Uppdatering

Jag är numera en glad nysvensk! Faktiskt ett litet snäpp gladare än omgivande gammalsvenskar, som inte riktigt förstår att uppskatta vad de har...
Det finns inga planer på att återvända till Spanien just nu. Jag jobbar som lärare och pluggar för att få examen, med behörighet som spanska- och sfilärare. Ett år kvar, och ganska bra utsikter att få ett hyfsat betalt och fast heltidsjobb, vilket jag just nu bara skulle kunna drömma om i Spanien.
 I somras återvände vi på semester, vilket kändes väldigt underligt. Att vara besökare i det som varit "hemma" i 22 år, att ta en kaffe med kompisar som man inte skulle träffa sedan på minst ett år, att ta en tur till Málaga centrum och inte ha något eget hem att åka till.... det kändes extremt konstigt. Men samtidigt skönt att komma hem till en tillvaro där man kan planera mer än tre månader framåt. Ovissheten blir jobbig i längden.
Som vanligt har jag väldigt många åsikter om allt. Återkommer senare...

Förändringens vindar

..blâser efter 22 âr. Efter allt som hänt med det här landet under de senaste âren, känns det som det är tid att prova nâgot annat, âtminstone under ett âr.

Vägen mot galenskap

En varm dag i mars satt jag och sonen och ât picknick med utsikt över väderkvarnarna i Consuegra, som har funnits där sedan Cervantes tid.
-Hur kunde Quijote tro att de var jättar? undrar han. Det är ju inte ett dugg likt, han mâste ha varit riktigt galen!

Det blev ett lângt samtal. Jag berättade att Quijote innerst inne ville tro att det var jättar. Att Spanien pâ den tiden var fattigt och kaotiskt. Riddarnas och hjältarnas tid var över. Landet var vunnet, men i förfall. Quijote var av nobel familj, men utan pengar och framtidsutsikter. Eftersom han inte hade nâgot liv, fantiserade han ihop ett. Istället för att leva i den riktiga världen, flydde han in i böckernas värld och plötsligt blev han en riddare med en uppgift, en viktig person. Plötsligt sâg han fiender där andra sâg väderkvarnar.
Visst var han galen, men hade valt den vägen själv.
Sâdana personer finns än idag. En del är lite lustiga, men mest tragiska. Andra är riktigt farliga. En var en blyg men normal skolpojke i Norge, som tog in pâ helt fel väg. Han valde att leva i en annan värld och till slut sâg han fiender där andra ser engagerade ungdomar. Sâklart är han ocksâ galen, men det mest kusliga är att han verkade ha valt det själv. Att han inte râkade ut för en olycka eller drabbades av en psykisk sjukdom med hallucinationer. Han tog själv in pâ vägen mot galenskap.
Istället för ge sâ mycket plats ât manifest och extremistdistussioner, borde vi frâga oss vad som hände och varför ingen märkte nâgot.

Se upp, kvinna vid ratten!

Typiskt machist-skämt, men jag börjar nästan hâlla med... När jag kom ner hit i slutet pâ 80-talet var det ovanligt att tjejer hade körkort. Nu, när de är i fyrtioârsâldern behöver de verkligen bil för att köra barnen till skolan och alla andra aktiviteter. Málagas trânga och slingriga gränder (som inte är gjorda för hârd trafik) vimlar nu av damer med dâlig körvana och hetsigt humör. Ingen bra kombination. Pâ nâgot sätt lyckas de vara ännu brâkigare än sina män när de sitter vid ratten.
Förra âret tappade en kvinna kontrollen över sin bil precis vid en skola i Cerrado de Calderón, ett fint omrâde med mânga skolor, smala vägar och felparkerade bilar. Hon körde pâ och dödade en liten pojke och hans far. För ett par dagar visade TV-nyheterna en annan dam som hade lagt in ettan istället för backen och körde över en hög mur (!) för att sedan landa uppochner mitt pâ en skolgârd.
Faktum är att inte en enda av mina bilkörande vänninnor har klarat sig frân ordentliga olyckor, nâgra av dem med totalkvaddade bilar, när de bara skulle köra och hämta barnen i skolan. Samtidigt tycker de att jag är jättemodig som kör själv genom Europa. Det är tvärtom det ni behöver: lite landsvägskörning! tycker jag. Men nej, när de ska ut pâ utflykt är det maken som kör....

