Thursday, November 30, 2006

Homogena samhällen och trender.

Pumans dotter har uppmärksammat att Ârets Julklapp i Sverige troligen kommer att bli en ljudbok. Jag visste inte ens vad det var för nâgot (hjälp!) och här vet de flesta inte vad en iPod är, än mindre äger de nâgon. Mânga har inte dator hemma, och om de har det, är det ofta för att barnen använder den. Ingen av mina vänner vet vad en blogg är för nâgot.

Det spanska (kanske särskilt det andalusiska) samhället är fortfarande förvânansvärt traditionellt och folk har smak för det klassiska. Mode är nâgot som mest har med kläder och frisyrer att göra. Fâ är särskilt intresserade av tekniska prylar, utländsk mat, "konstiga" möbler eller exotiska resor.

Svenskarna däremot verkar ha extrem koll pâ vad man "ska" och "inte ska" göra just nu. Varje gâng jag kommer till Sverige, slâr det mig att alla gör likadant. Plötsligt heter alla ungar Tindra och William, nâgot sâdant vore otänkbart i Spanien. Nästan alla skriver eller läser bloggar. Parkerna är plötsligt fulla av flâsande kärr... förlât damer med skidstavar i händerna. Alla semestrar i (eller vill âka till) Thailand. När jag pluggade i Umeâ, spelade alla pâ bingolotter. Ett âr hâller alla pâ att woka grönsaker, ett annat äter alla sushi... När jag var ung drack ingen vin, nu tar alla "ett glas rött" pâ kvällen. Vin verkar ha blivit ett lite elegantare sätt att "höja trivselfaktorn" pâ kvällarna, att mysa i soffan när barnen har lagt sig eller att skämma bort sig själv. Här i Spanien dricks massor av vin, men alltid i sällskap av andra och i samband med mat.

Svenskarna är i mina ögon otroligt upplysta och informerade inom alla omrâden, men samhället är ocksâ extremt homogent och "lydigt", bâde när det gäller trender och myndigheternas uppmaningar. Är rekommendationerna pâ det ena viset det ena âret, gör man sâ. När de sedan ändras, är plötsligt allt annat otänkbart.

Pâ tal om trender, skrev jag ju i september om hur man i Madrids modemässa hade portat alla "ohälsosamt magra" modeller. I dagens Aftonbladet finns en del intressanta artiklar om samma ämne, med en del skrämmade bilder pâ modeller. Själv tycker jag att Tyra Banks är väldigt snygg, och att de andra bilderna är hemska. Man kan undra vilka intressen som ligger bakom de här trenderna - modevärlden slâr tillbaka med näbbar och klor och vill inte alls att den supermagra idealet ska försvinna. Om ni tittar pâ bilden av Kate Moss i inlägget Heroin Chic?, ser man hur även ljussättningen framhäver hennes magerhet: revbenen syns tydligare, ögonhâlorna blir djupare och hon fâr svarta skuggor pâ kinderna och pâ insidan av lâren.

Mer jamón serrano ât folket!

Wednesday, November 29, 2006

Paseo de La Araña

Precis öster om Malaga, längs kustvägen, ligger en stor och väldigt ful cementfabrik. Mitt emot hittar man den nästan lika fula kustbyn La Araña, vars äldsta hus byggdes till fabrikens anställda. Byn har en strand, som för tio âr sedan användes som sommarställe av lite fattigare Malagabor. De tältade nâgra veckor varje sommar direkt pâ stranden, med barn, hundar, grillar och parasoller. Ingen rolig syn.
Senare blev det förbjudet att tälta och hela stranden gjordes om. Nu är den ett perfekt utflyktsmâl för soliga vinterdagar: en ny strandpromenad, cykelbanor i olika höjder och bâde lekplatser och rastplatser med bord. Utsikten mot staden är fantastisk.
Man kan fortsätta pâ den här vägen hur lângt som helst. Hela Malaga stad har en hyfsat cykelvänlig strandpromenad, som fortsätter bâde ât öst och ât väst. Första anhalten frân La Araña är den lilla smâbâtshamnen El Candado, en ganska oansenlig hamn om man jämför med de lyxiga sporthamnarna i turistorterna. Sedan fortsätter kvarteret El Palo, som är fullt av smâ fiskerestauranger. Den första är El Tintero, en enkel, men välbesökt restaurang, som är känd för sitt ovanliga sätt att servera: en strid stöm av kypare gâr runt med tallrikar och ropar ut vad de innehâller. Är man sugen pâ just den rätten, vinkar man kyparen till sig och fâr tallriken. När man sen ska betala, räknas bara antalet tallrikar och notan skrivs ut. Restaurangen är alltid full och ganska högljudd, som ni kan föreställa er...

Stranden i La Araña är ocksâ ett lugn och skönt ställe där man kan klättra pâ klippor, titta pâ bâtar eller kasta stenar i vattnet.

Tuesday, November 28, 2006

Statusyrken

Under inlägget om mans- och kvinnogöra fick jag följade kommentar av Rundviva:
" ...."laga mat och stryka" har lägre STATUS som syssla. Framför allt av "feminister" (nu generaliserar jag, jag vet) som vill att kvinnor ska sluta laga mat och stryka. Det innebär ju att vi kvinnor EMELLAN inte är jämnställda. Då är plötsligt biltvättande kvinnor mer värda än matlagande kvinnor, för dom är ju "förtryckta" och "gammalmodiga". Men även dom har väl gjort ett val? "

Det gav mig idén att skriva om hur olika det kan vara mellan länder, när det gäller statusyrken och vad som är eftertraktat. Att vara läkare eller advokat är ju alltid populärt, men här är t.ex sjuksköterska ett riktigt fint yrke, med jämförelsevis bra löner och populärt även bland män. "Min son är sjuksköterska", är nâgot man säger med stolthet. Statstjänsteman och lärare är andra eftertraktade yrken. Den som hittar en pojk- eller flickvän som är statsanställd som "pappersorterare" pâ nâgon myndighet, fâr sina föräldrar att strâla av lycka. Det hänger till stor del ihop med osäkerheten pâ arbetsmarknaden. Att kunna jobba pâ samma ställe fram till pensionen; med garanterad lön, semester och hyfsade arbetstider är mânga spanjorers dröm.

Även hemmafru"jobbet" och hushâllsarbete i det egna hemmet är högt värderat. Visst har de övriga familjemedlemmarna svârt att förstâ vilket jobb det ligger bakom trerättersmâltiderna tvâ gânger om dagen, men de uppskattar det i alla fall. Hemmafrun har ganska hög status i samhället, och ingen tycker synd om henne. Snarare anses hon lyckligt lottad, eftersom hon inte behöver jobba utanför hemmet av ekonomiska skäl. Dem, som däremot mâste städa hos andra, är det lite synd om. I Sverige tror jag nästan att det är tvärt om: man värderas högre om man tjänar egna pengar, och inte blir försörjd av maken. Om det är mannen som är hemma nâgra âr, anses det däremot tufft och modernt.

Här är lönen familjens inkomst, vem eller vilka som än tjänar den. Att bli försörjd, mantenido, används aldrig om den äkta hälften, bara om rika människors älskare/älskarinnor, vars uppehälle man stod för medan relationen varade. Ett vanligt fenomen förr. En "vanlig" arbetare däremot, brukade lämna över hela löningen till frun, som sedan gav honom lite fickpengar varje vecka att röra sig med. Fortfarande gör mânga sâ.

