Frihet eller säkerhet?

Jag läser i Fuerzas blogg Mi vida en Suecia (pâ spanska) om dilemmat med att lâta barnen leka ute ensamma.

Vi gjorde ju alltid det när vi var smâ...sprang mellan trädgârdar och pâ gator, cyklade mellan kvarter och gick pâ skogsvägar. Det gav oss en härlig känsla av frihet och det hände ju aldrig nâgot.... eller?

Säkert hände det saker dâ med, men det fick kanske inte sâ mycket uppmärksamhet? Eller finns det fler sjuka människor nu för tiden?
Kanske är det sâ att pedofiler förr var konstiga enstöringar, men nu kan de hitta likasinnade pâ internet och känna sig.....uppmuntrade? Och dessutom mâste de kanske skaffa foton för att lägga upp pâ sajterna...

Här har vi precis haft ett fall med en femâring som rövades bort och mördades. Hon skulle bara till kiosken och köpa godis. Dessutom var förövaren, precis som i Engla-fallet, en âterfallsförbrytare.

Rapport frân andra sidan

Jag refererade tidigare till Carins artikel om en senegales i Spanien, som jobbar pâ marknader och skickar hem pengar till familjen. I dagens DN finns en intressant artikel om hur Europa samtidigt plundrar Senegal pâ fisk. Och det är bara ett reportage, frân ett land i Afrika.

Spanjorernas vatten är totalt utfiskat. De spanska fiskarna hâller nu till pâ alla möjliga ställen, bland annat i Mauritanien och Namibia, som är fattigare än Senegal och vars kustbefolkning är beroende av fisken för att överleva. Särskilt i Namibia, som är ett torrt land med smâ möjligheter att hitta andra sätt att försörja sig pâ.

Empati

Just du debatteras det i Svd här och här om man ska ha rätt till sjukskrivning om ens barn dör. För är sorg en sjukdom?

Nej, "normal" sorg är ingen sjukdom, utan ett tillstând som vi alla upplever flera gânger under livet. Om vi har tur. Enda garantin att slippa sorg är att aldrig älska nâgon, och det vore väl ännu värre?

Men den som förlorar ett barn har ingen "normal" sorg. Man kan inte gâ vidare i livet, för det finns inget liv att gâ vidare med. Man fâr hitta andra vägar, hitta pâ ett nytt liv, för det andra är spârlöst försvunnet. Och det tar tid. Det finns nämligen inget normalt med att barn dör, och vi kan aldrig vara förberedda pâ det. Man kan aldrig riktigt acceptera att ens barn är borta. Det tar ofta lâng tid att kunna samla sig sâ mycket att man kan vara sâ pass "normal" att man kan jobba. Har barnet varit sjukt är föräldrarna totalt körda i botten. Var det en olycka är de ofta i chock.

Alla är ju olika. Ett par i min närhet förlorade sin fyraâring efter ett halvârs kamp mot cancer. Pappan började jobba efter en mânad, mamman var hemma i nästan ett âr. Hon blev försörjd av sin familj under tiden, men eftersom varje individ ska vara självförsörjade i Sverige fâr man väl bli sjukskriven istället.

Jag blev själv delvis en annan person sedan lilla O dog. Här är hennes historia, berättad i bilder som har fastat pâ min näthinna:

september 2003: Smâ treâriga knattar börjar i skolan. En liten blond kille slâr följe med en söt, râdjursögd flicka pâ väg till skolan. De bor pâ samma gata och blir kompisar.

december 2003: Lilla O, den râdjursögda flickan läggs in pâ sjukhus. Föräldrarna till klasskompisarna gör insamlingar och köper leksaker och filmer. Barnen fyller sjukhussalens väggar med färglada teckningar där det stâr BLI FRISK, PRINSESSA!

mars 2004: Sista besöket pâ sjukhuset. Föräldrarna ser ut som magra, hâlögda spöken när de sitter och väntar pâ den korta besökstiden till intensivvârdsavdelningen. När de blir insläppta är tröttheten borta: de ler och smâpratar. Lilla O är totalt svullen i ansiktet och hâller ett fast grepp om mammans lillfinger. Hon säger nâgot och pekar mot oss, tre andra mammor som stâr bakom glaset. Lilla O kämpar för att lyfta huvudet. Vi vinkar och ser glada ut.

juli 2004: 06.30 pâ morgonen är det fortfarande mörkt ute. Bleka ljus fladdrar vid en vit kista där lilla O ligger bakom ett glas. Föräldrarna beter sig som sömngângare, men är samlade. Vi andra fixar med te och bröd och ser samlade ut, men har PANIK!! Detta har inte hänt, vi drömmer väl???

agusti 2004: Jag kämpar med en gnisslande järntrappa pâ hjul tills jag placerar den under nitchen. Gravarna pâ kyrkogârden ligger i tre vâningar, med marmorplattor framför, som gravstenar. Jag tar min rosa bukett och klättrar upp. "Jaha, vad bra! De har ingen marmorplatta, utan bara en tunn gipsvägg! Vad skönt!" Jag sätter mig nära väggen och mumlar inât: "Var inte rädd, lilla vän! Vi ska snart komma pâ ett sätt att fâ ut dig härifrân!!"

En kanske inte helt normal reaktion. Men det finns inget normalt med att fyraâringar dör. Jag var en tuff brud innan detta hände. Nu blir jag târögd när jag ser en död sköldpadda pâ TV.

Lilla O har numera en fin gravsten. Med foto pâ en leende, dansande tjej med lângt hâr och râdjursögon. Och inskriften: "Te amamos hasta el cielo...de ida y vuelta"

Mer vuxentid...för barnens skull

Var det länge sedan jag retade mig pâ nâgot?

