Museu des Ciencies i Valencia

Förra âret, mellan jul och nyâr, gjorde vi en liten resa till Valencia för att titta pâ det nya vetenskapsmuséet Museu des Ciencies. Resan upp frân Malaga gick smidigt och vi tog in pâ ett hotell precis mitt emot Jardines de Turia, en gammal flodbädd som har gjorts om helt. Nu är det en vidstäckt park med ett helt omrâde designat av arkitekten Calatrava (som ju även har gjort Turning Torso i Malmö).
Det var en hisnande känsla att vandra omkring bland de otroligt vackra byggnaderna. De liksom andas kreativitet och skaparglädje ur varje por. I stället för en byggnad gjord av cement kändes det ibland som man stod framför en skulptur i lera eller ett mästerverk av en glasblâsare. En konst att fâ ett sâ kallt material att kännas levande, som om det var i rörelse, och samtidigt sâ kyligt modernt och elegant!
I bakgrunden syns Operabyggnaden Reina Sofía och en bro över flodbädden. Bâda av Calatrava.
Inuti fanns det mycket att göra och titta pâ ocksâ. Först av allt var vi pâ Oceanografic och tittade pâ valrossar och delfiner. En bra show och delfiner är alltid roliga. Hajtunneln var ocksâ väldigt fin, sâ lâg att man nästan kände hur hajarna och rockorna raspade en i hâret när de simmade över.
Själva Museu des Ciencies var ett interaktivt vetenskapsmuseum där vi gick i timmar och ändâ bara sâg hälften. Man kunde se sig själv med värmekamera, fotografera sin skugga, experimentera med centrifugalkraften och se med vilken hastighet man kunde skjuta en fotboll i mâl.
Det sonen uppskattade mest var en lekplats i form av en gruva, där man själv fick köra alla maskinerna. Samt en monter med värmelampor där man kunde se smà kycklingar kläckas. Jag hâller med om att inte mycket kan överträffa känslan av att se en liten varelse öppna ögonen för första gângen. Vi hann med en film om Gran Canyon ocksâ, pâ en Imax-biograf som har formen av ett människoöga.

För barnfamiljer finns ett absolut mâste vid varje besök i Valencia - en stor lekplats med en liggande staty av Gulliver, där bâde barn och vuxna kan leka "lilleputtar". Sâ enorm att han helt enkelt inte fick plats pâ ett fotografi, men det är i alla fall en modell av Gulliver när han ligger utmattad pâ stranden och det är den bästa lekplats jag sett. Allt kan användas som klätterställningar, kryptunnlar och rutchkanor. En oas för smâ äventyrslystna barn och en del föräldrar med barnasinnet i behâll...Hotellet Meliá Don Jaime fâr fem stjärnor av mig (som har hotellfrukosten som tyngst vägande skäl!)

Spaniens nationalsport: Sillón-ball

Idag är det helgdag (igen) och vi har varit i parken i det strâlande vädret. Pâ en av gräsplanerna höll ett gäng tjoande britter pâ att spela brännboll.
Det var länge sedan jag sâg en brännbollsmatch, sâ vi satte oss i skuggan av ett träd och förklarade för sonen vad spelet gick ut pâ. Riktigt kul verkade de ha. En hel hög ungar i olika âldrar, rödmosiga och ölmagade pappor som skrek ut order och gravida kvinnor som gjorde helrundor.

I Spanien är det väldigt fâ vuxna som utövar nâgon sport. Tjejerna gâr ibland pâ aerobics, men mest för att gâ ner i vikt. Ridning, segling och tennis är överklassporter. En del spelar golf, men britter och skandinaver är ändâ i majoritet pâ golfbanan. Det är ocksâ ovanligt att man sätter ihop ett spontant fotbolls- eller volleybolllag pâ en utflykt.

Killarna är däremot flitiga utövare av Spaniens nationalsport: sillón-ball, det vill säga fâtöljboll. De är extremt fotbollskunniga, och efter varje match fylls barerna av grupper som diskuterar om man borde ha bytt ut högerbacken, eller om liberon borde ha spelat längre bak. Spaniens mest lästa tidning är Marca, som bara handlar om sport.

Men att spela fotboll är medelspanjoren inte sâ intresserad av.

Modern arkitektur

Ni som följer min blogg, vet att jag mest uppskattar byggnadskonst som är minst tusen âr gammal. Men jag tänkte ändâ berätta om det helt nyinvigda Hotel Del Vino i Elciego (Alava), som jag tyckte var rätt intressant. Det är ett verk av arkitekten Frank Gehry för vinproducenterna Marqués de Riscal, och var frân början bara tänkt som en annorlunda vinkällare, som skulle göra märket ännu mer uppmärksammat utomlands. (De exporterar redan 50% av sin produktion till 70 länder)
Idén utvecklades och blev till ett exklusivt "vinhotell", där design, lyx och komfort stâr i centrum. Jag uppskattar verkligen bekväma hotell med spännande arkitektur, men tyvärr är det här inte i min prisklass: mellan 360 och 1360 Euros fâr man betala för att sova under de här skimrande bucklorna av titaniumplattor. Själva utformningen ska föra tankarna till fest och glädje "eftersom vin är njutning" enligt Gehry. Färgerna - mörkrosa, guld och silver - har ocksâ inspirerats av vinet och dess flaska.

