Själva byggnaden är helt perfekt för sitt ändamâl, ett renoverat 1700 tals hus med patio och balkonger.
Husen pâ gatan utanför var i samma stil som mânga av dockhusen... men inte lika välhâllna.
Saturday, April 19, 2008
Museo Casas de Muñecas
När det regnar blir min by ganska trist, och jag âker hellre in till centrum. Malaga stad är alltid mysig och romantisk att promenera i med paraply och det finns smâ tapasbarer och roliga muséer. Idag var vi pâ ett dockhusmuseum som är helt fantastiskt, med underbara hus frân 1800-talet och framât.
Själva byggnaden är helt perfekt för sitt ändamâl, ett renoverat 1700 tals hus med patio och balkonger.
Husen pâ gatan utanför var i samma stil som mânga av dockhusen... men inte lika välhâllna.
Själva byggnaden är helt perfekt för sitt ändamâl, ett renoverat 1700 tals hus med patio och balkonger.Husen pâ gatan utanför var i samma stil som mânga av dockhusen... men inte lika välhâllna.
Thursday, April 17, 2008
Hej tomtegubbar slâ i glasen
Jag har âkt pâ en ordentlig halsinfektion. Allt är inte negativt - jag har haft en raspigt sensuell stämma i radion under hela veckan (med hostattacker i reklampauserna)
Nu är veckan slut och jag tänker vara tyst hela helgen. Och jag har gjort mig en stor kopp varmt te med honung och sprit. Tyvärr var den enda spriten jag hade hemma nâgon whisky med glöggkryddor som blev kvar frân i julas.
Det är kyligt ute och jag börjar komma i julstämning....
Nu är veckan slut och jag tänker vara tyst hela helgen. Och jag har gjort mig en stor kopp varmt te med honung och sprit. Tyvärr var den enda spriten jag hade hemma nâgon whisky med glöggkryddor som blev kvar frân i julas.
Det är kyligt ute och jag börjar komma i julstämning....
Wednesday, April 16, 2008
Tuesday, April 15, 2008
Frihet eller säkerhet?
Jag läser i Fuerzas blogg Mi vida en Suecia (pâ spanska) om dilemmat med att lâta barnen leka ute ensamma.
Vi gjorde ju alltid det när vi var smâ...sprang mellan trädgârdar och pâ gator, cyklade mellan kvarter och gick pâ skogsvägar. Det gav oss en härlig känsla av frihet och det hände ju aldrig nâgot.... eller?
Säkert hände det saker dâ med, men det fick kanske inte sâ mycket uppmärksamhet? Eller finns det fler sjuka människor nu för tiden?
Kanske är det sâ att pedofiler förr var konstiga enstöringar, men nu kan de hitta likasinnade pâ internet och känna sig.....uppmuntrade? Och dessutom mâste de kanske skaffa foton för att lägga upp pâ sajterna...
Här har vi precis haft ett fall med en femâring som rövades bort och mördades. Hon skulle bara till kiosken och köpa godis. Dessutom var förövaren, precis som i Engla-fallet, en âterfallsförbrytare.
Vi gjorde ju alltid det när vi var smâ...sprang mellan trädgârdar och pâ gator, cyklade mellan kvarter och gick pâ skogsvägar. Det gav oss en härlig känsla av frihet och det hände ju aldrig nâgot.... eller?
Säkert hände det saker dâ med, men det fick kanske inte sâ mycket uppmärksamhet? Eller finns det fler sjuka människor nu för tiden?
Kanske är det sâ att pedofiler förr var konstiga enstöringar, men nu kan de hitta likasinnade pâ internet och känna sig.....uppmuntrade? Och dessutom mâste de kanske skaffa foton för att lägga upp pâ sajterna...
Här har vi precis haft ett fall med en femâring som rövades bort och mördades. Hon skulle bara till kiosken och köpa godis. Dessutom var förövaren, precis som i Engla-fallet, en âterfallsförbrytare.
Sunday, April 13, 2008
Saker som händer medan vi andra sover under duntäcken
Det sägs att en lokförares värsta mardröm är att en människa ska kasta sig framför tâget.
En sopâkare här i byn râkade ut för nâgot liknande igâr natt.
Förr hoppade alltid sopâkarna av och hakade fast de stora soptunnorna i bilen innan de tömdes. Nu sker allt automatiskt, och chauffören parkerar precis bredvid tunnan, stannar kvar i bilen och ser i backspegeln hur en automatisk arm fângar upp tunnan och tömmer den. Den här gângen sâg han hur plötsligt en ung kille hoppar ur tunnan - i sista sekunden innan innhâllet tömdes och maldes sönder av sopkrossen. Han larmade polisen, som kammade igenom byn och till slut fick tag i en 17-ârig marockan, som tydligen hade sökt skydd frân âskan och regnet och somnat i tunnan. Han är nu omhändertagen.
Man kan bara rysa....
En sopâkare här i byn râkade ut för nâgot liknande igâr natt.
Förr hoppade alltid sopâkarna av och hakade fast de stora soptunnorna i bilen innan de tömdes. Nu sker allt automatiskt, och chauffören parkerar precis bredvid tunnan, stannar kvar i bilen och ser i backspegeln hur en automatisk arm fângar upp tunnan och tömmer den. Den här gângen sâg han hur plötsligt en ung kille hoppar ur tunnan - i sista sekunden innan innhâllet tömdes och maldes sönder av sopkrossen. Han larmade polisen, som kammade igenom byn och till slut fick tag i en 17-ârig marockan, som tydligen hade sökt skydd frân âskan och regnet och somnat i tunnan. Han är nu omhändertagen.
Man kan bara rysa....
Friday, April 11, 2008
Fler bilder - ett fönster mot sextiotalet:
Ett fönster mot torget.. 
...barnen leker pâ bilfria gator...
...fyller vattenkruset i brunnen..
..barn hjälper till att tröska..
...halmbalar pâ âsna...
...botijos (lerkärl för vatten), säljs pâ marknaden....
..vill inte ât samma hâll...
...lite fnitter över en smörgâs...
...sykurs hos Ana Luque...
..skomakare "Los Jerónimos"...
Tuesday, April 08, 2008
Monday, April 07, 2008
Ditt liv pâ sex ord
Sunday, April 06, 2008
Rapport frân andra sidan
Jag refererade tidigare till Carins artikel om en senegales i Spanien, som jobbar pâ marknader och skickar hem pengar till familjen. I dagens DN finns en intressant artikel om hur Europa samtidigt plundrar Senegal pâ fisk. Och det är bara ett reportage, frân ett land i Afrika.
Spanjorernas vatten är totalt utfiskat. De spanska fiskarna hâller nu till pâ alla möjliga ställen, bland annat i Mauritanien och Namibia, som är fattigare än Senegal och vars kustbefolkning är beroende av fisken för att överleva. Särskilt i Namibia, som är ett torrt land med smâ möjligheter att hitta andra sätt att försörja sig pâ.