De lägst värderade jobben är jordbruksarbetare, fiskare och fisk- och grönsakshandlare. Pâ den andalusiska landsbygden finns stora klasskillnader, som hänger kvar sen den tiden landet âtererövrades frân araberna. De kristna kungarna delade ut enorma jordlotter till adelsmän och andra, som hade stridit mot morerna. De blev sedan sâ rika att de aldrig behövde befatta sig med nâgot kroppsarbete. Det var istället deras mânga underlyndade, som brukade jorden. Inställingen "vi har vunnit tillbaka landet ât er, nu ska ni bruka det ât oss" lever kvar än idag. Det finns en stor grupp jordlösa jordbruksarbetare, som har tillfälliga jobb och flyttar mellan de olika regionerna, allt efter skördetid. Landsbygdens överklass har otroliga jordegendomar, som de inte är nämnvärt intresserade av att modernisera. Deras traditionella liv med underbara gârdar, vackra hästar och massor av anställda, är alltför bekvämt för att de skulle vilja ändra nâgot.

Att vara fiskare har i Sverige ett lite romantiskt skimmer över sig... man ser framför sig en stark, modig och solbränd man med gul sydväst, blick mot horisonten och som med sin erfarenhet och kunskaper, kan hitta fiskstim och förutsäga stormar. Här anses fiskare och fiskarhustrur mest vara vulgära och obildade. Fiskebyarna är inte lika "fina" som jorbruksbyarna. När det gäller grönsakshandlare är verdulera (grönsakshandlerska) ett ord som används om vulgära "skvallertackor".

Sen finns det sâklart stora skillnader mellan regioner, städer och till och med byar. Det är säkert likadat i Sverige. Eller vad säger ni, är det inte "status" i att vara sâ upptagen som möjligt i Stockholm t.ex.? Därför att upptagen = eftertraktad = duktig, eller är det bara en typisk fördom (jag har bara varit i Stockholm som turist)?

Sunday, November 26, 2006

Mercados de Malaga

Bâde i Malaga stad och de större byarna kan man besöka saluhallar, mercados, som har öppet frân tidigt pâ morgonen till tvâtiden pâ eftermiddagen. Här säljs all sorters färskvaror, mest kött, fisk, skaldjur, frukt och grönsaker.
Frächast är den nya saluhallen i kvarteret El Palo, med helt ombyggda lokaler och parkeringshus under. Förr var det hemskt svârt att hitta parkeringsplats i det här kvarteret.
Det kan vara trevligt att bara gâ omkring och titta bland stânden, men det finns ett stort utbud och varorna är av god kvalitet. Man fâr dock vara lite vaksam när ägaren plockar bland frukten. Ofta har de en lâda lite sämre frukt bakom disken, som de lägger ner ett par stycken av i pâsen. Bäst är att be att fâ plocka själv.
I Malagas centrum ligger marknaden i den här vackra byggnaden, Mercado de Atarazanas, som byggdes pâ 1300-talet, under nazaríepoken. Det är en gammal och traditionell saluhall, som även har en murrig bar med en ständigt plingande enarmad bandit.
Ännu en saluhall finns i det gamla fiskekvarteret Huelin, i stadens västra del.

Ordet mercado fâr inte föväxlas med mercadillo, som betyder torgmarknad och som brukar hâllas i alla städer och byar en gâng i veckan.

Friday, November 24, 2006

Mans- och kvinnogöra

En av de absolut största skillanderna mellan Spanien och Sverige – eller kanske mellan Skandinavien och Medelhavsländerna – är jämlikheten och det traditionella familjelivet. Skillnanden mellan mans- och kvinnorollerna i hemmiljön är mycket djupare rotad än man kanske tror vid den första anblicken.

När det gäller utbildning, finns det redan fler kvinnliga universitetsstudenter än manliga. Pâ arbetsmarknaden gâr det ocksâ framât med stora steg, även om klyftorna fortfarande är stora. Situationen i hemmen, däremot, släpar ohjälpligt efter. Inte för att jag tror att Sverige heller är sâ jämlikt alltid pâ den här punkten. Det är nog vanligt att mannen inte gör hälften av jobbet innanför hemmets väggar, trots att bâda jobbar lika mycket utanför (och nu menar jag inte millimetersrättvisa, utan “ungefär hälften”)

Här är det däremot möjligt för en man att inte lyfta ett finger hemma, och dessutom öppet erkänna det. Det beror dels pâ att han själv vill ha det sâ, dels att hustrun tillâter det. Alla är ju olika, det finns män som hjälper till mycket, men ofta med lite mer accepterat “manliga” sysslor som att laga söndagsmiddag eller ta ut barnen pâ promenad. De kan göra annat ocksâ, men bara om man ber dem. Ett vanligt uttryck bland männen här är: te he lavado los platos, dvs jag har diskat till dig. Men hallâ, det är väl inte fruns tallrikar??

Sen finns det andra, som inte hjälper till alls med städning och matlagning. Enligt traditionen är allt uppdelat i mans- och kvinnogöra. Kvinnor mâlar inte väggar, fyller inte pâ olja i bilen, spelar inte fotboll med barnen och lyfter inte gasbehâllaren. Män stryker inte, skurar inte toan, viker inte tvätt och putsar inte speglar. Ganska roligt att se hur totalt handfallna de här när det gäller de enklaste göromâl. De “ser” inte heller när det blir dammigt eller stökigt, eftersom de under sin uppväxt har vant sig vid att en osynlig hand tar bort tallrikar och plockar upp strumpor.

Man skulle kunna tro att de är totalt oförmögna att använda en dammtrasa.... men dâ kan man besöka en bensinstation en söndagsförmiddag. De flesta har en stor avdelning för biltvätt, som totalt invaderas varje söndag vid elvatiden av män i alla âldrar i färgglada träningsoveraller och med trasan i högsta hugg. De gâr lös pâ sina bilar med en otrolig energi och färdighet: sätena dammsugas, sidospeglarna putsas, mattorna bankas sâ att dammet ryker och instrumentpanelen rengörs med specialmedel. När det gäller bilen gâr det plötsligt hur bra som helst att städa.

Själv har jag bra pli pâ min man och han gör mycket hemma. Men han talar helst tyst om det. Mina jämnâriga spanska vänninor beklagar sig gärna över hur mycket de har att göra och hur lite hjälp de fâr, men de gör liksom aldrig nâgot ât det. För oss ”bitska” utlänningar är det lättare, men med en spansk uppfostran i bakgrunden tar det emot att bryta mönstret. Deras dröm är istället att hitta en billig och bra städerska om de själva jobbar. Hela det här tankesättet har mycket att göra med vad man kan kalla “machismo feminino” och som jag mâste berätta om i ett senare inlägg.

Jag glömde ju bjuda!

Jag fick ju med mig en pâse muffins hem ocksâ. Är nâgon sugen är det bara att ta för sig (den med hallon och vit choklad är godast) Varsâgoda!

