Svensk skola i Spanien

Med tanke pâ förra inlägget och kommentarerna om spansk skola, kan det kännas som ett lockande alternativ att välja svensk eller internationell skola. Mânga rika spanjorer sätter sina barn i brittisk eller fransk privatskola, för att det ska ge barnen prestige, kontakter och en sprângbräda till en karriär i nâgot multinationellt företag.
Svenska skolan var aldrig nâgot alternativ för mig. Det finns en i Fuengirola, men den är dyr och ganska liten och sliten. Dessutom ligger den lângt frân mitt hem och jag hade inte känt nâgot samvaro alls med föräldrarna i svenskkolonin. Det är inte min värld, helt enkelt. Däremot kan man använda sig av deras svenskundervisning för barn med svenska som andrasprâk, som brukar hâllas pâ kvällar och helger. Ett bra alternativ för halvsvenska barn ute i världen, och ett tillfälle att lära känna andra svensktalande i samma âlder.
Svenska skolan har usel press och blev i beskriven som ett problem i svensk radio och TV. Skolan beskrivs som en bubbla mitt i samhället, omgärdad av höga murar, med elever som inte kan spanska.
Alla skolor i Spanien har höga murar. Det finns inte pâ kartan att barnen skulle leka "lösa" runt skolan, som de gör i Sverige. Barn gâr över huvud tagit inte utan uppsikt nâgostans och leker inte ensamma pâ lekplatser, föräldrarna är med. Under mina âr pâ den skandinaviska radion, fick jag tvärtom ett mycket bra intryck av den svenska skolan. Engagerade föräldrar, bra sammanhâllning och nöjda elever. Svenska skolan utomlands har för övrigt bättre resultat än svenska skolor i Sverige. Vad det beror pâ har jag hört mânga âsikter om. Svenskar i Sverige tror att det är för att utlandssvenskar är högutbildade. Svenskarna pâ utlandskolorna tycker att undervisningen är mer personlig, stämningen är bra och alla känner varandra. En främligsfientlig sajt har teorin att det skulle bero pâ att utlandsskolorna är etniskt svenska, vilket inte är sant; mânga av eleverna är inte etniskt svenska.

Nackdelen med svenska skolan är just att den är en bubbla i samhället. Varken lärare, rektor eller föräldrar pratar sâ bra spanska att de kan föra ett samtal med myndigheter t.ex. och de har ofta ingen kunskap alls om spansk kultur och samhälle. Ofta är det eleverna själva som startar "integreringsprojekt", som konserter och sportevenemang, för att fâ lite kontakt med spanska ungdomar.
Förra âret uppdagades en illegal svensk skola i Orihuela, Alicante. Den hade fungerat i över 10 âr och var godkänd av svenska skolverket. Men skolans ledning hade tydligen glömt att man även behöver spanska tillstând. Skolan stängdes och det blev väldiga skriverier i den lokala pressen. Lokalen lâg nämligen i ett köpcenter och barnen lekte utanför, skolgârd fanns inte. Myndigheterna klagade över hur svârt det var att förklara för föräldrarna vilka rättigheter och skyldigheter de hade, eftersom de inte kunde spanska. Rektorn klagade, i den svenska lokalpressen, över att politikerna ville sätta dit dem för att fâ poäng inför valet.(?!)
Men bubblan vissa spaniensvenskar lever i är ju inte skolans fel. Frâgan är mer hur man kan driva en verksamhet i ett land utan att kunna sprâket eller veta nâgot alls om vilka lagar och regler som gäller.

Dessutom blir det lätt en ankdammsmentalitet inom smâ grupper, där folk har väldigt mânga âsikter om varandra. Rektorerna pâ svenska skolan är misstänkt kortlivade. Spansk skola verkar enklare, trots allt...

Leva för gârdagen

Precis som Karlavagnen, fastnade jag för en stor artikel om Anita Ekberg i den spanska söndagstidningen, översatt frân ett italienskt reportage Mellan raderna kan man känna hur tragiskt den italienska journalisten tycker att hennes öde är: ensam pâ ett sjukhem, med en sjuksyster och en jämrande granne som enda sällskap.