Tanken var väl fin...men jag kan inte alls hâlla med om den här artikeln. Det är svârt att hitta nâgra föräldrar som är sâ engagerade och informerade som de svenska....i teorin. Alla har väl underbyggda âsikter om sockerkonsumtion, dataspel, barnkläder, aktiviteter, leksaker, barnvagnar, vad som är bra och dâligt.

I praktiken är det sâ att bâde barn och tonâringar fâr allt mindre vuxentid. Säkert skulle mânga föräldrar gilla att gâ pâ den här kursen - där man kan sitta och prata med andra vuxna om sina barn. Svenskar älskar att gâ pâ kurs och lära sig mer. Om hur man fâr bättre självförtroende, hur man gjuter i betong eller hur man lagar vietnamesiskt. Men ofta är det inte sâ komplicerat att komma underfund med sina barn... det räcker att ta sig tid att studera dem. Men det är trâkigare än att gâ pâ kurs.

Jag blir helt snurrig av alla teorier när jag är i Sverige. Det senaste som har hamnat pâ modet är att man inte ska kränka sitt barns fysiska integritet, vilket kan vara en ursäkt för att slippa ta brâket om tansborstning pâ kvällen. Ett annat uttryck jag retar mig pâ är dina barn mâr bra om du mâr bra. Vem kom pâ det? Visst, det är inte kul att ens föräldrar mâr dâligt, men just det uttrycket används för att göra ännu fler aktiviteter pâ egen hand eftersom man dâ är en bättre förälder när man träffas.

Tyvärr tror jag att smâ barn är egoitiska varelser som hellre vill att mamma och pappa ska stâ med röd näsa och stelt leende och titta pâ knattefotboll än att ligga pâ ett spa och vara en engagerad förälder. Kvalitetstid kan inte ersätta kvalitet.

...och pâ tal om omgivningens krav:

You can´t please them all.

Jag är ganska ointresserad av min vikt och väger mig sällan. Är en typiskt normalviktig person.

Varje gâng jag träffar min mamma, pâpekar hon att jag har lagt ut, att jag har bred bak och att nu fâr jag akta mig sâ att jag inte gâr upp mer.

Varje gâng jag träffar min svärmor, klagar hon över hur hemskt mager och blek jag är, att jag verkligen borde äta mer och undrar om det är säkert att jag inte har "sân där aneroxi som tjejer fâr nu för tiden"???!!

Skönheten sitter i betraktarens öga, eller hur var det...?

Stress i vardagen

Jag är inte ett dugg stressad. Ingen jag känner är stressad.

Däremot läser jag överallt om folk som är stressade och frustrerade över än det ena än det andra. Kanske är det en typisk storstadsgrej? Men jag kan ändâ inte lâta bli att tycka att det är ett aktivt val. Folk känner sig t.om stressade av att de inte tränar sâ mycket som de borde osv.... alltsâ, de blir stressade av vad de inte gör.

Visst har jag haft stressmoment, som när jag börjar pâ ett nytt jobb, flyttar, har en viktig examen osv. Men det är tillfälliga övergângsperioder. Varför är den moderna människan sâ stressad över vad de borde göra, eller över vad andra gör? Kan man inte bara vara glad över att nâgon annan har ett vackert hem eller ett bra jobb, utan att bli frustrerad av det?

Dö en annan dag

Inlägget av Jove och den följande diskussionen om att det kan vara egoistiskt att kasta sig framför ett tâg, eftersom passagerarna kanske ser det (och dessutom drabbas av förseningar) är ganska intressant. Jag vill inte ge mig in i debatten om det är egoistiskt att ta livet av sig eller inte. Mânga som gör det, är sâ djupt nere att de tror att de gör omvärlden en tjänst om de försvinner. Men jag är ingen psykolog och vill inte uttala mig om hur man kan tänka när man tar livet av sig.

Däremot blir jag mörkrädd när jag läser Joves inlägg. Hon refererar till en annan bloggare, som gnällde över att hon blev försenad pâ väg hem frân rean, eftersom nâgon hade hoppat framför tâget "kunde han inte ha valt en annan dag?". Inlägget handlade egentligen om den mörkblâ kjol som hon hade handlat. Mânga reagerade och kallade henne känslokall - andra skrev kanske "ââââhh, vilken fin kjol, du kommer att vara jättesnygg i den!" eller nâgot liknande.

Jag vet inte vad som är sorgligast: att nâgon mâr sâ dâligt att han eller hon tar livet av sig, eller att resten lever i en slags ytlig bubbla där en mascara pâ rean är det viktigaste den dagen.

Folk dör runt omkring oss hela tiden. Jag har sett döende barn pâ sjukhus, begravt en fyraâring, sett krossade människor i bilar och suttit pâ likvaka. Att det kanske var januarirea just den dagen har varit mindre viktigt.....
Jag undrar vad dessa tonârsbrudar skulle gjort om de hade bott här, där man gâr hem till nâgon som precis har dött och gör familjen (och den döde) sällskap, fixar mat och kokar kaffe. Kanske är det inte nâgon trevlig tradition, men man slipper bli sâ extremt självisk och ytlig att man inte ens vill lâtsas om andra människors olycka.

Mânadens inlägg - fördomar

Kulturskillnader är ett ämne jag gärna skriver om. Kanske för att jag har bott i 20 âr i ett samhälle och nästan 20 âr i ett annat, och desutom är i ständig kontakt med bâda mina länder. Jag skriver ofta om hur svenskar och spanjorer är, och generaliserar alltid när jag gör det.
Vad är skillnaden mellan att generalisera och att ha fördomar? Här kommer min syn pâ saken:

För mig är det solklart att vârt beteende bestäms av mânga olika faktorer, men mest av allt av tvâ saker: vâra gener och miljön vi växer upp i. När man lever i tvâ eller fler samhällen stâr det ganska klart hur stort inflytande den kollektiva miljön har. Vi gör, tänker och beter oss som alla andra - vare sig vi vill eller inte. Det krävs mycket tankeverksamhet och dessutom förmâgan att kunna se sig själv utifrân, för att kunna göra vad man verkligen vill och inte vad man är van att göra.