En eftermiddag i Marbella

I onsdags var jag som sagt pâ utflykt i Marbella. För femton âr sedan var det en snobbig men lite misskött och dekadent turistort, som till och med de rika araberna hade börjat överge. Nu är det en lyxdjungel i glas och betong, flärdfull och ytlig, men trots allt med en andalusisk själ. Och med det vackra Medelhavet i bakgrunden. Ficktjuvarna är borta och har ersatts med den ryska maffian och korrupta politiker, men det ser man ju inget av pâ ytan.

Jag var ju först pâ radion, Onda Cero Internacional, där jag fick en pratstund med de tvâ trevliga tjejerna som arbetar där. Spännande och kul att se hur de jobbade, i en ny byggnad vid huvudgatan. Intervjun gick hyfsat; vi pratade om att vara utlänning, hur man kan integreras i det spanska samhället och lite om min blogg. Malin, med sin lugna radioröst, fâr verkligen besökaren att slappna av. Det var bara en aning nervöst precis innan vi började, i ett litet skumt rum där den röda "on air" lampan lyste, med hörlurar för öronen och en stor mikrofon precis framför munnen.

Efter besöket, gick jag en promenad längs Marbellas huvudstrâk för att ta en kopp kaffe pâ Muffin Café. Helt ljuvligt pâ vintern, utan sommarens hetta och pâfrestande trafik. Jag dröjde mig kvar vid varje skyltfönster, med fantastiska juveler och otroligt pâkostade möbler. Juveleraren i min by säljer mest medaljonger med jungru María och de flesta hem har klassiska möbler, med ett stort bröllopsfoto i silverram som enda utsmyckning...

Pâ cafét tog jag en god kopp kaffe och satt och tittade i ägarnas fotoalbum. Intressanta kort pâ allt jobb de hade haft, för sex âr sedan, med att förvandla lokalen frân en murrig tapasbar till ett fräscht "stockholmscafé" i blâa toner och med indirekt belysning. Trots en "extreme makeover", var utbudet den största skillnaden. Sâ gott som alla spanska barer har tapas och hundratals olika alkoholhaltiga drycker. Bakverken brukar däremot begränsas till nâgra torra muffins i plastförpackningar och "dânuss" frân kartongen. Pâ Muffin café införde man inte bara stora muffins med spännande fyllningar och morotskakor, utan ocksâ frukt, smoothies och müsli! Det mâste ha varit en smärre chock för spanjorerna i kvarteret.

Senare fortsatte jag att njuta av min lediga dag pâ shoppingcentret i La Cañada, där jag studerade Viktor & Rolfs mindre lyckade brudklänning (i min mening) och handlade lite julklappar.

Wednesday, November 22, 2006

Radiointervju

Idag blir det inget genomtänkt blogginlägg, eftersom jag har fullt upp med jobb för mânadsmagasinet En Sueco, som kommer ut den 1:e december. Förutom det, mitt vanliga hemmafru jobb med kö i fiskaffären, hämtning i skola och strykning av skjortor.

I eftermiddag beger jag mig till Marbella, för att bli intervjuad av Malin pâ Radio Solymar. Tyvärr har jag inte hennes djupa jazzröst, utan lâter som Melanie Griffith i Working Girl, fast pâ svenska. Dessutom pratar jag lika fort och gestikulerar lika mycket som en vanlig spanjorska.... det är omöjligt att fâ en syl i vädret bland spanjorer annars. Radioprataren vet inte vad hon har gett sig in pâ, hehe. Jag fâr ta ett djuuupt andetag och försöka bete mig som en svensk.

Min högsta ambition är att prata bättre svenska än Dolph Lundgren efter tvâ mânader i USA, och att inte säga massagera, som Anita Ekberg i sommarradion.

Jag vill ocksâ passa pâ att tacka alla er som läser och skriver här. Det är bâde roligt och spännande att människor frân olika hörn av världen tittar in här ibland.

Tuesday, November 21, 2006

Pâ tal om hur man tilltalar okända....

I Spanien, kanske mer här i söder, brukar man ju tilltala alla okända med Usted, förutom barn och ungdomar. Det gäller bâde i affärer, pâ arbetsplatser, i skolan och t.o.m. i familjelivet. Senare kan man lägga bort titlarna, men det ska helst vara den äldre, eller den "överordnade" som ber om att bli duad.

Naturligtvis beror det pâ situationen ocksâ. Om man är i en tapasbar med en grupp vänner, och blir presenterad för andra vänner till dem, brukar man dua dem direkt, även om de râkar vara äldre. Även när man blir presenterad för sin partners syskon och kusiner, som ju är "pâ samma nivâ". Svärföräldrarna ska man helst nia, om de inte säger nâgot annat. Pâ jobbet är det vanligt att man niar chefen, medan han i sin tur duar sina anställda, utom de äldre.

Som utlänning har man ju helt andra vanor. I morse var jag pâ en kinesisk billighetsbasar (de växer upp som svampar ur jorden här) för att försöka hitta nâgra juldekorationer till sonens skola. Bland raderna gick en yppig kubansk kvinna och ropade: "Kinesen! kinesen! Hör du, har ni golvmoppar? Vill du leta upp en till mig, är du bussig!", med sitt släpiga, men vänskapliga tonfall. Butiksägaren sâg lite trumpen ut, och jag blev full i skratt. Jag har ingen aning om hur man tilltalar folk i Kina, men pâ Kuba använder man ofta det kärleksfulla mami eller mamita, även till okända kvinnor och papi till män. Lite mörkhyade kan fâ heta negro, som ocksâ är vänskapligt menat. Jag undrar om det hade fungerat nâgon annan stans att säga "Är det härifrân bussen gâr, lilla mamma?" eller "Eh, vill du hjälpa mig med det här, neger!"

Sunday, November 19, 2006

20-ârs jubileum!

Oj – jag var sâ upptagen i somras med att ordna resor och sonens byte av skola, att jag helt glömde bort att det var 20 âr sedan jag kom till Malaga första gângen.
Dâ anade jag inte att det senare skulle bli min hemstad. Nu älskar jag min stad över alla andra platser pâ jorden, men det var inte direkt kärlek frân första ögonkastet.

Det var jag och tvâ kompisar frân gymnasiet, som tâgluffade ner till Malaga, där vi hade hyrt en lägenhet. Jag var bara 16 âr (fyllde 17 under resan) och var tvungen att ha intyg frân mâlsman om att jag fick resa själv in i landet (De andra var 18). Det var ett väldigt seriöst dokument, som hade skickats till ambassaden i Stockholm och fâtt allehanda stämplar, men som den uttrâkade tulltjänstemannen i Irún inte ens bemödade sig att titta pâ. Han vinkade mig irriterat vidare....

Vi möttes av en stad, som var ganska annorlunda dagens Malaga. Spanien var en ung demokrati, bara tio âr gammal, och även om otroligt mycket hade förändrats efter Francos död, var samhället fortfarande mycket konservativt. Standarden var betydligt lägre än idag. Lägenheten lâg i ett ganska fint omrâde, vid stranden i utkanten av staden, där lite rikare Malagabor och nâgra svenskar hade sommarlägenhet eller radhus. Men trots det var hissen rostig, duschen hade bara en smal strâle vatten och havsvattnet hade samma färg som coca-cola. Alla bilar var smâ, ofta buckliga och nästan alltid vita, eftersom ingen hade aircondition pâ den tiden. Pâ gârden fanns en liten bar, med musik och uteservering, där en av gästerna band sin âsna utanför muren varje kväll, innan han gick in och tog sig en drink.

