Saturday, February 24, 2007

Att vänta och föda barn i Spanien

Det här inlägget är för er som är nyfikna pâ hur det är att vänta och föda barn i ett annat land. Jag hoppas även pâ kommentarer frân er som har fött i andra länder – skriv gärna om era erfarenheter!

Jag börjar med att säga att efter 17 âr i Spanien är jag väldigt nöjd med hur sjuk- och friskvârden fungerar. Nu har jag i och för sig inte varit sjuk sâ ofta, men en sak jag har reagerat över är att man blir snabbt mottagen bâde pâ akuten och vârdcentralen. Ingen ifrâgasätter heller att man har sökt vârd, eller tycker att man borde avvakta. De flesta spanjorer skulle inte lita pâ râd per telefon, särskilt inte när det gäller barn. Man vill att doktorn ska undersöka barnet. Inställningen här är “bättre en gâng för mycket, än en gâng för lite”

När jag blev gravid hade jag bott här i nio âr, sâ det kändes naturligt att föda här. Nâgot som är annorlunda är att det finns ett stort utbud av privatläkare och privatkliniker, och ganska mânga spanjorer har en privat sjukförsäkring. De använder bâde den privata och offentliga vârden. Fördelen med den privata är att man själv kan välja vilken läkare man vill gâ till, och när. Den offentliga fungerar som i Sverige, via remisser frân allmänläkaren pâ vârdcentralen. När man blir gravid fâr man alltsâ remiss till en gynekolog, som gör alla rekommenderade tester, undersökningar och ultraljud. Sedan föder man pâ ett offentligt sjukhus, som hâller hög klass. Enda nackdelen är att de är stora och med mycket “spring”. Delar man rum, har man även rumskompisens familj där, och en nyförlöst spanjorska har mycket besök.

Precis som i Sverige tar en barnmorska hand om förlossningen, medan en läkare “tittar till” och kallas in vid behov. Man fâr den läkare som jobbar just dâ. Pâ de privata klinikerna har man sin egen läkare hela tiden, och han blir inkallad när det är dags. Jag födde pâ en liten privat klinik i Malaga en lördag, och min läkare fick skynda dit i finkostym, direkt frân ett bröllop. Jag hade ocksâ en barnmorska, som râkade vara manlig – kul!

Undersökningar och tester görs ungefär som i Sverige. Jag fick 5 ultraljud, ett av dem de alta resolución, som var extra tydligt och som jag ocksâ fick bâde foton och en utförlig berättelse pâ flera sidor och fostrets fingar och târ och övriga kroppsdelar. Fostervattensprov gör inom den offentliga vârden om hög risk föreligger, t.ex. om mamman är över 35 âr. I den privata kan man ofta välja själv. En annan skillnad är att precis alla blivande föräldrar vill veta könet här – och fâr ocksâ veta det.

Nâgot som jag upplevde väldigt positivt var förlossningskursen, med barnmorskor och psykologer. Dels kände jag mig väldigt hjälpt av andningsövningarna under förlossningen, dels var det kul att träffa andra gravida och utbyta erfarenheter. En del av mina vänner hade barn, men plötsligt kändes det viktigt att träffa nâgon som var i precis samma situation, det vill säga gravid för första gângen. Vi utbytte erfarenheter, pratade om vâra farhâgor och fick tips av barnmorskorna. I Spanien heter de här kurserna preparación al parto.

En annan skillnad mot Sverige är att lustgas inte finns och ryggmärgbedövning är den enda bedövning som erbjuds. Den är man däremot garanterad, bâde inom den privata och den allmäna sjukvârden. Undantaget är om läkare avrâder, t.ex. om värkarbetet är för lângt framskridet.
Precis det hände mig. Alla hade sagt att förlossningen skulle vara en lângsam och utdragen historia och att jag skulle ta det lugnt och stanna hemma sâ länge som möjligt. Nu blev det inte sâ... jag fick de första känningarna vid sjutiden pâ morgonen, âkte in till kliniken halv tvâ och klockan tre var sonen redan född. Nâgon bedövning var det inte tal om eftersom allt gick väldigt snabbt. Jag var väldigt glad för mina andningsövningar! Jag hade ett eget rum pâ en mysig och lugn klinik – bara tvâ barn föddes den helgen. Sonen var hos mig hela tiden, förutom tvâ timmar i början, dâ han fick sola för att bli varm (han var född i v.38 och vägde bara 2,7 kg).

