En självständig individ

En annan bild av att individen ska vara självständig och självtillräcklig har vi här. Jag, som spansk mamma, skulle aldrig komma pâ idén att plötsligt börja ta betalt för ett rum där mitt barn har bott hela sitt liv. Varför skulle jag plötsligt behöva ett tillskott i kassan pâ 3500 kr för att mitt barn börjar jobba? Bara grejen att barnen jobbar är väl en enorm lättnad, eftersom de dâ betalar sina kläder, transporter och hobbies själva? (nu trillar det ner en polett... barnbidraget! Barn som jobbar har ju inte bidrag frân staten längre...)
Att man ska lära sig vad saker kostar är ju jätteviktigt, men är det inte bättre att barnen sköter, och betalar, storhandligen var fjärde gâng, t.ex? Och sedan även lagar maten? Det är väl sâ man lär sig att storpack är billigare än smâ, att säsongsfrukt är bättre än melon i januari och att det är billigare att laga mat frân grunden än att köpa färdigt. Inte genom att mamma administrerar pengarna som en hotellägare?
En tonâring som fâr sin första lön, märker knappt nâgon skillnad pâ 18.500 och 15.000.
Här lägger hemmaboende ungdomar en massa pengar pâ bosparande, eller betalar av pâ sina köpta lägenheter, som de kanske hyr ut under tiden. Det är nästan omöjligt att flytta hemifrân utan en massa ekonomiskt planerande. Att ungdomar ska bli självständiga är kanske inte sâ viktigt, eftersom väldigt fâ vuxna är självständiga i det här landet. De flesta är beroende av nâgon annan pâ det ena eller andra viset; ekonomiskt eller för att fâ vardagen att fungera.

I en helt annan värld

Det som i början verkade väldigt exotiskt känns nu helt normalt.

Jag lämnade en bullrig stad med ett myllrande gatuliv och bedövande trafik, där Picasso har sitt födelsehus och där en konstutställning kan täcka hela centrum under Kulturnatten.

Nu känns det självklart att man bara hör löven prassla, till och med en lördagskväll. Och att stugan ovan är en konsthall!

Den stora fördelen med att vara turist eller invandrare, är som vanligt att man uppskattar allting så mycket mer. Jag har jobbat med turister både i Spanien och i Sverige, och det är alltid lika roligt att se hur de är helt lyriska över det som lokalbefolkningen knappt märker.
Tyskar och holländare älskar naturen och avskildheten här. Jag tycker att tillvaron är toppen, jobbet är avkopplande och lönen skyhög.

De bofasta svenskarna klagar som vanligt. Mest på varandra.

Fel nummer

Jag gillar verkligen Fredrik Lindstöms samtalsprogram Vad är en människa? Skönt med folk som har mycket att säga och inget alls att skrika om. En programledare som är påläst, intresserad av ämnet och har egna, roliga infallsvinklar är väldigt sällsynt annars i TV.
Igår var temat goda gärningar och samtalspartnern - såklart - Stefan Einhorn. Trots att spanjorskan i mig tycker att Fredrik är långsam och att Einhorn är mesig, var det skönt att höra dem tala till punkt.

Fredrik läste upp sin egen text om att allt vi gör räknas. Det är inte tanken som räknas, utan handlingen. Brevet du aldrig skickade, orden du aldrig sa, telefonsamtalet du inte ringde, har ingen betydelse alls, trots att tanken kanske var god. Den slutade med "...om du ringer fel och märker att mottagaren drar ut på samtalet: prata lite mer! Om en felringning är det enda samtal en människa får, kan det vara väldigt betydelsefullt"

Det fick mig att minnas när min son, fem år gammal, ringde till sin mormor i Sverige. Han började "Grattis Mormor!" och sjöng lite. Det var ett väldigt pratande på andra sidan linjen och sonen sa mest "ja" och "nej" och berättade lite om vad han gjorde. Efter ett tag fick jag luren....och märkte att vi hade ringt fel tant!! Jag bad tusen gånger om ursäkt, men hon var inte irriterad, bara glad och rörd.
-Det var så trevligt, vilken gullig liten dotter du har!

Min morfars bror råkade ut för en felringning och blev gift! Vid åttiofem års ålder. En helt annan historia, som man kan läsa om här.

Gud hjälper den som hjälper sig själv

Jag gillar verkligen sâdana här artiklar. Särskilt om man jämför den med t.ex. den här.

En eloge till tidningen Sydkusten, som gör reportage frân olika vinklar, men utan att ta ställning. Sen kan man ju ta ställning själv medan man läser, hehe...

Själv har jag bott i Spanien i nästan hela mitt vuxna och yrkesverksamma liv, och blir inte förvânad över att man inte fâr en massa information om hur man ska göra. Vill man veta nâgot i Spanien fâr man ta reda pâ det själv, vill man ha nâgot fâr man själv betala osv.

Säkert är det bättre i Sverige, där man fâr information utan att be om det. Men jag undrar om det inte gâr lite till överdrift när folk blir sâ handfallna och beroende av att nâgon annan ska ta hand om allt. Samtidigt slussar man in invandrare i samma system och beskyller dem sedan för att vara lata och leva pâ bidrag. Släng ett öga pâ övriga världen, som ocksâ är full av invandrare, trots att de inte fâr ett öre av staten. I Spanien existerar inte ens socialbidrag. Mânga invandrare här har det svârt, men lata är de inte. De har kommit hit för att jobba, skaffa sig ett liv och ofta âtervända till sina hemländer när de kan. Säkert har de flesta invandrare i Sverige ocksâ samma förväntningar.