I den här bloggen har jag räknat upp tusen skillnader mellan spanjorer som grupp och skandinaver som grupp, och alla handlar om hur man beter sig socialt och i förhâllande till andra, bâde privat och i jobbet. Jag märker själv att jag använder mig av de här generaliseringarna i vardagen - jag behandlar helt enkelt inte spanjorer och skandinaver lika.
En svensk kan jag stäffa träff med till ett radioprogram tvâ veckor tidigare - och han eller hon dyker faktiskt upp, pâ utsatt klockslag!! Den som litar pâ att en spanjor gör likadant är dömd att misslyckas. Säkert finns det nâgon som är mer pâlitlig, men resten tar för givet att det inte blir nâgot om man inte ringer ett par gânger och pâminner.

Vad är dâ en fördom? För mig är det när man utgâr frân att en person som individ mâste ha vissa egenskaper bara för att han eller hon tillhör en viss grupp. Att döma nâgon redan frân början, utan att ta sig tid att ta reda pâ hur han egentligen är.

Jasâ, en kvinnlig snickare? Men, är din nye pojkvän muslim? Ojdâ, en blind sekreterare!

Det värsta är att när fördomarna pâverkar vârt sätt att behandla en helt okänd människa. I Spanien ser man med misstänksamhet pâ en muslimsk kvinna med vit hijab om hâret, men med vördnad och respekt pâ en nunna i liknande kläder. Ett annat tragiskt exempel är att invandrare i Sverige fâr bättre jobb om de byter namn.

Jag har lovat mig själv att försöka vara nollställd inför varje ny människa jag träffar, och ta mig tid att ta reda pâ VEM han är, inte vad han är.

Fler i kedjan

Rabalder pâ nationaldagen

För de flesta spanjorer innebär nationaldagen att man är ledig i tre dagar och kan ge sig iväg pâ utflykt till nâgot trevligt hotell eller att hälsa pâ släkten. Malagaborna ger sig iväg upp i bergen och madridborna fyller istället vâra stränder.
I Madrid, Katalonien och Baskien blev det rabalder som vanligt. Särskilt i Madrid, där Zapatero blev utbuad. Mest ett uttryck för att de flesta som firar den spanska flaggan är högersympatisörer, än att han skulle vara impopulär bland folket.

Mânga, bâde i Sverige och i Spanien, tycker att det är synd att man inte kan vara stolt över sin flagga utan att bli beskylld för att vara extremist, rasist, eller som här; fascist och Francoanhängare. Och ja, kanske det, men jag kan inte hjälpa att millitärparader, jätteflaggor som kommer med fallskärm frân skyn och kungafamiljen pâ ett podie gör mig trött.

Att vara svensk, eller spansk, är för mig en känsla. Det har inget med flaggor, gränser eller politik att göra. Och som jag har sagt tidigare, jag är väldigt glad över att vara svensk, eller spansk, men jag skulle aldrig vara stolt över det. Att man föds i det ena eller det andra landet är inget man själv har âstadkommit. Och att t.ex. femtonâriga skinnhuvuden med felstavade plakat pâ sitt eget sprâk är stolta över sin nationalitet, fâr mig att mâ extra illa.

Hemmaföräldrar

Antagligen har jag gjort det förr, men jag mâste âterigen ge lite stöd och peppning till självvalda hemmaföräldrar. Här i Spanien är det inget konstigt (om man inte râkar vara man, dâ är det väldigt konstigt) men i Sverige fâr man ofta höjda ögonbryn. Att vara feminist och hemmafru verkar ocksâ betraktas som en omöjlig kombination.

Jag antar att väldigt fâ vill tillbaka till femtiotalet, när kvinnans jobb var att ta hand om hus, barn OCH sin man. Men däremot vill mânga slippa jobb- och dagisstress under smâbarnsâren. Inte alla, inte ens en majoritet, men trots allt mânga. Andra blir uttrâkade hemma, och är glada den dag de kan âtervända till jobbet.

Själv hör jag till den kategorin av människor som aldrig har trâkigt. Att ha en dator, böcker, att bo vid havet och att ha nâgon att ta en kopp kaffe med ibland är i stort sett mina enda krav för att trivas. När jag blev mamma, kunde jag bara vara hemma i tio mânader, av ekonomiska skäl. Tvâ âr senare, när vi hade fâtt det bättre ekonomiskt, slutade jag jobba igen och var hemma i nästan fem âr till. Ett beslut jag aldrig har ângrat: jag har aldrig känt mig stressad eller upplevt att jag inte har räckt till. Vi har ätit hemlagad mat tvâ gânger om dagen och har kunnat njuta av helgerna utan att behöva ägna dem ât att tvätta och städa.
Inte heller har jag blivit isolerad, börjat röka, blivit beroende av bingo eller venezolanska Tv-serier. Jag har inte skaffat nâgon älskare eller börjat kolla in brevbäraren och gasmannen. Ärligt talat tror jag inte ens att jag har blivit mer korkad under de här fem âren.... Däremot har jag förlorat arbetslivserfarenhet, lön och pensionspoäng, men det tar jag sâ gärna. Tid är viktigare än pengar för mig.

Nu har jag börjat jobba igen och det har gâtt bra det med. Min man har börjat diska och stryka igen, sonen har börjat äta i skolmatsalen och livet rullar pâ. Det är en enorm skillnad mellan att jobba när man har en sjuâring och när man har en 18-mânaders.

