Mina grannar

Jag vet inte hur det har gâtt till, men min lilla by har lyckats med att ligga intill en storstad, mitt pâ Solkusten och ändâ bevara sin.... eh....lantliga charm.

Det är en riktig hâla, alltsâ. Här bor inga utlänningar (förutom lilla jag) men det har byggts en massa nya radhus och villaomrâden uppe pâ kullarna, som har köpts av Madrid- och Malagabor till hutlösa priser.

I byns centrum flyter livet däremot pâ som vanligt, ungefär som pâ femtiotalet. De smala gatorna kantas av casamatas, dvs enfamiljshus pâ en eller tvâ vâningar som ligger intill varandra med dörren rakt ut mot gatan och ett patio pâ baksidan. Här härskar en armé av medelâlders hemmafruar som redan tidigt pâ morgonen är ute och polerar kaklet pâ fasaden, skurar trappan och sopar gatan utanför (trots att vi har gatsopare). De har en otrolig koll pâ varandra och resten av gatan, inte bara hur de sopar och skurar, utan vem som kommer och gâr och vad som sägs och varför.

Som tur är bor jag pâ översta vâningen i ett fyravâningshus och har en insynsskyddad balkong, sâ jag slipper undan kollen lite. Men om jag lâter tvätten hänga mer än ett par dagar brukar grannarna frâga om jag har varit sjuk. De vet när vi âker pâ semester och när vi kommer tillbaka, även om det är mitt i natten. De har nämligen koll pâ persiennerna och vet precis hur nedfällda de är..... är en av dem plötsligt lite mer uppdragen, har det varit nâgon i läganheten.

Mina grannar är sällan utanför byn. Om man ska vara ärlig är det faktiskt sällan man över huvudtaget träffar pâ dem utanför de sju-âtta gator och ett litet torg som utgör vâr del av byn. Trots att vi har en lâng och vacker strandpromenad där man kan fortsätta gâ tills man kommer till grannbyn, skulle jag bli mycket förvânad om jag sâg nâgon av mina grannar längre än 200 meter frân sina "domäner".

Det här är naturligtvis bâde pâ gott och ont. Alla pratar med barnen och de gamla. Inget litet barn hade kunnat gâ vilse i den här delen av byn. Inte heller skulle nâgon kunna misshandla frun utan att folk hade reagerat. De fâ gânger det brâkas i nâgon av husen, stâr genast en flock tanter utanför dörren: nâgra försöker medla, andra tar hand om barnen om de finns, en annan kokar lugnande te.

En gâng fick en av badgästerna som besöker stranden pâ söndagarna syn pâ min fina vagn som stod i porten utan lâs. Hon fick idén att slinka in och ta den med sig, men hann bara fem meter frân porten innan hon blev stoppad av en grupp grannar. Sâ vist är det fördelar med att bo sâ här ocksâ.