När jag läser i svenska tidningar att invandrare ska fâ betalt för att klara sin svenskautbildning (tydligen fâr de ocksâ betalt medan de gâr pâ den...?) eller att det är ett stort problem att en del svenskar inte vet vad de kommer att fâ i pension ("80% öppnar det oranga kuvertet, men vâr mâlsättning är att alla ska öppna det..") tycker jag att jag ibland att jag läser nyheter frân Mars.

Inte heller förstâr jag diskussionen om huruvida barnbidraget ska inkomstprövas. Varför ska man över huvud taget betala ut bidrag till rika? Varför fâr höginkomstagare bidrag, som de sedan sätter in pâ en bankbok, och som barnen fâr när de blir 18?
Jag har hört tvâ argument: den ena att det blir dyrare att inkomspröva än att ge till alla automatiskt, och det kan jag förstâ. Men det andra argumentet om att man skulle se ner pâ barnbidragstagare, tycker jag är ganska tragisk. Ser man ner pâ lâginkomsttagare? Mâste alla fâ bidrag för att ingen ska känna sig dâlig till mods?

Pâ tal om bunnyöron...

...alltsâ, man kan ju undra var föräldrarna finns när trettonâriga tjejer klär av sig pâ dansgolvet för att fâ killar. Därför är det ganska intressant att läsa vad den här pappan säger när hans tolvârige son blev tillsagd av inte visa kalsongerna i matsalen. Själva händelsen och artikeln är ointressanta, det roliga är att läsa vad folk tycker i bloggkommentarerna. "Fascist-skola", "kränkande" osv...
Bäst är pappan, som inte tycker att det var sâ farligt, men sen säger att "han själv har försökt fâ sonen att dra upp byxorna, men utan resultat" Öh? Sâ farsan tyckte inte heller att ungen skulle ha Gällivare-häng, men gav upp liksom...? Och killen är bara tolv âr?

Min son fâr gärna ha hängbyxor hemma (om han hade velat...) men om han inte fâr det i skolan, i kyrkan, pâ fotbollen eller vad det nu är sâ mâste han lära sig att acceptera det. Man fâr inte klä sig som man vill pâ sitt jobb heller. Är det kränkande att behöva lära sig att det finns regler? Vâra barn mâste ju vara genomkränkta i sina skoluniformer, som det inte fâr vara hâl pâ..

Empati

Just du debatteras det i Svd här och här om man ska ha rätt till sjukskrivning om ens barn dör. För är sorg en sjukdom?

Nej, "normal" sorg är ingen sjukdom, utan ett tillstând som vi alla upplever flera gânger under livet. Om vi har tur. Enda garantin att slippa sorg är att aldrig älska nâgon, och det vore väl ännu värre?

Men den som förlorar ett barn har ingen "normal" sorg. Man kan inte gâ vidare i livet, för det finns inget liv att gâ vidare med. Man fâr hitta andra vägar, hitta pâ ett nytt liv, för det andra är spârlöst försvunnet. Och det tar tid. Det finns nämligen inget normalt med att barn dör, och vi kan aldrig vara förberedda pâ det. Man kan aldrig riktigt acceptera att ens barn är borta. Det tar ofta lâng tid att kunna samla sig sâ mycket att man kan vara sâ pass "normal" att man kan jobba. Har barnet varit sjukt är föräldrarna totalt körda i botten. Var det en olycka är de ofta i chock.

Alla är ju olika. Ett par i min närhet förlorade sin fyraâring efter ett halvârs kamp mot cancer. Pappan började jobba efter en mânad, mamman var hemma i nästan ett âr. Hon blev försörjd av sin familj under tiden, men eftersom varje individ ska vara självförsörjade i Sverige fâr man väl bli sjukskriven istället.

Jag blev själv delvis en annan person sedan lilla O dog. Här är hennes historia, berättad i bilder som har fastat pâ min näthinna:

september 2003: Smâ treâriga knattar börjar i skolan. En liten blond kille slâr följe med en söt, râdjursögd flicka pâ väg till skolan. De bor pâ samma gata och blir kompisar.

december 2003: Lilla O, den râdjursögda flickan läggs in pâ sjukhus. Föräldrarna till klasskompisarna gör insamlingar och köper leksaker och filmer. Barnen fyller sjukhussalens väggar med färglada teckningar där det stâr BLI FRISK, PRINSESSA!

mars 2004: Sista besöket pâ sjukhuset. Föräldrarna ser ut som magra, hâlögda spöken när de sitter och väntar pâ den korta besökstiden till intensivvârdsavdelningen. När de blir insläppta är tröttheten borta: de ler och smâpratar. Lilla O är totalt svullen i ansiktet och hâller ett fast grepp om mammans lillfinger. Hon säger nâgot och pekar mot oss, tre andra mammor som stâr bakom glaset. Lilla O kämpar för att lyfta huvudet. Vi vinkar och ser glada ut.

juli 2004: 06.30 pâ morgonen är det fortfarande mörkt ute. Bleka ljus fladdrar vid en vit kista där lilla O ligger bakom ett glas. Föräldrarna beter sig som sömngângare, men är samlade. Vi andra fixar med te och bröd och ser samlade ut, men har PANIK!! Detta har inte hänt, vi drömmer väl???

agusti 2004: Jag kämpar med en gnisslande järntrappa pâ hjul tills jag placerar den under nitchen. Gravarna pâ kyrkogârden ligger i tre vâningar, med marmorplattor framför, som gravstenar. Jag tar min rosa bukett och klättrar upp. "Jaha, vad bra! De har ingen marmorplatta, utan bara en tunn gipsvägg! Vad skönt!" Jag sätter mig nära väggen och mumlar inât: "Var inte rädd, lilla vän! Vi ska snart komma pâ ett sätt att fâ ut dig härifrân!!"