Som regel bli man utskriven efter tvâ dagar, och gâr sedan pâ regelbundna kontroller hos barnläkaren pâ vârdcentralen. Blir barnet sjukt ringer man tidigt pâ morgonen och fâr ofta tid samma dag. Allt har fungerat bra tycker jag.

26 comments:

Celia said...

Själv har jag fött barn i annat land än i Spanien - nämligen i Sverige :) Men under min första graviditet gjorde jag som många svenskor jag känner; fortsatte som om inget hänt. I Sverige är vi inte sjuka när vi är gravida. Jag åkte till Venedig när jag var tre månader in i graviditeten. Jag fick en blödning i Venedig, vilket jag då inte visste var en vanlig och ofta ofarlig företeelse som kan inträffa under graviditetens början. Orolig som jag blev uppsökte jag läkare och fick gjort det mest tekniskt avancerade ultraljudet under hela min graviditet. Sedan blev jag inlagd en vecka på sjukhuset. De flesta sjuksköterskorna talade italienska - till skillnad från mig - men jag kunde förstå dem hjälpligt med mina fransk- och spanskkunskaper - och fick lite hjälp av en liten sköterska som jag kan svära på har ett förflutet som pantomimartist. Hon var särskilt ivrig att förklara att när man är gravid ska man minnsann inte ut och resa och turista (vilket hon visade med stor inlevelse). Nej, när man är gravid ska man sitta ner. Vid det tillfället hade jag lugnat mig och kunde nästan fnissa åt henne. Jag tyckte att hon var lite lustig. Men lite rätt tycker jag nog att hon hade, i dag när jag har två graviditeters erfarenhet och gravida väninnors berättelser i bagaget. I Sverige försöker vi ofta nonchalera graviditeten och leva precis som vanligt. Ibland fungerar det bra, men ofta tar kroppen stryk. En graviditet är en stor sak för kroppen och man bör nog varva ner lite då. Det är i alla fall min åsikt här i södra, snöiga Sverige.

Anna Malaga said...

Hej i snöiga södra Sverige! Jag hade gärna varit där själv ;-)

När jag som "utlänning" tittar pâ svenska föräldrar, verkar det som om de är lite rädda för att inte vara "bossar" över sina egna liv och kunna göra precis allt de vill. Typ: "jo, man kan fortsätta som vanligt när man är gravid och visst kan man âka till Thailand med en tremânaders, bara man har de rätta prylarna, är organiserad och har den rätta inställningen...".
I Spanien ska man helst vila en massa, räkna kalorier och lâta sin mamma städa huset. Fördelen med att bo utomlands är att man fâr lite distans till alla modeller, tycker jag.
Det var jätteskönt att vara ledig i slutet av graviditeten, det skulle jag verkligen rekommendera!

Anonymous said...

Nederlaenderna: rent allmaennt gaeller att man ska foersoeka oeverleva laenge nog att man kan faa remiss till sjukhus. Dvs kunna oevertyga sin huslaekare att "gaa hem , vila och ta en aspirin" inte fungerar laengre. Har sjaelv inte foett barn daer men har kompisar som har gjort det och det aer blandade reaktioner. Att foeda barn hemma aer ganska vanligt och de aer inte speciellt pigga paa att ge smaertstillande utan det ska vara naturligt. Detta paa baade gott och ont. Har tvaa vaeninnor som fick gaa mellan resp 32 och 48 hrs i vaerkar och det blev dramatiska foedslar. Onoediga trauman och risktagande.

Annika said...