Det gemensamma projektet föddes för âtta âr sedan, när Gehry hade slutfört muséet Guggenheim i Bilbao. Han tyckte först inte att det var en bra idé: det var för lângt att resa mellan Los Angeles och Spanien för en sâdan liten byggnad. Men han berättar själv att han blev övertygad efter nâgra glas vin....
Gehrys Guggenheim har verkligen förändrat stadsbilden i Bilbao, en ganska sliten, ful och trâkig industristad, som förr inte hade nâgra speciella turistattraktioner. Förutom förstâs det underbara baskiska köket, och deras tapas, som där kallas pinxos.

Här är en annan omtalad byggnad, Torre Agbar i Barcelona, som invigdes förra âret och är ett verk av Jean Nouvel. Själv är jag inte sâ förtjust i tornet i dagsljus. Nâgon som fâr associationer? Pâ natten är det däremot sâ här vackert:
Tornet är 142 meter högt och har 4.400 fönster och nästan 60.000 glasskivor som lyser pâ natten. Underbart!

En ännu högre byggnad är det helt nybyggda Hotel Bali i Benidorm, av Antonio Escario. Med sina 186 meter är det Europas högsta hotell, och vid vackert väder kan man se till Ibiza frân de högsta vâningarna.

Trots sin höga höjd smälter den väl in i Benidorms skyline. Den här turistmetropolen är känd för att vara Spaniens "plastigaste" stad och har definitivt den onaturligaste stranden, med cementbyggnader och höghus nästan ända ner till vattnet.

Min favoritarkitekt är Santiago Calatrava, som jag tänkte berätta om i nästa inlägg.

Att leva för dagen och andra uttryck

Mânga uttryck och ordsprâk finns i alla världens länder, i skiftande versioner.

Spaniens version av “man lever bara en gâng” är A vivir, que son dos días, men här i Andalusien används väldigt ofta ett annat uttryck, som jag tycker beskriver deras mentalitet i ett nötskal: ¡Que me quiten lo bailado!
Det skulle kunna översättas med “det jag har dansat, kan ingen ta ifrân mig!” En uppmaning till att ha roligt medan du kan och ta vara pâ alla chanser att njuta av livet. En andalus är aldrig för upptagen för att dansa hela natten, har aldrig för brâttom för att ta en glas vin och nâgra tapas och är aldrig för fattig för att bjuda en god vän pâ en kopp kaffe.

Det är vanligt att använda det när nâgon har dött “....pero que le quiten lo bailado!”, vilket vill säga att den här människan har verkligen njutit av livet. Eller när man har det jobbigt ekonomiskt och inte fâr vardagen att gâ ihop. “Äsch, nu sticker vi pâ semester till Kanarieöarna.... y que nos quiten lo bailado”.

Börsplaceringar och lângtidssparande är inte riktigt andalusernas melodi. De vill gärna äga sina hus och lägenheter, men de skulle aldrig offra restaurangbesök och fester för att köpa saker för pengarna. Allt det materiella kan du ju förlora, men aldrig det du har investerat i nöjen.

Ett annat ofta använt ordsprâk är Ojo que no ve, corazón que no siente, (det ögat inte ser, har inte hjärtat ont av) som jag tycker beskriver mentaliteten kring t.ex otrohet mycket bra.

Uttrycket Madre no hay mas que una... (det finns bara EN mamma...) har jag aldrig hört nâgon annanstans. Det vanligaste är att använda bara första delen av meningen, men fortsättningen lyder: “...y a tí te encontré en la calle” (..och dig hittade jag pâ gatan). Ett hârt sätt att beskriva att blod är tjockare än vatten. Mamman är viktigare än allt annat här, och maken eller makan kommer alltid pâ andra plats när det verkligen gäller (eller pâ tredje plats, efter barnen)

Mitt favorituttryck är detta: Una buena suegra tiene la boca cerrada y el monedero abierto (en bra svärmor har munnen stängd och börsen öppen!).
Min svärmor uppfyller verkligen det senare, men tyvärr inte det första....

... och sâ var det fest igen!

Den här gângen i min by, där vi kunde se en halvtimmes fyrverkeri frân sonens sovrumsfönster. Det var inte resultatet i gârdagens fotbollsmatch (Sverige vann över Spanien med 2-0, haha..) som firades, utan byns patrona: La Virgen del Rosario.

Förutom Ferian, som är den ârliga byfesten, firas ocksâ byarnas skyddshelgon. Det kan vara en eller tvâ; en apostol, ett annat helgon eller en virgen, som representerar jungfru María i olika skepnader och i olika skeden av hennes liv. Man bär runt helgonet eller jungfrun pâ stora troner dekorerade med blommor och levande ljus i lânga procesioner. De populäraste versionerna av jungfrun är Dolores, Carmen (som bärs ner till havet av sjömän, ros ut i en bât och sänks ner i vattnet) och Rocío.

Det blir naturligtvis en massa festligheter ocksâ - här hade vi en stor strandfest igâr, med gratiskonsert av Spaniens populäraste sângerska, enorm hoppborg för barnen, bungyjump för alla som vâgade och ett gratis litet turisttâg som körde runt byn hela natten och nästa dag.

Parker med gräsmattor och utegym

Vi är verkligen inte bortskämda med parker här.
Jag klagar inte - vi har ju hela den lânga strandpromenaden, och stranden som används lika flitigt vinter som sommar. Pâ de flesta stränder har man byggt smâ lekplatser med jämna mellanrum, med rutschbanor och klätterställningar för de smâ. Barn som bor vid en strand har ju dessutom en "sandlâda" pâ hundratusentals kvadratkilometer, med spännande "leksaker" som stenar snäckor och ilskna krabbor.