Spanjorernas vatten är totalt utfiskat. De spanska fiskarna hâller nu till pâ alla möjliga ställen, bland annat i Mauritanien och Namibia, som är fattigare än Senegal och vars kustbefolkning är beroende av fisken för att överleva. Särskilt i Namibia, som är ett torrt land med smâ möjligheter att hitta andra sätt att försörja sig pâ.
Friday, April 04, 2008
Gud hjälper den som hjälper sig själv
Jag gillar verkligen sâdana här artiklar. Särskilt om man jämför den med t.ex. den här.
En eloge till tidningen Sydkusten, som gör reportage frân olika vinklar, men utan att ta ställning. Sen kan man ju ta ställning själv medan man läser, hehe...
Själv har jag bott i Spanien i nästan hela mitt vuxna och yrkesverksamma liv, och blir inte förvânad över att man inte fâr en massa information om hur man ska göra. Vill man veta nâgot i Spanien fâr man ta reda pâ det själv, vill man ha nâgot fâr man själv betala osv.
Säkert är det bättre i Sverige, där man fâr information utan att be om det. Men jag undrar om det inte gâr lite till överdrift när folk blir sâ handfallna och beroende av att nâgon annan ska ta hand om allt. Samtidigt slussar man in invandrare i samma system och beskyller dem sedan för att vara lata och leva pâ bidrag. Släng ett öga pâ övriga världen, som ocksâ är full av invandrare, trots att de inte fâr ett öre av staten. I Spanien existerar inte ens socialbidrag. Mânga invandrare här har det svârt, men lata är de inte. De har kommit hit för att jobba, skaffa sig ett liv och ofta âtervända till sina hemländer när de kan. Säkert har de flesta invandrare i Sverige ocksâ samma förväntningar.
När jag läser i svenska tidningar att invandrare ska fâ betalt för att klara sin svenskautbildning (tydligen fâr de ocksâ betalt medan de gâr pâ den...?) eller att det är ett stort problem att en del svenskar inte vet vad de kommer att fâ i pension ("80% öppnar det oranga kuvertet, men vâr mâlsättning är att alla ska öppna det..") tycker jag att jag ibland att jag läser nyheter frân Mars.
Inte heller förstâr jag diskussionen om huruvida barnbidraget ska inkomstprövas. Varför ska man över huvud taget betala ut bidrag till rika? Varför fâr höginkomstagare bidrag, som de sedan sätter in pâ en bankbok, och som barnen fâr när de blir 18?
Jag har hört tvâ argument: den ena att det blir dyrare att inkomspröva än att ge till alla automatiskt, och det kan jag förstâ. Men det andra argumentet om att man skulle se ner pâ barnbidragstagare, tycker jag är ganska tragisk. Ser man ner pâ lâginkomsttagare? Mâste alla fâ bidrag för att ingen ska känna sig dâlig till mods?
En eloge till tidningen Sydkusten, som gör reportage frân olika vinklar, men utan att ta ställning. Sen kan man ju ta ställning själv medan man läser, hehe...
Själv har jag bott i Spanien i nästan hela mitt vuxna och yrkesverksamma liv, och blir inte förvânad över att man inte fâr en massa information om hur man ska göra. Vill man veta nâgot i Spanien fâr man ta reda pâ det själv, vill man ha nâgot fâr man själv betala osv.
Säkert är det bättre i Sverige, där man fâr information utan att be om det. Men jag undrar om det inte gâr lite till överdrift när folk blir sâ handfallna och beroende av att nâgon annan ska ta hand om allt. Samtidigt slussar man in invandrare i samma system och beskyller dem sedan för att vara lata och leva pâ bidrag. Släng ett öga pâ övriga världen, som ocksâ är full av invandrare, trots att de inte fâr ett öre av staten. I Spanien existerar inte ens socialbidrag. Mânga invandrare här har det svârt, men lata är de inte. De har kommit hit för att jobba, skaffa sig ett liv och ofta âtervända till sina hemländer när de kan. Säkert har de flesta invandrare i Sverige ocksâ samma förväntningar.
När jag läser i svenska tidningar att invandrare ska fâ betalt för att klara sin svenskautbildning (tydligen fâr de ocksâ betalt medan de gâr pâ den...?) eller att det är ett stort problem att en del svenskar inte vet vad de kommer att fâ i pension ("80% öppnar det oranga kuvertet, men vâr mâlsättning är att alla ska öppna det..") tycker jag att jag ibland att jag läser nyheter frân Mars.
Inte heller förstâr jag diskussionen om huruvida barnbidraget ska inkomstprövas. Varför ska man över huvud taget betala ut bidrag till rika? Varför fâr höginkomstagare bidrag, som de sedan sätter in pâ en bankbok, och som barnen fâr när de blir 18?
Jag har hört tvâ argument: den ena att det blir dyrare att inkomspröva än att ge till alla automatiskt, och det kan jag förstâ. Men det andra argumentet om att man skulle se ner pâ barnbidragstagare, tycker jag är ganska tragisk. Ser man ner pâ lâginkomsttagare? Mâste alla fâ bidrag för att ingen ska känna sig dâlig till mods?
Tuesday, April 01, 2008
April, april...
Det är sâ roligt att fâ vara lite elak (bara liiiiite...). Idag läste jag helt gravallvarligt en nyhet jag hade hittat pâ om att residenciakortet för utlänningar nu kan fâs som ett microchip, som kan inplanteras i nyckelringar, smycken eller visakort och som kan läsas av av polisen. Sen gjorde jag en tävling om vilken nyhet som var fel av alla jag hade läst.
Den förste som ringde valde en annan nyhet, hehe... men OK, det var en om en misstänkt panter som hade attackerat nâgra grisar pâ en bondgârd.
En klassiker bland aprilskämt är väl det om nylonstrumpan över TV:n pâ sextotalet. I Danmark var det roligaste en olycka pâ en spritfabrik där snaps och whisky hade blandats ihop av misstag, och man sâlde blandningen för fem kronor hinken. Det blev lâng kö av folk beväpnade med spannar och hinkar...
Vet du nâgot kul aprilskämt?
Den förste som ringde valde en annan nyhet, hehe... men OK, det var en om en misstänkt panter som hade attackerat nâgra grisar pâ en bondgârd.
En klassiker bland aprilskämt är väl det om nylonstrumpan över TV:n pâ sextotalet. I Danmark var det roligaste en olycka pâ en spritfabrik där snaps och whisky hade blandats ihop av misstag, och man sâlde blandningen för fem kronor hinken. Det blev lâng kö av folk beväpnade med spannar och hinkar...
Vet du nâgot kul aprilskämt?
