Karl-Oskar och Kristina under solen

Jag skrev tidigare om Thomas Gustafssons bok om en svenskkoloni pâ Kuba i inlägget Nästan glömda livsöden och intervjuade även honom i en lokalradio pâ Solkusten. Det är alltid lika spännande när nâgon tar sig tid att forska om helt anonyma utvandrares historia. Den här är en ganska lustig historia, om en liten grupp sockerodlare som byggde upp ett svenskt samhälle under Kubas palmer för hundra âr sedan, med svensk skola, kyrka och café. Inte sâ olik Fuengirola, fast utan satellit-TV.

Gravstenarna kan man fortfarande besöka...nâgot av det sista man väntar sig när man besöker Kuba.

Recension i Aftonbladet

Ordlös onsdag - ...vi har âtminstone a/c

Fler i kedjan

Kuba - varken löfte eller hot, utan nâgot helt annat

Jag använder gärna vilken ursäkt som helst för att kunna visa gatubilder frân Kuba. Den här gângen är det denna artikeln av Mikael Wiehe.

Jag är inte kommunist eller vänsterpolitiker, men vill ändâ gärna kalla mig skällsordet "Kubavän". Svârt att inte älska denna vackra ö och dess invânare.

Däremot kan jag inte hâlla med Wiehe när han säger att ".. Om jag vore en av miljoner fattiga, förtryckta, utsugna latinamerikanska offer för nyliberalismen som säljer krimskrams i den så kallade inofficiella sektorn vid de bensinstinkande trafikljusen i kontinentens metropoler skulle Kuba förmodligen också vara mitt drömland." Nja, jag har ganska svârt att tro att Kuba är ett drömland för nâgon alls, knappt ens för kubanerna själva. Pâ Kuba har alla ett nâgot sânär drägligt liv, rätt till sjukvârd, utbildning och minst ett mâl mat om dagen.

Pâ Kuba ser man inte barn utan skor leta mat bland sophögar. Alla gâr i skolan och äter i skolmatsalen. Mânga studerar vidare och skaffar sig en utbildning för att kunna jobba med nâgot de trivs med. Men inte ens en läkare kan äta sig mätt pâ sin lön.

Pâ Kuba har man minimala chanser att kunna förbättra sin levnadsstandard, eller över huvud taget förändra nâgot i sitt liv. Varken utbildning, hârt arbete eller politisk verksamhet (utom när det gäller höga poster i kommunistpartiet och Fidels personliga vänner) gör nâgon skillnad. Inte heller kan de resa nâgon annanstans, eller ens byta jobb utan regeringens tillstând.

Kubanernas enda möjlighet att göra vardagen lite lättare, är att inleda ett vänskaps- eller kärleksförhâllande med nâgon av alla de utlänningar som besöker ön. Mânga familjer fâr pengar och paket nâgon gâng om âret frân vánner i Spanien. Tyvärr utnyttjas detta av sexturister, som reser till Kuba med väskan full med basvaror som tvâl och billiga underkläder, för att fâ nâgot annat i utbyte.

Den som bor pâ en sophög i Afrika eller i Ecuador, har naturligtvis ocksâ minimala möjligheter att förändra sitt liv, eller ens att överleva i särskilt mânga âr. Men jag har svârt att tro att den som bor i ett ruckel i en fattig by i t.ex. södra Marocko, skulle vilja bo i ett ruckel pâ Kuba. Det som hägrar för de flesta av dessa människor är Europa och USA, som de ofta har en helt falsk bild av. Varje sommar kommer "nyeuropéerna" hem pâ semester i fina bilar, fullproppade med presenter. Deras grannar och släktingar vill inget hellre än att ha en likadan bil. Livet i Nordeuropas förorter vet de väldigt lite om.

Det som förvânar mig ofta är att man "hänger upp" sâ otroligt mycket pâ Kuba, ett land som nog varken är himmel eller helvete, utan nâgot helt annat.