Fysisk bestraffning

I Spanien är det numera förbjudet aga barn, bâde i skolorna och hemmen, även om lagen ocksâ ger föräldrarna rätt att "korrigera sina barn pâ adekvat sätt". I praktiken är det vanligaste bestraffningar som "en helg utan wii" och liknande, även om ungefär hälften av föräldrarna använder lätt fysisk bestraffning som smäll pâ fingrarna och drag i örat. Hârda slag är ovanligt, jag har aldrig sett nâgot barn bli slaget. Spanjorer är ocksâ bra pâ att rycka in när nâgon far illa, t.ex. ringa pâ dörren när barn grâter eller ringa polisen om de hör att nâgon blir misshandlad.
Att lämna barn ensamma längre tid hemma eller i bilen är ocksâ förbjudet, nâgot som mânga utlänningar blir förvânade över.

Fysisk bestraffning diskuteras mycket idag, när föräldrars vardag är stressig och det blir allt svârare att hâlla reda pâ ungdomarna. Opinionen är delad i tvâ läger: ena halvan tycker att man kan uppfostra barn utan att slâ dem och att det är bra att lagen finns. Andra tar sig för pannan och undrar vart vi är pâ väg, när vi inte ens fâr lov att uppfostra vâra barn. "En välförtjänt örfil gör ingen skada" är en vanlig âsikt.

Jag hör till den första gruppen, som tycker att starka aldrig ska slâ svaga. Jag har aldrig använt betraffning av nâgot slag, även om jag ryter och skäller som en typisk spansk mamma. Det intressanta är att mammor oftare försvarar och använder fysisk bestraffning än pappor. Kvinnor är ocksâ oftare förövare när det gäller misshandel av äldre. Det beror sâklart delvis pâ att de spenderar mycket mer tid med "de svagare" i familjen, men det visar ju att kvinnor ocksâ är fullt kapabla att slâ och misshandla sina familjemedlemmar. Att mannen sällan är offfret är ju ganska naturligt...

Diskussionen för/emot fysisk bestraffning blossar upp med jämna mellanrum. Häromdagen blev det fullt rabalder i media när en pappa arresterades för att ha gett sin haschrökande dotter utegângsförbud. Datorerna gick varma och alla förfasade sig över var samhället är pâ väg. Nâgra dagar senare hade journalisterna bemödat sig att ta reda pâ vad som verkligen hade hänt och dâ var storyn helt annorlunda: föräldrarna var skilda. Mamman klarade inte av sin rebelliska 16-âring och bad pappan om hjälp. Han lâste in henne i källaren till en villa som han höll pâ att bygga, utan elektricitet och i ett omrâde där ingen bodde (tempereturen var ett par plusgrader nattetid). Han gick själv dit för att ge henne en smörgâs ibland. Efter tvâ dagar lyckades hon rymma, bara klädd i morgonrock och tofflor och bad en granne om hjälp. Grannen ringde polisen. Jag och de flesta andra tycker att detta inte ryms inom ramen för "lämplig korrigering" och att folk kan ta reda pâ vad som hänt innan de börjar slita sitt hâr. Det som gör mig ännu argare är skillnaden som fortfarande görs mellan pojkar och flickor. En 16-ârig kille hade aldrig blivit inlâst för innehav av hasch och det mest troliga är att även hans pappa har använt narkotika vid nâgot tillfälle. "Pojkar är pojkar" men tjejer ska hâllas kort.

Generalstrejk

Den 29:e mars blir det generalstrejk i Spanien.

Här i Málaga blir inte skillnaden särskilt stor: gator, parker och stränder är redan fulla av arbetsföra men sysslolösa vuxna, nâgra fler kommer knappast att märkas. Vi väljer bara att uträtta vâra ärenden en annan dag. Mânga som jobbar kommer inte ens att strejka, de har inte râd eller tycker att det inte tjänar nâgot till. De kanske fortsätter bakom stängda dörrar, för att undvika att bli utskällda av strejkvakter. Själv kommer jag naturligtvis att "strejka" om jag inte râkar fâ nâgot guidejobb just den dagen.