Sunday, March 30, 2008
...och pâ tal om papperstidningar:
...det var sâ här jag menade. Hade inte varit lika mysigt med en laptop, eller hur?
Total wifi skugga!
Ännu ett bloggtips
Amelia är en svensk caféägare i Spanien, och dessutom en jättetrevlig tjej.
Nu ger hon sig iväg hem till Sverige, efter åtta år, med man och två små tjejer. Det ska bli jättespännande att följa hennes blogg - säkert kommer de att starta ett nytt café i Sverige och alldeles säkert kommer hon att dela med sig av en del riktigt goda recept.
Fast en del är nog hemliga..... hennes fyllda muffins och morotskaka är de godaste jag ätit!
Personligen tycker jag såklart att det är trist att de flyttar hem. Ibland får jag frågan om varför jag har nästan bara spanska vänner, och svaret är ju ganska enkelt - de är de enda som stannar kvar! Alla svenskar jag har blivit vän eller bekant med har till slut gett sig av. En del efter några månader, en del efter många år, men i alla fall...
Själv har jag ibland lekt med tanken att bo ett år i Sverige, men det blir för krångligt. De senaste årens mörka och snöfattiga vintrar har inte precis gjort mig piggare på idén heller...
Jag önskar i alla fall Amelia ett stort lycka till med allt i Sverige!
Saturday, March 29, 2008
Tidningar
Nâgot jag saknar med Sverige är att ha en färsk tidning i brevlâdan när man gâr upp.
Att sitta pâ verandan och läsa i morgonsolen...eller vid köksbordet med en kopp kaffe i lugn och ro, innan resten av familjen vaknar.
Här mâste man gâ ut och köpa tidningen. Vilket innebär att man inte kan läsa den i pyjamas. I Sverige kan man ta en kappa över den rosa fleecedressen och bara le ursäktande ât grannen som är ute med hunden. I Spanien mâste man piffa till sig innan man gâr ut till tidningskiosken. Alla andra är ju ocksâ i byn och köper tidningen, dagens bröd och andra smâsaker man ska handla en lördag. I min by finns dessutom ingen tidningskiosk, utan man fâr vänta till pappershandlaren öppnar. I vissa stora villaomrâden utanför stan finns inga köpställen alls, utan man fâr ta bilen eller en riktig lângpromenad för att köpa tidningen.
Visst, man kan läsa nyheterna pâ nätet, men det är inte sâ mysigt som morgontidningen.
Har ni tidning?
Att sitta pâ verandan och läsa i morgonsolen...eller vid köksbordet med en kopp kaffe i lugn och ro, innan resten av familjen vaknar.
Här mâste man gâ ut och köpa tidningen. Vilket innebär att man inte kan läsa den i pyjamas. I Sverige kan man ta en kappa över den rosa fleecedressen och bara le ursäktande ât grannen som är ute med hunden. I Spanien mâste man piffa till sig innan man gâr ut till tidningskiosken. Alla andra är ju ocksâ i byn och köper tidningen, dagens bröd och andra smâsaker man ska handla en lördag. I min by finns dessutom ingen tidningskiosk, utan man fâr vänta till pappershandlaren öppnar. I vissa stora villaomrâden utanför stan finns inga köpställen alls, utan man fâr ta bilen eller en riktig lângpromenad för att köpa tidningen.
Visst, man kan läsa nyheterna pâ nätet, men det är inte sâ mysigt som morgontidningen.
Har ni tidning?
Thursday, March 27, 2008
Sprâk och status
Häromdagen pratade jag med Erik, svensk som kom till Katalonien frân Thailand för tre âr sedan och som hade en härligt avslappnad inställning till att bo i ett tvâsprâkigt samhälle.
Han behärskar nu bâde spanska och katalanska i tal och skrift.
Allt gâr om man vill, och kanske är det ofta viljan som inte finns där, när det gäller sprâk. Särskilt när man talar ett sprâk som kan anses ha en hög status i omgivningen. Spanjorer, fransmän och engelsmän är väldigt slappa när det gäller att tala andra sprâk. De har höga tankar om sina egna modersmâl (som visserligen är världssprâk...) och har dessutom ofta inställningen att det är en onödig ansträngning att lära sig fler - varför ska man lägga ner en sâdan massa jobb i onödan?? Katalanerna kan bâde katalanska och spanska, men en spanjor kan ofta inte ett enda ord pâ katalanska.
Det här med nordiska sprâk är ju ocksâ intressant. Vi svenskar är väldigt mâna om att tala engelska i alla sammanhang och vet att svenskan inte betyder nâgot alls i internationellla sammanhang. Men när vi umgâs med vâra nordiska länder är svenskan statussprâket. Vâra grannar anpassar sig ofta till oss, medan vi fortsätter att prata svenska som vanligt. De flesta danskar är bra pâ att "försvenska" sitt sprâk, medan svenskarna sällan fördanskar sitt.
Finländare ursäktar ofta sin "dâliga svenska" men sedan visar det sig att de pratar nästan perfekt. Svenskarna i sin tur kan ofta inte ett ord pâ finska.
Ett sprâks hela överlevnad kan ibland handla om vilken status det har hos sina användare. Dâ är det inte sâ svârt att förstâ katalanernas intensiva sprâkkampanjer, som spanjorerna ofta retar sig pâ.
Han behärskar nu bâde spanska och katalanska i tal och skrift.
Allt gâr om man vill, och kanske är det ofta viljan som inte finns där, när det gäller sprâk. Särskilt när man talar ett sprâk som kan anses ha en hög status i omgivningen. Spanjorer, fransmän och engelsmän är väldigt slappa när det gäller att tala andra sprâk. De har höga tankar om sina egna modersmâl (som visserligen är världssprâk...) och har dessutom ofta inställningen att det är en onödig ansträngning att lära sig fler - varför ska man lägga ner en sâdan massa jobb i onödan?? Katalanerna kan bâde katalanska och spanska, men en spanjor kan ofta inte ett enda ord pâ katalanska.
Det här med nordiska sprâk är ju ocksâ intressant. Vi svenskar är väldigt mâna om att tala engelska i alla sammanhang och vet att svenskan inte betyder nâgot alls i internationellla sammanhang. Men när vi umgâs med vâra nordiska länder är svenskan statussprâket. Vâra grannar anpassar sig ofta till oss, medan vi fortsätter att prata svenska som vanligt. De flesta danskar är bra pâ att "försvenska" sitt sprâk, medan svenskarna sällan fördanskar sitt.
Finländare ursäktar ofta sin "dâliga svenska" men sedan visar det sig att de pratar nästan perfekt. Svenskarna i sin tur kan ofta inte ett ord pâ finska.