I Sverige tror jag inte att jag hade valt den här modellen - dels av ekonomiska skäl, dels för att "alla" jobbar och det hade blivit för ensamt för mig och barnen. Jag tror inte pâ vârdnadsbidrag, men nâgot annat kanske hemmabarnen och deras föräldrar kunde fâ? Särskilt med tanke pâ vad dagisbarnen kostar staten. Nâgot som ofta slâr mig när jag är ute i svenska samhällen, är att de allmäna lekplatserna är i dâligt skick och urtrâkiga. Kanske för att ingen använder dem? Dagisens lekplatser är däremot roliga, men där fâr hemmabarnen inte leka. Visst finns det öppna förskolor, men de är till för ettâringar och mindre.

Att lära för livet

Det diskuteras tydligen livligt om svenska barn ska börja skolan vid sex âr. Här i Spanien börjar den obligatoriska skolan vid sex âr och jag tycker att det är bra.

Varför? Sexâringar är som svampar och VILL lära sig en massa. Naturligtvis behöver man inte gâ i skolan eller pâ förskolan för att lära sig. Det kan man lika gärna göra hemma, om föräldrar och andra vuxna har tid och ork. Men i vârt samhälle har ju familjens vuxna allt mindre tid med barnen. Som det ser ut nu, är tendensen att barnen kommer mer och mer ut pâ festliga aktiviteter, sport och annat pâ sin lediga tid. Man ska ha roligt tillsamans, eftersom man inte hinner ses sâ mycket pâ vardagarna.

Visst lär man sig massor pâ fri och assisterad lek. Men jag undrar om barn inte lär sig allt mindre av vuxna som tar sig tid att visa dem saker. Det kan vara att läsa och skriva, men ocksâ att plantera träd, sätta en mask pâ kroken, titta pâ stjärnorna, använda uppslagsverk...

Alla barn lär sig i olika takt, och det tas det ocksâ hänsyn till i förstaklassen här. Men faktum är att ALLA sexâringar jag känner kan läsa skriva och räkna. Visst kan och vill de lära sig!

Volontärmode?

Nu är jag ute pâ riktigt hal is, men jag kan ändâ inte lâta bli.

Det blir allt vanligare att man läser om spanska elever, ofta frân lite finare skolor, som “byter ut sommarlovet mot volontärarbete” i nâgot u-land.De blir framställda som hjältar i tidningsartiklarna: exempel pâ att det finns medvetna och engagerade ungdomar, bland den stora massan som bara bryr sig om märkesläder och diskotek.

Senast läste jag om en gymnasietjej som hade âkt tvâ mânader till en by i Ecuador istället för att sola pâ stranden. Ett helt mittuppslag med vackra foton och hennes âsikter om än det ena, än det andra. Men ingen frâgade henne vad hon egentligen hade gjort. Ingen frâgade sig heller vad en spansk gymnasieelev utan särskilda kunskaper inom nâgot omrâde kunde tillföra i Ecuador.

Samtidigt är Madrid fullt av folk frân Guatemala, Peru och Ecuador, som har kommit hit för att jobba som hemhjälp eller byggnadsarbetare (ofta illegalt). De sänder tillbaka i genomsnitt 15% av sina löner till familjen. Dessa pengar, sk. remesas, stâr för det största inflödet av utländsk valuta i mânga latinamerikanska länder. Vissa familjer är helt försörjda av sina “utlandsjobbare”. Baksidan är ju att dessa människor bor och arbetar lângt frân familj och hemländer, utan möjlighet att âka tillbaka de första âren. Mânga barn växer upp med sina föräldrar pâ andra sidan jorden.

Massor av arbetare kommer till Europa, för att de inte kan försörja sig i sina egna länder. Samtidigt flyger europeer dit och sover i hyddor och leker med barn pâ skolor.

Nâgot som inte hänger ihop i den här historien?

I Travelaid kan man läsa en intervju med en svensk tjej som varit tvâ mânader i Guatemala. Hennes förberedelse var att läsa spanska fyra veckor innan hon âkte. Jobbet i byn bestod av att leka och pyssla med barnen pâ en skola, sjunga sânger, läsa de tre smâ grisarna osv. Sedan hann hon med att resa runt i landet ocksâ. En spännande och intressant resa, men jag hade inte kallat det voluntärarbete, precis. Hellre kulturutbyte eller ett annorlunda och mer medvetet sätt att resa. Om en japan hade kommit hit, bott pâ ett skabbigt hotell och lärt vâra barn japanska sânger, hade väl ingen kallat det volontärarbete?

Om en spansk elev hade jobbat i Spanien i tvâ mânader istället, och sedan skickat pengarna till byskolan, hade de säkert kunnat anställa en infödd som hade kunnat rita och pyssla med barnen i ett helt âr.

Haken är ju att dâ fâr man inte se mayaruiner och har inget spännande att berätta när man kommer tillbaka till kompisarna pâ hösten.

Hâll käften och var tacksam

När jag skrev inlägget svenska värderingar? och under andra inlägg om xenofobi har frâgan om hur invandrare behandlas i Spanien kommit upp. Varför har vi inga främlingsfientliga partier (just nu) och varför bränner man inte bilar i förorterna som i Frankrike? (I Malmös Rosengârd brinner det tydligen ocksâ i knutarna ibland)

Här kommer mina tankegângar om det: Visserligen är det lättare att vara invandrare i Spanien för att den infödda befolkningen är hjälpsam, utâtriktad och pratglad. Det sociala livet är mer spontant och det är lättare att "träffa folk" och att skaffa vänner som man kan ta en kopp kaffe med. När det gäller nordbor är de nog bäst i världen pâ att "stänga dörren om sig" och vilja hâlla sig inom sina redan invanda grupper.

Men spanjorerna är egentligen precis lika bra pâ att diskriminera invandrare som svenskarna. Fâ skulle bli glada om deras dotters pojkvän var arab eller mörkhyad, eller för all del zigenare. Zigenarna har bott i Spanien i över 500 âr, men är fortfarande diskriminerade. Utlänningarna har de sämsta jobben.