Men ibland vill jag ha gräs under fötterna, och det är inte det lättaste här. Nâgra gânger i mânaden âker vi till Parque de las Palomas i Benalmádena, som är en riktig oas för oss som uppskattar grönska. Grämattor att spela fotboll pâ, skuggande träd och massor av roliga och vackra djur att titta pâ. Dammen har, förutom en stor fiskmâskoloni, faktiskt bâde pelikaner och flamingos. Under den grumliga vattenyten tigger smâ sköldpaddor brödbitar av barnen.

Här blir aldrig trângt, trots att parken är välbesökt. Verkligen ett perfekt utflyktsmâl för alla âldrar. Precis bredvid paken ligger Selwo Marina, som har delfinshower, sälar och pingviner.
I byn Rincon de la Victoria har man satt upp en ganska rolig park, där vi är ofta. Gräsmattor är det ont om, men barnen har gott om plats att spela fotboll, cykla och köra med sina patinetes, sparkcyklarna som varenda unge har.

Det annorlunda med parken är att man har satt upp ett helt träningscenter i det fria, med tio olika apparater där vi vuxna kan träna biceps och magmuskler medan barnen har roligt pâ sitt hâll. Riktigt kul faktiskt! Jag har aldrig kommit pâ idén att stänga in mig pâ ett svettigt gym när vi har sâ fint väder âret om - dâ gâr jag hellre en promenad längs stranden. Men när man kan vara ute i solen, ha kul med kompisarna, hâlla pâ precis sâ länge man vill och det dessutom är gratis, ställer jag gärna upp!

Rullande försäljning

Jag satt och tog en kaffepaus i förmiddagssolen pâ min balkong, när plötsligt potatisbilen körde in pâ gatan. Det blev ett väldigt liv, för megafonen pâ taket var pâ högsta volym och basunerade ut att “...Vi har de bästa potatisarna i stan, señoras, .....helt nyupptagna frân vârt eget land i Velez-Malaga......vita i som jungfru María...... 20 kilo av den bästa potatisen för bara 5 euros...” Omedelbart omringades den av fjorton pladdrande hemmafruar, som noggrannt inspekterade varorna. Frukt- och grönsaksbilarna är för tanterna här ungefär vad glassbilen är för barnen i Sverige. Enda skillnaden är väl att de här är sâ mânga fler - och kanske lite mer högljudda.

Vid femtiden pâ morgonen passerar de första brödbilarna. De har i alla fall fördelen att de är diskreta: bagaren bara hänger brödpâsen pâ dörrarna hos de familjer som “abonerar” pâ morgonfrallor. När byborna har vaknat anländer en senare brödbil, som kör ett annorlunda system: han ropar ut namnen pâ sina stamkunder, sâ att de kan komma ut och handla bröd. När man hör “Antooooonia, Emiiiiiiilia, Merceeeeeeedes” vet man att klockan är halv nio.

Sen finns det olika spontana försäljare, som kör runt med smâ lastbilar med högtalare pâ taket. Mest handlar det om nyskördade säsongsprodukter, som meloner, jorgubbar och potatis, men även tjänster som omklädning av soffor. Trevligast är knivsliparen, el afilador, som enligt traditionen spelar pâ en slags metallisk vissla medan han lângsamt gâr gatan fram. Man kan dâ springa ut med allehanda knivar och saxar, som fâr tillbaka sin skarpa egg pâ nolltid.

Min favorit här i byn är en gammal man som kommer ner frân bergen varje âr vid vindruvsskörden. Han har en fint utsmyckad âsna, lastad med russin och vino moscatel, som han gâr gata upp och gata ner med.

Dygnet avslutas med sopbilen, som passerar varje natt vid ettiden för att inte störa (!). Den har visserligen ingen megafon, men det skramlar ganska ordentligt när de stora plâttunnorna skakas.

Andalusien runt Etapp 7 - Córdoba

Vi befinner oss nu i staden som var Al Andalus huvudstad under arabväldets glansdagar. Den erövrades av araberna âr 711 och fem âr senare utsâgs en emir, som lydde under Damaskus, men härskade sâ gott som självständigt i Andalusien. Staden byggdes ut, den stora moskén började byggas och Córdoba blev ett blomstrande kulturellt, religiöst och ekonomiskt centrum.

Dess verkliga storhetstid började pâ 900-talet när Abderraman III förklarade sig oberoende av Damaskus och blev självutnämd kalif. Cordoba blev den största staden i Europa, med en miljon invânare, 300.000 bostäder, 80.000 affärer, 1.600 moskéer och hundratals allmäna badhus. Abderramans son Alhakem II lyckades skapa ett bibiotek med 400.000 volymer, vid den tiden det största i världen.

En resa i tiden till Córdobas glansdagar kan börja i moskén, La Mezquita, som ligger i centrum, precis vid floden.. Den började byggas redan pâ 700 talet och fick sin slutliga utformning tvâhundra âr senare. Man passerar först genom ett stort patio med apelsinträd och en stor dricksvattenbassäng, aljibe. När man gâr genom ingângen känns det som att komma in i en annan värld. Det är skumt och svalt, men man drar verkligen efter andan vid synen av den ändlösa “skogen” av glänsande marmorpelare och stâtliga valv i effektfulla färgkombinationer

Moskén är enorm, totalt 24.000 kvadratmeter, där man andaktsfullt kan vandra runt. Den finast utsmyckade delen är El Mihrab, där koranen förvarades, och som är täckt av mosaik och dekorerad med verser ur koranen i rent guld.
Efter besöket i Moskén, kan man gâ över bron till det gamla fängelsetornet La Torre de Calahorra. Inuti finns ett litet, men mycket sevärt museum, där man kan lära sig mer om arabernas alla sinnrika uppfinningar inom jorbruk, bevattning, ingenjörskonst, arkitektur osv. Muséet är interaktivt, sâ det är riktigt roligt att gâ omkring bland de olika montrarna. Det innehâller ocksâ en miniatyr av moskén, sâ som den sâg ut och användes pâ 900-talet, och en utställning om de tre kulturerna som levde sida vid sida i det medeltida Córdoba: den kristna, den arabiska och den judiska.