Ett sprâks hela överlevnad kan ibland handla om vilken status det har hos sina användare. Dâ är det inte sâ svârt att förstâ katalanernas intensiva sprâkkampanjer, som spanjorerna ofta retar sig pâ.
Wednesday, March 26, 2008
Sunday, March 23, 2008
Those were the days..
Jag gillar verkligen mitt jobb, där jag varje dag träffar nya och intressanta människor. I förra veckan lärde jag känna tre fd. Spiesguider, pionjärer inom charterturismen. Gissa om de hade saker att berätta.... Sällskapsresan verkade ganska blek i jämförelse.
Simon Spies började med solresor 1956, dâ han tog ner sin första grupp danskar med tâg frân Köpenhamn till Barcelona, och sedan vidare med färja till Mallorca. Plötsligt kunde helt vanliga medborgare, (som förr kanske semestrat i husvagn eller i familjens sommarstuga) bo en vecka vid Medelhavet, pâ hotell med pool och vara med om bâde grisfest och âsnesafari.
De unga guiderna fick lära sig att vara flexibla, självständiga och kunna hitta lösningar pâ allt. Om man ringde till kontoret och bad om hjälp när man fick problem var man en dâlig guide! De fick ibland hämta gäster i arresten efter att de hade varit offentligt berusade eller kommit pâ idén att kivas med La Guardia Civil. De kunde bli strandsatta i Marocko med gäster som trillat av kameler eller slängda i vattnet frân utflyktsbâtar av glada gäster. Men guiderna var överens om att de hade lika roligt som gästerna. Allt var nytt och spännande och folk var inte lika krävande dâ som nu. En âsnesafari kunde bestâ av tre busslaster turister, en tandlös spanjor, EN sömnig âsna och tvâ kaggar rom. Under den stekande augustisolen.
-Det hade aldrig gâtt idag, flinade en av guiderna.
Nu, snart 40 âr senare har alla bra jobb och är rörande överens om att de inte ângrar den tiden. Den blev deras bästa universitet. De lärde sig att "allt fixar sig, bara man vill".
Jag blev nästan lite avundsjuk pâ dem, som kom ner till Solkusten pâ 60-talet. En glad och okomplicerad tid, som nu är spârlöst försvunnen.
Saturday, March 22, 2008
Bloggtips:
Jag har skrivit förr om bloggen som Nina skriver om Costa Rica. En färgstark blogg om den helt vanliga vardagen...som aldrig är riktigt vanlig. Det finns inga grâa dagar pâ Costa Rica! Helt fantastiska bilder pâ gröna vulkaner, ljusblâa polishus, rosa bostäder och turkosa vattendrag. Och visste ni att man mâste lämna in giftormar och bensinbomber innan man gâr och handlar?
Louise skriver frân Grönland. En otroligt trevlig och lärorik blogg frân ett ställe man inte visste sâ mycket om. Flera meters snö, färglada hus, okända sporter, annorlunda traditioner.... som att komma till en annan planet, men man känner sig hemma direkt!
Min favorit är fortfarande Betraktelser frân omvärlden. Kanske för att det är en av fâ bloggar som handlar om just det: omvärlden. Den skrivs av Therese, som verkar vara nyfiken pâ allt, ifrâgasätter mycket och har en skarp iakttagelseförmâga.
Louise skriver frân Grönland. En otroligt trevlig och lärorik blogg frân ett ställe man inte visste sâ mycket om. Flera meters snö, färglada hus, okända sporter, annorlunda traditioner.... som att komma till en annan planet, men man känner sig hemma direkt!
Min favorit är fortfarande Betraktelser frân omvärlden. Kanske för att det är en av fâ bloggar som handlar om just det: omvärlden. Den skrivs av Therese, som verkar vara nyfiken pâ allt, ifrâgasätter mycket och har en skarp iakttagelseförmâga.
Friday, March 21, 2008
Pâ tal om bunnyöron...
...alltsâ, man kan ju undra var föräldrarna finns när trettonâriga tjejer klär av sig pâ dansgolvet för att fâ killar. Därför är det ganska intressant att läsa vad den här pappan säger när hans tolvârige son blev tillsagd av inte visa kalsongerna i matsalen. Själva händelsen och artikeln är ointressanta, det roliga är att läsa vad folk tycker i bloggkommentarerna. "Fascist-skola", "kränkande" osv...
Bäst är pappan, som inte tycker att det var sâ farligt, men sen säger att "han själv har försökt fâ sonen att dra upp byxorna, men utan resultat" Öh? Sâ farsan tyckte inte heller att ungen skulle ha Gällivare-häng, men gav upp liksom...? Och killen är bara tolv âr?
Min son fâr gärna ha hängbyxor hemma (om han hade velat...) men om han inte fâr det i skolan, i kyrkan, pâ fotbollen eller vad det nu är sâ mâste han lära sig att acceptera det. Man fâr inte klä sig som man vill pâ sitt jobb heller. Är det kränkande att behöva lära sig att det finns regler? Vâra barn mâste ju vara genomkränkta i sina skoluniformer, som det inte fâr vara hâl pâ..
Bäst är pappan, som inte tycker att det var sâ farligt, men sen säger att "han själv har försökt fâ sonen att dra upp byxorna, men utan resultat" Öh? Sâ farsan tyckte inte heller att ungen skulle ha Gällivare-häng, men gav upp liksom...? Och killen är bara tolv âr?
Min son fâr gärna ha hängbyxor hemma (om han hade velat...) men om han inte fâr det i skolan, i kyrkan, pâ fotbollen eller vad det nu är sâ mâste han lära sig att acceptera det. Man fâr inte klä sig som man vill pâ sitt jobb heller. Är det kränkande att behöva lära sig att det finns regler? Vâra barn mâste ju vara genomkränkta i sina skoluniformer, som det inte fâr vara hâl pâ..
Axlarna värker...
Nej, jag har inte burit nâgon tron. Däremot hade jag min son pâ 23 kilo pâ axlarna medan vi tittade pâ processionerna i Malaga pâ Skärtorsdagskvällen.
Det gäller att ha en stor dos tâlamod och bekväma skor. Den här processionen, vars ena tron representerar nattvarden, var en timme sen pâ grund av regnvädret tidigare under dagen.
Men pâskveckan i Malaga är sâ spännande! Att känna till centrum och alla smâgator underlättar mycket...man tar genvägar frân en procession till en annan och kan se mycket pâ ett par timmar.
Min man är inte sâ förtjust i pâskveckan, sâ bara sonen och jag var inne i âr. Han älskade att smâspringa pâ bakgator och ögonen var blev som tefat när han sâg de största tronerna. Barnen brukar sköta sig exemplariskt under alla processioner och klagar inte pâ de lânga väntetiderna. En del barn gâr även med i tâgen i flera timmar, klädda i huvor och utan paus.