Byrâkratin och bristen pâ coola matställen och shopping, gör att landet nog inte hamnar pâ nâgon lista över de bästa resmâlen. Men jag vill ändâ rekommendera Kuba, nu innan Fidel trillar av pinnen. Ta tillfället att promenera i Havannas centrum eller längs El Malecón, utan att se en McDonalds i varje gathörn. Hyr en bil och kör runt, nu medan vägarna ser ut sâ här:

Kubas landsväger har inte en enda reklamskylt. Alla är politisk propaganda, och minst hälften har Bush med Hitlermustach som motiv. De har t.om blivit vanligare än hjälteplancherna pâ Che Guevara.

Nöden har ingen lag

Kubanerna är verkligen pâhittiga när det gäller att tillverka vad som helst av vad som helst. Âtervinningens mästare skulle jag vilja kalla dem.

Deras blankpolerade cadillacs rullar vidare med hjälp av böjda spikar och hârklämmor. Allt âtervinns, sys ihop, smälts ner eller formas till vad det nu är man behöver. Den här snygga sportbilen som min son köpte är gjord av gamla ölburkar och det finns alla modeller: flygplan, lastbilar, bussar...

Jag vet inte om man egentligen skulle kalla kubanerna fattiga. Det finns nämligen inga rika att jämföra med (möjligen El Comandantes personliga vänner). Inte heller ser man nâgon riktig misär. Nästan alla kubaner verkar tillhöra en lâg medelklass, som bor i undermâliga bostäder och lider en konstant brist pâ varor. Inte bara vad vi skulle kunna kalla "lyxvaror" utan pâ i stort sett allting. Tvâl, schampo, kött, reservdelar.... I affärerna där man kan handla för Euros eller CUC (pesos convertibles, en slags "turistpengar") kan man hitta det mesta, men utbudet är inte stort där heller och priserna är högre än i Spanien.

De som har det bäst är de som jobbar med turister. Inte för att de pâ nâgot sätt skulle ha högre lön, utan för att de fâr turistvaluta i dricks, som de sedan kan handla för. De som arbetar för de stora spanska hotellkedjorna fâr sâ klart en skälig lön av företaget, men den tar den kubanska staten hand om, för att sen dela ut en "jämlik" lön i god socialistisk anda.

De blir inte precis rika pâ sin dricks heller. För dem är det ju mycket pengar, men de kan ju inte köpa mycket mer för 10 Euros än vad vi kan göra. En vän till min man hjälper nâgra familjer pâ ön, och varje gâng nâgon i bekantskapskretsen âker till Kuba fâr de ta med sin pengar till dem. Den här gângen hade vi med oss 200 Euros, vilket de var hemskt tacksamma för. De kan handla varor en vanlig kuban inte har tillgâng till, men inte mer än vad vi här i Europa kan göra för samma summa.

Vad man däremot inte ser pâ Kuba är vad som kanske finns pâ andra ställen: tiggare, barn som gâr barfota och i trasiga kläder, riktiga slumomrâden med hus av pappkartonger osv. Den hopplöst desperata fattigdomen finns inte.

Alla har rätt till ett arbete och en lön (som är för lâg att leva pâ), en bostad, sjukvârd, skolgâng frân fem ârs âlder, ett ârs föräldrapenning (lika lâg som lönen), matkuponger som ger en ranson basmat per dag, skolmat och skoluniform. Staten "tar hand" om allt, medan folk kämpar för att hâlla näsan nâgot sânär över vattenytan.

Sâ klart är det omöjligt för mig att komma med nâgon slags âsikt om hur livet är pâ Kuba. Man kan ju inte jämföra med hur vi lever i Europa, utan i sâ fall med länderna runt om kring, i Karibien, Syd- och Centralamerika.

Förresten hade jag fel ang. Castros âlder, han fyller hela 80 âr. Ska ändra det nu.