USA:
Kan inte klaga alls på den vård jag fick när jag för snart 11 år sedan väntade mitt enda barn.
Fick genom min "primary care physician" en remiss till en gynekologgrupp om fyra läkare dit jag började gå! Toppen, träffade samma läkare hela tiden.
Jag fick två ultraljud, minns jag. På det ultraljud jag fick i v.18 fick jag också reda på könet. Vilket jag absolut ville veta!!
I v.33 fick jag värkar. Var inlagd på sjukhus i två dygn, ytterligare prover togs och undersökningar vidtog och jag fick mediciner för att stoppa värkarbetet. Fick sluta jobba (ingen sjukpenning in the US) och hålla sängläge.
Strax innan min dotter föddes åkte jag på havandeskapsförgiftning, hemskt. Två dagar senare skulle jag sättas igång, men min dotter hann komma innan dess!
Kom in till BB klockan 8 på morgonen. Där blev jag mottagen av en av läkarna fr Gyn-gruppen, värkarna stannade av, blev ingångsatt, fick epidural utan minsta knussel, dagen gick inget barn kom, läkaren började prata om kejsarsnitt och så blev det till slut. Jag är tacksam över att beslutet av snittet inte tog lång tid. På mindre än en timme låg jag på operationsbordet. Min dotter föddes stor och frisk!
Efteråt låg jag kvar i fem dagar.
Bra vård!!! BRA läkare o sköterskor hela tiden! Kostnad: enorm! Men tack vare makens försäkringar så betalade vi inte alls mycket i slutändan.
Varenda en av mina svenska vänner här är helt enkelt jättenöjda med den amerikanska förlossningsvården, och snabbheten hos läkarna så fort komplikationer av ngt slag inträffar.
Tycker fö att vården ÄR bra här.
Inser ju också att jag är en av dom som har försäkringar. Jag vet ju att det inte är lika bra för den som inget har. Tyvärr.
Bra och intressant inlägg (som alltid hos dig, Anna).
Vi har sol, blåst och minusgrader här i DC!

Anonymous said...

Jag födde mitt första barn på Irland 1993 och den största skillnaden var nog mödravården... I Sverige är den rätt socialt inriktad - man går till samma barnmorska genom hela graviditeten, fokus ligger på det friska och man uppmuntras och uppmanas tala om det som tynger en, det man funderar över, om man är orolig... I Dublin var det inte alls så. Man har några olika modeller att tillgå beroende på ekonomisk ställning: den allmänna sjukvården, då kommer man på en öppen undersökningstid och får vänta på första lediga läkare och bli klämd och lyssnad på. Ingen kontinuitet direkt. En del väljer att gå hos sin GP hela graviditeten och så föda på sjukhus. Helt privat kan man också gå och då träffar man en och samma läkare på beställd tid och föder sedan på privatklinik med tjocka heltäckningsmattor och lite lyxkänsla. Det är något att sträva efter även bland dem som kanske inte egentligen har råd - det gamla skämtet om att postpartumperioden är en kvinnans enda tillåtna semester lever kvar. Jag hade en halvprivat sjukförsäkring genom jobbet och träffade en läkare några gånger, väldigt rudimentära undersökningar men allt var ju bra... Jag hade hittat en yogagrupp med lite alternativa människor och fått reda på sådana saker som birth plan, olika bedövningars biverkningar, vad som händer i kroppen och så vidare - av sådant fanns ingenting från vårdens sida. Antenatal course var en föreläsning i en gammaldags sluttande föreläsningssal med kanske 50 blivande föräldrapar...Inte direkt en miljö där man känner sig bekväm att ställa frågor och undra! Jag hade på förhand bestämt mig för att klara mig utan epidural - endast den gamla sorten fanns och jag ville inte bli liggande. Jag skrev en birth plan och fick den godkänd av läkaren - sedan struntade personalen pretty much i sådana nymodigheter. Förlossningen blev ganska lång, 14 timmar på en smal brits, men inte särskilt traumatisk. Jag irriterade mig mest på att jag trots mitt fina brev fick ägna energi åt att mota bort åtgärder! Jag ville INTE att de skulle ta hål på fosterhinnorna det första de gjorde - vilket de gjorde ändå. De använder sig ju av Dublin-metoden gubevars, där man mer eller mindre garanterar den födande kvinnan att hon ska öppna sig en centimeter i timmen. Med vilka medel som helst förstås. Dropp tackade jag nej till säkert fem gånger. Epidural avvärjde jag minst en gång. Lustgas tog jag emot. Klipp blev det fast jag inte ville, då var min energi slut. Jag hade eget rum och stannade i fyra dagar och såg inte en enda bebis eller mamma under tiden. Amningen kom tack och lov igång utan större mankemang - stödet var i princip obefintligt för såna bonnigheter;-) Sammantaget var det en intressant erfarenhet. Sverige på 60-talet liksom. När jag kom till Sverige och det var dags för nästa barn valde jag utan att tveka en sekund att föda på ABC-kliniken som då fortfarande var igång på SöS. Jag hade insett att allt jag ville var att föda IFRED, med lagom stöd på behörigt avstånd, utan att behöva ens överväga smärtlindring. Och så blev det med barn två och tre. Jag är jätteglad för mina olika erfarenheter, det har nog gjort mig rätt ödmjuk i min inställning till hur olika man kan vilja ha det - och hur skör och lättstörd hela födelseprocessen faktiskt är.