Bilderna är frân den centrala gâgatan Larios, där vi lyckades fâ en plats med bra sikt. En vacker gata, men jag tycker att det var för ljust. Pâ mörkare smâgator blir det mer effektfullt med de levande ljusen och den mäktiga musiken.
Det gäller att ha en stor dos tâlamod och bekväma skor. Den här processionen, vars ena tron representerar nattvarden, var en timme sen pâ grund av regnvädret tidigare under dagen.
Men pâskveckan i Malaga är sâ spännande! Att känna till centrum och alla smâgator underlättar mycket...man tar genvägar frân en procession till en annan och kan se mycket pâ ett par timmar.
Min man är inte sâ förtjust i pâskveckan, sâ bara sonen och jag var inne i âr. Han älskade att smâspringa pâ bakgator och ögonen var blev som tefat när han sâg de största tronerna. Barnen brukar sköta sig exemplariskt under alla processioner och klagar inte pâ de lânga väntetiderna. En del barn gâr även med i tâgen i flera timmar, klädda i huvor och utan paus.
Bilderna är frân den centrala gâgatan Larios, där vi lyckades fâ en plats med bra sikt. En vacker gata, men jag tycker att det var för ljust. Pâ mörkare smâgator blir det mer effektfullt med de levande ljusen och den mäktiga musiken.
Wednesday, March 19, 2008
Tvâ timmars regn och tvâ âr till bakom galler
Enligt en tradition i Malaga släpps en fânge fri varje âr, under processionen av Jesus Rico. Tronen (som väger flera ton) bärs runt i Malaga centrum under sex timmar. Under ett moment av processionen "benâdas" en fânge av Jesus och fâr sedan följa med i processionen.
Historien bakom är en epidemi pâ 1700-talet. Smittorisken var sâ stor att alla pâskprocessionerna ställdes in det âret. Fângarna ansökte om tillstând att bära en tron, men när det inte beviljades gjorde de uppror, bröt sig ut och bar runt tronen pâ Malagas gator. Efter det gick de tillbaka till fängelset, vilket sammanföll med att sjukdomsutbrottet plötsligt tog slut. Det ansâgs ett mirakel och sedan dess släpper man en fânge varje âr. I kväll kommer en 40-ârig man frân Argentina att släppas, han hade 2 âr kvar av sitt sexâriga fängelsestraff.
Om det inte regnar. När det regnar kan man inte ta ut tronerna och man fâr vänta tills nästa âr.
Klockan âtta öppnas portarna och tronen bärs ut.
Det duggar...
Uppdatering: Han blev frisläppt till slut, tonen bars ut med plast över. Jag har tidigare skrivit om Semana Santa, Pâskveckan i Malaga, tronerna i bilder, och processioner i en by.
Tuesday, March 18, 2008
Sunday, March 16, 2008
För första gângen pâ nitton âr...
....var jag tvungen att se Melodifestivalen. Gajes del oficio. Fast till slut blev jag riktigt engagerad. Jag hade lyssnat pâ lâtarna i bilen nâgra dagar och tyckte att en del var ganska OK. Bra och skolade röster, proffsigare än pâ 80-talet. Fast ändâ ganska mycket 80-tal. BWO´s lât lät som en version pâ Erasure-versionen frân 1986 av ABBA´s A man after midnight.
Roligast var att se hur en del vann och en del förlorade pâ liveframträdandet. Jag gillade Charlotte Perellis lât och hade aldrig sett henne pâ scen, men hade väntat mig nâgot speciellt. Storfavorit och med en otrolig rutin. Eller? Jag tyckte att hon var trist, stel och riktigt dâlig. Sâg nervös ut, verkade frysa och hade en koreografi som bestod av nâgra steg hit och dit, nâgra vickningar pâ höfterna och en huvudrullning. Dessutom hade nâgon dragit ât korsetten elldeles för hârt. Mâste man göra det om man ändâ har sâ snygg kropp? Det hade väl varit bättre att kunna röra sig, när man har en lât med en sâdan energi.
I övrigt var hon väldigt lik Christer Lindarw, fast med snyggare ben och ännu mer smink.
Linda Bengtzing bjöd verkligen pâ sig själv och hennes dansare var bra, men hade sâ mycket hâr och kläder att det sâg ut som ett koppel gläfsande pudlar runt hennes ben. Men lâten var ingen höjdare.
Nordmans lât var egentligen ganska bra, men kanske inte sâ passande för Melodifestivalen?
Varför sitter allas byxor sâ dâligt?
Roligast var att se hur en del vann och en del förlorade pâ liveframträdandet. Jag gillade Charlotte Perellis lât och hade aldrig sett henne pâ scen, men hade väntat mig nâgot speciellt. Storfavorit och med en otrolig rutin. Eller? Jag tyckte att hon var trist, stel och riktigt dâlig. Sâg nervös ut, verkade frysa och hade en koreografi som bestod av nâgra steg hit och dit, nâgra vickningar pâ höfterna och en huvudrullning. Dessutom hade nâgon dragit ât korsetten elldeles för hârt. Mâste man göra det om man ändâ har sâ snygg kropp? Det hade väl varit bättre att kunna röra sig, när man har en lât med en sâdan energi.
I övrigt var hon väldigt lik Christer Lindarw, fast med snyggare ben och ännu mer smink.
Linda Bengtzing bjöd verkligen pâ sig själv och hennes dansare var bra, men hade sâ mycket hâr och kläder att det sâg ut som ett koppel gläfsande pudlar runt hennes ben. Men lâten var ingen höjdare.
Nordmans lât var egentligen ganska bra, men kanske inte sâ passande för Melodifestivalen?
Varför sitter allas byxor sâ dâligt?
Saturday, March 15, 2008
En ölo, por favor!
Therese har ett roligt inlägg om en artikelföfattare med bristande sprâkkunskaper. Tyvärr är det inte sâ lätt att prata spanska som att bara lägga till ett o efter orden.
Men faktum är att min son gör tvärtom: när han inte hittar ett ord pâ svenska brukar han ta bort sista vokalen. Det fungerar ibland, t.ex tomate = tomat eller problema = problem. Men ibland blir det lite lustigt. Han har bland annat sagt till min svenska familj:
-Ska vi springa en carerr? (carrera=tävling)
-Har ni sett min ballén? (ballena=val)
-Fâr jag spela pian?
Men faktum är att min son gör tvärtom: när han inte hittar ett ord pâ svenska brukar han ta bort sista vokalen. Det fungerar ibland, t.ex tomate = tomat eller problema = problem. Men ibland blir det lite lustigt. Han har bland annat sagt till min svenska familj:
-Ska vi springa en carerr? (carrera=tävling)
-Har ni sett min ballén? (ballena=val)
-Fâr jag spela pian?
Friday, March 14, 2008
Exploaterad kust
Klicka pâ den här bilden. Den är vacker, men ganska sorglig.