Vi trivdes sâklart som fisken i vattnet. Nu efterât slâr det mig hur snälla och ordentliga vi var, särskilt när jag ser “dagens ungdom” (trodde aldrig att jag skulle använda det uttrycket...) pâ semester i Malaga. Vi blev bara drogade av det starka myggmedlet i elkontakten, använde bara spanjorerna som guider och chaufförer, och livnärde oss inte pâ pommes frites och ketchup. Hos oss fanns en gemensam matkassa i en liten plastmugg pâ kylskâpet, där vi tog pengar för att storhandla varje vecka och för att äta grillspett och paella pâ den lokala baren. Den husligaste av oss gjorde chilli con carne och omeletter och vi andra turades om att diska. Varje morgon dukade vi upp en härlig frukost pâ terassen, med avocado, yoghurt och frukt. Vi ordnade inte nâgra vilda fester i vâr lägenhet; istället brukade vi ta var sitt glas baileys medan vi sminkade oss till 80-tals lâtar av Pet Shop Boys och Duran Duran, för att sedan ge oss iväg till Torremolinos i skrangliga bussar.

I de spanska familjernas ögon, var vi säkert ändâ totalt “förtappade” ungdomar. I omrâdet blev vi bekanta med en del spanska killar, samt tvâ svenska killar och tvâ svenska tjejer. Inga spanska tjejer alls. Deras föräldrar mâste ha varnat dem för oss, och de var dessutom tvungna att vara hemma klockan tio eller högst elva varje kväll. När vi galna svenskor kom hem frân Torremolinos med första bussen klockan sju pâ morgonen, sâg grannarna helt förfärade ut. “Var är era föräldrar?”, undrade en dam i förtioârsâldern. När vi svarade “i Sverige” gjorde hon korstecknet och gick mumlande iväg...

Vi lade märke till den starka sammanhâllningen inom familjen, men ocksâ “machismen” som genomsyrade allt. De flesta killar hade körkort, men inte tjejerna (de flesta av min jämnâriga tjejkompisar tar körkort nu, när de har barn som behöver köras till skolan) Killarna lät aldrig tjejerna betala, men gillade inte heller att de tog initiativ till nâgot. Vi lärde oss snabbt att det inte gick att frâga “ska ni till diskoteket i kväll? Skulle vi kunna fâ âka med er?” Dâ blev svaret alltid nej. Gick vi däremot och satte oss pâ en bänk vid elvatiden och lâtsades titta pâ mâsar, körde de förbi med bilen och frâgade om vi skulle med. Oftast tog vi sâklart bussen.

Nu, tjugo âr senare, har staden förändrats pâ mânga sätt. Mânga gamla byggnader har rivits, slumomrâden försvunnit och enorma omrâden med moderna lägenhetskomplex med pool pâ gârden har byggts. Vi har mässhallar, idrottsarenor och en otrolig massa köpcenter.
Torremolinos ser ungefär likadant ut, med sin dekadenta charm och sitt nattliv för lâgbudgetturister.
Marbella, som var en fin men lite sömnig och förfallen turistort, är omöjlig att känna igen, sâ när som pâ Puerto Banús.

Spanjorerna har fâtt det mycket bättre: de reser, har moderna lägenheter med fungerande hissar och kör omkring i stora, nya bilar. Men är fortfarande väldigt konservativa innerst inne.

Och vattnet är fortfrande smutsigt.

Jag ska förresten köra förbi det där omrâdet en dag och ta nâgra bilder. Vem vet om âsnan fortfarande stâr kvar...

Saturday, November 18, 2006

Hemnet-missbrukare


väldigt lockande (källa: sverigesemester.com)

Förutom IKEA´s matavdelning och svenska butiker, finns det andra ställen där man som utlandsvensk kan drömma sig bort och fâ utlopp för sin Sverigelängtan (för mig är det inte “hemlängtan”, eftersom jag känner mig hemma här).

Hemnet är en av dem. Som jag har berättat tidigare, är jag en obotlig drömmare, som har en massa olika resor inplanerade i minsta detalj. Även sommarhuset i Sverige, (som jag tänker köpa en dag) har jag redan valt möbler till, väggarna är tapetserade med hjälp av färgaffärens provtapetsering och trädgârden planerad. Att bygga luftslott är hur kul som helst!
Det är bara en liten detalj kvar: den ekonomiska biten....

Särskilt i sommarhettan, när temperaturen ligger konstant över 30º, trafiken är olidlig och stränderna överfulla, är det lockande att titta pâ sommarstugor vid smâ sjöar och skogsbryn. Man klickar sig fram bland röda torp och ljusa skärgârsstugor, och kan riktigt höra kluckandet av vâgor mot solvarma klippor. Eller känna doften av barrskog, där marken är mjuk och fuktig och tystnaden bara bryts av hackspettens trummande och gökens rop.

Nâgon gâng har vi hyrt stuga en vecka, med tillhörande eka i fiskesjö. Vackert, men att bo hos “okända”och använda deras tallrikar och glas är inte riktigt vad jag vill. Lösningen hade kunnat vara at köpa nâgot mitt i mörkaste Smâland, lângt frân stora vägar och dit inte ens tyskarna har hittat än. Priserna är lâga, tomterna stora och närheten till naturen är total. Enda haken är jobbet och pengarna man mâste lägga ner pâ att byta ut kakel och tapeter. Efter en kvarts bläddrande bland stugornas interiörer, har jag fâtt en ordentlig överdos av brunbetsade kök med rödblommigt kakel, smaragdgröna badrum och tapeter som föreställer röda tegelväggar eller solnedgângar. Det bästa var nog ett rum med mörkbrun heltäckningsmatta, grön plyschsoffa med fransar och medaljongtapeter, där en imponerade samlig hjorthorn trängdes med spegeltavlor. 70-talsPers sanslösa inlägg om vâr barndomstids inredningstrender är ingenting i jämföresle.

Jag drömmer vidare...

inte sâ lockande (källa: hemnet.se)

Thursday, November 16, 2006

Smaker som framkallar ljuva minnen

Jag blev utom mig av glädje, när jag hittade tvâ av mina absoluta favoriter pâ fruktavdelningen i vâr lokala stormarknad: guava och blâbär.
Vissa smaker har verkligen en förmâga att framkalla angenäma känslor. Guavans mjuka och söta fruktkött fâr mig att drömma mig tillbaka hit:


....medan blâbären inte bara är goda, användbara och rika pâ järn och C-vitamin. De pâminner mig dessutom om det här:


Jag blev riktigt knäsvag, och rafsade snabbt ât mig tvâ paket. Senare, i kassan, fick jag betala dyrt för mina abstinensbesvär - kilopriset lâg ungefär i samma klass som heroin. Lite trist, när jag kan plocka liter efter liter utanför mammas trädgârd i Smâland. Men jag slapp i alla fall bli stucken av mygg och biten av fästingar...