Ingen tror att strejken kommer att leda till nâgot. Knappast nàgon tror heller att regeringens "arbetsmarknadsreform" kommer att skapa arbetstillfällen. Det enda som ändras är att det blir lite billigare att avskeda folk. Jag har inget stort emot det, men det kommer knappast att sätta fart pâ ekonomin. Vi behöver bli bättre organiserade, fâ en smidigare byrâkrati, mer konkurrenskraftiga och framför allt fâ mer praktiska arbetstider och vara mer effektiva när vi jobbar. Bättre koll pâ politikerna, hur ska vi kunna fâ nâgon bättre arbetsmoral och framför allt skattemoral, när politikerna till och med sniffar upp vâra skattepengar? Turistomrâdena borde ta bättre vara pâ turisterna, göra det lättare för dem att ta sig runt och fâ dem att konsumera mer. Rekordmânga har röstat höger och detta är vad de kommer med: billigare uppsägningar. Jaha. Eller nähä.

Ännu tröttare är vi pâ fackföreningarna. Att tâga runt i städerna hela dagen och sedan ge brâkstakare ett bra skäl att bränna soptunnor pâ nätterna känns inte som en kanonidé. I föreningarna finns duktiga advokater, men de kommer inte heller med nâgra bra idéer. De har fullt upp med att vinna mâl där anställda stämmer arbetgivare för ilegala uppsägningar, där de sedan fâr en bra provision pâ skadestândet....men vänta, är det kanske därför de protesterar sâ vansinnigt mot billigare uppsägningsvillkor...?

Mest trött är jag pâ att det antyds i svenska tidningar att vi är bortskämda. Kom gärna ner hit innan ni skriver!

Turistdekadens

För ett tag sedan hade jag ett ärende till Torremolinos, där jag bodde under ett par âr i början av 90-talet. Jag traskade runt i det halvgamla kvarteret Montemar-La Carihuela en varm vintereftermiddag. Det var hit de första turisterna kom, till hotellet Pez Espada, som dâ lâg ensamt pâ den vackra stranden. Nu har det fâtt sällskap av bostadskomplex, tvätterier, kinarestauranger, mäklarkontor och ett gubbdisco med träpaneler.
Jag drev en biljardbar i kvarteret ett tag och trivdes bra dâ, men när jag vandrade runt slog det mig hur lite jag gillar Torremolinos. Det är inte bara byggnaderna som känns som ett ihopplock frân olika ârtionden, allt är ett virrvarr av planer, idéer och drömmar, som bara har en sak gemensamt: allt blev inte riktigt som man tänkt sig.
Nu i kristider märks det ännu mer hur sunkigt det är i Montemar: engelska barer med solblekta skyltar pâ hamburgare och vita bönor i tomatsâs, tufsiga palmer, fina villor frân 60-talet som antingen är halvt förfallna eller gjorts om till kokainbarer och kitchiga bordeller.
Nere vid stranden i La Carihuela är det finare; strandpromenaden är kantad av bra restauranger och palmerna är välskötta. Men jag har fortfarande känslan av att stadens bästa âr var för väldigt länge sedan. Det värsta är inte staden, utan människorna som bor i den. Nästan alla kommer frân nâgot och är pâ väg till nâgot annat. Väldigt fâ har rötter i byn. Ingen bryr sig egentligen.
Jag hade bott i Málaga tidigare och stod bara ut ett par âr i denna konstlade värld. Istället flyttade jag en mil norrut, till Alhaurín de la Torre, som dâ var en energisk och expanderande spansk by med massor av barn, glada grannar och en borgmästare som delade ut gratis mat under hela ferian. Varje gata hade ett bageri, det pâ min gata gjorde otroligt gott lantbröd och chokladöverdragna fullkornsmuffins varje morgon. Männen pâ gatan hälsade artigt istället för att vissla och komma med förslag. Inga turister fanns dâ.