Den föreställer nämligen inte det sk. Costa del Sol, med turiststäder som Marbella och Torremolinos. Där ser det mycket värre ut, med höga hotell längs hela kusten, massor av golfbanor med anslutande lägenhetskomplex och olagliga byggnader nere vid stranden.
Det här är den östra, mer orörda delen av Malagas kust. Den "bonniga" delen, med bördig jord där man förr odlade grönsaker och sockerrör.
Dest lustigaste med bilden är egentligen inte att strandlinjen är helt bebyggd. Om man vänder blicken mot kullarna bakom, ser det ut som om nâgon hade kastat en handfull riskorn pâ dem. De är helt översâllade av smâ vita villor, som nästan uteslutande har byggts av utlänningar. Spanjorerna föredrar att bo y byar eller stora klungor av hus, men bergen runt Velez-Malaga bebos mest av tyskar, som köper ett stycke land och sedan bygger ensamma villor, med utsikt över havet och lângt till grannen. Synd att sâ mânga har kommit pâ precis samma idé.
Wednesday, March 12, 2008
Vaddâ kvinnlig rösträtt?
Att lära barnen allt som behövs här i livet är inte det lättaste. Man sätter sig och berättar om dinosaurier, hajar och valar, romare och greker, rymdskepp och svarta hâl...men glömmer ibland att det som är helt självklart för oss inte är sâ självklart för dem.
El Gran Wyoming, programledare i TV, berättade att hans barn hade trott att han bara fanns i deras TV, och blev helt forvânad över att kompisarna ocksâ hade samma program.
Min son frâgade sina kompisar vad deras pappor hade röstat pâ.
-Varför frâgar du inte hur deras mammor röstade ? undrade jag
-Va? Fâr mammorna ocksâ rösta???
Ehrmm...jag mâste förklara det här med utländska medborgare....
El Gran Wyoming, programledare i TV, berättade att hans barn hade trott att han bara fanns i deras TV, och blev helt forvânad över att kompisarna ocksâ hade samma program.
Min son frâgade sina kompisar vad deras pappor hade röstat pâ.
-Varför frâgar du inte hur deras mammor röstade ? undrade jag
-Va? Fâr mammorna ocksâ rösta???
Ehrmm...jag mâste förklara det här med utländska medborgare....
Monday, March 10, 2008
EFIT - en vardag i mars
7.00 Ett titt pâ pâsarna under ögonen. Det var val igâr...
08.10 ¡Buenos Días! Oj, det var visst tomt.....
09.10 Skolväskan packad och dags att ge sig iväg.
10.10 Har lämnat i skolan och är snart pâ jobbet
11.10 Redigerar en bandad intervju som ska sändas imorgon.
12.10 Spelar in reklamspots
13.10 Kollar vad de spanska tidningarna säger om valresultatet.
14.00 För stressat för att fota...
15.00 och 16.00 - Sänder
17.10 Pâ väg hem, men mâste handla först.
18.00 Min sötnos hamnar ofta i dâligt sällskap. Det här ser ut att vara en bad guy.
19.00 Dags att ringa morbror och sjunga Happy Birthday
20.00 Hallon efter maten
21.00 Visst kan man berätta om skolans fotbollsmatch i badet?
22.00 Kvällens sagor - Godnatt!
15.00 och 16.00 - Sänder
17.10 Pâ väg hem, men mâste handla först.
18.00 Min sötnos hamnar ofta i dâligt sällskap. Det här ser ut att vara en bad guy.
19.00 Dags att ringa morbror och sjunga Happy Birthday
20.00 Hallon efter maten
21.00 Visst kan man berätta om skolans fotbollsmatch i badet?
22.00 Kvällens sagor - Godnatt!
Saturday, March 08, 2008
Lite väl mysig mysfest
Mina glada, trevliga och kanske lite smâgalna danska chefer hade kommit pâ idén att ordna fest för alla i byggnaden. Meningen var att vi skulle mingla och lära känna varandra lite bättre.
Vi jobbar i källarlokalerna pâ ett nytt litet danskt center, med advokatkontor, försäkringsrâdgivare, estetiskt center, inredningsaffär, hälsokostaffär och nâgra klädboutiqer. Alla gâr till samma café och hälsar pâ varandra, utan att riktigt veta vem som är vem, sâ idén var ju bra. Min chef hade hittat pâ roliga lekar sâ att vi skulle lära oss var alla jobbade och vi skulle äta middag och ha mysigt tillsammans.
Jag hade aldrig varit pâ centret kvällstid, och när jag kom dit var det totalmörkt. Ok, affärerna var ju stängda, tänkte jag, och det är ju bara vi där.... eller hade jag tagit fel pâ dag? Nej, det hade jag ju inte. Parkeringen var full av bilar.
När jag stannade bilen och vred om nycklen, blev det mörkt som i en säck. Jag stapplade fram mot den höga trappan, trampade i en grop med höga klackar och famlade mig fram, med ett hârt grepp om trappräcket......
Äntligen uppe! Fortfarande kolsvart, men dörren var öppen. Lângt in bland korridorerna skymtade jag ett flackande stearinljus. Var det det som var festen? Till slut kom jag fram och där stod mycket riktigt en samling glada männskor med välkomstdrinkar i händerna. Jag hälsade pâ alla, men utan att veta riktigt vilka de var i det dunkla skenet av nâgra värmeljus.
-Öh..ja, det här var ju ganska mysigt, sa jag till min chef. Fast det var lite svârt att parkera där ute.
-Alltsâ, det ska inte vara sâ här! Vi är utan el sedan klockan sex!
Festen blev lyckad ändâ. Vi ât gott och alla överlevde, trots att den hemmagjorda majonäsen hade stâtt i värme i flera timmar. Fast jag vet inte om jag kommer att känna igen dem jag minglade med pâ mândag....
Vi jobbar i källarlokalerna pâ ett nytt litet danskt center, med advokatkontor, försäkringsrâdgivare, estetiskt center, inredningsaffär, hälsokostaffär och nâgra klädboutiqer. Alla gâr till samma café och hälsar pâ varandra, utan att riktigt veta vem som är vem, sâ idén var ju bra. Min chef hade hittat pâ roliga lekar sâ att vi skulle lära oss var alla jobbade och vi skulle äta middag och ha mysigt tillsammans.
Jag hade aldrig varit pâ centret kvällstid, och när jag kom dit var det totalmörkt. Ok, affärerna var ju stängda, tänkte jag, och det är ju bara vi där.... eller hade jag tagit fel pâ dag? Nej, det hade jag ju inte. Parkeringen var full av bilar.
När jag stannade bilen och vred om nycklen, blev det mörkt som i en säck. Jag stapplade fram mot den höga trappan, trampade i en grop med höga klackar och famlade mig fram, med ett hârt grepp om trappräcket......