Anna Malaga said...

Tack för att ni delar med er - vad roligt!

Anonym - ojdâ, det lâter inte sâ kul. Jag har ändâ känslan av att det är de holländska kvinnorna själva som vill föda hemma (en del av dem, alltsâ) För min del var det OK att föda utan smärtlindring eftersom det gick sâ fort, men 48 timmar lâter som en mardröm... Här ses smärtlindring som en rättighet, ganska bra tycker jag.

Annika - Det lâter ju bra. Men alltsâ, har man ingen sjukpenning i US? Föräldrapenning dâ? Hur länge brukar man ta/fâ ledigt efter förlossningen?
Fy för havandeskapsförgiftning, det kan ju gâ riktigt illa. Skönt att du var sâ bra kollad.

Cruella - Vad intressant! Det lâter tufft - du kanske borde ha haft en tröja med "Hands Off!" pâ, för att slippa tjafsa. Det varkar ju lite konstigt med en birthplan som de sedan struntar i.... Men irländskorna föder väl sâ mânga barn ändâ sâ att läkarna tycker att man inte behöver krusa dem ;-)

Anonymous said...

Ja, på förlossningsavdelningar och säkert på andra ställen i vården är RUTINER det som står högst och kommer man med något som stör dem så möts man väl inte med den största förståelse... Barnmorskorna har inte alls samma ansvarsställning som här i Sverige heller utan är underordnade doktorn och därför vågar de antagligen inte fatta så många beslut på egen hand, ens om den födande kvinnan själv insisterar...

En annan sak som var intressant var att jag som ogift mor (men med sambo fast han var ju liksom inte officiell i deras system) fick besök redan på BB av en socialtant som ville prata om livet som ensam mor och guardianship för bebisen. Intressant med denna fix och färdiga, effektiva modell i ett land som så envetet arbetat EMOT utomäktenskapliga förbindelser och barn - man kunde ju rent får för sig att såna socialtanter inte behövdes;-)

Henne fick jag också mota bort:-)

Annika said...

Nej, jag fick ingen sjukpenning från mitt jobb som dekoratör. Glöm det...
Fldrapenning finns icke heller.

Annika said...

Glömde:
Tre månader brukar man få ta ledigt från jobbet, och jo, ibland får man nog en del av sin lön. Sällan och aldrig kan du vara borta mer än tre månader efter att du fått barn. Vissa dagis tar emot bäbisar från 3 veckors ålder.
Jag blev "stay-at-home-mom" efter att jag fått min dotter.
Det är hårda bud, och det gäller att placera sina besparingar bra.

Anonymous said...

Jag födde ju två av min barn här, på ett privatsjukhus(samma sjukhus som fler av RealMadridspelarnas fruar förresten;)och min erfarenhet är att det är mkt mer tekniskt, mkt mer kontroller under både graviditet och förlossnig än i Sverige, man snålar verkligen inte med blodprover, ul-ljud osv, nästan lite överdrivet förlitande på det tekniska kan jag känna men tryggt såklart. Ang förlossningen då så först fick jag ligga i ett rum medan jag öppnade mig, men sedan när jag var öppen så skulle jag plötsligt flyttas till kirurgrummet(hade inte fått info om det innan, så det var lite chockartat att de bara rullade iväg mig sådär precis när det var dfags för bebisen att komma ut) och där var allt förberett för operation(jag hade helt okomplicerade förlossningar men detta var rutin alltså)och mannen var tvungen att tvätta sig sterilt och klä på sig sterila gröna kläder innan han fick komma in (jag var livrädd att han inte skulle hinna för jag kände att bebisen var påväg ut). Därinne vimlade det av personal när jag kördes in och placerades i gynstol under en massa extremt starka lampor och det spelades musik (Georg Michel på hög volym tills jag bad dom sänka:)). Där fanns både barnläkaren, förlossninsgläkaren, barnmorskan och minst två tre undersköterskor som sprang runt överallt, kändes ganska absurt eftersom min "drömförlossning" hade varit med dämpat ljus och lugn och ro, men men jag kunde faktiskt skratta åt det medan jag låg där med spretade ben och studerade allt som förbereddes runt omkring mig:)). Det var enbart gynläge som gällde för utfödande av barnet (alltså ingen som frågade i vilken ställning man ville föda som är vanligt i Sverige), men men jag är ändå nöjd (iallafall med den första förlossningen)och det känns verkligen att man blir väldigt väl kontrollerad so sagt under både graviditet och förlossning och det är ju skönt och tryggt, men jag skulle väl önska att det fanns lite mer lugnare stämning i födelserummet och att man hade lite mer valmöjligheter hur man vill föda, smärlindring osv (men med Sverige kan jag dock å andra sidan känna att valmöjligehterna kanske blir för många istället, och att det kan leda till osäkerhet, allt är upp till kvinnan att ta ställning till liksom. Det kan var lite befriande att någon bara tryggt bestämmer att så här gör vi liksom och att man får förlita sig på det, men men man är ju olika. Jag vet dock att det börjat komma mer och mer "naturliga" förlossningar i Spanien med, det finns ju bla en klinik i Alicante som är inriktad på det och fler och fler väljer även hemförlossningar(iallafall bland mina vänner).