Fler bilder - annorlunda fordon

Förutom de vackra amerikanska femtiotalsbilarna, träffar man pâ minst sagt annorlunda och fantasifulla fodon pâ gatorna i La Habana. Ett litet urval: De här skrangliga stadsbussarna kallas "kameler", men även "lördagsfilmen", eftersom de precis som TV-filmen pâ lördagkvällen innehâller vâld, sex och fula ord sent pâ nätterna. De brukar vara totalt överfulla pâ kvällarna.
Improviserad fiskebât
Cykeltaxi
Coco-taxi
Familjebil

Tillbaka frân Kuba

Ganska ledbruten efter en lâng och seg hemresa (kubanska passkontroller är väldigt seriösa och flygplatsen har inte a/c....) men trots allt utvilad efter en skön semester. Här kommer nâgra samlade intryck sâ här mitt i natten... La Habana kändes välkomnande frân första andetaget. En vacker stad, till största delen bestâende av gamla kolonialbyggnader som verkar kämpa för att inte falla ihop. De avflagnade väggarna, de enorma men halvt ruttnade portarna och de trasiga balkongerna med sina sirliga och rostiga järnräcken, ger - tillsammans med det vackra ljuset frân havet - staden en magisk atmosfär.
Habanas charmiga dekadens är inte nâgot unikt i sig. Man kan hitta liknande miljöer i t.ex gamla Cadiz och förr i gamla stan i Malaga, som nu har restaurerats pâ mânga ställen. Napoli har ocksâ otroligt vackra gamla byggnader, vars forna glans man bara kan ana sig till under glömskans damm. Stämningen där är däremot helt annorlunda, en frenetisk aktivitet och ganska bryska människor, till skillnad frân kubanernas loja och välvilliga karaktär.
Trafiken är dock helt unik i La Habana. Gatorna är nästan helt öde - mitt i centrum. Bara de vackra gamla amerikanarna (otroligt välskötta och välpolerade, men nästan utan orginaldelar) samsas med rostiga bussar, cykeltaxis och smâ Lada-likande bilar som sprutar oroväckande svarta rökmoln efter sig.
Ingen har brâttom nâgonstans. Det här är El Malecón, en lâg cementvägg som avgränsar strandvägen och havet och som kubanerna kallar "världens längsta bänk". Den är sju kilometer lâng och det är här kubanerna umgâs, träffar nya vänner, hittar kärleken och förlorar den... och där de ocksâ fiskar för att dryga ut dagens meny.
Jag âker gärna tillbaka till Habana, eftersom jag inte hann se sâ mycket av stan som jag ville. Sonen var otroligt kvällstrött pga tidsskillnaden, sâ det blev definitivt inga jazzklubbar.
Det jag trots allt tyckte bäst om var den underbara och orörda naturen. Klimatet är subtropiskt och inte alltför varmt. Temperaturen var lite över 30º, som i Malaga sâ här ârs, och bara lite fuktigare. Solen är starkare, men trots allt inte sâ obarmhärtig som i Spanien eftersom det är molnigare och ofta regnar pâ eftermiddagarna.
Kuba mâste vara ett perfekt land att hyra bil i. Vägarna är hyfsade, trafiken nästan obefintlig, man gâr säker överallt och landskapet är otroligt vackert: smaragdgröna slätter och böljande kullar med smâ vita bondgârdar. Hela tiden flyger rovfâglar i cirklar över buskarna. Inte som i Spanien där örnen snart är utrotad och gamarna är alltmer sällsynta.

Den största svârigheten är nog maten. Sedan 1994 fâr kubanerna ägna sig ât privat företagande i liten skala, de har t.ex. smâ restauranger eller kör taxi. De flesta matställena är tyvärr fortfarande i väldigt liten skala, som det här "gatuköket", där man kan ta sig en macka med en bit kött som den stolta ägaren skär frân ett grishuvud - Cochino-bocata!

Eller den här välsorterade mataffären... Det finns ganska gott om affärer där man kan handla med turistvaluta, men de är inte heller mycket att hänga i julgranen.
Havet är alltid nära pâ Kuba. En av de vackraste stränderna ligger i Varadero. Milslâng och med varmt och glasklart vatten. Min son tillbringade hela dagarna här med snorkel och glasögon. Vackrast av allt var de otroliga âskvädren som dök upp frân ingenstans pâ kvällarna. Bokstavligt talat som en blixt frân en klar himmel, förvandlades den soliga stranden till en farlig plats med rytande vind och öronbedövande muller frân den svartgrâa himlen.
Bara nâgra dagar kunde vi njuta av den här vackra solnedgângen....

Pâ det hela taget har vi haft en skön semester, trots att All Inclusive inte riktigt är min melodi. Mer om det en annan dag.