När blir egentligen utlänningarna ett problem?
Just nu är Spanien i samma fas som Frankrike, Tyskland och Sverige var i pâ sextiotalet - vi är nyrika och har gâtt frân att själva vara ett utvandrarfolk som fick jobba som fabriksarbetare och hemhjälper i de rikare länderna i norr, till att nu ta emot invandrare som kan göra de jobben vi inte själva vill göra. Främsta exemplet är jordbruket i Andalusien: ingen vill skörda här längre, och än mindre arbeta i hârda och hälsovâdliga förhâllanden i de enorma växthusen. Om de inte hade varit för den invandrande arbetskraften, hade frukterna blivit kvar pâ träden.

Ett annat är den stora efterfrâgan pâ billig barnpassning och städning i storstäderna. Den spanska kvinnan har gjort sitt intâg pâ arbetsmarknaden, men den spanska mannen tar inte hand om hemmet. Om man till det lägger spanjorernas förkärlek för att ta en öl med arbetskamraterna efter jobbet, och den delade arbetsdagen pâ mânga kontor, blir familjeliv och förvärvsarbete en omöjlig kombination. Mânga familjer hade aldrig klarat sig utan sin illegala hemhjälp frân Ecuador eller Dominikanska Republiken.

Invandrarna blir ofta dâligt behandlade, är underbetalade och överexploaterade. I Andalusien lever mânga under helt inhumana förhâllanden, ihopträngda i gamla ruckel som de fâr betala oskäliga hyror för. Men de är trots allt den första generationens invandrare. Mânga har precis kommit hit, och de har som enda mâlsättning att kunna skicka pengar till sin familj, skaffa sig ett liv i Europa och förbättra sin standard. De klagar inte - de har fullt upp med att försöka lära sig sprâket, fixa nödvändiga papper och att jobba tolv timmar om dagen. Andra kommer frân Rumänien, Ucraina, Kina, Bulgarien eller Argentina, precis med samma mâlsättning. De har dessutom fattigdomen i sina urspungsländer i färskt minne. De har vett att hâlla käften och vara tacksammma. De lyckas ocksâ delvis i sina föresatser: invandrarnas köpkraft ökar snabbare än infödda spanjorers.

Här finns arbetstillfällen. Visst är arbetslösheten fortfarande stor i Spanien, men för den som vill städa och passa barn för 400 Euros i mânaden finns det alltid jobb. Förr var det fattiga andaluser som emigrerade till Madrid och Barcelona för att ta hand om dessa "skitjobb", men nu är inte ens andaluserna sâ fattiga längre.

Vad är dâ problemet?
Att de här människorna inte bara vill jobba och vara tysta - de har faktiskt oförskämdheten att skaffa familj i Spanien. Deras barn växer upp utan att vara ett dugg tacksamma och har inga minnen frân fattigdomen i Ecuador eller Senegal. De vill inte ha nâgra underbetalade skitjobb, trots att de har en annan hudfärg eller ett annorlunda efternamn. Som i Frankrike och andra länder kommer de kanske att bilda stora grupper, dit även nyare invandrare sluter sig för att fâ stöd. Vi och dem. Som det alltid har varit - skillnaden är att "dem" plötsligt gör mer väsen av sig.

Vad gör vi dâ, Pepe?

De där som ska representera oss...

Vad är det med vissa manliga politiker som gör att de faller pladask för Bush?

Är hans "roliga" skämt, lättsamma skratt, hans optimistiska attityd i stil med don´t worry, be happy eller här vilar inga ledsamheter, trots att det mesta gâr ât skogen?

Är det ranchen, där man kan vara riktigt macho och fânga kalvar, rida rodeo, grilla över öppen eld och röja med motorsâg? Kanske har vâra stela, europeiska politiker en frustrerad John Wayne inom sig, som bara väntar pâ att George ska visa dem runt pâ sina ägor, som är som klippta ur en Marlboro-annons?

Eller är det sâ att man helt enkelt fâr svindel när man närmar sig toppen, och blir lite knäsvag när man gâr över den där välklippta gräsmattan och skakar hand med Makten? Här grabben, här är han som verkligen bestämmer. Inte som smâ länder frân "det gamla Europa", vars presidenter gärna vill lâtsas att folk lyssnar pâ dem.

Själv tycker jag att han verkar vara precis den smâfjantige marionett Reinfeldt pâstâr att han INTE är. Men det är klart, jag har ju inte haft förmânen att känna hans kraftiga handslag och bli bländad av hans cowboyromantiska "charm" pâ nära hâll.

Om Reinfeldt blev sâ charmad att han glömde att han representar nio miljoner svenskar, som kanske inte är lika entusiastiska, är Spaniens förre president ett ännu sorgligare kapitel. Där handlar det om ett mângârigt förhâllande där Aznar blev förvillande lik en svansande knähund. Synd, eftersom han faktiskt (i min mening) var en ganska vettig och kompenent politiker till en början, om än väldigt lângt ut ât höger. Här glömdes ocksâ 40 miljoner spanjorer bort - väldigt fâ av dem ville ha nâgot att göra med Irakkriget. För ett tag sedan gick Aznar ut och erkände att Irak kanske inte hade kemiska vapen ändâ. "Men det var det ju ingen som visste!" Ööööhhh...Hans Blix, kanske? Eller âtminstone in dubio pro reo. Det är väl den som anklagar, som ska komma med bevisen?

Enligt Pedro J. Ramirez, chefsredaktör pâ El Mundo och en av de viktigare opinionsbildarna i Spanien, var det helt enkelt sâ att "Aznar har med Bush drabbats av samma huvudlösa attraktion, som när en man i sina bästa âr träffar en ny kvinna och inte lyssnar pâ goda râd". Pedro borde veta vad han talar om. Dels var han Aznars bäste vän under mânga âr, dels har Pedro själv hamnat i trubbel pga en liknande farlig attraktion. Hans mäktiga fiender lurade honom i en fälla och filmade honom inne pâ ett hotellrum iförd ett livstycke och tillsammans med en kvinna som inte var sambon, den berömda designern Agatha Ruiz de la Prada. Spansk politik är ibland förvillande lik en surrealistisk film.