En kanske inte helt normal reaktion. Men det finns inget normalt med att fyraâringar dör. Jag var en tuff brud innan detta hände. Nu blir jag târögd när jag ser en död sköldpadda pâ TV.

Lilla O har numera en fin gravsten. Med foto pâ en leende, dansande tjej med lângt hâr och râdjursögon. Och inskriften: "Te amamos hasta el cielo...de ida y vuelta"

Trettonâringar med bunnyöron

Varför vill man ha bunnyöron pâ disco? Mâste man klä av sig pâ dansgolvet för att fâ killar när man är 13?
När jag läser det här, känns det som om det är marsmänniskor det handlar om. Men det är vanliga svenska trettonâringar.

Mer vuxentid...för barnens skull

Var det länge sedan jag retade mig pâ nâgot?

Tanken var väl fin...men jag kan inte alls hâlla med om den här artikeln. Det är svârt att hitta nâgra föräldrar som är sâ engagerade och informerade som de svenska....i teorin. Alla har väl underbyggda âsikter om sockerkonsumtion, dataspel, barnkläder, aktiviteter, leksaker, barnvagnar, vad som är bra och dâligt.

I praktiken är det sâ att bâde barn och tonâringar fâr allt mindre vuxentid. Säkert skulle mânga föräldrar gilla att gâ pâ den här kursen - där man kan sitta och prata med andra vuxna om sina barn. Svenskar älskar att gâ pâ kurs och lära sig mer. Om hur man fâr bättre självförtroende, hur man gjuter i betong eller hur man lagar vietnamesiskt. Men ofta är det inte sâ komplicerat att komma underfund med sina barn... det räcker att ta sig tid att studera dem. Men det är trâkigare än att gâ pâ kurs.

Jag blir helt snurrig av alla teorier när jag är i Sverige. Det senaste som har hamnat pâ modet är att man inte ska kränka sitt barns fysiska integritet, vilket kan vara en ursäkt för att slippa ta brâket om tansborstning pâ kvällen. Ett annat uttryck jag retar mig pâ är dina barn mâr bra om du mâr bra. Vem kom pâ det? Visst, det är inte kul att ens föräldrar mâr dâligt, men just det uttrycket används för att göra ännu fler aktiviteter pâ egen hand eftersom man dâ är en bättre förälder när man träffas.

Tyvärr tror jag att smâ barn är egoitiska varelser som hellre vill att mamma och pappa ska stâ med röd näsa och stelt leende och titta pâ knattefotboll än att ligga pâ ett spa och vara en engagerad förälder. Kvalitetstid kan inte ersätta kvalitet.

Norrland, fortsättning

Summan var att Umeâ inte alls var sâ exotiskt och traditionellt som jag trodde, utan en kosmopolit universitetssad med lärare och studenter frân hela världen. Norrlänningarna var inte ett dugg fâordiga (man fâr kanske âka till övre Soppero, dâ...?), utan öppna, trevliga och pratsamma. Fast mer lâgmälda och vänliga. De pratar inte med sâ stora gester och sâ tvära kast som t.ex. jag som sydsvensk/sydspanjorska gör.

Däremot lade jag märke till en stor skillnad. Folk hade inte sâ brâttom och var inte snäsiga eller jäktade. Man hade tid och lust att prata med varandra i gathörnen, trots att det var iskallt ute.

En annan sak jag blev verkligen förvânad över, var att man som distansstudent kan hyra ett rum i nâgons hus eller lägenhet bara under ett par dagar, och fâr NYCKEL till huset. Jag bodde hos en urtrevlig äldre dam, som voluntärjobbade pâ kvällar och nätter. Hon upplät hela sitt hus till mig, en total främling. När jag âkte hem fick jag lämna nycklar och betalning pâ köksbordet. Ganska ovanligt för en som är van vid att man ska ta betalt i förväg, annans blir det sällan nâgra pengar.....

Sen visade det sig att jag hade glömt en mascara pâ badrumshyllan. Damen ringde min mamma för att fâ adressen och skickade ner den med posten. Hjälp!

Dö en annan dag

Inlägget av Jove och den följande diskussionen om att det kan vara egoistiskt att kasta sig framför ett tâg, eftersom passagerarna kanske ser det (och dessutom drabbas av förseningar) är ganska intressant. Jag vill inte ge mig in i debatten om det är egoistiskt att ta livet av sig eller inte. Mânga som gör det, är sâ djupt nere att de tror att de gör omvärlden en tjänst om de försvinner. Men jag är ingen psykolog och vill inte uttala mig om hur man kan tänka när man tar livet av sig.

Däremot blir jag mörkrädd när jag läser Joves inlägg. Hon refererar till en annan bloggare, som gnällde över att hon blev försenad pâ väg hem frân rean, eftersom nâgon hade hoppat framför tâget "kunde han inte ha valt en annan dag?". Inlägget handlade egentligen om den mörkblâ kjol som hon hade handlat. Mânga reagerade och kallade henne känslokall - andra skrev kanske "ââââhh, vilken fin kjol, du kommer att vara jättesnygg i den!" eller nâgot liknande.

Jag vet inte vad som är sorgligast: att nâgon mâr sâ dâligt att han eller hon tar livet av sig, eller att resten lever i en slags ytlig bubbla där en mascara pâ rean är det viktigaste den dagen.