Anonymous said...

Förresten med första barnet tyckte jag det var väldigt jobbigt att jag inte hade honom hos mig hela tiden(det skulle badas och fixas, ges sprutor osv och då gick de iväg med bebisen och han kom tillbaka skrubbad och fin allldeles påklädd(hade knappt hunnit studera min lille bebis naken ju så det kändes lite jobbigt), men med andra barnet några år senare på samma sjukhus gjordes allt detta inne i rummet hos mig så det hade som tur var ändrats. På vårt sjukhus hade jag eget rum förresten, men jag vet att det är ganska vanligt att man får dela här och på besök kommer ju verkligen alla, jag blev lite chockad tex när min svågers flickväns föräldrar som jag knappt kände då bara kom helt oanmälda och satte sig på sängkanten för att beundra bebisen medan jag försökte amma med ömma bröst:).

Linda said...

Jag har ingen alls erfarenhet av varken det ena eller det andra. Däremot bodde mina föräldrar utomlands mycket före jag föddes. Då de bestämde sig för att skaffa barn hade de levt 3 år i södra Indien, och kände att det passade bättre att göra det "hemma" i Sverige - inte så mycket för att det skulle vara "sämre" att föda barn i Indien, men för att det var enklare att göra det i Sverige m.t.p. språk, övrig familj o.s.v. Jag har förstås ingen aning om hur det hade varit för mig att växa upp i Indien, men tanken känns idag lite häftig ;)

Anna Malaga said...

Cruella - hoppsan! Det är kanske i Irland som i Spanien, att de katolska idealen skiljer sig en aning frân hur det verkliga samhället ser ut ;-)

Annika - ja, hârda bud. Här har man faktiskt rätt att ta ledigt upp till tre âr, men man fâr bara betalt för de första 16 veckorna. De brukar ta ledigt 6-12 mânader, och ofta lämnar de barnet till den äldre generationen sen..
Inte underligt att det är sâ mânga som vill ha auparir och nannys i USA dâ.. Lite svârt med amningen ocksâ om man fortsätter jobba.

Emma - Hej! Precis samma här - förlossning i kirurgsal och med grönklädd man (med munskydd och allt) Det är kanske rutin i Spanien. Inte mig emot iofs..
Att ha eget rum var verkligen jätteskönt. Fast att dela rum med en fotbollsfru hade ju varit kul!
Vad var förresten värst - GM pâ skiva eller NJ live? ;-)
Det hörs fler och fler röster i Spanien nu om att kvinnorna ska styra mer över hela händelseförloppet.

Anna Malaga said...

Linda - Ja, det hade ju varit jättehäftigt!! Men jag föstâr dina föräldrar, jag hade inte heller velat föda barn (eller vara sjuk) i ett land där jag inte kunde sprâket. Nu är väl engelska officiellt sprâk i Indien, men hur mânga pratar bra egelska?

Thérèse said...

Jättebra och intressant inlägg Anna. Jag har ju fött mina barn i Sverige men precis som Emma i Madrid skriver har jag intycket av att förlossningen är "mer tekniskt" i övriga Europa.