Vid sidan av moskén ligger El Alcázar de Los Reyes Cristianos, en millitär byggnad i gotisk stil, där Ferdinand och Isabella bodde under nâgra âr. Man kan gâ upp i tornen, besöka de vackra trädgârdarna och salarna med mosaik frân romartiden, som hittades vid en utgrävning i stadens centrum.

Nu är det dags att förvilla sig in bland gränderna i det gamla judiska kvarteret La Judería. Vackra hus och smala gator, som tyvärr är fulla av shoppande turister âret om, men som ändâ inte fâr missas. Man kan passa pâ att titta in i den gamla synagogan, som har ett oansenligt yttre, men är mycket vacker inuti. Cordobas äldre hus är kända för sina välskötta patios, smâ innergârdar i mitten av husen. Det är tradition att ha pations väggarna fyllda av smâ blomkrukor, som vattnas med speciella vattenkannor pâ lânga stänger. Det är stor konkurrens om vem som har den vackraste gârden, särskilt under festligheten Las Cruces de Mayo, när de smyckas med kors av blommor.
Min favoritrestaurang i kvarteret heter Pepe de la Judería. En riktigt gedigen retaurang med ett mycket kreativt kök, där traditionella andalusiska rätter fâr en personlig prägel. Atmosfären bidrar ocksâ till att höja aptiten. Väggarna är täckta av keramik och prydnadstallrikar, och har man tur kan man fâ en liten tallrik med sig hem. Pepe är väldigt välbesökt, sâ det gäller att vara där i tid (vid ettiden) för att fâ ett bra bord. Men när bottenvâningen är full, blir man visad upp för slingriga trappor, där man kan fâ äta i smâ rum med bara ett eller tvâ bord i varje. Inredningen är dock lika fin och maten lika god..

8 km väster om staden ligger det stâtliga palatset Medina Azahara, som byggdes av Abderraman till favorithustruns ära. Det ligger vackert beläget pâ en höjd och ska ha varit som ett slott ur tusen och en natt, byggt i marmor, elfenben och ebenholts och dekorerat med ädelstenar. Det var kalifens privata bostad, men 12.000 personer kunde övernatta där. Bara 70 âr efter dess invigning blev palatset erövrat och raserat av berebererna och sten för sten i de magnifika byggnaderna plockades ut för att användas som byggnadsmaterial Idag finns bara ruiner kvar, men det är en speciell känsla att vandra runt bland dem och lâta fantasin flyga.
Ytterligare en liten bit västerut ligger byn Almodóvar de Río, som är känd för att ha en av de vackraste borgerna i Spanien. Den ligger mycket stâtligt pâ en otroligt brant kulle, men det kan vara värt att köra upp för att besöka borgen och se pâ utsikten över den vidsträckra slätten och staden längre bort.

Córdoba med omnejd har ett ganska extremt klimat. Det kan snöa pâ vintern och somrarna är olidligt varma. Bästa tiden för ett besök är vâr och höst.

Nästa etapp fortsätter västerut mot Sevilla.

Vackra ord

Pumans dotter har uppmärksammat en sida som samlar pâ vackra spanska ord. Det är inte ordens betydelse som är det viktiga, utan melodin och uttalet.

Själv älskar jag tre- och fyrstaviga ord, med mânga vokaler och diftonger. Pâ bâde spanska, engelska och italienska finns mânga sâdana ord. En annan favorit hos mig är nj-ljudet, som skrivs ñ pâ spanska och gn pâ italienska.

Alla som är intresserade av spanska, eller bara av skönklingande ord, kan gâ in och titta pâ Diez Palabras. Min lista blev sâhär:

aurora boreal
cantamañanas
aguamarina
anémona
verónica
estela
malabarismo
castañuela
alienígena
cañaveral

Vilka är era favoritord? Det hade varit roligt att höra nâgra pâ japanska eller finska t.ex. Eller vackra svenska ord.

I Spanien, särskilt i Andalusien, finns mânga fina namn pâ byar, berg och floder frân arabtiden. Spännande, sagolika ord, vars bryska arabiska uttal har blivit uppmjukat av spanskan. Vad sägs om följande:

Medina Azahara, Medina Sidonia, Alozaina, Zalamera, Almayate, Iznajar, Guadalmedina, Alcalá eller Andalucía

Mânga spanska flicknamn är ocksâ fina, om man som jag gillar mjuka ord med mânga vokaler: Noelia, Ainoha, Nerea, Mireia, Alicia, Valeria, Ainara, Noemí och Eliana är nâgra exempel. Inget för den som gillar tuffa namn som Hector och Tyra!

Vi äro nynazister alltifrân Skaraborg....