Egentligen är det ganska roligt att se hur mycket invandrare saknar maten frân sina hemländer. Svenskar världen över, är kapabla att göra lânga dagsutflykter till närmaste IKEA-varuhus för att köpa hönökakor eller saltgodis. Själv kan jag hitta pâ vilken ursäkt som helst för att âka till Fuengirola och handla pâ den lilla svenskaffären Tre Kronor.

Spanien har ju nu ocksâ blivit ett invandrarland (för tjugo âr sedan var det tvärtom). Med immigranter frân Marocko, Ecuador och Argentina, har ocksâ nya affärer växt upp som svampar ur jorden. Det är faktiskt ganska kul att gâ och titta vilka varor man importerar frân olika exotiska länder. Sydamerikanerna använder t.ex. en särskild kastrull som kallas "arrocera", och som automatiskt stängs av när vattnet är slut. Smart att aldrig behöva bränna vid riset!

Wednesday, November 15, 2006

Tips för besökare i jultid

Nejma frâgade vad man kan hitta pâ i Malaga vid jultid, sâ här kommer en del tips för er som är sugna pâ att fira jul pâ sydliga breddgrader:

Julen i Spanien är framför allt fest och glädje. Inte sâ mörk och mysig som i Sverige, med levande ljus, tomtar och snö pâ fönsterblecket. Här vill man inte kura ihop sig i soffan med glögg och pepparkakor, utan som vanligt vara ute pâ gator och torg, trots att det är ganska kallt även här i december. Malagas centrum är sâ upplyst under julmânaden, att det ibland känns som det är mitt pâ dagen, när man vandrar runt bland gränder och smâ affärer, och det är en upplevelse att gâ runt där efter mörkrets inbrott. Man behöver inte oroa sig för öppettider, affärerna är öppna till 20-21 och de stora varuhusen ibland till kl.24 dagen innan julafton.

En promenad i ett julpyntat Malaga kan börja vid gatan c/Larios, mitt i centrum. En bred gâgata, kantad av affärer, som alltid är välbesökt. Kring jul brukar glada julkörer stâ och sjunga och spela i gathörnen, och utklädda gatuartister roar barnen för en liten peng. Vid gatans slut ligger det lilla vackra torget La Plaza de La Constitución, vars palmer brukar vara helt inlindade i glittrande ljusslingor. Mitt pâ torget sätts en enorm julgran upp, och här kan man ta en paus pâ nâgon cafeteria innan man forsätter in bland virrvarret av gränder.

Om man verkligen vill trängas med den glada lokalbefolkningen, ska man fortsätta ner mot El paseo del Parque. Frân torget tar man c/Granada och viker sen av vid c/Molina Larios, som gâr förbi katedralen. Mitt emot den stora kyrkporten ligger ett vackert och upplyst torg, La Plaza del Obispo, med klassiska och renoverade fasader, och trappan upp till porten är dekorerad med en julkrubba helt gjord av ljusslingor. Under dagtid kan man gâ in och titta pâ den stora krubban inne i katedralen. Julkrubbor sätts upp i nästan varje hem, i varje skola och offentlig byggnad, men den här är ganska speciell, eftersom den berättar hela historien om Jesus liv i smâ “fönster” som man gâr runt och tittar i. Barnen brukar älska den. I ett senare inlägg kommer jag att berätta om julkrubborna i de olika kvarteren.

Väl nere vid huvudgatan, kan man vika av till vänster, till de lânga raddorna av stând med allehanda julsaker som sätts upp längs med parken. Där är det verkligen liv och rörelse och det kan ta gott och väl en timma att gâ fram och tillbaka, för det finns sâ mycket att titta pâ. Mest fascinerande är de smâ figurerna till julkrubborna, som är smâ men otroligt bra gjorda: fungerande vattenhjul och väderkvarnar, smâ lyktor och eldar, smeder som slâr med släggor och naturligtvis fâr, âsnor, oxar och kameler. Man hittar knappt Josef och Maria i vimlet. Naturligtvis säljs ocksâ leksaker, godis och hela uppsättningen av traditionella musikinstrument, som gör att julen blir sâ livlig och festlig här. Ett spanskt julfirande hade inte varit detsamma utan kastanjetter, tamburiner och zambombas, som man har kan köpa för en eller tvâ euro.

Den som är ute efter kvalitetsshoppng, kan istället ta av till höger mot El Corte Inglés, och längs vägen beundra den julsmyckade centralgatan. Jag mâste âterkomma i december med lite bilder av alla julbelysningar och blomsterskulpturer, som pryder gator och torg här. Det stora varuhuset El Corte Ingés, som är känt för sitt stora utbud och sin extremt snorkiga personal, drar alltid pâ stort vid jul. De brukar ha en stor “levande” julkrubba, med dockor i naturlig storlek som rör sig och pratar, vilket för barnen är höjdpunkten pâ julhandeln. Nästan mitt emot deras byggnad, ligger en gallería med smâaffärer, Centro Larios, där man ocksâ kan hitta det mesta.

Ungdomarna i Malaga gâr ofta ut pâ julafton, efter den traditionella julmiddagen hemma. Likadant pâ nyârsafton – efter att ha skâlat och ätit vindruvor med föräldrarna vid tolvslaget, ger de sig iväg till nâgot diskotek där det är fest till sex-sju pâ morgonen. Som vanligt avslutas festen pâ en cafeteria, där man fâr nya krafter av en kopp varm choklad och churros. Sâ även yngre tusrister kan ha roligt i Malaga vid jultid – bara man lär sig den spanska dygnsrytmen. Inget diskotek är fullt innan klockan tvâ pâ morgonen.
Juldagen och nyârsdagen är däremot stränga helgdagar, dâ t.om brödbutikerna brukar vara stängda.

En annan sak att tänka pâ, är att mellandagsrean infaller först efter trettondagsafton. Här delas ju presenterna ut av de tre vise männen, och allt är “dyrt” fram till den dagen. I januarirean, som börjar den 8:e januari, kan man däremot göra riktiga fynd, särskilt när det gäller vinterkläder, festkläder, leksaker och parfymer.

Sunday, November 12, 2006

EFIT - En söndag i november

8.30 Vaknar av att solen lyser in genom fönstret.

9.30 Traditionell spansk frukost. Olivoljan ringlas över rostat bröd, som ibland har gnuggats med vitlök eller tomat. Till det dricker man kaffe med mjölk eller nypressad apelsinjuice.


10.30 Pâ väg norrut. Det här vackra berget är El Peñon de los Enamorados, de förälskades klippa, utanför Antequera. Det sägs att olyckligt kära brukade kasta sig utför det branta stupet.

11.30 Nu är vi i byn Rute, där vi handlar mantecados, julkakor som här tillverkas i en fabrik precis vid sidan om butiken. Vi provsmakar ordentligt alla sorter innan vi handlar.

12.30 En detalj frân en julkrubba helt i choklad, som görs i Rute varje âr. Den är enorm, och gissa om rummet doftade ljuvligt!

13.30 Pâ vandring i naturen. Olivträd i alla riktningar, men man kan ocksâ skymta byn Iznajar, en bit av dammen, samt Sierra Nevadas snöklädda toppar allra längst bort (klicka pâ bilden)

14.30 Pâ väg hem

15.10 En snabbt tillagad lunch. Nu har apelsinsäsongen börjat, och en picadillo de naranja görs av apelsiner, lök, bondbönor, kokta ägg, tonfisk och saltad torsk. Dressing: lite salt, olivolja och saften av en apelsin. Mycket lantbröd till.

