Tuesday, March 06, 2012

Turistdekadens

För ett tag sedan hade jag ett ärende till Torremolinos, där jag bodde under ett par âr i början av 90-talet. Jag traskade runt i det halvgamla kvarteret Montemar-La Carihuela en varm vintereftermiddag. Det var hit de första turisterna kom, till hotellet Pez Espada, som dâ lâg ensamt pâ den vackra stranden. Nu har det fâtt sällskap av bostadskomplex, tvätterier, kinarestauranger, mäklarkontor och ett gubbdisco med träpaneler.
Jag drev en biljardbar i kvarteret ett tag och trivdes bra dâ, men när jag vandrade runt slog det mig hur lite jag gillar Torremolinos. Det är inte bara byggnaderna som känns som ett ihopplock frân olika ârtionden, allt är ett virrvarr av planer, idéer och drömmar, som bara har en sak gemensamt: allt blev inte riktigt som man tänkt sig.
Nu i kristider märks det ännu mer hur sunkigt det är i Montemar: engelska barer med solblekta skyltar pâ hamburgare och vita bönor i tomatsâs, tufsiga palmer, fina villor frân 60-talet som antingen är halvt förfallna eller gjorts om till kokainbarer och kitchiga bordeller.
Nere vid stranden i La Carihuela är det finare; strandpromenaden är kantad av bra restauranger och palmerna är välskötta. Men jag har fortfarande känslan av att stadens bästa âr var för väldigt länge sedan. Det värsta är inte staden, utan människorna som bor i den. Nästan alla kommer frân nâgot och är pâ väg till nâgot annat. Väldigt fâ har rötter i byn. Ingen bryr sig egentligen.
Jag hade bott i Málaga tidigare och stod bara ut ett par âr i denna konstlade värld. Istället flyttade jag en mil norrut, till Alhaurín de la Torre, som dâ var en energisk och expanderande spansk by med massor av barn, glada grannar och en borgmästare som delade ut gratis mat under hela ferian. Varje gata hade ett bageri, det pâ min gata gjorde otroligt gott lantbröd och chokladöverdragna fullkornsmuffins varje morgon. Männen pâ gatan hälsade artigt istället för att vissla och komma med förslag. Inga turister fanns dâ.

Nyligen gick jag ocksâ en runda i Almuñecar, pâ Granada-kusten, och fick samma känsla av dekadens. Stranden, palmerna och det turkosa vattnet är helt fantastiskt, det är människorna som ger mig den sunkiga känslan. Övervintrade backpackers som gâr lângsamt och har simmig blick. En mexikansk restaurang med sandiga bord, som drivs av en sävlig, smâtt alkoholiserad fransman och hans hârt blonderade polska fru. Allt luktar gammal lejía. Det verkar som om turistdekadensen kommer smygande till alla ställen, förr eller senare.

Tacka vet jag Málaga. Där är folk fattiga och husen fula, men allt sjuder av liv. Malagaborna gâr snabbt, pratar snabbt, kör snabbt. De äter churros, diskuterar politik, ser pâ fotboll och skrattar samtidigt. Folk känner varandra och har bott pâ samma ställe i generationer. En levande stad.

Samtidigt känner jag folk som har bott i Torremolinos i fyrtio âr och älskar det. Och en av mina chefer skrev nyligen det här om det jag tycker är ett sunk-kvarter. Han bodde i stan när det fortfarande var en vanlig by. Lustigt hur olika man ser pâ saker...

5 comments:

Blommen said...

Intressant läsning om Torremolinos!
Jag önskar jag kunde lägga till något men mitt enda besök till platsen i slutet av åttiotalet under min tid som tågluffare var alltför alkoholpåverkat för att ge mig några bestående minnen, synd!

Anna Malaga said...

Schh.... nu ger du stan ännu sämre rykte :) Jag var ocksâ turist där pâ âttiotalet, kul hade vi i alla fall!

Carin said...

Bra rep Anna, skulle gjort sig fint i tryck med snygga dekadenta bilder! Jag håller med dig, samtidigt kan jag tycka att dekadensen har sin charm och Torremolinos sticker ut som en ful ankunge jämfört med de andra kustkommunerna, eller ja, Benalmádena Costa är ju inte alltför vackert heller ska sägas... Men man gillar ju den fula ankungen ändå. För att den är annorlunda och gör sin grej liksom.

Anna i Malmö said...

Råkade köra igenom Torremolinos fö r några år sedan med familjen och kunde såklart inte låta bli att gå av och ta en kort runda i just de kvarteren. Kan bara hålla med dig. Lite sorgligt kändes det faktiskt att se. Vi hade ju rätt mycket kul där när det begav sig och byn var betydligt livligare och fräschare då i skarven 80-90-tal. Och så kändes det så litet! C San Miguel som jag mindes som en myllrande gågata var mer som en trång och solkig gränd. Ibland är det bättre att bara ha kvar minnena...:-)

Anna Malaga said...

Ja,lite sorgligt är det, Anna! Ja, hjälp vilken fart det var pà C/San Miguel :)
Carin, ja Torremolinos har en plats i mitt hjärta, men jag vill INTe bo där.