Friday, March 16, 2007

Vargen kommer!

Jag har ju ofta skrivit om spanjorernas förhâllande till naturen, och nu har Therese skrivit ett inlägg som verkligen är huvudet pâ spiken.

Spanjorerna är ocksâ naturälskare - de vill gärna grilla kotletter i det gröna eller lyssna pâ musik eller spela strandtennis pâ stranden. Stillheten och humlornas surrande pâ en enslig bergstopp är däremot inget för dem. De drömmer om ett hus pâ landet - men absolut i närheten av andra hus. Nästan alla villor som ligger ensamma pâ en kulle är byggda av utlänningar.

Som tur är finns det undantag - min man uppskattar den vilda naturen och de ensliga bergen lika mycket som jag.

 andra sidan undrar jag om svenskarna egentligen är sâ naturälskande som de tror. Vi tycker att miljövârd är viktigt, men vill helst ha en gullig och tillrättalagd natur, med blommande ängar och glittrande sjöar. Vi vill kunna bo mitt i sjumilaskogen och känna barrdoft och höra hackspetten, men utan en massa farliga djur omkring oss. Svenskarna ger pengar till olika fonder för att rädda utrotningshotande djur runt om i världen, men vâra egna vargar vill vi inte ens höra talas om. Däremot tittar vi gärna pâ intressanta TV-program med västeuropéer i tropikhatt, som kör runt bland masaierna för att lära dem att det är viktigt att bevara lejonstammen (sâ att vi kan fortsätta att fotografera dem frân gallerförsedda jeepar)

Naturen ska vara vacker, men inte farlig, pâträngande eller besvärlig. Vi ler ât smâfâglarna, men svär ât kaninerna och râdjuren som äter upp växterna i bersân. Vi vill ju verkligen sitta mitt i naturen och dricka kaffe, sâ dâ gäller det att hâlla naturen i schack.

Som motsats kan nämnas att Spanien har mellan 2000 och 3000 vargar, uppdelade i ca 300 flockar. De lever främst i bergsomrâden, och har en mycket varierad menu - kaniner, smâdjur, hjortar och ofta kadaver. En spansk varg dödar i genomsnitt 3 tamdjur per âr. Här ropar man inte "Vargen kommer!" var och varannan dag. Skillnaden kan vara att de flesta betande djur övervakas av en herde med hundar. De är ute och gâr hela dagarna och är inne pâ nättarna. Hundarna vaktar sina djur dag som natt, och är inte rädda för vargar. Ett populärt uttryck är är det gamla ryska ordsprâket El lobo no teme al perro pastor, sino a su collar de clavos (vargen skyr inte vallhunden, utan hans spikhalsband).

8 comments:

emma madrid said...

Hihi, ja, spanjorerna gillar verkligen naturen på sitt egna sätt. Minns att jag blev lite chockad första gången jag var på zoo här i Madrid, att de hade en massa musik i högtalare överallt. Man kunde alltså inte höra några djurläten i princip för musiken dånade överallt (nu är ju i och för sig inte zoo speciellt naturligt, men men:)
Sitter just nu och planerar in abuelosarnas besök i Sverige
i sommar och funderar över
om de skulle klara av att vara hela två dagar i Vitemölla utan att bli rastlösa och tycka att det är för tomt:) Maken skrattade och sa att jaja, men vi kan ju alltid gå till Kiwik med dom;).

Carin said...

Jag minns när jag pluggade spanska i Málaga och tillsammans med tre tjejkompisar tog en taxi från centrum upp till Los Montes de Málaga. Vi ville bara upp i bergen en bit för att andas frisk luft, njuta av grönskan, vandra och ha picknick. Taxichauffören hade nog aldrig varit med om något liknande och visste inte till sig av oro. Vad skulle vi, fyra ensamma (!) tjejer gör där mitt ute i skogen? Vi kunde bli rånade och gå vilse... Han vill knappt lämna oss. Men till slut åkte han. Vi hittade en vandringsstig, njöt verkligen och promenerade nedåt i några timmar, tillbaka mot Málaga igen. Hamnade vid en busshållplats och tog bussen tillbaka till centrum igen. Vädligt odramatiskt.

Karin i Milano said...