Nog om politik för idag. Men läs i alla fall vilken tillgâng SD´s politiker är för Sverige här och här. Man vet inte om man ska skratta eller grâta. Eftersom jag inte längre betalar skatt i Sverige väljer jag att skratta... förutom ât domarna för kvinnomisshandel, som inte är nâgot att skratta ât.

Att lämna smâ barn ensamma

Jag har svârt att förstâ att människor vill lämna sina smâ barn ensamma hemma, för att själva gâ ut pâ kvällen.

Nu menar jag inte bara föräldrarna till barnet som kidnappades i Portugal. De har haft en fruktansvärd otur, och trots att det verkar finnas allt fler pedofiler där ute, är det nog extremt ovanligt att de bryter sig in i lägenheter.

Vad som däremot är vanligt är besök av vanliga tjuvar. Det har hänt mig tvâ gânger när jag bodde i ett turistomrâde. Jag hade inte velat riskera att mina barn skulle vara ensamma hemma med tjuvar i lägenheten. Ännu vanligare är det väl att de vaknar och är törstiga, har magknip, behöver kräkas eller har haft mardrömmar. Om man "gâr och tittar till dem" en gâng i halvtimmen, riskerar man ju att de är ensamma och ledsna i minst tjugo minuter. Eller att de ger sig iväg och letar efter föräldrarna.

Här i Spanien är ju barn välkomna överallt. När de sover kan man ta ett glas vin hemma pâ balkongen istället, eller sâ kan de sova i vagnen medan man äter. Vad som helst är väl bättre än att lämna dem ensamma.

Ett bra râd är att säga till smâ barn att skrika "hjälp, jag blir bortrövad" istället för bara "nej" eller att streta emot, vilket ju kan se ut som vilket trotsigt smâbarn som helst. Men man kan aldrig lita pâ att de gör som man säger - de glömmer eller tror att det inte är nâgot farligt. De flesta barn vet att man inte fâr följa med okända, men gör det ändâ. Vem hade inte följt med nâgon som säger "Kom, din mamma har ramlat och gjort illa sig, vi mâste hjälpa henne"?

En stor eloge till vardagshjälten som hindrade en man frân att föra bort en treâring frân en lekplats i Stockholm! Vi mâste börja bry oss mer och inte nöja oss med att tycka att nâgot ser misstänkt ut.

Svenska värderingar?

Mona Sahlin är tydligen inte intesserad av att debattera vidare med Sverigedemokraterna.
Ignore it, and it will go away? Jag tror inte det...

När jag för nâgra dagar sedan efterlyste bra svenska bloggar, kikade jag pâ bloggtoppens politiklista och fick nästan skrämselhicka. Jag hâller med Mustafa Can i mycket av det han skriver i artikeln Den förledande svenska idyllen. Särskilt när han säger att "Sverigedemokraternas trognaste bundsförvant är ändå rädslan".

Det pratas mycket om rasism hit och dit, men jag tror att väldigt fâ svenskar verkligen är rasister. Visst finns det folk som tror pâ den ariska rasens överlägsenhet osv, men de är en förvinnande liten minoritet. Jag vill snarare kalla det xenofobi, främlingfientlighet. Det svenska samhället är sâ homogent att det är extremt misstänksamt mot allt som är annorlunda, och det har egentligen inte med raser att göra. En nollâtta kan bli lika hârt diskriminerad. En finsk elev kan bli mobbad och fâ stryk i den svenska skolan bara för att han pratar finlandssvenska, fast finländare är precis lika bleka och blonda som vi, super lika bra och är minst lika tystlâtna (fast de är ju lite bättre pâ att slâss med kniv...)
Av svenskar har jag ofta hört att "om man ska flytta, är det bäst att göra det medan barnen gâr i lâgstadiet. Annars blir det svârt för dem att bli accepterade"

Jag menar: vad är det dâ för slags idyll vi menar att vi ska värna om? Ett tomt skal av smâ röda stugor och blâgula flaggor?

Sedan vill jag gärna veta vad svenska värderingar betyder. Blandar vi inte ihop koncepten, precis som när det gäller sk. "kristna värderingar"? Generositet, empati, respekt osv. värderas högt i alla kulturer och religioner, âtminstone i teorin. Om och hur man sedan lever efter dessa värderingar är en helt annan sak... För mig som icke-religiös är ¨kristna värderingar" det som baseras pâ Kristus budskap, bl.a att vända andra kinden till, att inte bedriva handel i ett tempel och att inte dyrka mammon. Âtminstone här i Spanien är det lite si och sâ med de kristna värderingarna, även om de flesta säger sig vara troende katoliker.

Sâ vad är dâ svenska värderingar? Jämlikhet mellan könen? Kärlek till naturen? Fast som jag skrev i Vargen kommer, vill vi gärna ha en tillrättalagd natur, utan vargar och annat skräp. Sen undrar jag hur mânga av dessa värderingar egentligen är helt genomärliga.
Svenska män gâr t.ex. sällan till svenska prostituerade, men i Thailand eller i Estland kan man göra det.
Svenska företag högprioriterar miljövârd - i Sverige. Utomlands är det inte sâ viktigt.

Jag älskar den svenska naturen, men hâller inte med Sverigedemokraterna om att vi inte borde tänka "vilken vacker natur" utan istället "vilken vacker natur vi har i Sverige" Just det mâste vara nâgot av det mest korkade jag har läst pâ länge! Vi HAR? Jorden är vacker, och det har inget med landsgränser att göra. Naturen är säkert lika vacker i Norge, Finland eller Kanada. Inte heller borde man anstränga sig för att beundra de vackra bergen VI HAR i Spanien. De var precis lika vackra under det arabiska Al-Andalus och i det romerska Iberia. Eller nej, ännu vackrare! Pâ den tiden kunde en ekorre ta sig frân norr till söder utan att nudda marken, eftersom landet var täckt av träd. Det kristna âtererövringen förde med sig skövling och jordförstöring.