Folk dör runt omkring oss hela tiden. Jag har sett döende barn pâ sjukhus, begravt en fyraâring, sett krossade människor i bilar och suttit pâ likvaka. Att det kanske var januarirea just den dagen har varit mindre viktigt.....
Jag undrar vad dessa tonârsbrudar skulle gjort om de hade bott här, där man gâr hem till nâgon som precis har dött och gör familjen (och den döde) sällskap, fixar mat och kokar kaffe. Kanske är det inte nâgon trevlig tradition, men man slipper bli sâ extremt självisk och ytlig att man inte ens vill lâtsas om andra människors olycka.

Mânadens inlägg - fördomar

Kulturskillnader är ett ämne jag gärna skriver om. Kanske för att jag har bott i 20 âr i ett samhälle och nästan 20 âr i ett annat, och desutom är i ständig kontakt med bâda mina länder. Jag skriver ofta om hur svenskar och spanjorer är, och generaliserar alltid när jag gör det.
Vad är skillnaden mellan att generalisera och att ha fördomar? Här kommer min syn pâ saken:

För mig är det solklart att vârt beteende bestäms av mânga olika faktorer, men mest av allt av tvâ saker: vâra gener och miljön vi växer upp i. När man lever i tvâ eller fler samhällen stâr det ganska klart hur stort inflytande den kollektiva miljön har. Vi gör, tänker och beter oss som alla andra - vare sig vi vill eller inte. Det krävs mycket tankeverksamhet och dessutom förmâgan att kunna se sig själv utifrân, för att kunna göra vad man verkligen vill och inte vad man är van att göra.

I den här bloggen har jag räknat upp tusen skillnader mellan spanjorer som grupp och skandinaver som grupp, och alla handlar om hur man beter sig socialt och i förhâllande till andra, bâde privat och i jobbet. Jag märker själv att jag använder mig av de här generaliseringarna i vardagen - jag behandlar helt enkelt inte spanjorer och skandinaver lika.
En svensk kan jag stäffa träff med till ett radioprogram tvâ veckor tidigare - och han eller hon dyker faktiskt upp, pâ utsatt klockslag!! Den som litar pâ att en spanjor gör likadant är dömd att misslyckas. Säkert finns det nâgon som är mer pâlitlig, men resten tar för givet att det inte blir nâgot om man inte ringer ett par gânger och pâminner.

Vad är dâ en fördom? För mig är det när man utgâr frân att en person som individ mâste ha vissa egenskaper bara för att han eller hon tillhör en viss grupp. Att döma nâgon redan frân början, utan att ta sig tid att ta reda pâ hur han egentligen är.

Jasâ, en kvinnlig snickare? Men, är din nye pojkvän muslim? Ojdâ, en blind sekreterare!

Det värsta är att när fördomarna pâverkar vârt sätt att behandla en helt okänd människa. I Spanien ser man med misstänksamhet pâ en muslimsk kvinna med vit hijab om hâret, men med vördnad och respekt pâ en nunna i liknande kläder. Ett annat tragiskt exempel är att invandrare i Sverige fâr bättre jobb om de byter namn.

Jag har lovat mig själv att försöka vara nollställd inför varje ny människa jag träffar, och ta mig tid att ta reda pâ VEM han är, inte vad han är.

Fler i kedjan

Underliga vanor och bidragsmentalitet

Svenska turister i Spanien har en del lustiga vanor, som att ha shorts mitt i vintern. Har man balkong måste man också tvunget sitta på den och äta lunch och titta ut över palmerna - även i den stekheta augustisolen eller i kall januariblåst.

Jag känner att jag också har en del lustigheter för mig i Smålansskogarna. För mig är det mysigt att gå upp tidigt på morgonen och läsa tidningarna på verandan, med regnet skvalande från taket. Jag ler glatt med kaffekoppen i handen när grannen går ut med hunden i blåställ. Han undrar nog vad det är för fel på mig.

Som vanligt hinner jag reta upp mig ordentligt på en del artiklar i lokaltidningen. Förra veckan var det en stort artikel om en pappa som berättade om hur han med hjälp från sjukhuset i Kalmar hade lyckats få sina barn att ha en sundare livsstil. För två år sedan vägde sonen 55 kilo, sju år gammal. Men han ville gärna ha mer hjälp: det skulle bli billigare för kommunen att "köpa in ridlektioner eller badmintontimmar" istället för att ta hand om överviktiga barn, menade han.

Visst har han en poäng, men han glömde visst sitt ansvar som förälder. Investera själv i dina barn, för tusan! Att lägga 30 kilos övervikt på en sjuåring har knappast varit gratis. Antingen kan man skriva upp barnen på någon aktivitet eller själv röra på häcken och spela badminton med dem.

En annan gång var det någon som tyckte att man borde få någon typ av resebidrag om man var arbetslös, för det var ju synd om barnen som inte hade något att berätta när de kom tillbaka efter sommarlovet. Är det synd om barn som "bara" har tältat, grillat korv, gjort cykelutflykter och badat under sommaren? Eller är föräldrarna så fantasilösa att de inte kommer på något alls att göra? Jag hade hellre använt pengarna till barn som det verkligen är synd om.

I övrigt har jag tack vare SvD lyckats fatta vad det är den nuvarande regeringen vill göra med svensk sjukvård. Men det får jag ta i morgon.

De där som ska representera oss...

Vad är det med vissa manliga politiker som gör att de faller pladask för Bush?

Är hans "roliga" skämt, lättsamma skratt, hans optimistiska attityd i stil med don´t worry, be happy eller här vilar inga ledsamheter, trots att det mesta gâr ât skogen?

Är det ranchen, där man kan vara riktigt macho och fânga kalvar, rida rodeo, grilla över öppen eld och röja med motorsâg? Kanske har vâra stela, europeiska politiker en frustrerad John Wayne inom sig, som bara väntar pâ att George ska visa dem runt pâ sina ägor, som är som klippta ur en Marlboro-annons?