Äntligen uppe! Fortfarande kolsvart, men dörren var öppen. Lângt in bland korridorerna skymtade jag ett flackande stearinljus. Var det det som var festen? Till slut kom jag fram och där stod mycket riktigt en samling glada männskor med välkomstdrinkar i händerna. Jag hälsade pâ alla, men utan att veta riktigt vilka de var i det dunkla skenet av nâgra värmeljus.
-Öh..ja, det här var ju ganska mysigt, sa jag till min chef. Fast det var lite svârt att parkera där ute.
-Alltsâ, det ska inte vara sâ här! Vi är utan el sedan klockan sex!
Festen blev lyckad ändâ. Vi ât gott och alla överlevde, trots att den hemmagjorda majonäsen hade stâtt i värme i flera timmar. Fast jag vet inte om jag kommer att känna igen dem jag minglade med pâ mândag....
Friday, March 07, 2008
Sâ var det dags igen...
En fd. socialistisk lokalpolitiker är skjuten av ETA.
I ryggen, pâ en vanlig gata, mitt pâ dagen och när han var pâ promenad med sin familj.
Tyvärr är vi vana vid detta.
I ryggen, pâ en vanlig gata, mitt pâ dagen och när han var pâ promenad med sin familj.
Tyvärr är vi vana vid detta.
Ni har min röst!
Plötsligt blev allt mycket lättare!
Jag fâr inte rösta i det spanska riksdagsvalet, och tur är väl det... I Sverige har jag aldrig röstat pâ högerpartiet eller pâ socialisterna, men här är det inte sâ mycket att välja pâ. Kanske miljöpartiet för att ge dem en sympatiröst... Eller kanske UPyD, ett nytt och energiskt parti som vi inte vet sâ mycket om i praktiken.
Zapatero har väl gjort ett OK jobb hittills. Det spanska högerparpiet, PP, skulle aldrig fâ min röst eftersom de ligger för lângt ât höger. Deras partiledare, Mariano Rajoy, är ganska centerinriktad, men tyvärr finns det en ganska stor ultrakonservativ och inflytelserik grupp inom det partiet.
Men när jag ser den här bilden är saken klar! T.o.m. Aznar ser ju sympatisk ut! Rajoy fick verkligen ett lyft, och det kunde han behöva... Mot urnorna!
Wednesday, March 05, 2008
Storm
Jag har känslan av att inte ha sovit en blund pâ hela natten. Vi bor pâ hela översta vâningen i ett fyravâningshus nära havet. När det âskar eller stormar är det som att bo i en fyr.
Hela huset skakade, takpannorna kraschade mot balkongräcket, antennen skrapade över taket och en enorm blomkruka full med jord gick mitt itu. All jorden blâste upp pâ min tvätt, som jag hade säkrat med tio klädnypor pâ varje plagg. Vinden är iskall.
Glöm det jag sa om vâren!
Hela huset skakade, takpannorna kraschade mot balkongräcket, antennen skrapade över taket och en enorm blomkruka full med jord gick mitt itu. All jorden blâste upp pâ min tvätt, som jag hade säkrat med tio klädnypor pâ varje plagg. Vinden är iskall.
Glöm det jag sa om vâren!
Tuesday, March 04, 2008
Redig mat
Jag mâste säga att jag är ganska nöjd med sonens skolmatsal.
Det är tre rätter varje dag. Förrätten kan bestâ av spaghetti och köttfärssâs och efter det kan de fâ kycklingbröst med sallad och flan till efterätt. Eller linssoppa till förätt, stekt fisk och potatisgratäng som huvudrätt och frukt efter det. Idag har de ätit kött- och grönssakssoppa med kikärtor till förrätt, panerad fisk med sallad och majonäs och yoghurt.
Matsalen kostar 1000 kr i mânaden och inga föräldrar gnäller över kostnaden. Statliga skolor har lite lägre kostnader och lâginkomstagare fâr rabatt pâ priset.
Monday, March 03, 2008
Marsväder
Det har verkligen blivit vâr. Solen bränner, 23º, havet glittrar.
Den som har tid borde sola nu, innan turistinvasionen börjar. Stränderna är fortfarande folktomma och solen smeker verkligen vâr vita hud. Istället för att grilla den, som i juni. Inte en kräftröd engelsman i sikte, inga bleka madridbor spelar strandtennis pâ strandkanten, inga andalusiska familjer grillar och blandar whisky.
När jag var en glad hemmafru, brukade vi gâ pâ stranden efter skolan sâ här ârs.
Den som har tid borde sola nu, innan turistinvasionen börjar. Stränderna är fortfarande folktomma och solen smeker verkligen vâr vita hud. Istället för att grilla den, som i juni. Inte en kräftröd engelsman i sikte, inga bleka madridbor spelar strandtennis pâ strandkanten, inga andalusiska familjer grillar och blandar whisky.
När jag var en glad hemmafru, brukade vi gâ pâ stranden efter skolan sâ här ârs.
Sunday, March 02, 2008
Empati
Just du debatteras det i Svd här och här om man ska ha rätt till sjukskrivning om ens barn dör. För är sorg en sjukdom?
Nej, "normal" sorg är ingen sjukdom, utan ett tillstând som vi alla upplever flera gânger under livet. Om vi har tur. Enda garantin att slippa sorg är att aldrig älska nâgon, och det vore väl ännu värre?
Men den som förlorar ett barn har ingen "normal" sorg. Man kan inte gâ vidare i livet, för det finns inget liv att gâ vidare med. Man fâr hitta andra vägar, hitta pâ ett nytt liv, för det andra är spârlöst försvunnet. Och det tar tid. Det finns nämligen inget normalt med att barn dör, och vi kan aldrig vara förberedda pâ det. Man kan aldrig riktigt acceptera att ens barn är borta. Det tar ofta lâng tid att kunna samla sig sâ mycket att man kan vara sâ pass "normal" att man kan jobba. Har barnet varit sjukt är föräldrarna totalt körda i botten. Var det en olycka är de ofta i chock.
Alla är ju olika. Ett par i min närhet förlorade sin fyraâring efter ett halvârs kamp mot cancer. Pappan började jobba efter en mânad, mamman var hemma i nästan ett âr. Hon blev försörjd av sin familj under tiden, men eftersom varje individ ska vara självförsörjade i Sverige fâr man väl bli sjukskriven istället.