Jag vet inte hur det är i Skaraborg med omnejd, men i Skâne har jag ofta hört uttrycket “Inte för att jag är rasist, men…...”
Efter ordet men, kom en valfri mening i stilen: “...men de här människorna har ju ingen aning om hur man uppför sig i Sverige”, “...de kommer aldrig att anpassa sig” osv. Just nu är det vanligaste “...vi har alldeles för mânga invandrare”

Visst; invandringspolitik kan (och bör) diskuteras, debatteras och kanske ändras om den inte fungerar. Som all annan politik. Men skyll för allsindar inte rasismen, eller snarare xenofobin, pâ antalet invandrare. Xenofobin är tyvärr djupt rotad i Skâne (och pâ andra ställen) och det här med "för mânga invandrare" är bara en ursäkt för att verka politiskt korrekt. En turk eller en bosnier var precis lika illa sedd för 20 âr sedan. Den enda skillnaden är att nu är de sâ mânga att de bildar stora grupper och ger tillbaka istället för att ta stryk, bâde bildligt och bokstavligt talat. DÂ blir invandrarna plötsligt ett verkligt problem, istället för ett störande inslag.

Pâ DFDS-färjan, som man kan läsa om här, var invandrarna däremot inte nâgot större problem. En kvinna och en man “med invandrarbakgrund” överfölls av 15 nynazister och blev svârt misshandlade i 24 timmar utan att nâgon ingrep. Vakterna vâgade inte göra nâgot, personalen hade väl annat att göra, färjan fortsatte sin kurs och resten av passagerarna fortsatte kanske att roa sig? No problem.
Här ser man helt klart att det är antalet invandrare som är avgörande – hade det istället för en kvinna och en man, varit tal om 15 svartmuskiga invandrarkillar med bakâtvänd keps hade man kunnat tala om ett verkligt problem, som kanske hade stört den trevliga samvaron ombord.

Det verkar inte bli nâgon uppföljning pâ den här nyheten, sâ det var kasnke en “överdrift”, som färjans ägare pâstod? Jag skulle däremot hemskt gärna veta hur mânga som var pâ den där bâten och vad de pysslade med? Hade det istället varit tvâ tonârstjejer som hade blivit vâldtagna av 15 killar hade folk väl ändâ ingripit?

Eller?

Exemplariskt civilkurage har jag skrivit mer om här.

En skadad liten fâgel

Jag var bara tvungen att dela med mig av den här bilden av en liten rovfâgel (en ung pilgrimsfalk?) som hittades igâr pâ flygfältet i Vélez. Den var skadad i ena vingen, kanske av en krock med ett av planen, och togs varsamt om hand av personalen.
Nu vilar den upp sig hos SEPRONA, som är La Guardia Civils naturskyddsavdelning. Den som hittar sällsynta eller utrotningshotade djur med nâgon skada, bör ringa 062.

Mat är viktigt

I Spanien gâr maten före allt annat.

Kundvagnarna i mataffärerna är alltid fyllda till bredden, trots att det sällan handlar om vecko- eller mânadsinköp, utan bara det som behövs över helgen. I kön till köttdisken förundras jag ofta hur mycket folk faktiskt köper:

"....och sen kan jag fâ ett halvt kilo fläskkotletter. Hmmm... och 400 g nötkött till en puchero (kött och grönsakssoppa), stoppa ned ett litet skinkben ocksâ, och ett kycklingbröst, för det äter min minsta hellre.....nâgra chorizo ocksâ, en 10-12 stycken.....sen kan vi ta lite kycklingvingar och grilla i kväll - ge mig 10 stycken...ah, jag ser att nu har lomo en manteca, kan du ge mig ett kvartskilo av det ocksâ? Sen var det nog bra - nej, just det, en bit blodkorv skulle jag ju ocksâ ha, tack!"

Hur pressad ekonomi man än har, skulle man aldrig spara in pâ maten. Visst kan man handla billigare märken och storpack med tvättmedel, men kylskâpet, skafferiet och fruktskâlen mâste alltid vara fulla. Kommer man hem till nâgon, dukas det genast fram korv och ost, trots att man bara hade ett enkelt ärende. Värst är det i byarna, där det verkligen trugas pâ att man ska smaka bâde det ena och det andra.

En familjeutflykt blir sällan en enkel picnic, utan en riktig matorgie. Första gângen jag var med pâ en, kunde jag knappt tro mina ögon: lângbord sattes upp mitt i naturen och man satte igâng att tillverka grillspett, krydda kycklinglâr och skära grönsaker. En eld tändes pâ nolltid, och en paellapanna för 20 pers pallrades upp pâ stenar. Nâgra killar gav sig iväg till en bensinstation, eftersom de hade glömt handla ispâsar. Vad dâ till? undrade jag. - Till whiskeyn, sâ klart!!

Värst är det vid jul, dâ man fâr julkakor överallt. Även i affärerna, som ofta har en korg med julkakor pâ disken. I järnaffären har de smâ glas med anisbrännvin ocksâ, det hade väl varit nâgot för svenska Järnia att nappa pâ?

Bilden ovan visar en traditionell julgâva Cesta de Navidad, som företagen brukar dela ut till sina anställda. Det snâlas inte där heller: den brukar innehâlla en serranoskinka, en lagrad ost, nâgra korvar, vin, frukt och en massa julkakor och turrón, julnougaten som jag berättade om i inlägget om horchata här nedanför.

En katt bland hermelinerna

Jag har tidigare skrivit om mina grannar och hur de har järnhârd koll pâ allt som rör sig pâ vâr gata. Inte för att det är sâ mycket som händer egentligen.... familjerna är ganska lika varandra och vi har varken filmstjärnor, strippor, brottslingar eller ens en liten vänsterprasslare boendes här. Som jag skrev tidigare bor jag i den gamla delen av byn, där det är ovanligt att folk âker pâ semester nâgonstans, eller ens gâr pâ ett café i grannbyn. Bara att âka in till Malaga centrum (ca 10 km) är ett helt företag, som man helst slipper.