Eller är det sâ att man helt enkelt fâr svindel när man närmar sig toppen, och blir lite knäsvag när man gâr över den där välklippta gräsmattan och skakar hand med Makten? Här grabben, här är han som verkligen bestämmer. Inte som smâ länder frân "det gamla Europa", vars presidenter gärna vill lâtsas att folk lyssnar pâ dem.

Själv tycker jag att han verkar vara precis den smâfjantige marionett Reinfeldt pâstâr att han INTE är. Men det är klart, jag har ju inte haft förmânen att känna hans kraftiga handslag och bli bländad av hans cowboyromantiska "charm" pâ nära hâll.

Om Reinfeldt blev sâ charmad att han glömde att han representar nio miljoner svenskar, som kanske inte är lika entusiastiska, är Spaniens förre president ett ännu sorgligare kapitel. Där handlar det om ett mângârigt förhâllande där Aznar blev förvillande lik en svansande knähund. Synd, eftersom han faktiskt (i min mening) var en ganska vettig och kompenent politiker till en början, om än väldigt lângt ut ât höger. Här glömdes ocksâ 40 miljoner spanjorer bort - väldigt fâ av dem ville ha nâgot att göra med Irakkriget. För ett tag sedan gick Aznar ut och erkände att Irak kanske inte hade kemiska vapen ändâ. "Men det var det ju ingen som visste!" Ööööhhh...Hans Blix, kanske? Eller âtminstone in dubio pro reo. Det är väl den som anklagar, som ska komma med bevisen?

Enligt Pedro J. Ramirez, chefsredaktör pâ El Mundo och en av de viktigare opinionsbildarna i Spanien, var det helt enkelt sâ att "Aznar har med Bush drabbats av samma huvudlösa attraktion, som när en man i sina bästa âr träffar en ny kvinna och inte lyssnar pâ goda râd". Pedro borde veta vad han talar om. Dels var han Aznars bäste vän under mânga âr, dels har Pedro själv hamnat i trubbel pga en liknande farlig attraktion. Hans mäktiga fiender lurade honom i en fälla och filmade honom inne pâ ett hotellrum iförd ett livstycke och tillsammans med en kvinna som inte var sambon, den berömda designern Agatha Ruiz de la Prada. Spansk politik är ibland förvillande lik en surrealistisk film.

Nog om politik för idag. Men läs i alla fall vilken tillgâng SD´s politiker är för Sverige här och här. Man vet inte om man ska skratta eller grâta. Eftersom jag inte längre betalar skatt i Sverige väljer jag att skratta... förutom ât domarna för kvinnomisshandel, som inte är nâgot att skratta ât.

Svenska värderingar?

Mona Sahlin är tydligen inte intesserad av att debattera vidare med Sverigedemokraterna.
Ignore it, and it will go away? Jag tror inte det...

När jag för nâgra dagar sedan efterlyste bra svenska bloggar, kikade jag pâ bloggtoppens politiklista och fick nästan skrämselhicka. Jag hâller med Mustafa Can i mycket av det han skriver i artikeln Den förledande svenska idyllen. Särskilt när han säger att "Sverigedemokraternas trognaste bundsförvant är ändå rädslan".

Det pratas mycket om rasism hit och dit, men jag tror att väldigt fâ svenskar verkligen är rasister. Visst finns det folk som tror pâ den ariska rasens överlägsenhet osv, men de är en förvinnande liten minoritet. Jag vill snarare kalla det xenofobi, främlingfientlighet. Det svenska samhället är sâ homogent att det är extremt misstänksamt mot allt som är annorlunda, och det har egentligen inte med raser att göra. En nollâtta kan bli lika hârt diskriminerad. En finsk elev kan bli mobbad och fâ stryk i den svenska skolan bara för att han pratar finlandssvenska, fast finländare är precis lika bleka och blonda som vi, super lika bra och är minst lika tystlâtna (fast de är ju lite bättre pâ att slâss med kniv...)
Av svenskar har jag ofta hört att "om man ska flytta, är det bäst att göra det medan barnen gâr i lâgstadiet. Annars blir det svârt för dem att bli accepterade"

Jag menar: vad är det dâ för slags idyll vi menar att vi ska värna om? Ett tomt skal av smâ röda stugor och blâgula flaggor?

Sedan vill jag gärna veta vad svenska värderingar betyder. Blandar vi inte ihop koncepten, precis som när det gäller sk. "kristna värderingar"? Generositet, empati, respekt osv. värderas högt i alla kulturer och religioner, âtminstone i teorin. Om och hur man sedan lever efter dessa värderingar är en helt annan sak... För mig som icke-religiös är ¨kristna värderingar" det som baseras pâ Kristus budskap, bl.a att vända andra kinden till, att inte bedriva handel i ett tempel och att inte dyrka mammon. Âtminstone här i Spanien är det lite si och sâ med de kristna värderingarna, även om de flesta säger sig vara troende katoliker.

Sâ vad är dâ svenska värderingar? Jämlikhet mellan könen? Kärlek till naturen? Fast som jag skrev i Vargen kommer, vill vi gärna ha en tillrättalagd natur, utan vargar och annat skräp. Sen undrar jag hur mânga av dessa värderingar egentligen är helt genomärliga.
Svenska män gâr t.ex. sällan till svenska prostituerade, men i Thailand eller i Estland kan man göra det.
Svenska företag högprioriterar miljövârd - i Sverige. Utomlands är det inte sâ viktigt.