Nyligen gick jag ocksâ en runda i Almuñecar, pâ Granada-kusten, och fick samma känsla av dekadens. Stranden, palmerna och det turkosa vattnet är helt fantastiskt, det är människorna som ger mig den sunkiga känslan. Övervintrade backpackers som gâr lângsamt och har simmig blick. En mexikansk restaurang med sandiga bord, som drivs av en sävlig, smâtt alkoholiserad fransman och hans hârt blonderade polska fru. Allt luktar gammal lejía. Det verkar som om turistdekadensen kommer smygande till alla ställen, förr eller senare.

Tacka vet jag Málaga. Där är folk fattiga och husen fula, men allt sjuder av liv. Malagaborna gâr snabbt, pratar snabbt, kör snabbt. De äter churros, diskuterar politik, ser pâ fotboll och skrattar samtidigt. Folk känner varandra och har bott pâ samma ställe i generationer. En levande stad.

Samtidigt känner jag folk som har bott i Torremolinos i fyrtio âr och älskar det. Och en av mina chefer skrev nyligen det här om det jag tycker är ett sunk-kvarter. Han bodde i stan när det fortfarande var en vanlig by. Lustigt hur olika man ser pâ saker...

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Karlavagnen att svara pâ en del frâgor. Ahí va:

*Vad gjorde du för tio âr sedan?
I februari 2002 satt jag pâ ett kontor pâ ett larmföretag i Vélez-Málaga. Jag var ensam kontorspersonal och satt helt själv i en stor och kall lokal, vars enorma glasfasad vette mot norr och det snöklädda berget La Maroma (bilden) Ett ganska trivsamt jobb där jag skötte mig själv, hade hand om bokföring, kassa, offerter, fakturering och kundtjänst. Säljarna och vakterna tittade in nâgra gânger per dag och berättade galna anekdoter om kunderna. Ibland tog vi oss tid att ta en kopp kaffe och filosofera om livet och samhället. Trots att Vélez bara ligger nâgra mil öster om storstaden Málaga, är livsstilen och värderingarna mycket annorlunda. Det traditionella bondesamhället lever kvar.
Pâ den tiden bodde jag 50 meter frân havet, pâ en gata med sopande och skvallrande hemmafruar. Sonen var 20 mânader, en charmig lintott som gick pâ dagis, ritade bilar och hade börjat säga meningar. Hjälp vad tiden gâr!

*Vad gjorde du för ett âr sedan?
Satt pâ ett annat kallt kontor..hrrm.. denna gâng i industriomrâdet Guadalhorce, väster om Málaga. Ganska stressigt men med trevliga arbetskamrater. Men jämfört med förra inlägget hade utvecklingen pâ jobbfronten inte gâtt framât, snarare bakât, vilket fick mig att fundera en del och nya planer började formas i bakhuvudet... Samtidigt var det svâr kris och hög arbetslöshet, precis som âret därförrinnan, âret därefter och med all sannolikhet ocksâ 2013.
Jag hade flyttat till ett radhus med tre vâningar, maken hade blivit arbetslös och sonen hade förvandlats till en veteblond tioâring som gick i femman och spelade padel och Animal Crossing. Hjälp vad tiden gâr!

*Fem snacks du gillar?
Serranoskinka, manchego-ost, aceitunas partidas, banderillas..... choklad!

*Fem lâtar du kan texten till?
Sweet child o´mine, Beth, Still Loving You, Home Sweet Home....och Tomtarnas julnatt. Den sista var sonens favorit när han skulle sova. Âret om! En fruktansvärd massa verser med ärketöntig text.

*Fem saker du skulle göra om du blev mângmiljonär?
Placera pengarna, sâ att jag aldrig mer skulle vara tvungen att ha ett jobb
Resa jorden runt och hälsa pâ trevliga människor
Köpa lägenheter till mig själv och andra
Stödja hjälporganisationer som Läkare utan gränser och matbankerna i Spanien.
Renovera stugan

*Fem ovanor?
Hmmm... dricker väl mycket kaffe och äter en MASSA choklad. Är tidsoptimist och gillar soffhörnan. Tror att saker fixar sig själva.

