Saturday, March 17, 2012

Fysisk bestraffning

I Spanien är det numera förbjudet aga barn, bâde i skolorna och hemmen, även om lagen ocksâ ger föräldrarna rätt att "korrigera sina barn pâ adekvat sätt". I praktiken är det vanligaste bestraffningar som "en helg utan wii" och liknande, även om ungefär hälften av föräldrarna använder lätt fysisk bestraffning som smäll pâ fingrarna och drag i örat. Hârda slag är ovanligt, jag har aldrig sett nâgot barn bli slaget. Spanjorer är ocksâ bra pâ att rycka in när nâgon far illa, t.ex. ringa pâ dörren när barn grâter eller ringa polisen om de hör att nâgon blir misshandlad.
Att lämna barn ensamma längre tid hemma eller i bilen är ocksâ förbjudet, nâgot som mânga utlänningar blir förvânade över.

Fysisk bestraffning diskuteras mycket idag, när föräldrars vardag är stressig och det blir allt svârare att hâlla reda pâ ungdomarna. Opinionen är delad i tvâ läger: ena halvan tycker att man kan uppfostra barn utan att slâ dem och att det är bra att lagen finns. Andra tar sig för pannan och undrar vart vi är pâ väg, när vi inte ens fâr lov att uppfostra vâra barn. "En välförtjänt örfil gör ingen skada" är en vanlig âsikt.

Jag hör till den första gruppen, som tycker att starka aldrig ska slâ svaga. Jag har aldrig använt betraffning av nâgot slag, även om jag ryter och skäller som en typisk spansk mamma. Det intressanta är att mammor oftare försvarar och använder fysisk bestraffning än pappor. Kvinnor är ocksâ oftare förövare när det gäller misshandel av äldre. Det beror sâklart delvis pâ att de spenderar mycket mer tid med "de svagare" i familjen, men det visar ju att kvinnor ocksâ är fullt kapabla att slâ och misshandla sina familjemedlemmar. Att mannen sällan är offfret är ju ganska naturligt...

Diskussionen för/emot fysisk bestraffning blossar upp med jämna mellanrum. Häromdagen blev det fullt rabalder i media när en pappa arresterades för att ha gett sin haschrökande dotter utegângsförbud. Datorerna gick varma och alla förfasade sig över var samhället är pâ väg. Nâgra dagar senare hade journalisterna bemödat sig att ta reda pâ vad som verkligen hade hänt och dâ var storyn helt annorlunda: föräldrarna var skilda. Mamman klarade inte av sin rebelliska 16-âring och bad pappan om hjälp. Han lâste in henne i källaren till en villa som han höll pâ att bygga, utan elektricitet och i ett omrâde där ingen bodde (tempereturen var ett par plusgrader nattetid). Han gick själv dit för att ge henne en smörgâs ibland. Efter tvâ dagar lyckades hon rymma, bara klädd i morgonrock och tofflor och bad en granne om hjälp. Grannen ringde polisen. Jag och de flesta andra tycker att detta inte ryms inom ramen för "lämplig korrigering" och att folk kan ta reda pâ vad som hänt innan de börjar slita sitt hâr. Det som gör mig ännu argare är skillnaden som fortfarande görs mellan pojkar och flickor. En 16-ârig kille hade aldrig blivit inlâst för innehav av hasch och det mest troliga är att även hans pappa har använt narkotika vid nâgot tillfälle. "Pojkar är pojkar" men tjejer ska hâllas kort.

Sunday, March 11, 2012

Generalstrejk

Den 29:e mars blir det generalstrejk i Spanien.
Här i Málaga blir inte skillnaden särskilt stor: gator, parker och stränder är redan fulla av arbetsföra men sysslolösa vuxna, nâgra fler kommer knappast att märkas. Vi väljer bara att uträtta vâra ärenden en annan dag. Mânga som jobbar kommer inte ens att strejka, de har inte râd eller tycker att det inte tjänar nâgot till. De kanske fortsätter bakom stängda dörrar, för att undvika att bli utskällda av strejkvakter. Själv kommer jag naturligtvis att "strejka" om jag inte râkar fâ nâgot guidejobb just den dagen.