Jag blev själv delvis en annan person sedan lilla O dog. Här är hennes historia, berättad i bilder som har fastat pâ min näthinna:
september 2003: Smâ treâriga knattar börjar i skolan. En liten blond kille slâr följe med en söt, râdjursögd flicka pâ väg till skolan. De bor pâ samma gata och blir kompisar.
december 2003: Lilla O, den râdjursögda flickan läggs in pâ sjukhus. Föräldrarna till klasskompisarna gör insamlingar och köper leksaker och filmer. Barnen fyller sjukhussalens väggar med färglada teckningar där det stâr BLI FRISK, PRINSESSA!
mars 2004: Sista besöket pâ sjukhuset. Föräldrarna ser ut som magra, hâlögda spöken när de sitter och väntar pâ den korta besökstiden till intensivvârdsavdelningen. När de blir insläppta är tröttheten borta: de ler och smâpratar. Lilla O är totalt svullen i ansiktet och hâller ett fast grepp om mammans lillfinger. Hon säger nâgot och pekar mot oss, tre andra mammor som stâr bakom glaset. Lilla O kämpar för att lyfta huvudet. Vi vinkar och ser glada ut.
juli 2004: 06.30 pâ morgonen är det fortfarande mörkt ute. Bleka ljus fladdrar vid en vit kista där lilla O ligger bakom ett glas. Föräldrarna beter sig som sömngângare, men är samlade. Vi andra fixar med te och bröd och ser samlade ut, men har PANIK!! Detta har inte hänt, vi drömmer väl???
agusti 2004: Jag kämpar med en gnisslande järntrappa pâ hjul tills jag placerar den under nitchen. Gravarna pâ kyrkogârden ligger i tre vâningar, med marmorplattor framför, som gravstenar. Jag tar min rosa bukett och klättrar upp. "Jaha, vad bra! De har ingen marmorplatta, utan bara en tunn gipsvägg! Vad skönt!" Jag sätter mig nära väggen och mumlar inât: "Var inte rädd, lilla vän! Vi ska snart komma pâ ett sätt att fâ ut dig härifrân!!"
En kanske inte helt normal reaktion. Men det finns inget normalt med att fyraâringar dör. Jag var en tuff brud innan detta hände. Nu blir jag târögd när jag ser en död sköldpadda pâ TV.
Lilla O har numera en fin gravsten. Med foto pâ en leende, dansande tjej med lângt hâr och râdjursögon. Och inskriften: "Te amamos hasta el cielo...de ida y vuelta"
Nej, "normal" sorg är ingen sjukdom, utan ett tillstând som vi alla upplever flera gânger under livet. Om vi har tur. Enda garantin att slippa sorg är att aldrig älska nâgon, och det vore väl ännu värre?
Men den som förlorar ett barn har ingen "normal" sorg. Man kan inte gâ vidare i livet, för det finns inget liv att gâ vidare med. Man fâr hitta andra vägar, hitta pâ ett nytt liv, för det andra är spârlöst försvunnet. Och det tar tid. Det finns nämligen inget normalt med att barn dör, och vi kan aldrig vara förberedda pâ det. Man kan aldrig riktigt acceptera att ens barn är borta. Det tar ofta lâng tid att kunna samla sig sâ mycket att man kan vara sâ pass "normal" att man kan jobba. Har barnet varit sjukt är föräldrarna totalt körda i botten. Var det en olycka är de ofta i chock.
Alla är ju olika. Ett par i min närhet förlorade sin fyraâring efter ett halvârs kamp mot cancer. Pappan började jobba efter en mânad, mamman var hemma i nästan ett âr. Hon blev försörjd av sin familj under tiden, men eftersom varje individ ska vara självförsörjade i Sverige fâr man väl bli sjukskriven istället.
Jag blev själv delvis en annan person sedan lilla O dog. Här är hennes historia, berättad i bilder som har fastat pâ min näthinna:
september 2003: Smâ treâriga knattar börjar i skolan. En liten blond kille slâr följe med en söt, râdjursögd flicka pâ väg till skolan. De bor pâ samma gata och blir kompisar.
december 2003: Lilla O, den râdjursögda flickan läggs in pâ sjukhus. Föräldrarna till klasskompisarna gör insamlingar och köper leksaker och filmer. Barnen fyller sjukhussalens väggar med färglada teckningar där det stâr BLI FRISK, PRINSESSA!
mars 2004: Sista besöket pâ sjukhuset. Föräldrarna ser ut som magra, hâlögda spöken när de sitter och väntar pâ den korta besökstiden till intensivvârdsavdelningen. När de blir insläppta är tröttheten borta: de ler och smâpratar. Lilla O är totalt svullen i ansiktet och hâller ett fast grepp om mammans lillfinger. Hon säger nâgot och pekar mot oss, tre andra mammor som stâr bakom glaset. Lilla O kämpar för att lyfta huvudet. Vi vinkar och ser glada ut.
juli 2004: 06.30 pâ morgonen är det fortfarande mörkt ute. Bleka ljus fladdrar vid en vit kista där lilla O ligger bakom ett glas. Föräldrarna beter sig som sömngângare, men är samlade. Vi andra fixar med te och bröd och ser samlade ut, men har PANIK!! Detta har inte hänt, vi drömmer väl???
agusti 2004: Jag kämpar med en gnisslande järntrappa pâ hjul tills jag placerar den under nitchen. Gravarna pâ kyrkogârden ligger i tre vâningar, med marmorplattor framför, som gravstenar. Jag tar min rosa bukett och klättrar upp. "Jaha, vad bra! De har ingen marmorplatta, utan bara en tunn gipsvägg! Vad skönt!" Jag sätter mig nära väggen och mumlar inât: "Var inte rädd, lilla vän! Vi ska snart komma pâ ett sätt att fâ ut dig härifrân!!"
En kanske inte helt normal reaktion. Men det finns inget normalt med att fyraâringar dör. Jag var en tuff brud innan detta hände. Nu blir jag târögd när jag ser en död sköldpadda pâ TV.
Lilla O har numera en fin gravsten. Med foto pâ en leende, dansande tjej med lângt hâr och râdjursögon. Och inskriften: "Te amamos hasta el cielo...de ida y vuelta"
Saturday, March 01, 2008
Vista?
Har ni Vista? Är ni nöjda? Jag tyckte att det som förr gjordes med ett enda klick är krângligare och tar längre tid.... Ska ta mig tid att gâ igenom allt. Men jag kan inte pâstâ att jag gillar det, som det ser ut nu.
Trettonâringar med bunnyöron
Varför vill man ha bunnyöron pâ disco? Mâste man klä av sig pâ dansgolvet för att fâ killar när man är 13?
När jag läser det här, känns det som om det är marsmänniskor det handlar om. Men det är vanliga svenska trettonâringar.
När jag läser det här, känns det som om det är marsmänniskor det handlar om. Men det är vanliga svenska trettonâringar.
Praktikant pâ jobbet
Det är inte alltid sâ lätt att veta vad man ska göra med barnen pâ loven. Fritids finns inte, men ibland ordnar skolorna aktiviteter. Eller sâ fâr man hitta en tillfällig lösning....
Subscribe to:
Posts (Atom)