Hola guapa! (som min peruvianske kompis brukar saga) Jag skrattade gott at bade ditt och Thereses inlagg, och haller med till viss del, aven om jag maste papeka att har i Italien skulle det verkligen behovas en och annan Mullleskola, sarskilt i sodra Italien. Medel-italienaren ar namligen INTE sarskilt bra pa att slanga skrap i papperskorgar. Det tror jag generellt sett att svenskarna ar lite battre pa, faktiskt. Fast i Milano har de flesta hushall atminstone borjat med sopsortering sa det gar at ratt hall...

Christina said...

Kul att få lite perspektiv på Sverige och svenskarna och intressant att läsa att det finns så mycket varg i Spanien!
Jag tror att vargskräcken i Sverige kan bero på att det nästan inte har funnits varg under 100 år.
Det var vi själva som utrotade dom och nu när de är tillbaka och skyddade så har vi glömt bort hur man lever med varg.
Här där vi bor finns både björn, varg och lo.
Varg skulle jag gärna vilja se i verkligheten, men björn står jag helst över ;-)

Monica said...

Sen är det en liten grej som jag upplevt - alla svenskar är helt saliga över vår allemansrätt! Vi har blivit itutade att det är helt unikt, alldeles oerhört, och att något liknande inte finns någon annanstans. Jag har än inte mött någon spanjor som brytt sig om när någon svensk entusiastiskt börjar förklara om allemansrätten (jag slutade snabbt...) - här är det självklart att man kan vara ute i naturen, fast, intresset en aning begränsat bland gemenen man. Katalanerna är dock mer lika svenskarna i vissa avseenden, och hiking en stor sysselsättning. Då drar de bara ut till bergen och promenerar. UTAN allemansrätt ;-) Svamp är katalarna också passionerat förtjusta i, och "els boletaires" ett begrepp (hela hösten och vintern finns ett svampplockningsprogram på tv varje vecka) Och detta sker också utan allemansrätt. När vi var i Norge blev min make och den andra spanska familjen upprörda över att nån bonde satt upp staket ända ner till vattnet ute vid kusten. Det får man inte göra i spanien - stränderna är till för alla...

ps - har heller aldrig förstått vargshatet i sverige

...Linda said...

Utmaningen är nu besvarad! :)
Och som vanligt ger din blogg mig idéer om vad jag borde skriva om i MIN blogg. Japanerna och naturen är ju nämligen ett väldigt intressant kapitel.

Pumans dotter said...

Visst vill vi ha naturen tillrättalagd, på våra egna villkor inte naturens. Jag tror att det är väldigt få svenskar (eller finnar för den delen) som vill leva "i samklang med naturen" som det så fint heter. Vi är alldeles för bekväma för det.

Anna Malaga said...

Emma - precis, man kan ju inte bara gâ omkring och njuta av djuren, liksom. Det blir för trâkigt...

Vad härligt med Vitemölla! Hoppas ni fâr fint väder. Nâgra spanska kompisar till oss som hyrde en stuga bredvid vâr, blev tvungna att âka in till GÓteborg och sova över en dag mitt i veckan. De fick en överdos av skog ;-)

Carin - Hahaha, jag kan tänka mig att han blev orolig ;-)

Karn - ja, här blir ocksâ alt bättre. Det gâr lângsamt, men ât rätt hâll. Förr fanns det knappt ens papperskorgar att kasta i.

Christina - Ja, björnarna är ju inte rädda för nâgon eftersom de inte har nâgra fiender. Bäst att hâlla sig pâ sin kant ;-)

Monica - Ja, just det. Allemanrätten är ju nâgot världsunikt, fick vi lära oss i skolan. Här i Spanien knallar man runt pâ allas marker, och träffar man pâ ägaren hälsar man bara och sâ är det bra med det. Men vi svenskar vill nog väldigt gärna veta Vad Jag Är Berättigad Till.
Att man inte tältar i nâgons trädgârd är väl ganska självklart, tycker man...

Linda - Det ska bli kul att läsa!

Puman - Precis vad jag menar. Vi vill själva välja vilka delar av naturen vi vill ha, inte köpa hela paketet med livsfarliga vargar och ilskna älgar.