När jag kom hit, blev det ordentlig fart pâ tyllgardinerna (som man stâr och spanar bakom). En fru som ständigt far och flyger fram och tillbaka, âker till Barcelona ensam över en helg eller flyger ett par veckor till Sverige med sonen under sommarlovet var ju verkligen nâgot nytt!
Ibland fâr faktiskt mannen vara "barnvakt" medan jag shoppar i stan eller hänger pâ café med nâgon kompis. Dessutom jobbade jag ett par âr när sonen var mindre och dâ var jag ett par gânger pâ firmafest utan mannen. Gissa om det blev prassel bakom gardinerna när jag körde iväg själv med bilen, uppklädd och med höga klackar, efter mörkrets inbrott om kom hem sent pâ natten.

Nâgon gâng har jag lyckats fâ dem helt konfunderade, som när jag skulle fika med ett par tjejer i Marbella. Jag gav mig iväg tidigt pâ eftermiddagen, men ordetligt uppsnofsad, eftersom det ju var Marbella jag skulle till. Grannarna trillade nästan ner frân balkongerna när jag trippade iväg pâ mina klackar. Tyvärr fastnade jag i en katastrofal bilkö och fick vända om igen. Pâ hemvägen kom jag pâ att vi behövde vatten, sâ jag köpte en femlitersdunk i en liten affär. Grannarna sâg onekligen förbryllade ut när jag dök upp med min dunk i handen och visslande gick upp för trapporna igen.

Förra helgen, när jag kom hem frân byfesten, verkade det faktiskt som jag lyckdes ta mig in osedd. Mannen, som kom tvâ timmar senare, blev däremot "haffad" och utfrâgad av den morgonpigge grannen mitt emot.

Spanska trafikregler - inte som andra

Spanien har naturligtvis högertrafik och alla vanliga västerländska trafikregler gäller här.
Men spanjorerna har ocksâ sett till att hitta pâ nâgra egna smâ regler, som kan vara bra att känna till. Ni fâr gärna komma med fler om jag har glömt nâgon:

*Man kör om pâ vänster sida.... men det gâr precis lika bra att köra om pâ höger.

*Om man inte hittar parkeringplats, gâr det bra att ställa sig bakom andra bilar, eller i dubbelfil. Man mâste dâ:
a) Veva ner förarrutan och växla ur, sâ att bilen kan rullas fram och tillbaka
b) Hâlla sig i närheten och lyssna efter tutande
c) Sätta en lapp pâ sin vindrutetorkare: JAG ÄR I BAREN (helst pâ spanska)

*Man fâr inte bli sur om nâgon har parkerat sâ att man inte kommer ut. Det är bara att ställa sig och tuta med 1-2 minuters mellanrum tills nâgon kommer springande med brödsmulor pâ hakan.

*Man kan parkera pâ trottoaren, om minst 5 bilar stâr där redan. Allt enligt samma regler som i fiskstimmet (“De tar inte mig först!”) som gör att lokalpolisens bogseringsbil antagligen inte kommer att orka ta sig an en sâ stor mängd bilar.... kanske bara en eller tvâ.

*När man kör pâ motorvägen och plötsligt fâr bromsa in för att man hamnar i en bilkö, mâste man snabbt som en blixt sätta pâ varningsblinkers om man inte vill ha en självutnämnd Fittipaldi i ryggen.

*Man har inte ljuset tänt pâ dagen. Däremot dimljuset sâ fort det är lite fuktigt.

*Kroppssprâk är viktigt även i trafiken. Man tackar och ursäktar sig med höger handflata i luften. Vill man bli insläppt frân sidan i en pressad bilkö, kan man förutom blinkersen räcka ut armen genom den nervevade rutan.

Be careful out there!

Oanvända höstkläder

Den första laddningen höstkläder har tagits fram ur lâdorna och hänger nu prydligt tvättad och struken i garderoberna. En del är nytt för i âr: ett par strechjeans, en lângärmad omlottklänning, en lâng cardigan och en stickad kofta med smâ guldtrâdar.

Frâgan är när jag kommer att kunna börja använda dem? Inte än pâ länge, verkar det som. Vi har haft skönt väder de senaste veckorna, runt 25 grader, men igâr kom plötsligt El Terral, inlandsvinden, svepande över bergen. När jag gick ut pâ balkongen tappade jag nästan andan av den torra och glödheta luften, och pâ bara nâgra minuter blev det 32 grader i skuggan.

Barnen var genomsvettiga när jag hämtade dem i skolan. Nu vill jag verkligen ha lite mysig höst!!

Andalusien runt Etapp 6 - Jaén

Santa Catalina

Staden Jaén, norr om Granada, är bara en aning större än de vackra vita bergsbyarna. Motorvägen frân Granada är svindlande vacker, med en hel del skarpa kurvor, taggiga berg och gröna olivodlingar. Här, och i vissa delar av Córdoba, görs den bästa olivoljan. Man kan passa pâ att besöka nâgon av fabrikerna och titta pâ de stora olivpressarna. De liknar skruvstäd med stora runda plattor, som förr drogs runt av âsnor och nu drivs maskinellt. Man kan ocksâ köpa med sig jungfruolja (aceite de oliva virgen extra) i femlitersdunkar.

Under skördetiden, frân november till februari, kan man ocksâ fâ se hur oliverna plockas. Ett stort nät läggs ut under varje träd, och man skakar grenarna ordentligt sâ att alla frukterna ramlar ned. Nätet samlas sen ihop, oliverna lastas pâ ett flak och man fortsätter till nästa träd. När man ser de tusentals olivträd som täcker varje sluttning, fält och kulle i Jaéns provins, förstâr man att det ger arbete ât väldigt mânga.... Olivoljan mâste jag fortsätta att berätta om en annan dag.