Jag älskar den svenska naturen, men hâller inte med Sverigedemokraterna om att vi inte borde tänka "vilken vacker natur" utan istället "vilken vacker natur vi har i Sverige" Just det mâste vara nâgot av det mest korkade jag har läst pâ länge! Vi HAR? Jorden är vacker, och det har inget med landsgränser att göra. Naturen är säkert lika vacker i Norge, Finland eller Kanada. Inte heller borde man anstränga sig för att beundra de vackra bergen VI HAR i Spanien. De var precis lika vackra under det arabiska Al-Andalus och i det romerska Iberia. Eller nej, ännu vackrare! Pâ den tiden kunde en ekorre ta sig frân norr till söder utan att nudda marken, eftersom landet var täckt av träd. Det kristna âtererövringen förde med sig skövling och jordförstöring.

Förresten, var inte den skânska naturen vackrare medan danskarna hade hand om den? Innan svenskarna började täcka landskapet med ogenomträngliga granplanteringar? Bara en frâga...

Betyg?

Jag hänger inte alls med i den svenska betygsdebatten. När jag läser artiklar som den här, undrar jag vad det är för fel med betyg i en femteklass? Varför känns det "jäkligt femtiotal"? (och varför svär politiker i offentliga uttalanden?)
Varför är det fel att "barn bara svarar när de fâr frâgan?" Är det bättre att alla pratar när de vill, även i mobilen under lektionstid?

Jag gick ju inte i skolan pâ femtiotalet, men i större delen av världen har ju barn betyg. Jag tror nog att Sverige är bäst i välden pâ att inte ha betyg, om man nu inte har det förrän i âttan. Här i Spanien har man omdömen redan frân tre âr, men det dâ handlar det mest om att nâ upp till en miniminivâ. Det anses självklart att det är föräldrarna som ska fylla pâ och hjälpa barnen om de inte hänger med. Meningen är inte att sätta en etikett pâ "dâliga" barn.
Nu pâ sexârsnivân fâr de fyra betygsnivâer: "behöver förbättras", "godkänt", "bra" och "utmärkt". Absolut inget fel med det, tycker jag. Det är nâgot för föräldrarna att tänka pâ och att lägga upp arbetet efter, och ocksâ ett sätt att se resultaten pâ det man jobbar för. Det finns ju dessutom mânga olika ämnen och alla är intresserade av olika saker.

Men jag har ingen aning om vad föräldrar, barn och lärare i Sverige egentligen tycker, bara vad tidningarna skriver.

Förresten; är det fler en jag som tycker att det är ett bottennapp att sätta en bild pâ ett av offren (mörkhyad) precis bredvid rubriken "Mördaren: en svartsjuk 24-âring", pâ Aftonbladets första sida? Visst, man har väl ingen bild pâ gärningsmannen, men i alla fall...

Sopspioner göre sig ej besvär

Man vet att man har bott i Spanien för länge när man blir överlycklig över en ny soptunna. Har ni sett nâgot vackrare än den här skönheten i grön plast, med en pedal som man kan trampa pâ för att locket ska öppna sig?

Här har varje gata sin soptunna, och förr hade vi skrangliga plâtmonster, vars lock man öppnade med tvâ fingrar och äcklad min. De tömdes sent pâ natten och förde ett otroligt oväsen – tänk stora plâttunnor som lyfts upp av bilen och skakas och bankas tills de är tomma. Sopbilen var inte heller sâ väloljad och gnisslade ganska ordentligt i takt med bankandet. Sâ här var det varje natt vid ettiden.

Det lustiga är att spanjorerna sällan klagar över “akustisk kontamination”. Kanske för att de för sâ mycket oväsen själva.

I övrigt tycker jag att sophämtingen fungerar bra. Tunnorna töms varje dag, och vill man slänga nâgot skrymmande ringer man till kommunen dagen innan, berättar var man bor och ställer brâtet bredvid soptunnan. Oftast stâr det inte ens kvar när kommunens bil kommer: här kör vi med samma “direktâtervinning” som Nejma i Marocko berättade om. Man bär ner en rostig sänggavel eller en sliten soffa, och nâgra timmar senare är den spârlöst försvunnen. En sopspion hade blivit överansträngd bara pâ nâgra dagar här nere.

I Sverige blir jag lika förvânad varje âr över att sophämtarna bara kommer varannan vecka?!? Folk verkar tycka att det är helt OK att sopor ligger i en plasttunna mitt i sommarvärmen sâ länge. Jag menar: räkskal, fiskrens, bajsblöjor... har alla kompost? Skrymmande brâte fâr man kasta en gâng om âret, resten av tiden sparar man det i garaget.

Hur ekologiskt är det egentligen att folk kör omkring med soporna i sina privata bilar? Papper och burkar behöver man bara âka nâgra kvarter för att slänga, men i min mammas by fâr man köra flera kilometer med trädgârdsavfall och över en mil med trä och övrigt brâte. Â andra sidan är det ju verkligen bra att man âtervinner sâ mycket.

Det jag mest retar mig pâ när det gäller spanjorerna är att de kastar skräp ute i naturen. Ofta slänger de cigarettpaket och plastflaskor genom bilfönstret. Ursäkten är säkert världens vanligaste och ocksâ mest korkade: alla andra gör det!

Mânadens inlägg - Sjukvârd

Dags för mânadens kedjeinlägg. Längst ner kommer jag att fylla pâ med andra medlemmars inlägg, allteftersom de skriver.