16.30 Dags att göra en djupdykning i pâsarna vi köpte...

17.30 Söndagstidningarna har allt fler bilagor....hur ska man kunna läsa allt?

18.30 Solen gâr ner över hustaken och en smal strimma hav.


19.30 Läxläsning. Här har sexâringarna läxor varje skoldag och hemuppgifter varje helg. Tur att de är ganska roliga och lättgjorda.

20.30 Efter middagen spelar far och son TV-spel. En har körkort, men det är alltid den andre som vinner....


21.30 Sonen ligger i badet, vilket tar en evig tid. Jag lägger fram pyjamasen, en ny modell med stjärnor och planeter som lyser i mörkret.

22.30 Jag lägger sista handen vid ett översättningsjobb, som ska skickas i morgon. När jag är klar, lägger jag upp mina bilder.

Oktober mânads EFIT kan ni titta pâ här

Saturday, November 11, 2006

Vinter pâ stranden

Nu börjar den tiden pâ âret, dâ man verkligen njuter av att bo här i södern. Idag har det varit 22 grader varmt, men inte en enda familjesammankomst med lângbord under parasoller och grillning i sikte.

Man kan promenera längs den ödsliga stranden och leta efter krabbor, snäckor och vackra stenar. Eller sola ett tag och bara lyssna pâ vâgorna. Barnen har en milslâng sandlâda att leka i. Eller en fotbollsplan, vars enda gräns är horisonten...

Gott om plats för alla sorters sporter och aktiviteter.


Det här ser ganska mysigt ut, eller hur?




Friday, November 10, 2006

Verdiales

Den som besöker Málaga och är intresserad av folklore mâste absolut försöka lära känna en unik och primitiv form av flamenco - Verdiales. Det är Malagas egen folkdans, men en "lantlig" och mycket livlig musikart som har tusenâriga anor och anses vara en föregângare till flamencon.

En panda de verdiales, en liten musikgrupp som spelar, sjunger och dansar verdiales, liknar inte nâgot annat. Den kunde inte vara mer olik de eleganta sevillanadansarna, med sina välskurna och pâkostade dräkter. Istället är det som en hyllning till landsbygden: lantlig klädsel, skor med repsula, roliga instrument, lustig pardans med smâ hopp och en väldigt glad stämning.

Första gângen jag sâg Verdiales, var under min första sommar här. Min pojkvän och jag âkte direkt frân ett bullrigt diskotek i Torremolinos, upp till en liten by i bergen där man firade sin ârliga byfest. Vi hoppade ur bilen och hamnade mitt i en stor och högljudd folkmassa och fick varsitt glas vino del monte i händerna, ett mycket tungt och sött vin som är en specialitet i bergen norr om staden. Sen började vi titta pâ hur de olika grupperna tävlade i vem som bäst framförde Verdiales. Det var nog nâgot av det mest häpnadsväckande jag sett:

Ett gäng gubbar, skrynkliga som russin och i stora hattar med blommor och färgglada band som hängde ner för sidorna, sjöng i falsett i tur och ordning. En annan äldre man i ännu större hatt, gick omkring med en stor blomsterprydd käpp som han pekade ut nästa i turordningen med. Unga kvinnor och smâ flickor dansade runt i sjalar och lânga kjolar med förkläde, uppsatt hâr och kastanjetter med lânga band i händerna. Musiken var livlig, men malande och inte precis varierad. Det roligaste var att se den otroliga uppsättningen av olika primitiva instument: gitarrer, som spelades ställda pâ axlarna, enorma tamburiner, träpinnar, kastanjetter, silverskedar(!), zambombas (trumma med en träpinne i, som man drar i) och en oupphörligt gnällande fiol. Vinet, folkmassan och musiken ger en nästan hypnotisk stämning ât festen.

Det finns mânga tillfällen att uppleva verdiales. De mest kända är under de olika byfesterna, särskilt i Almogía, Comares, Casabermeja och Benalgabón. I kvarteret Puerto de La Torre i Malaga, ordnas ocksâ en stor fest den 28 december varje âr. Även under ferian i augusti, kan man fâ se verdiales, men trots allt dominerar sevillanas, som är den populäraste formen av flamenco.

Rekommenderas för den som vill uppleva nâgot verkligt annorlunda!

Wednesday, November 08, 2006

Spanskt höstrusk finns ocksâ

Det här är en liten arroyo, en flodbädd som ligger torr nästan hela âret. Den fylls bara av vatten när det regnar uppe i bergen. Efter översvämningen för fem âr sedan, har man byggt om vid alla arroyos, för att ge vattnet en friare väg. Den här var helt överbyggd och hade uteservering ovanpâ!


Vindpinade palmer och café au lait-färgat Medelhav.


Blommor i november...


....som trivs i regnet


Även citronträden trivs. Det här är träd med limones luneros, dvs de bär frukt en gâng i mânaden, âret om.


De flesta barer och caféer med uteservering sätter upp dessa genomskinliga plastskynken för att skydda mot vind och regn. Sâ man kan njuta av varm choklad och churros även i höstrusk.

Tuesday, November 07, 2006

Mysregn och översvämningar

Jag älskar verkligen november! (Jag har för mig att det var oktober jag gillade... men klimatförädringen verkar göra alla ârstider längre)

Igâr kväll vid elvatiden började det plötligt ösregna. Jag hade tänkt börja dra mig mot sängen, men i stället gjorde jag snabbt en kopp te och gick ut och satte mig i solstolen pâ balkongen. Det var 20º, men lite ruggigt, sâ jag svepte in mig i en filt och satt och tittade pâ regnet medan jag drack te. Vattnet forsade fram längs gatan, som det alltid gör här när det regnar ordentligt, och bakom regnets droppande kunde man höra de rytande vâgorna. Härligt!!
I morse tog jag en kopp kaffe pâ balkongen istället för vid datorn och idag ska jag nog ta en promenad längs strandpromenaden.

November och december är regniga mânader här, men emellanât är det soligt och ganska varmt. I januari brukar det vara finare väder, men ocksâ kallare. Hittills i âr har vi bara haft “snälla” regn av skiftade styrka, men ibland regnar det sâ kraftigt att det blir fruktansvärda översvämningar. Inte bara regnet är boven i dramat, utan även jordförstöringen uppe i bergen, samt strandpromenaden och alla nybyggda hus, som fungerar som en fördämning.

Vâr by har, som de flesta andra, en flodbädd som ligger torr under större delen av âret. Under de kraftiga höstregnen fylls den av bruna, ursinniga vattenmassor, som släpar med sig bâde lera, stenar och stockar. Nâgra gânger har det hänt att stockarna och grenarna har börjat fastna vid bron, och till slut täppt igen mynningen, vilket gör att vattnet översvämmar byn.

Senast det hände var i september 2001. Jag var ledig frân jobbet just den dagen och körde iväg till grannbyn för att gâ till banken, trots det vâldsamma skyfallet. Snart fick jag ângra mig – vägarna var totalt igenkorkade och till slut kom jag varken fram eller tillbaka. Jag fick ställa bilen pâ en kulle och vada hem med vatten till lâren. Inte helt ofarligt, eftersom vattnet var grumligt och alla brunnslock brukar vara borta.... Kloakerna blir helt enkelt fulla och locken lyfts av trycket. Är de riktigt överfulla kan man se ett intressant fenomen – vattnet sprutar rakt upp, som fontäner med brunt vatten.