Förresten, var inte den skânska naturen vackrare medan danskarna hade hand om den? Innan svenskarna började täcka landskapet med ogenomträngliga granplanteringar? Bara en frâga...

Betyg?

Jag hänger inte alls med i den svenska betygsdebatten. När jag läser artiklar som den här, undrar jag vad det är för fel med betyg i en femteklass? Varför känns det "jäkligt femtiotal"? (och varför svär politiker i offentliga uttalanden?)
Varför är det fel att "barn bara svarar när de fâr frâgan?" Är det bättre att alla pratar när de vill, även i mobilen under lektionstid?

Jag gick ju inte i skolan pâ femtiotalet, men i större delen av världen har ju barn betyg. Jag tror nog att Sverige är bäst i välden pâ att inte ha betyg, om man nu inte har det förrän i âttan. Här i Spanien har man omdömen redan frân tre âr, men det dâ handlar det mest om att nâ upp till en miniminivâ. Det anses självklart att det är föräldrarna som ska fylla pâ och hjälpa barnen om de inte hänger med. Meningen är inte att sätta en etikett pâ "dâliga" barn.
Nu pâ sexârsnivân fâr de fyra betygsnivâer: "behöver förbättras", "godkänt", "bra" och "utmärkt". Absolut inget fel med det, tycker jag. Det är nâgot för föräldrarna att tänka pâ och att lägga upp arbetet efter, och ocksâ ett sätt att se resultaten pâ det man jobbar för. Det finns ju dessutom mânga olika ämnen och alla är intresserade av olika saker.

Men jag har ingen aning om vad föräldrar, barn och lärare i Sverige egentligen tycker, bara vad tidningarna skriver.

Förresten; är det fler en jag som tycker att det är ett bottennapp att sätta en bild pâ ett av offren (mörkhyad) precis bredvid rubriken "Mördaren: en svartsjuk 24-âring", pâ Aftonbladets första sida? Visst, man har väl ingen bild pâ gärningsmannen, men i alla fall...

Överviktiga spanjorer

Är lite nedstämd idag.

I helgen läste jag om en kvinna som hade dött av komplikationer efter en magsäcksförminskning (svenska?). Hon blev tvungen att genomgâ en andra operation och dog pâ operationsbordet. Just magsäcksförminskning är en ganska svâr operation, som ofta ger komplikationer och ibland har dödlig utgâng.

Igâr fick jag reda pâ vem det var. Hennes dotter gick i sonens parallellklass förra âret, och jag hade pratat ganska ofta med henne vid hämtning och lämning. En väldigt trevlig tjej, men extremt överviktig. Hon hade fyra barn, den minsta alltsâ bara sex âr. Sâ sorgligt.

Övervikt är just nu inte ett sâ stort problem bland vuxna spanjorer. Mânga är lite runda, och männen har ofta kulmage (här kallas det "la curva de la felicidad"). Det sägs ofta att kvinnorna gâr upp tio kilo när de gifter sig, och det ligger nog nâgot i det... men â andra sidan har kvinnorna ofta kilona pâ hälsosamma ställen, alltsâ pâ höfterna istället för pâ magen, och deras livsstil är ganska sund; medelhavsdiet, ingen stress och mâttligt med vin. Äldre kvinnor röker inte, och spanjorskorna är bland dem som lever längst i världen.

När det gäller barnen är situationen värre. Spanska barns matvanor blir sämre och sämre. Unga spanska föräldrar har inte längre samma lust och tid att laga traditionell mat, och de har inte heller sâ mycket kunskap om sund kost som i Sverige. Barnen vänjer sig vid att äta snacks och chips i otroliga mängder, därför att det är sâ lätt att ge och ta med överallt, och alltid uppskattat. Jag undrar hur det blir när de här barnen växer upp. Smâbarn är ju alltid aktiva här, och klimatet gör att de leker ute âret runt. Men när de blir tonâringar och fortsätter att äta lika mycket, utan att sporta eller träna?

Mânga föräldrars, och säskilt mor- och farföräldrars inställning är att barn ska äta mycket, och att det är hemskt synd om dem om de inte fâr socker i allting. Här kan man läsa om ett par spanska morföräldrar, vars barnbarn blev tvângomhändertaget pga sin extrema övervikt och matvanorna i hemmet. Han var tio âr och hade vägt 100 kilo. Det har debatterats mycket om det är rätt eller fel. Motivet var att de "nekade barnet dess rätt till hälsa" och det kan man ju hâlla med om.

Ibland är det hemskt svârt att fâ föräldrarna att förstâ. I sonens förra klass gick en tjej som vägde dubbelt sâ mycket som honom, trots att hon var yngre. Mamman tycker helt enkelt att mat är det absolut bästa hon kan ge sitt barn, och att det är sâ otroligt synd om henne när hon tvingas ransonera den. Flickan äter helst av allt plastinpackade chokladbullar. Egentligen borde läkarna informera i skolan om farorna, för som det är nu har föräldrarna inte mycket kunskaper. Förr fanns det ju helt enkelt inte sâ mycket ohälsosam mat att fâ tag i.

Snälla flickor?

I en artikel i AF kan man läsa om att en del kvinnor i Sverige inte kan leva pâ sin lön, trots att de jobbar heltid. Förutom att det där “att leva” är ganska relativt är ändâ frâgan om mäns och kvinnors löner intressant. Det finns fâ saker som retar mig mer än när kvinnorna fâr skulden för att de väljer “fel” yrkesinriktning. Vârdbiträden och städerskor behövs ju. Vad är felet egentligen? Yrkesval och barnafödande kan inte vara hela sanningen, när medelâldern för förstföderskor ligger pâ 28 âr och redan utgângslönen för nyutbildade är högre för män (inom samma yrke).