Relativt få svenska blivnde föräldrar vet könet på sitt barn innan förlossningen.Något som verkar vara mer regel än undantag i många andra länder.

Jag kan bara instämma med att spansk sjukvård fungerar bra och det är alltid lätt att få tid på vårdcentralen.Varken jag eller famljen var särskit sjuka i Spanien men när i behövde läkare till barnen fungerade det bättre och smidigare än det gjort i Sverige.

Anna Malaga said...

Therese, jag har hört att man inte FÂR veta könet i Sverige om man inte gâr pâ privat UL, men vet inte om det är sant?

Anonymous said...

Det fungerar pâ samma sâtt i frankrike. Skulle kunna kalkera din text och skriva Frankrike istället för Spanien.
Jag födde pâ ett privat BB eftersom jag bor i en ganska stor fransk stad. Sonen föddes 2000 och min förlossningsläkare tog alltid emot de blivande mammorna i Armanikostym. Dottern föddes 2004.
Jag vet att när dottern föddes sâ kom tvâ barnmorskor upp till mitt rum och förhörde mig om det svenska "sättet" att föda. jag har ju flera svenska vänner som har fött barn i sverige sâ lite kunde jag ju bidra med. De var mest nyfikna pâ om det stâmde att svenska kvinnor själva fâr bestâmma vilken ställning de vill föda i. De har börjat först nu att erbjuda franska kvinnor att föda pâ sidan vilket minimerar klipp i underlivet. Med sonen blev jag klippt ända till anus. Ursâkta, men sâ var det. Och jag hade ett rent h......nâgra veckor efterât. Nâr det blev dags för dottern att komma ut sâ bad jag dom att ta det lungt med saxen.Det var en barnmorska som förlöste mig för Armanikostymen hann inte upp i tid, och hon sa efterât att hon sett mitt ärr och därför varit extra försiktig. Med sonen blev jag ordentligt övervakad pâ BB. Det var först sista dagen som jag fick bada honom utan att personalen övervakade. Med dottern sâ bad jag dom att lâta mig sköta henne själv förutom vägning etc.

Dosiss

Anonymous said...

Vad intressant! (Roligt med så många och långa kommentarer. hinner inte läsa alla nu, men återkommer vid ett senare tillfälle!)

Jag kommer att tänka på ett program jag såg på en av våra spanska kanaler (TVE) som handlade om förlossningsvården i Spanien. Det var ett tag sedan jag såg den, men där menade man att det fanns vissa problem, bland annat med att man använde sugklocka/tång väldigt ofta, och tydligen i onödan. Detta ledda till att många kvinnor fick onödigt mycket bristningar.

Det intressanta var att man i programmet jämförde bland annat med Holland, där hemförlossningar är betydligt vanligare, och Sverige, där barnmorskorna är väldigt kompetenta.

I programmet förekom också ett par som väntade sitt första barn, där mannen var från Sverige och kvinnan hade bott här. Hon ville föde på en privat klinik för att det liknade Sverige!

Jag tror också att kejsarsnitt var mycket vanligare än i andra länder, vilket jag känner igen från Mexiko.

Anna Malaga said...

Tack alla för att ni berättar om era erfarenheter!

Dossis - för all del, det här handlar ju om förlossningar ;-)
Klippet är nâgot som diskuteras mycket här just nu. Det görs pâ rutin, men jag tror att det kommer att ändras snart. Jag visste inte att det blev bättre om man födde pâ sidan - intressant!
Armanikostym? Har han flera olika dâ, eller rabatt pâ kemtvätten?

Annelie - Ah, det programmet sâg jag inte! Kejsarsnitt görs pâ nästan 20% av kvinnorna här. Det beror nog en hel del pâ att de privatklinikerna drar upp statistiken och att medelâldern för förstagângsföderskor ligger högt: 30 âr.

Dina said...

Jag tyckte att det var intressant med det du skriver om vården i allmänhet, här är det likadant, folk går till läkare mycket tidigare och rådgivning på telefon skulle de inte acceptera. Väntetiderna är mycket korta och det är ingen som ifrågasätter varför man söker. Kanske blir det lite många besök för det är ju kanske inte lönt att söka för en förkylning...men samtidigt så är det ju inga väntetider och personalen tycker bara att det är bra att man kommer, om man skulle behöva komma tillbaks har de redan träffat en och vet lite hur sjukdomshistorian ser ut.