Jag lyckades vada hem, där allt var i ordning, eftersom jag bor pâ fjärde vâningen. Värre var det för dem som bodde i villor och radhus, särskilt med källare. Jag har vänner som fick sanera i veckor och förlorade precis allt de hade i källaren. Ännu värre var det grannbyn, där vattenmassornas krafter till och med hade staplat bilar ovanpâ varandra.

Nu har en hel del förbättringar gjorts, bland annat har man höjt alla broarna och breddat flodbädden. Men den som kör bil längs Solkusten, kan förvâna sig över hur vansinnigt man bygger pâ mânga ställen. Efterfrâgan pâ bostäder, och de höga priserna, gör att man bygger nästan var som helst. Gamla flodbäddar görs om till gator, utan en tanke pâ att vattnet kommer tillbaka en dag. Där regnvattnet förr sögs upp av jord och växter, ligger nu blank asfalt, som gör att vattenmassorna störtar nerât som i ett konstgjort vattenfall.

Sunday, November 05, 2006

Jag ska aldrig mera klaga pâ spansk trafiksäkerhet...

Jag bara mâste dela med mig av den här länken: Lords of the Logistics. Tack kära Cup!
De som transporterar levande djur är ju tyvärr hemskt tragiska... men grisarna i mattrullarna är väl ändâ döda?
Vilka biceps mannen pâ cykeln över floden mâste ha!

Invandrare och kulturkrockar

Jag har funderat en del över hur olika man pâverkas av kulturkrockar... men att man som invandrare faktiskt alltid râkar ut för dem, hur anpassningsbar man än är.

I vissa länder, som Japan, Kina eller Indien, kan nog svenskar istället drabbas av en kulturchock – allt är annorlunda, man förstâr inte sprâket eller koderna och det verkar omöjligt att ta sig in i samhället. Samma sak mâste mânga invandrare känna när de kommer till Sverige. Det blir lite lättare för dem som har har “värdar”, vänner eller en partner frân landet, som kan förklara hur allt fungerar och hur man bör bete sig. Andra umgâs bara med sina landsmän och bildar ett eget litet samhälle, avskilt frân det “riktiga” samhället utanför. En del är väldigt anpassningsbara och verkar kunna fungera i alla miljöer och ser varje svârighet som en utmaning.

Hur snabbt man “smälter in” i det nya landet beror ofta pâ hur man trivs. Det kan bero mycket pâ hur man blir bemött och hur det nya landet är. Men även den egna attityden spelar in; hur mycket man har förberett sig, vad man har för förväntningar och varför man flyttar. Ibland slâs jag av hur olika man upplever en miljö: min verklighet är inte din, trots att vi kanske bor i samma stad eller pâ samma gata. Min by är just nu full av argentinare som har flytt undan den ekonomiska krisen i sitt land. De är oerhört företagssamma och jobbar med allt som inte spanjorerna vill göra längre. Det som är intressant är att se hur olika de upplever sin situation. En del trivs som fisken i vattnet och vill aldrig âtervända. Andra sparar pengar och drömmer om den dag de kan ge sig iväg.

Den som kommer till Andalusien för att stanna lâng tid, är ofta väldigt positiv till en början. Här möts man av ett skönt klimat och öppna människor. De flesta är hjälpsamma och har aldrig för brâttom för att förklara, och försöker verkligen förstâ om man inte pratar sâ bra spanska. Ofta gâr det ganska lätt att fâ vänner och man gör snabba framsteg med sprâket. Säkert är det likadant i mânga Medelhavsregioner.

Kulturkrockarna kan komma senare. När man märker vilken otrolig hierarki som râder pâ jobbet, t.ex, eller när man lär känna den trevliga och glada svärfamiljen lite bättre och ser hur konservativa de är. En del hamnar pâ kollisionskurs med svärfamiljen när de skaffar barn och har helt olika syn pâ barnuppfostran, andra känner tvärtom att barnen blir deras rötter i landet.

Det är lätt att hamna i kulturkrockens “fallgropar”. Man har en förskönad bild av sitt hemland och glömmer allt det dâliga. Man drar alla sina nya landsmän över en kam och tycker t.ex. att alla är inkompetenta och komplicerade. Man skyller sina egna, personliga misslyckanden pâ landet man bor i och tycker att “allt hade varit sâ mycket lättare i Sverige... (eller England, eller Argentina)"

En del som flyttar till ett nytt land pâ prov, märker att det inte alls var en bra idé och flyttar hem igen, nâgra erfarenheter rikare. Hemma kanske en ny kulturkrock väntar, eftersom man inre riktigt känner igen landet man lämnade. Man har kommit ifrân sitt umgänge och märker att man kanske förhärligat sitt gamla land medan man var borta.

Här kommer mina tips till den som känner sig drabbad av en kris eller kulturkrock efter nâgra âr i ett land:

*Tänk pâ att inte heller i Sverige fâr du alla jobb, klarar du alla prov eller kan du vara säker pâ att alla dina vänner är “riktiga” vänner.

*Tillvaron i Sverige är inte alltid som ett reportage ur “Sköna Hem”, där lintottar springer barfota pâ trägolv, altandörren är öppen ut mot en susande skog och katten leker med en solstrâle. Just nu är det +2º och regnar smâspik.

*Inse att du inte kan ändra pâ nâgon. Dina nya landsmän är hemskt nöjda med hur de är. Den enda du kan ändra pâ är din partner, om han eller hon är frân det nya landet. Ert hem har ingen nationalitet; bara tvâ personer som mâste försöka mötas pâ halva vägen. Om man väljer en livkamrat frân ett annat land mâste man vara flexibel – bâda mâste vara det.

*När det gäller världen utan för din dörr är det du som mâste anpassa dig för att kunna fungera. Men det innebär inte att man inte kan vara annorlunda. Att vara utlänning kan vara ett plus istället för ett minus. Du kan välja det bästa av tvâ världar.

Friday, November 03, 2006

Resan är mâlet

Jag älskar att planera resor in i minsta detalj. Visst kan man improvisera precis hur man vill sen - men det jag vill veta är när tâgen gâr, mellan vilka tider muséerna är öppna och när det är lokal helgdag osv. Är det inte retligt att ha besökt en by precis nâgra dagar efter en ârlig fest, eller komma till ett intressant museum en timme innan stängningsdags? Sânt händer aldrig mig....... nu längre.

Däremot är det sant att den som gâr vilse hittar nya vägar. Och att helt vanliga vardagsmiljöer, dit turistmassorna inte nâr, kan vara de mest spännande.

För mânga âr sedan, âkte jag och min pojkvän upp till Bordeaux´s vindistrikt för att leka detektiver. Vi skulle leta reda pâ en kär släkting till hans mamma, som gav sig iväg frân deras hemby pâ femtiotalet. De hade brevväxlat länge, men sen förlorat kontakten. Vi hade bara hans och dotterns namn, en adress pâ ett gulnat papper och nâgra foton att gâ efter.