Precis som jag skrev tidigare, i Att vänta och föda barn i ett annat land är jag väldigt nöjd med hur sjukvârden fungerar i Spanien. Skillnaden är inte sâ stor mellan spansk och svensk offentlig sjukvârd. Bâda ländernas sjukvârd hâller hög klass, men med vissa fel och brister, som köer till operationer och viss brist pâ vârdplatser och läkare inom en del inriktningar. Däremot upplever jag att tillgängligheten är bättre i Spanien, bâde när det gäller vârdcentraler och akutvârd. Man känner sig inte ifrâgasatt när man uppsöker akuten eller gâr till läkare, det kostar inget och man behöver inte prata med nâgon per telefon som ska bedöma om man är tillräckligt sjuk. Däremot klagar spanjorer ofta pâ att läkarna inte tar sig tid att förklara och att de använder ett för invecklat sprâk. Bosatta utlänningar klagar mest pâ att vârdpersonalen inte kan engelska och att det är en massa "spring" i rummen, eftersom de sjukas familjer ofta kommer pâ besök.

Som jag ser det, finns det tvâ stora skillnader när det gäller sjukvârden i de bâda länderna. Den ena är att vi har en privat sjukvârd vid sidan om, som inte pâverkar den allmäna sjukvârden (âtminstone inte negativt). Det finns ett stort utbud av privatpraktiserande läkare och privata kliniker, som finansieras av privata sjukförsäkringar. De spanjorer som har en privat sjukförsäkring använder sig ocksâ av den offentliga vârden. Fördelen med den privata är att man själv kan gâ till en specialist när man vill, utan remiss frân sin allmänläkare. Det handlar alltsâ om ett "extra" system, vid sidan om den offentliga vârden, och som inte ersätter eller ens komplementerar denna pâ nâgot vis. Att man nu i Sverige pratar om att "sälja ut" sjukhus och andra offentliga institutioner tycker jag verkar helt absurt. Den som vill bygga en klinik i Spanien fâr göra det, men sjukhusen finns naturligtvis kvar.

Den andra skillnaden är att familjen är mer inblandad i vârden och ansvaret för sina sjuka. En äldre människa har alltid nâgon med sig vid besök pâ sjukhuset. Mânga gamla bor hos sina familjer och fâr oftare besök när de bor pâ pensionärshem.
För de flesta familjer är det självklart att de har det yttersta ansvaret för att deras gamla och sjuka har det bra. Att det inte "fattas dem nâgot". En nyopererad eller svârt sjuk patient har ofta en familjemedlem ständigt vid sin sida. Man turas om att sitta bredvid den sjukes säng. Personalen tar hand om den sanitära biten och familjen ser till att det sjuke äter, har en extra kudde, fâr vatten när det behövs osv.

Jobbigt? Visst, men jag tror ocksâ att man i Sverige tar för givet att allt ska fungera bara för att man betalar skatt och att det "ska" fungera. Systemet har stora brister och personalen hinner inte, kan inte eller vill inte ta hand om allt. Fallet med Birgit Nilssons tandborste är ju känt, men det finns mânga anonyma sjuka som inte fâr tillräcklig omvârdnad. För att ta ett exempel - när min morbror blev hjärtopererad pâ Lunds Lasarett var han väldigt svag efterât. Hans syster märkte vid ett besök att han var väldigt mager och att han inte ât maten som serverades - han orkade helt enkelt inte! Personalen bara ställde fram brickan och kom och hämtade den en halvtimme senare. Ingen frâgade varför herrn inte hade rört maten och morbror "ville inte besvära". "De hade nog inte haft tid att mata honom ändâ". Morbrors fru var sâklart hemma i sitt hus i byn. Nu blev det visserligen ändring, men för att familjen sâg till att det blev bättre. Ibland glömmer vi som är friska att när man är sjuk, nyopererad eller gammal ORKAR man inte klaga, besvära, berätta om hur man vill ha det. Man trycker inte pâ knappen för att man är törstig, eller för att man har solen frân fönstret rätt i ansiktet.

Nu menar jag inte att man ska ha senildementa eller svârt sjuka människor hemma, det är helt omänskligt för vârdaren. Men vi bör inte släppa vârt ansvar för det. Vi som har gamla i äldrevârden har ocksâ ansvar för dem. Att gâ dit varannan tisdag mellan 16 och 17 räcker inte.
Vi mâste ocksâ gâ dit utanför besökstid och oanmälda.
Tyvärr.
Som samhället ser ut idag är familjens närvaro nödvändig och gör stor skillnad för vâra sjuka och gamla.

Andras inlägg: Pumans Dotter, Krokofanten, Tolken, Barajagjohanna, BrazilianLinda, Frankrikeliv, Annelie, Therese, Agnes, Emma

Vargen kommer!

Jag har ju ofta skrivit om spanjorernas förhâllande till naturen, och nu har Therese skrivit ett inlägg som verkligen är huvudet pâ spiken.

Spanjorerna är ocksâ naturälskare - de vill gärna grilla kotletter i det gröna eller lyssna pâ musik eller spela strandtennis pâ stranden. Stillheten och humlornas surrande pâ en enslig bergstopp är däremot inget för dem. De drömmer om ett hus pâ landet - men absolut i närheten av andra hus. Nästan alla villor som ligger ensamma pâ en kulle är byggda av utlänningar.

Som tur är finns det undantag - min man uppskattar den vilda naturen och de ensliga bergen lika mycket som jag.

 andra sidan undrar jag om svenskarna egentligen är sâ naturälskande som de tror. Vi tycker att miljövârd är viktigt, men vill helst ha en gullig och tillrättalagd natur, med blommande ängar och glittrande sjöar. Vi vill kunna bo mitt i sjumilaskogen och känna barrdoft och höra hackspetten, men utan en massa farliga djur omkring oss. Svenskarna ger pengar till olika fonder för att rädda utrotningshotande djur runt om i världen, men vâra egna vargar vill vi inte ens höra talas om. Däremot tittar vi gärna pâ intressanta TV-program med västeuropéer i tropikhatt, som kör runt bland masaierna för att lära dem att det är viktigt att bevara lejonstammen (sâ att vi kan fortsätta att fotografera dem frân gallerförsedda jeepar)

Naturen ska vara vacker, men inte farlig, pâträngande eller besvärlig. Vi ler ât smâfâglarna, men svär ât kaninerna och râdjuren som äter upp växterna i bersân. Vi vill ju verkligen sitta mitt i naturen och dricka kaffe, sâ dâ gäller det att hâlla naturen i schack.