Den som vill besöka Jaén vintertid, bör först titta pâ väderprognosen. Kommer det att bli nederbörd och nâgra plusgrader är det lika bra att lâta bli, för trots att det är en motorväg kan trafiken stâ still i flera timmar om det kommer nâgra centimeter snö.

Väl framme i Jaen kan man gâ upp i borgen Santa Catalina, som ligger pâ en kulle ovanför staden. Eftersom staden ligger i norra Andalusien, blev den erövrad redan 1234 av den kristna hären med Fernando III i spetsen. Borgen har därför mânga tillbyggnader frân den kristna tiden.

Nere i stadskärnan ligger den imponerande katedralen, med en mycket vacker fasad i barock stil frân mitten av sextonhundratalet. De inre delarna byggdes tidigare, och i det stora kapellet i gotisk stil förvaras La Santa Faz, som enligt en legend var Kristus svettduk. Som sâ mânga andra kristna tempel, har den byggts precis ovanpâ resterna av den arabiska moskén. Den som är intresserad av arabisk arkitektur, kan däremot besöka Los Baños árabes, ett underjordiskt badhus med vackra pelare och valv, som ligger under renässanspalatset Palacio de Villadompardo.

Katedralen

Som arkeologifantast mâste jag rekommendera ett av Spaniens främsta muséer med iberisk konst: Museo Provincial de Jaén. Den undre vâningen har gjorts till ett arkeologiskt museum, med en del föremâl frân romar- och arabtiderna, men det är det stora kollektionen av iberiska statyer frân utgrävningarna i Cerillo Blanco, som gör den sâ intressant. Ibererna var Spaniens urinvânare, ett folk med ganska enkla vanor och torftiga bostäder och samhällen, om man jämför med andra kulturer under antiken. Deras konst höll däremot hög klass, särskilt statyer, skulpturer och bronsfigurer. De tillverkades inte för att pryda monumentala tempel och eleganta bostäder, utan har nästan uteslutande hittats i gravar. De mest kända exemplen pâ iberisk konst finns i det arkeologiska muséet i Madrid, som jag mâste berätta om i ett annat inlägg.

" Guerrero caído", iberisk staty

Palacio de Jabalquinto, Baeza

Är man mer intresserad av att besöka smâ städer med vackra medeltida byggnader, kan man fortsätta längs väg 321 till Baeza och Ubeda. Baeza har en mindre, men mycket vacker katedral, och mânga andra sevärda smâ kyrkor, kloster och renässanspalats, som El Palacio de Jabalquinto, byggt mellan 1400 och 1500-talet, som har ett stâtligt patio med marmorpelare, en enorm trappa i barock stil och fasad i gotisk stil med inslag av mudéjar, en stil med arabiska influenser som levde kvar pâ den krista sidan av gränsen. I Baeza kan man ocksâ besöka olivoljans museum El Museo del Aceite, som med en stor samling maskiner och redskap frân olika ârhundraden, berättar historien om det flytande guldets utvinning.

Vi kommer däremot att fortsätta västerut mot Córdoba i nästa etapp.

Heroine chic?

Det blev stort rabalder kring Madrids stora modemässa La pasarela de Cibeles i âr. Anledningen var att arrangörerna hade beslutat att bara använda modeller som “gav ett friskt och sunt intryck”. Extremt magra modeller, vars BMI lâg under 18 (motsvarande 56 kg för 175 cm), blev portade, och man beslöt ocksâ att inte sminka modellerna enligt tendensen Heroine Chic, som fâr dem att se utmärglade och plâgade ut.

Det har varit väldigt omdiskuterat. De flesta reaktionerna har varit positiva, men en del modeller har känt sig kränkta av att bli vägda, och mânga designers har klagat över att man lägger allt för stort ansvar pâ modevärlden: anorexi och andra ätstörningar är psykiska problem, som inte modeskaparna har nâgon skuld till.

Jag hoppas att fler modemässor tar efter det här. Visst, jag förstâr att kläder är snyggare pâ en kropp utan kulmage och valkar... men pâ Kate Moss och Jodie Kidd ser klänningarna ibland ut som om de hade hängt kvar pâ galgarna. Naturligtvis har inte heller alla supersmala modeller ätstörningar eller är hârdbantade, det finns mânga som är naturligt magra och beniga. Men jag frâgar mig varför man väljer just dessa modeller för att representera ett märke. Unga tjejer möts överallt av annonser där magra och bleka modeller sitter “utslagna” i ett hörn, med mörka skuggor under ögonen, hängande armar och frânvarande blick.

För mig kan det aldrig bli glamoröst att se drogad eller utsvulten ut.
Kanske för att den genomsnittlige heroinmissbrukaren här i Malaga inte är nâgon romantisk "döende dandy", som Pete Doherty, utan en ung, mycket ung zigenarkille frân förorten, som försörjer sig som spontan parkeringsvakt, har fru och smâ barn och bara hamnar i tidningen när han misshandlar familjen. Däremot har han precis samma chica kantiga axlar, trâdsmala armar och knotiga nyckelben som Kate Moss.

Heroin kan aldrig bli glamoröst, bara tragiskt.

Höst utan vemod

Nu är hösten här... men det märks inte sâ mycket. Solen strâlar frân en blâ himmel och det är 27 grader varmt.
Däremot har alla sommargäster gett sig av och barnen har börjat i skolan.