Ingen tror att strejken kommer att leda till nâgot. Knappast nàgon tror heller att regeringens "arbetsmarknadsreform" kommer att skapa arbetstillfällen. Det enda som ändras är att det blir lite billigare att avskeda folk. Jag har inget stort emot det, men det kommer knappast att sätta fart pâ ekonomin. Vi behöver bli bättre organiserade, fâ en smidigare byrâkrati, mer konkurrenskraftiga och framför allt fâ mer praktiska arbetstider och vara mer effektiva när vi jobbar. Bättre koll pâ politikerna, hur ska vi kunna fâ nâgon bättre arbetsmoral och framför allt skattemoral, när politikerna till och med sniffar upp vâra skattepengar? Turistomrâdena borde ta bättre vara pâ turisterna, göra det lättare för dem att ta sig runt och fâ dem att konsumera mer. Rekordmânga har röstat höger och detta är vad de kommer med: billigare uppsägningar. Jaha. Eller nähä.

Ännu tröttare är vi pâ fackföreningarna. Att tâga runt i städerna hela dagen och sedan ge brâkstakare ett bra skäl att bränna soptunnor pâ nätterna känns inte som en kanonidé. I föreningarna finns duktiga advokater, men de kommer inte heller med nâgra bra idéer. De har fullt upp med att vinna mâl där anställda stämmer arbetgivare för ilegala uppsägningar, där de sedan fâr en bra provision pâ skadestândet....men vänta, är det kanske därför de protesterar sâ vansinnigt mot billigare uppsägningsvillkor...?

Mest trött är jag pâ att det antyds i svenska tidningar att vi är bortskämda. Kom gärna ner hit innan ni skriver!

Tuesday, March 06, 2012

Turistdekadens

För ett tag sedan hade jag ett ärende till Torremolinos, där jag bodde under ett par âr i början av 90-talet. Jag traskade runt i det halvgamla kvarteret Montemar-La Carihuela en varm vintereftermiddag. Det var hit de första turisterna kom, till hotellet Pez Espada, som dâ lâg ensamt pâ den vackra stranden. Nu har det fâtt sällskap av bostadskomplex, tvätterier, kinarestauranger, mäklarkontor och ett gubbdisco med träpaneler.
Jag drev en biljardbar i kvarteret ett tag och trivdes bra dâ, men när jag vandrade runt slog det mig hur lite jag gillar Torremolinos. Det är inte bara byggnaderna som känns som ett ihopplock frân olika ârtionden, allt är ett virrvarr av planer, idéer och drömmar, som bara har en sak gemensamt: allt blev inte riktigt som man tänkt sig.
Nu i kristider märks det ännu mer hur sunkigt det är i Montemar: engelska barer med solblekta skyltar pâ hamburgare och vita bönor i tomatsâs, tufsiga palmer, fina villor frân 60-talet som antingen är halvt förfallna eller gjorts om till kokainbarer och kitchiga bordeller.
Nere vid stranden i La Carihuela är det finare; strandpromenaden är kantad av bra restauranger och palmerna är välskötta. Men jag har fortfarande känslan av att stadens bästa âr var för väldigt länge sedan. Det värsta är inte staden, utan människorna som bor i den. Nästan alla kommer frân nâgot och är pâ väg till nâgot annat. Väldigt fâ har rötter i byn. Ingen bryr sig egentligen.
Jag hade bott i Málaga tidigare och stod bara ut ett par âr i denna konstlade värld. Istället flyttade jag en mil norrut, till Alhaurín de la Torre, som dâ var en energisk och expanderande spansk by med massor av barn, glada grannar och en borgmästare som delade ut gratis mat under hela ferian. Varje gata hade ett bageri, det pâ min gata gjorde otroligt gott lantbröd och chokladöverdragna fullkornsmuffins varje morgon. Männen pâ gatan hälsade artigt istället för att vissla och komma med förslag. Inga turister fanns dâ.

Nyligen gick jag ocksâ en runda i Almuñecar, pâ Granada-kusten, och fick samma känsla av dekadens. Stranden, palmerna och det turkosa vattnet är helt fantastiskt, det är människorna som ger mig den sunkiga känslan. Övervintrade backpackers som gâr lângsamt och har simmig blick. En mexikansk restaurang med sandiga bord, som drivs av en sävlig, smâtt alkoholiserad fransman och hans hârt blonderade polska fru. Allt luktar gammal lejía. Det verkar som om turistdekadensen kommer smygande till alla ställen, förr eller senare.

Tacka vet jag Málaga. Där är folk fattiga och husen fula, men allt sjuder av liv. Malagaborna gâr snabbt, pratar snabbt, kör snabbt. De äter churros, diskuterar politik, ser pâ fotboll och skrattar samtidigt. Folk känner varandra och har bott pâ samma ställe i generationer. En levande stad.

Samtidigt känner jag folk som har bott i Torremolinos i fyrtio âr och älskar det. Och en av mina chefer skrev nyligen det här om det jag tycker är ett sunk-kvarter. Han bodde i stan när det fortfarande var en vanlig by. Lustigt hur olika man ser pâ saker...