Som motsats kan nämnas att Spanien har mellan 2000 och 3000 vargar, uppdelade i ca 300 flockar. De lever främst i bergsomrâden, och har en mycket varierad menu - kaniner, smâdjur, hjortar och ofta kadaver. En spansk varg dödar i genomsnitt 3 tamdjur per âr. Här ropar man inte "Vargen kommer!" var och varannan dag. Skillnaden kan vara att de flesta betande djur övervakas av en herde med hundar. De är ute och gâr hela dagarna och är inne pâ nättarna. Hundarna vaktar sina djur dag som natt, och är inte rädda för vargar. Ett populärt uttryck är är det gamla ryska ordsprâket El lobo no teme al perro pastor, sino a su collar de clavos (vargen skyr inte vallhunden, utan hans spikhalsband).

Berättelser frân Lângtbortistan

Jag blev ganska förvânad när jag läste det intressanta inlägget Pippi ber om ursäkt hos Annelie. Tydligen förväntas barn inte förstâ att det finns olika vanor i olika länder, och när man översätter barnböcker anpassar man dem efter landet de ska läsas i. Pâ swahili blir Bullerbybarnen glada över regnperioden istället för över vârens ankomst. I Finland utspelar sig Mio min Mio i Helsingfors och i Danmark blir det istället Köpenhamn.

Konstigt... jag tyckte alltid att berättelserna var mer spännade ju längre bort i frân de var. Min fantasi flög över blâa berg och vidsträckta öknar, âkte ubât med kapten Nemo och besökte Alaska i Skriet frân Vildmarken. Till och med historierna ut bibeln var spännande - de var frân en annan tid och ett annat land. Hur spännande hade det varit om Moses hade blivit övergiven i Kävlingeân?

Men jag förstâr att det är mer krävande att läsa litteratur frân andra länder. Jag tycker t.om. att jag hajar till när jag läser svenska böcker nu, efter mânga âr i Spanien. Pippi är nästan lite för oförskämd. Arbetsmiljön pâ Liza Marklunds tidningsredaktion är fruktansvärt hârd och hatisk. Hur det kan se ut när man läser Mankell med "spanska ögon" har jag skrivit om här.

Men det värsta var nog i somras, när jag kom pâ idén att sitta i Smâlands djupa skogar och läsa Raskens. Hjälp, vilka lössläppta fruntimmer!! Bondöttrar som festade runt med drängarna! Frânskilda och änkor som bodde själva och fick barn med än den ene, än den andre! Gick det verklligen till sâ pâ 1800-talet? Jag gjorde nästan korstecken (bara nästan!) och skakade pâ huvudet.

Här i Spanien fick fästfolk ofta bara prata med varandra genom fönstrens galler... eller i sällskap av flickans släktingar. Om nâgon trots allt râkade bli med barn, gifte man sig snabbt som blixten eller sâ skrevs den nyfödde in som yngsta barnet i flickans syskonskara, även om föräldrarna var över femtio. De fâ som hade "fader okänd" fick efternamnet Expósito. Snacka om att vara stämplad för livet!

Jag föredrar trots allt Nergârds-Anna dâ...

Tidningarnas rubriksättning

Jag sitter och läser svenska morgontidningar pâ nätet och drar som vanligt pâ munnen ât en del av rubrikerna. Ännu roligare är beskrivningarna av gärningsmannen när det handlar om ett brott. 52-âringen eller 25-âringen är kanske lite trâkigt i deras ögon. Finns det ingen annan rolig egenskap man kan lyfta fram?

Om man râkar ha tävlat i nâgon sportgren som ung, blir man "fd. idrottsprofil" och är man medlem i nâgot parti, blir man "politiker", även om det man gjorde inte har med politik att göra. Som den här nyheten i AF: Kristdemokrat hade sex pâ badhus. Stackars Kristdemokraterna! Och dessutom med en annan man... Själva artikeln ville jag inte ens läsa. Det här verkar vara en ny trend i svenska badhus. Hädanefter badar jag bara i öppet hav!!

Men man kan undra om nyheten hade vinklats pâ samma sätt om förövaren hade varit folkpartist? Det blir ju inte lika kul... hade det däremot varit en Fi-politiker hade det definitivt blivit förstasidenyhet och mittuppslag!

Ett klassiskt bottennapp i sensationslysten rubriksättning är det här: Vargen bet hâl i Ellas mage. Ella visade sig vara en jakthund, som hade haft oturen att träffa pâ en varg i skogen. Synd om hunden, men Ella är ett av de vanligaste namnen bland smâbarn i sverige, och mer än en förälder satte säkert kaffet i halsen av rubriken.

Jag funderar pâ vad jag skulle fâ heta om jag haffades för nâgot i Sverige. Definitivt "utlandssvensk" det läter ju nästan lika suspekt som "med utländsk bakgrund". Om ni nâgon gâng i sommar läser i AF Utlandssvensk tog plastkassar pâ ICA utan att betala eller Utlandssvensk antastar gamla tanter och erbjuder dem att hoppa in i bilen" vet ni vem det handlar om.