Det finns också ett utmärkt husläkarsystem här och det är verkligen något jag kommer sakna när vi reser härifrån!

Det är alltid spännande att läsa om graviditet och barnafödande i andra länder. Just på det området är nog många "patrioter" tror jag för det finns mycket kulturellt kring barnafödande.

Anonymous said...

Anna och andra: Klipp har ju diskuterats och forskats på även i Sverige. Tidigare antog man att ett kontrollerat klipp var mer kliniskt och därför "renare" och mer komplikationsfritt än en naturlig bristning av måttling omfattning. Fel visade det sig vid en omfattande studie (utförd av en barnmorsk om jag inte minns fel). En liknelse som etsat sig fast är hur man river tyg - sträcker man och klipper ett litet jack så går det att riva hela vägen utan problem... *rys*. När jag blev klippt och sydd med första barnet hade jag stora problem med svullnad och smärta och stygn som inte försvann fast de skulle. När jag födde det andra barnet hade barnmorskan varit på kurs och frågade om jag ville avstå från stygn... studier har visat att en okomplicerad bristning (sådana som brukar motivera sk "skönhetsstygn") som slutar blöda och har sårkanter som sluter sig läker bättre och snabbare utan sutur. Jag avstod tacksamt från mer pillande i den regionen och läkte finfint och utan ens känslan av tyngd och tilltygning och jag valde att göra likadant med barn tre.

Att man brister mindre på sidan har att göra med att bäckenet förblir rörligt framåt-bakåt och att trycket därmed fördelas jämnare än om du "låser" ryggslut och rumpa mot ett underlag.

Anna Malaga said...

Dina - ja, du har rätt i att det här med hur barnafödande "ska" vara har mycket med kultur att göra. Jag läste precis i en spansk tidningsartikel att kvinnor frân Nordafrika och Mellanöstern gärna tar emot bedövning, men de vrâlar lite ändâ för syns skull.

Jag undrar om den svenska sjukvârdsupplysningen per telefon inte är till mycket för att "mota Olle i grind".

Cruella - Intressant, man lär sig nâgot nytt varje dag. Jag hörde ocksâ det där om att klippningen omprövas. Själv hade jag ocksâ ett litet korsstygnsbroderi i "la zona de combate".

Katrin said...

Hej Anna!

Har du någon bra privat klinik i Malaga att rekommendera? Ska spendera några månader av graviditeten i Nerja och behöver gå på kontroller någonstans..

Tacksam för hjälp!

Jenfan75 said...

Vilken trevlig blogg=)Jag studerar just nu till Undersköterska och skall göra ett arbete om den spansktalande världen, vilket inte är så lätt. Bla så skall vi skriva hur vården är i dessa länder och kultur mm . Så att få läsa om din förlossnng hjälpte en del=)

Lisa said...

Hej!
Lisa heter jag och jag ochmin sambo bor i furngirola sedan ngr år tillbaka.
Vi driver eget företag, min man är autonomo men jag jobbar oxå i firman så att säga då det är en "tienda online". Vi ill nu skaffa barn och har då såklart många fnderingar och efetr att ha läst en hel del av din blogg så tror jag att jag hittat rätt ställe och person (du!) att fråga om hjälp!
Jag skulle gärna vilja ha en privat sjukvårdsförsäkring inför en ev födsel, vart vänder jag mig tycker du som har erfarenhet?
Eftersom min sambo är autonomo, vi har tänkt gifta oss snart, ingår ngn form av föräldrapenning och senare dagis och vet du ngt om detta?

tusen tack på förhand för svar!!!

Kram Lisa ohh Palle

Anna Malaga said...

Hej Lisa,

det finns flera olika "seguros médicos", sanitas, medifiatc etc men alla har en karenstid för graviditeter. Du mâste alltsâ ha framförhâllning och teckna försäkringen ett halvâr eller ett âr innan du blir gravid. Jag hade Medifiatc och var nöjd med dem, men det är som sagt mycket länge sedan. Läs pâ deras olika hemsidor, Sanitas har t.ex en svensk medarbetare i Marbella. Föräldrapenningen är bara 4 mânader och den fâr du bara om du är anställd i din sambos företag. Mânga stannar hemma ett âr ändâ. De flesta dagis är i privat regi.
Lycka till!