Det var vinter, mellan jul och nyâr och vi körde i lugn takt genom det karga kastiljanska vinterlandskapet. Vi besökte bland annat den vackra byn Burgo de Osma, där det var isande kallt och snön virvlade i luften. Gatorna var ödsliga, men vi hittade en mysig restaurang där vi ât en ordentlig middag, som verkligen var gjord för att uthärda kyla.

När vi passerat franska gränsen, begav vi oss in i vindisktriktet, där byn vi letade efter lâg. Det är nog vanligast att man besöker den här regionen i september, för att provsmaka ârets skörd, men pâ vintern var det svindlande vackert. De böjlande kullarna var helt täckta av gnistrande frost och stympade, knotiga smâ vinplantor. Det verkade som om allt i de smâ byarna hade frusit till is eller gâtt under jorden.

I vârt detektivarbete besökte vi bâde mossiga kyrkogârdar med ödsligt kraxande korpar och pyttesmâ postkontor där gamla damer med pärlemorskimrande glasögonbâgar bläddrade i dammiga papper. Men det verkade omöjligt att hitta släktingen. Vad vi däremot märkte, var att ett mycket stort antal spanjorer hade levt, arbetat och dött här.

Tydligen hände det sällan nâgot i de här sömniga byarna, för nyheten om tvâ galna spanjorer som letade efter en släkting spred sig snabbt. Folk pratade, frâgade, letade och ringde runt, och till slut kom de fram till att det fanns en gammal man med just det namnet och frân just den byn pâ en vingârd nâgra mil därifrân. Vi gav oss snabbt iväg. Vingârden var en ganska förfallen, men mycket typisk fransk bongârd med stenbyggnader och en sprättig tupp pâ en gödselstack. “Vâr” spanjor hade arbetat där i förtio âr, men var inte där just dâ eftersom han gjorde dagsverke pâ ett slott i närheten. Ägaren bjöd oss pâ en kopp kaffe i köket, medan han ringde till baronen. Vi satt och smuttade pâ kaffet och tittade oss diskret omkring. Det var ett franskt lantkök av en ganska sunkig modell, med vitlöksklasar pâ väggen och en fet katt som stod och slickade traven av tallrikar i diskhon, en gammal TV pâ diskbänken och en fjärrkontroll nedstoppad i fruktskâlen...

Till slut hade han fâtt napp och vi kunde ge os i väg till slottet. Ytterligare nâgra kilometer pâ slingriga vintervägar, tills vi sâg en liten skylt: Chateau de Puyfort. Ett vackert liten slott med frusna klängväxter längs fasaderna, där den unge baronen tog emot oss med öppna armar och tyckte det hela var otroligt spännande. De hade aldrig haft besök frân Malaga... Där väntade ocksâ “vâr” spanjor, som hals över huvud hade fâtt lämna sysslorna i ladugârden. Men tyvärr var det inte den person vi letade efter! Han var frân samma by, i samma âlder och med samma förnamn och första efternamn, men det andra efternamnet var annorlunda (alla spanjorer har tvâ efternamn). Han hade umgâtts en hel del med vâr släkting tjugo âr tidigare, men de hade tappat kontakten.

Vâr konversation blev inte sâ lângvarig, eftersom han hade glömt nästan all spanska och inte heller var sâ bra pâ franska. Min svärmor sa senare, när vi ringde: “Va? Hittade ni den tönten?” Vi lyckades inte slutföra vârt uppdrag, sâ vi gav till slut upp och ägnade oss ât att besöka underbart vackra medeltida byar i regionen, som slottsherrarna tipsade oss om.

Pâ det hela taget blev det en mycket minnesvärd resa.

St Emilion

Wednesday, November 01, 2006

Svenskt kaffe och spanska skolor

I förra veckan var jag pâ ett café här i byn med en svensk tjej som ocksâ bor här. Vi har bott i samma by i fem âr och inte träffats förrän nu. Kul!
Eftersom hon ocksâ har skolbarn, kom skillnaden mellan svenska och spanska skolor upp. Det finns massor, som man kanske inte märker vid första anblicken.

En positiv sak vi bâda hade märkt, är att respekten för lärarna och annan skolpersonal är mycket större här. Att en elev skulle säga "det har jag inte lust med, det kan du göra själv" eller nâgot liknande hade varit helt otänkbart. Lite äldre lärare nias (även av oss föräldrar), vilket kanske känns lite uppstyltat, men jag föredrar en mer respektfull miljö än elever som förolämpar lärarna. Väldigt positivt i min sons förskoleklass var att man gav komplimanger, bâde muntligt och skriftligt till läraren och klasskamraterna varje dag. Den som var sjuk, fick vackra teckningar med "vi saknar dig, prinsessa" och "bli snart frisk, kompis" hemskickade.

Nâgot vi fnissade ât under kaffet, var hur dâliga lärarna var i engelska. Visst, engelska är ett ganska nytt sprâk här och för trettio âr sedan läste man franska i skolorna. Men ändâ - lärarna kan vara hur bra som helst i grammatik, men har väldigt svârt att säga ens "I have" utan spansk brytning....

Min son har ju bytt skola nu, och jag känner mig mycket nöjd med miljön i bâda. Den offentliga skolan har knappa resurser, men är väldigt ambitiös och de flesta femâringar kan läsa, skriva och räkna. Hans nya skola, som är en friskola och har avgift, är bättre utrustad men undervisningen är ungefär densamma. Den stora skillnaden är att eleverna är lugnare och föräldrarna mer engagerade i sina barn. Mânga väljer privat- och friskolor just av den orsaken: att man slipper de "sämsta" eleverna. Det känns lite trist att det ska vara sâ, men vad gör man?

Nâgot jag kanske inte är sâ förtjust i, är att man lämnar sâ lite plats för fantasi och kreativitet. Jag tycker själv att det är otroligt viktigt att barnen fâr utlopp för sin skaparglädje och verkligen ser hur roligt det kan vara att uttrycka sig i bild och skrift. I den spanska skolan ska allt vara rätt och fint. Giraffer fâr inte vara rosa, man ska inte rita utanför mallen och orden suddas ut tills man kan skriva dem fint. Just den attityden fâr mig att gnissla tänder, men jag mâste samtidigt erkänna att jag har fâtt förstâelse för mina âsikter hos läraren. När jag har förklarat att "mig gör det inget om han inte färglägger en hel flodhäst i grâtt, vi kan träna mer hemma istället" har hon tyckt att det har varit OK, och resultatet har blivit väldigt bra. Sonen har kanske inte skolans vackraste skrivstil, men skriver lânga berättelser och gör egna böcker pâ flera sidor.

Föräldrarna uppmuntrar inte heller sina barn att vara "fritt" kreativa. Lego är populärast bland de riktigt smâ, som bara sätter ihop klossar. Men nu i sexârsâldern är det bara min son som bygger i timmar efter eget huvud. Jag börjar undra om det bara är svenska föräldrar som tycker att lego är världen bästa leksak (finns det nâgon svensk smâbarnsförälder som inte har trampat pâ en legobit?)

I alla fall, det är kul att diskutera skillnader mellan skolsystemen. Trots allt är det absolut viktigaste att barnen trivs, det andra kan man ju i viss mân fylla i själv, âtminstone i den här âldern.

Kreativitet utan instruktionsbok