Varför är egentligen kvinnorna överrespresenterade inom lâglöneyrken? Har vi nâgon slags masochistisk dragning till tunna lönekuvert? Eller har det snarare blivit sâ att ingen betalar oss mer för cheferna inte värderar oss tillräckligt högt OCH att vi inte säljer oss själva tillräckligt bra eller inte är kaxiga nog? Vad jag har hört har bâde statusen och lönerna inom läkarkâren sjunkit i Sverige sedan fler kvinnor blir läkare. Hemskt trist om det är sant!

I fredags, pâ ett födelsedagskalas, träffade jag en annan mamma som förr jobbade deltid pâ ett stort varuhus med att plocka upp varor. Arbetstiden var 07-11 och lönen 300 Euros. Nu hade hon bytt jobb och jobbade som gatusopare. Jobbet är utomhus, och arbetstiden 07-12. Lönen? 1.220 Euros, alltsâ fyra gânger sâ mycket!
Skillnaden är att gatusoparna till största delen är manliga. En man jobbar inte för 300 Euros. De KAN inte jobba för den summan, eftersom de ofta har en familj att försörja. Men ärligt talat VILL de inte heller. Kvinnorna däremot accepterar att deras lön blir ett “tillskott i kassan”. Vilket är helt OK om det handlar om att jobba extra lite dâ och dâ, men inte 4 timmar per dag.

Man säger att fler kvinnor borde bli snickare och svarvare istället för vârdbiträden. Men i förra mânaden läste jag en annan överraskande artikel. Den handlar om att det visserligen är lättare att fâ jobb efter fordonsteknisk utbildning än efter omvârdnadsprogrammet. Men männen fick jobb mycket fortare än kvinnorna vilken linje de än valde. Alltsâ: Killarna fick lättare jobb än tjejerna efter fordonsteknisk. Jaha. En del gubbar som anställer kanske fortfarande inte litar pâ att en tjej kan meka med motorer. Men killarna fick fortare jobb även efter vârdprogrammet!! Vad är fel? Knappast föräldraledigheten, det här handlar om 18-âringar.

En stor del av felet ligger säkert hos anställaren. Kanske hos oss kvinnor ocksâ. Jag tror att vi oftare är “duktiga”, men det räcker inte för att fâ en bra lön. Vi är bättre än killarna i skolan, där man kan ha alla rätt pâ prov och fâ högsta betyg. Men i arbetslivet fâr vi inte automatiskt samma “höga betyg” i form av hög lön efter hur duktiga vi är. Man mâste visa sig, kräva, ta fram armbâgarna... det är ju trist att det ska vara sâ, men ingen betalar en städerska mer lön hur flitigt hon än polerar. Inte förrän hon säger att hon har blivit erbjuden en högre lön pâ kontoret mitt emot.

Eller?

Mysteriet Carmen Bousadas

Jag är definitivt inte den som brukar lägga mig i hur unga eller gamla folk är när de skaffar barn. Men Carmen Bousadas, frân Puerto de Santa María i Cádiz, fâr mig att kippa efter andan. Världens äldsta mamma: 67 âr, ensamstâende och har precis fött tvillingar, sina första barn. Hjälp, vad har hänt? Efter att ha läst en intervju i El Mundo´s söndagsbilaga och sett en annan intervju live i ett av de skvallerprogram som är sâ populära i Spanien, känner jag mig inte precis lugnad. Sâ här gick det till:

Carmen, ogift, hade aldrig varit intresserad av barn. Enligt byborna pratade hon aldrig med nâgon av barnen i byn. De senaste âren hade hon ägnat ât att sköta om sin gamla och sjuka mamma. När mamman dog sâlde hon huset och âkte till en klinik i USA för att fâ en fertilitetsbehandling och bli artificiellt inseminerad. De "biologiska föräldrarna" hade hon valt ut per katalog: en blond italienare och en söt brunhârig tjej. Efter behandlingen lyckades hon bli gravid och födde tvillingar i december, efter en högriskgraviditet med komplikationer som slutade med kejsarsnitt i förtid och barnen i kuvös.

Just nu verkar det inte gâ nâgon nöd pâ barnen. Carmen har dessutom gjort en del exklusiva intervjuer, nâgot som är väldigt bra betalt i Spanien. Men barnen har alltsâ ingen pappa, inga mor- eller farföräldrar och en mamma som kommer att vara 80 när de är tretton. I intervjun gjorde hon uttalanden som: "när de börjar vilja gâ omkring, sätter jag dem i gâstolar" och "nu ska jag försöka hitta en pappa till mina barn, han fâr gärna vara lite yngre.."

Jag börjar undra när man egentligen kan räknas som förälder. När man mixtrar ihop ett nytt liv, och sedan bär pâ det i sju mânader? Eller när man mixtrar ihop ett liv och hyr en surrogatmamma som föder dem? (Är det inte det Sharon Stone har gjort, förresten, jag hänger inte riktigt med i kändislivet..?) Det som gör en till förälder dâ, är att man faktiskt har betalat kalaset. Carmen berättar att hon ljög om sin âlder och lurade läkarna - pâ just den kliniken var den övre âldersgränsen 55 âr (Lagen sätter ingen gräns alls, bara en undre gräns pâ 18 âr) Journalister börjar nu ifrâgasätta om det inte kan ligga en muthärva eller identitetsförfälskning bakom: hur är det möjligt att man tar emot en pacient utan att be om id-handlingar?

Det här diskuteras väldigt mycket i Spanien just nu. Själv säger jag som Sokrates: " Solo sé que no sé nada" . Men jag hoppas att debatten leder nâgonstans.