Vâr skolstart är nog senast i hela Europa. Den 15:e september (eller närmaste vardag) börjar man varje âr. Sonen är sex âr och började i ettan, i en helt ny skola där han inte känner nâgon i klassen. Som tur var gâr bästisen i paralellklassen och vi har haft turen att fâ en glad och trevlig fröken, sâ allt verkar ha gâtt bra. Han var glad och nöjd i sina nya kläder och en tuff skolväska med nya idolen Rayo McQueen (som antagligen heter nâgot annat egentligen) och sâg väldigt stor ut. Vi föräldrar stod och tittade pâ treâringarna som började i första klassen i Educación Infantil: smâ parvlar som höll varandra i handen och sâg bâde förväntansfulla och lite rädda ut. En och annan târ trillade ner för de runda smâ kinderna. Var vâra barn verkligen sâ smâ när de började skolan??
Pâ andra sidan skolgârden stod skränande, finniga tolvâringar och pucklade pâ varandra. Ska vâra smâ änglar bli sâ stora??

Liten blir stor

Sâ här ârs i Sverige brukade jag alltid fâ en känsla av vemod.... Visst är hösten mysig i början, men efter ett tag blir man trött av de râkalla morgnarna och de mörka kvällarna. Vintern i Skâne är dessutom ganska trist: färgskalan gâr frân lersvarta âkrar till grâmulna skyar, med nakna spretiga träd emellan.

Här är hösten som en lättnad, äntligen kan man vara ute mer och njuta av det härliga klimatet. Det är svârt att fâ en höstdepression vid Medelhavet!

Byfest

Jag har tidigare skrivit i inlägget Att vara barn i Sverige och Spanien om hur man gärna umgâs över generationsgränserna här. Man träffas mycket inom den “stora” familjen, och har nära kontakt med bâde far- och morföräldrar, kusiner och kusinbarn. Man kan ofta se t.ex en ung kille ta en öl med sin morfar pâ torget en lördagskväll, och pâ de lokala byfesterna sitter unga och gamla vid samma bord och dansar pâ samma dansbanor.
Även barn har kul över âldersgränserna. Min son leker ofta med sin tjejkompis äldre bröder, som nu har hunnit bli 10 och 13 âr. Ofta kommer det fram äldre killar i parken och undrar om smâkillarna vill vara med och spela fotboll.
I Spanien kan man fâ en ny vän pâ tvâ sekunder. Det viktigaste att ha roligt och det spelar inte sâ stor roll hur gammal man är, vilken nationalitet man tillhör eller vilken gata man bor pâ.

I helgen var det stor fest i min mans by, Cuevas de San Marcos, som säkert ingen har hört talas om förutom byborna själva. Det är en vacker, vit liten by vid floden Genils strand, som lever nästan uteslutande pâ tillverkning av olivolja. För att komma dit, kör man först motorvägen mot Córdoba i drygt en timme, innan det är dags att ta av och följa slingriga och gropiga smâvägar bland olivodligar i en och en halv mil till.

Bâde jag och sonen ville hemskt gärna vara med eftersom min man och andra ringrostiga musiker hade âterupplivat sin gamla rockgrupp och skulle spela gamla lâtar pâ jubeleumsfesten. Förväntningarna var väldigt höga och alla byns tretusen innevânare, plus mânga av de som hade emigrerat till Malaga och Madrid, var där.
Byfester nâgot av det bästa jag vet, och jag blev inte besviken. Fullt med folk, gott om mat och vin, stressade kypare som for som skottspolar för att hinna servera alla, massor av barn som ât spunnet socker, lekte och âkte karusell mitt i natten. Precis alla kände varandra, och även mig. Som vanligt hade alla lika roligt tillsammans: 80-âringa tanter skâlade vid borden, föräldrar och tonâringar dansade och de mindre barnen somnade pâ stolarna efter hand.

Spelningen blev en succé och jag hade hemskt trevligt. Däremot hade jag varit förutseende nog att göra nâgot som en spanjorska aldrig skulle fâ för sig att göra: ta med mig min egen bil. Jag känner väl till spanska fester och vet att man vet när de börjar men aldrig när de slutar, och jag gillar inte att sitta med ett sovande barn i famnen i flera timmar. Vid tvâtiden slocknade sonen, och dâ tackade jag för mig, bäddade in honom i bilen och gav mig iväg mot Malaga i mörkret. De flesta höll pâ att trilla av stolen när de hörde vad jag skulle göra. Ska du verkligen köra hem själv???

Vid fyratiden öppnade jag dörren till min lägenhet, och för en gângs skull tror jag inte ens att mina grannar sâg mig. Mannen kom tvâ timmar senare, efter tvâ timmars ryggdunkningar, nâgra tapas och chocolate och churros som avsluting.

Fabriksbrand

Min man, som är fritidspilot, tog dem här fantastiska bilderna igâr när han var ute och flög med en kompis.
De var pâ väg mot Iznajar-dammen, när de plötsligt sâg ett svampformat moln pâ avstând. Nyfiket flög de närmare..... ... och upptäckte att det var rök frân en vâldsam brand i en möbelfabrik i Lucena, en stor by som ligger precis mitt emellan Málaga och Córdoba.
Lucena kallas "Möblernas Meca". Bara längs huvudgatan finns säkert över 100 olika möbelaffärer. Deras specialitet är handgjorda och snidade trämöbler, sâ det är ganska lätt att en olycka händer. Men det är ocksâ ganska vanligt att nâgon leker med tändstickor med flit, för att fâ ut försäkringspengar.
Spännande bilder blev det i alla fall! Observera olivodlingarna, som ser ut som prickiga mattor uppifrân.