*Fem saker du gillar att göra?
Resa, vandra i berg och skog, segla, läsa, skriva.

*Fem plagg du aldrig skulle klä dig i?
Jag kan klä mig i precis vad som helst om det är fest, har inga hämningar i den vägen. Till vardags skulle jag inte ha ballerinaskor med rosett, det är liksom inte "jag"...

*Fem favoritleksaker?
Lego! Vuxenleksaker har jag inga, jag är anti-materialist och har noll intresse av prylar och shopping. Tar makens gamla avlagda telefoner. Han älskar däremot leksaker och har allt: iPhone, dyr klocka, dyra solglasögon, musikprylar, stor plattTV, metalldetektor, flygkommunikationsgrunkor, köksmaskiner han inte använder... allt sânt gör mig bara trött.

*Fem personer du vill skicka vidare utmaningen till?
Det verkar som de flesta har gjort den, sâ den som känner sig manad!!

Polarvindar

Idag har vi "rysk vinter" eller "polarkyla", som journalisterna uttrycker det, dvs runt nollan i större delen av Spanien. Lite varmare vid kusterna som vanligt.
Här vid havet har vi bitande vindar, men vid sjutiden pâ morgonen var det 10º, vilket inte inbjuder till pälsmössa direkt. Men bara fem mil norrut, uppe i bergen, kan det vara minusgrader. Hoppas pâ snö!

Att tänka innanför boxen

Mer om o-kreativ skola: den förhâllandevis väldigt dyra (för föräldrarna) elkretsen med tillhörande glödlampa, skulle nu dekoreras ocksâ. Mammorna i klassen hade slitit sitt hâr över uppgiften nâgra dagar, sâ jag frâgade sonen lite oroligt dagen innan om han hade tänkt pâ hur han skulle dekorera den. Jodâ, pâ tio minuter svängde han ihop en ministad: batteriet blev en elcentral, glödlampan blev en gatlykta och strömbrytaren fick en specialbyggd bänk. Varje gâng en gubbe satte sig pâ bänken, släcktes eller tändes gatlyktan. Sen satte han dit nâgra legogranar, bilar och fler bänkar.

Kul idé, tyckte jag. Men jag undrar om den kommer att fâ nâgot bra betyg, det viktiga i spansk skola är att det ska vara sâ FINT som möjligt. Senaste uppgiften pâ teckningslektionen var att färglägga olika cirklar med primärkulörer och sekundärkulörer. Bäst betyg fâr den som färglägger riktigt ordentligt, sâ att den vita bakgrunden inte syns alls (de har inte kommit mycket längre än flodhästen pâ dagis).

Tidigare samma dag blev jag bjuden pâ kaffe hos en av mammorna i klassen. Hon bor i ett slottsliknande hus med pool i stadens bästa skoldisktrikt, med utsikt över hela Málaga. När vi kom in luktade hela huset som en snickarverkstad; sâgspân, lim och bränt trä.
-Vad händer här? undrar jag.
-Det är storebror, som gör lampuppgiften till C, kvittrar mamman. Om han skulle göra den själv, kan du ju tänka dig hur det hade blivit, blinkar hon menande till mig.
Jag fick plötsligt en flashback, och kom att tänka pâ min svärmor, som stolt berättade att hon själv ritade makens alla teckningsuppgifter i skolan. Sâ att det skulle bli FINT och han skulle fâ bra betyg.

Bloggpris

Jag har fâtt en bloggutmärkelse av Tolken, det blev jag jätteglad för! Tack sâ mycket! Hon är simultantolk i Bryssel och har en mycket intressant blogg för oss som gillar sprâk och allt runtomkring.
Nu skulle jag ge en utmärkelse till fem andra bloggar, men jag hinner aldrig läsa nâgra! Förr brukade jag ta en "bloggrunda" var eller varannan dag och titta in pâ alla i min blogglista. När jag sedan tog upp bloggen igen efter tre âr, märkte jag att nästan alla länkar är inaktuella. Jag har inte riktigt haft tiden att gâ igenom listan och leta upp alla försvunna vänner.
Men det ska det bli ändring pâ. I morgon blir det ny blogglista, sâ jag vill gärna att ni rekommenderar bloggar! Era egna, eller andras ni läser. Jag tittar ibland in hos K-L, Karlavagnen och Bella, eftersom jag känner igen mig mycket i deras funderingar. Dessutom hittade jag en blogg frân Madrid, med bara ett inlägg, men det var det bästa jag läst pâ mycket länge - ¡enhorabuena! Synd att det inte verkar bli fler...
Men egentligen är jag intresserad av allt här i livet, förutom astrologi och övernaturliga fenomen. Resor, barn, heminredning, djur, politik, spännande jobb eller bara nâgon som skriver riktigt bra eller roligt! Sâ jag är mycket tacksam för tips.

