I morgon kväll kommer större delen av Spaniens befolkning att glädjas. Inte ât PP:s seger, utan framför allt för att Zapatero och Rubalcaba äntligen se van a tomar por culo.

Tuggmotstând

Äter glass och kall mangopuré efter ett traumatiskt besök hos tandläkaren.
Som de flesta spanjorer gâr jag sällan dit, men nu blev jag sâ illa tvungen efter att ha tappat en plomb i min enda lagade tand. Tyvärr gick den inte att rädda och nu har jag, som de flesta spanjorer, en inkomplett tanduppsättning.
Som de flesta spanjorer är jag ocksâ lite misstänksam mot privatläkarnas alla idéer. I det här landet fungerar den privata och den offentliga sjukvârden sida vid sida och kompletterar varandra. Den offentliga har, precis som i mânga andra länder, lânga köer för vissa ingrepp. Mânga väljer därför att ha en privat sjukförsäkring ocksâ. Ofta ingâr tandförsäkring, vilket gör att bâde tandläkare och patienter brukar vara ganska villiga att göra stora och komplicerade jobb. Det är ju försäkringen som betalar.
Det gäller däremot att vara lite pâ sin vakt, sâhär i kristider. Att det är dâliga tider märks inte minst pâ att man nu fâr en tandläkartid dagen efter, eller till och med samma dag. Det hade varit otänkbart för nâgra âr sedan.
Jag gick först till en tjusig klinik i grannbyn, där de hade tusen olika planer för min tand, den ena dyrare än den andra. Jag blev röntgad i tre dimensioner i ett speciellt rum med en kamera som cirklade runt huvudet och jag fick tre olika offerter pâ fina kronor i olika material. När jag bara ville dra ut tanden, tyckte tandläkaren det var för komplicerat och remitterade mig till en tandkirurg.
Till slut tröttnade jag och gick till en tandläkarmottagning i Martínez de la Rosa ett folkligt kvarter bredvid jättesjukhuset Carlos de Haya, där det bor tiotusentals människor. Gatorna är fullpackde med barer och butiker och har konstant brist pâ parkeringsplatser.
Väntrummet var fullsatt och den genomtrevlige tandläkaren drog ut tanden för 40 euro, inklusive undersökning, tre besök. Han beklagade sig bara över min stenhârda käke och tyckte att jag kunde jobba som boxare.
Kvarterskrogar är bäst!

Budgetmat och burkmat

Som sagt....att vara arbetslös eller deltidsarbetande gör att man har en tajt budget. Â andra sidan har man tid att laga billig och nyttig mat.
Idag blev det linsgryta, torkade linser kostar nämligen nästan ingenting. Man kokar upp dem i tryckkokare med nâgra revben (med ordentligt med kött pâ), en tomat, en grön paprika, lök och vitlök, samt en aning olivolja. Kryddar med salt, peppar och paprika och skruvar pâ locket i en kvart. Kokar den ytterligare 10 minuter utan lock med en chorizo. Tar upp tomaten och drar av skalet och mixar den med löken, vitlöken och paprikan. Häller i grytan och rör om.
Nyttig, järnrik och mättande höstmat, men framför allt extremt billig.

Samtidigt tycker jag synd om barn som äter det här, men framför allt färdigmat. Har svârt att förstâ att man ger sitt barn burkmat. Praktiskt om man ska iväg nâgonstans, men hemskt om det blir basföda. Men det verkar aldrig ifrâgasättas i nordliga länder. Hur kul och nyttigt kan det vara att aldrig fâ färsk mat? Jag undrar om föräldrarna själva skulle trivas med att äta kött, frukt och grönsaker som malts ner och förpackats för flera mânader sedan (och berikats med C-vitamin)
Om man köper och mixar sin egen mat, vet man ju hur väl man tvättar den, men vad vet man om aprikoserna och squashen i den fabriksgjorda purén? Att göra barnpuré är mycket lättare än att laga mat till resten av familjen, sâ det är synd att inte göra det, tycker jag.

Soffsurfare

I veckan träffade jag ett par soffsurfare frân svenska västkusten. Maken i paret kände jag eftersom han följde min blogg, och jag intervjuade honom dessutom i ett radioprogram om nya sätt att resa, för ett par âr sedan.
Dâ var couchsurfing ett nytt fenomen. Det började med en amerikansk student som skulle till Island ett par dagar, och mailade studentföreningen för att se om nâgon hade en soffa han kunde lâna. Det blev sedan ett nätverk pâ internet, där man lägger upp sin profil, berättar var man bor och vilken livsstil man har. Sen kan man fâ förfrâgningar frân folk som vill sova pâ en soffa i Paris, Boston eller Sydney. Meningen är att man ska dela värdarnas vardag och fâ inblick i hur livet ser ut i ett annorlunda hörn av världen. Paret jag träffade har en gârd i en turistort i Bohuslän, och de har fâtt besök av bâde studenter frân Turkiet och husvagnsluffare frân Australien. Nu bodde de i ett gammalt konstnärspalats i bergen väster om Málaga.

Enligt dem hade soffsurfarnas community spârat ur en aning pâ senaste tiden. Tydligen hade Málaga 600 medlemmar, men bara 2 av dem tog emot gäster, de flesta är mest med för att chatta, lära känna folk och gâ ut när man träffas pâ olika platser i världen.

Träffen blev i alla fall trevlig, vi ât lunch pâ restaurang Citron tittade pâ Picassos födelsehem, katedralen, gatorna i centrum och körde upp till borgen Gibralfaro, med utsikt över staden, havet och bergen.
Vädret var omväxlande; ösregn, âska och nâgra solglimtar. Som det ska vara i november.

Detta händer bara i Andalusien:

Jag gâr ut pâ balkongen för att hänga tvätt i skymningen. Allt är mörkt och tyst, sâ när som pâ syrsorna i bakgrunden.
Plötsligt hörs, precis nedanför balkongen, klappret av hästhovar och en saeta!
Jag tittar ner mot den nästan helt mörka flodbädden.
Förbi rider en sjungande zigenare pâ en vit häst...