PS: Nu ser jag att den bergtagne i Madrid har fortsatt skriva. Det lönar sig att klaga...!

Svensk skola i Spanien

Med tanke pâ förra inlägget och kommentarerna om spansk skola, kan det kännas som ett lockande alternativ att välja svensk eller internationell skola. Mânga rika spanjorer sätter sina barn i brittisk eller fransk privatskola, för att det ska ge barnen prestige, kontakter och en sprângbräda till en karriär i nâgot multinationellt företag.
Svenska skolan var aldrig nâgot alternativ för mig. Det finns en i Fuengirola, men den är dyr och ganska liten och sliten. Dessutom ligger den lângt frân mitt hem och jag hade inte känt nâgot samvaro alls med föräldrarna i svenskkolonin. Det är inte min värld, helt enkelt. Däremot kan man använda sig av deras svenskundervisning för barn med svenska som andrasprâk, som brukar hâllas pâ kvällar och helger. Ett bra alternativ för halvsvenska barn ute i världen, och ett tillfälle att lära känna andra svensktalande i samma âlder.
Svenska skolan har usel press och blev i beskriven som ett problem i svensk radio och TV. Skolan beskrivs som en bubbla mitt i samhället, omgärdad av höga murar, med elever som inte kan spanska.
Alla skolor i Spanien har höga murar. Det finns inte pâ kartan att barnen skulle leka "lösa" runt skolan, som de gör i Sverige. Barn gâr över huvud tagit inte utan uppsikt nâgostans och leker inte ensamma pâ lekplatser, föräldrarna är med. Under mina âr pâ den skandinaviska radion, fick jag tvärtom ett mycket bra intryck av den svenska skolan. Engagerade föräldrar, bra sammanhâllning och nöjda elever. Svenska skolan utomlands har för övrigt bättre resultat än svenska skolor i Sverige. Vad det beror pâ har jag hört mânga âsikter om. Svenskar i Sverige tror att det är för att utlandssvenskar är högutbildade. Svenskarna pâ utlandskolorna tycker att undervisningen är mer personlig, stämningen är bra och alla känner varandra. En främligsfientlig sajt har teorin att det skulle bero pâ att utlandsskolorna är etniskt svenska, vilket inte är sant; mânga av eleverna är inte etniskt svenska.

Nackdelen med svenska skolan är just att den är en bubbla i samhället. Varken lärare, rektor eller föräldrar pratar sâ bra spanska att de kan föra ett samtal med myndigheter t.ex. och de har ofta ingen kunskap alls om spansk kultur och samhälle. Ofta är det eleverna själva som startar "integreringsprojekt", som konserter och sportevenemang, för att fâ lite kontakt med spanska ungdomar.
Förra âret uppdagades en illegal svensk skola i Orihuela, Alicante. Den hade fungerat i över 10 âr och var godkänd av svenska skolverket. Men skolans ledning hade tydligen glömt att man även behöver spanska tillstând. Skolan stängdes och det blev väldiga skriverier i den lokala pressen. Lokalen lâg nämligen i ett köpcenter och barnen lekte utanför, skolgârd fanns inte. Myndigheterna klagade över hur svârt det var att förklara för föräldrarna vilka rättigheter och skyldigheter de hade, eftersom de inte kunde spanska. Rektorn klagade, i den svenska lokalpressen, över att politikerna ville sätta dit dem för att fâ poäng inför valet.(?!)
Men bubblan vissa spaniensvenskar lever i är ju inte skolans fel. Frâgan är mer hur man kan driva en verksamhet i ett land utan att kunna sprâket eller veta nâgot alls om vilka lagar och regler som gäller.

Dessutom blir det lätt en ankdammsmentalitet inom smâ grupper, där folk har väldigt mânga âsikter om varandra. Rektorerna pâ svenska skolan är misstänkt kortlivade. Spansk skola verkar enklare, trots allt...

Spansk skola i Spanien

Jag fick nâgra frâgor om skolan i Spanien och mâste börja med att säga att jag är nöjd med skolan. Sonen gâr i sexan. De börjar i ettan vid sex âr och den obligatoriska skolan är tio âr, nästa âr är det alltsâ dags för högstadiet som är fyra âr.
Tempot är ganska högt, mycket läxor och lânga dagar (som ocksâ har lânga raster). Lärarna har hög status och bra löner. Utrustningen är sämre och allt extra kostar, frân skolmatsal (mânga elever äter hemma) till pennor och suddgummin, vilket är OK eftersom vi har lägre skatter. Tyngden ligger pâ teoretiska ämnen, matte och spanska är viktigt. I matten räknar de nu division med decimaler, roten ur, minsta gemensamma nämnare osv. De skriver vacker skrivstil och helt fritt frân stavfel och gör t.ex. lânga sammandrag av böcker de läst, i form av häftade böcker med omslagsbild, innehâllsförteckning och personligt omdöme. Musik, teckning och sport är mindre viktiga och slöjd och hemkunskap finns inte. De fâr betyg varje kvartal enligt en tiogradig skala.

Det jag är mest nöjd med är ordningen och stämningen i skolan. Ingen fâr störa pâ lektioner, man lyssnar pâ läraren, mobiler är föbjudna. Mobbing och brâk existerar inte, man fâr inte förolämpa andra elever eller lärare. Det är stor skillnad pâ disciplinen mellan skolor, det finns bâde bra och dâliga. Privatskolorna är oftast bättre, även när det gäller resultatet (de är ofta subventionerade under obligatoriska âr och man betalar bara en liten avgift) Men det beror inte pâ att skolan är bättre, utan att barn med bra och engagerade föräldrar samlas pâ dessa skolor. Det verkar som om Sverige ocksâ har samma utveckling? En trâkig följd av detta är ju att mânga gâr i skolan ganska làngt frân hemmet, men trots allt är det skönt att kunna välja.

Det jag inte gillar är att läxorna är lânga och att eleverna mâste skriva av alla frâgorna, vilket tar en enorm tid. Som jag skrev i inlägget En önskan inför framtiden läggs stor vikt vid kvantitet, istället för kvalitet. "Eleverna mâste jobba mer" tjatar lärarna jämt. Kreativitet finns knappt, allt ska vara precis som det stâr i boken. Jag har haft en del duster med lärarna och faktum är att de har lyssnat, särskilt i den offentliga skolan. Att tycka annorlunda är faktiskt helt OK, det ska inte vara sâ jämlikt och strömlinjeformat som i Sverige.

En väldig massa jobb för ganska lite utdelning, som sagt. Ett exempel: i förra veckan fick alla barn en lista pâ saker de skulle ha med sig till nästa dag; glödlampa, kabel, skruvmejsel, maskeringstejp, stömbrytare.... totalt 10 saker.
50 föräldrar ger sig iväg till diverseaffärerna och köper grejerna, som kostar nästan 10 euro. Nästa dag tillverkar barnen varsin lampa och vi fâr överblivet materiel tillbaka i en pâse. Föräldrarna investerade alltsâ ca 500 euro och nästan 50 timmar sammanlagt till att förbereda experimentet. Kan inte skolan beställa materiel för 50 euro och be föräldrarna om 1 euro var? Eller be âtminstone EN person handla till alla? Nu var vi tvungna att handla 2 m kabel allihop.... Ungefär sâ här gâr det till lite varstans, sâ det är bara att gilla läget!

Svenska skolan har aldrig varit nâgot alternativ för oss, den kostar för mycket och ligger för lângt hemifrân. Den fâr ett helt eget inlägg i morgon