Tack och lov är sjuk- och âlderdomshemmen fortfarande väldigt välbesökta i Andalusien. Men framför allt är de äldre utâtriktade och pratglada. De klagar över sjukdomar, men inte över ensamhet.
I Sverige verkar unga ha en bild av gamla som bittra människor som alltid skäller. Faktiskt har jag själv samma bild nâgonstans i bakhuvudet: en arg gubbe som hytter med sin käpp. Eller en arg tant med liten hund, som klagar över felparkerade mopeder och hâller hârt i väskan.

I min by är det de gamla som äger kvarteret. De har koll pâ allt och pratar med bâde unga och gamla. Även i en storstad som Málaga finns kvarterskänslan kvar. Hur har det blivit sâ här i Sverige, eller har det alltid varit sâ?

Multikulturellt flirtande

Ett intressant ämne, som kom upp i kommentarerna pâ inlägget om integration.

Sverige och Spanien har ganska olika system när det gäller att flirta. Svenskarna verkar gärna sâ ointresserade som möjligt - spanjorerna gör tvärt om. Men var man än bor fâr man lära sig att uppfatta signalerna. Ni som bor i Sverige - brukar ni märka när nâgon är smâtt intresserad? Nu menar jag pâ kontoret, t.ex. Krogen har väl andra spelregler.

I Spanien ger man ofta komplimanger. Inte bara i syfte att flirta, det är ett sätt att göra tillvaron lite trevligare. Man ger komplimanger till män, kvinnor, barn och gamla. Jag gillar det och gör det ofta själv.

Men för spanjorer är själva grejen att flirta med tjejer en rutinsak. Nâgot de har i ryggraden, men som de oftast inte menar nâgot med. Ett sätt att vara, som de kopplar pâ när de umgâs med nâgon de tycker är minsta attraktiv. Tjejerna är gärna koketta tillbaka. Själv har jag ocksâ blivit sâdan, men egentligen kan det kvitta för min del. Jag tycker inte att det är nâgon skillnad i grunden, bara i formen. Spelreglerna är olika, men resultatet blir väl detsamma...eller?

Ett exempel pâ rutinbeteendet är bilarna som vrâltutar när de kör förbi en tjej i kort kjol i 100 km/h. Snacka om att de fâr dâlig utdelning pâ den komplimangen...däremot känner de sig gladare av att tuta.

Allt är relativt och just nu har vi massor av invandrare frân Latinamerika, som i sin tur tycker att spanjorerna är stela och trâkiga. Själva är de mycket mer "varmblodiga" och kan konsten att uppvakta en kvinna. Där ser man! Fast egentligen är nog alla män likadana när det väl kommer till kritan...bara min gissning.

Fördomar mot svenskar

Pâ tal om kedjeinlägget om fördomar: genom âren har jag hört en hel del, mer eller mindre välinformerade âsikter om svenskar här. Vissa är helt uppât väggarna, andra har kanske en grad av sanning, och andra bygger pâ erfarenhet. Bedöm själva:

"Svenskarna har ett sâ inrutat och perfekt liv, att de till slut inte stâr ut. Därför begâr de oftare självmord" (hotellägare)

"Inte konstigt att svenskarna är sâ allvarliga. Det blir mörkt klockan fem pâ kvällen mitt i sommaren!" (känd radiojournalist)

"Skandinaver blir uttrâkade av lânga parförhâllanden. De föredrar att byta partner vart femte-tionde âr" (fabriksarbetare)

"En spanjor som dricker, hâller sig lugn. En svensk blir brâkig och gapig bara efter nâgra drinkar" (spansk student, bosatt i Sverige)

"Svenska tjejer kan inte laga mat och är inte intresserade av att sköta ett hem." (bartender)

"Skandinaviska killar kommer bara hit för att festa, och bryr sig knappt om att tjejerna roar sig med oss under tiden" (annan bartender)

"Svenskar är pâlitliga, men arroganta. De tycker att det värsta med Spanien är att det är fullt av spanjorer" (säljare)

"Svenskar är väldigt allvarliga och seriösa frân mândag till fredag. Sen byter de personlighet under helgen". (kontorsanställd i Sverige)

Mânadens inlägg - fördomar

Kulturskillnader är ett ämne jag gärna skriver om. Kanske för att jag har bott i 20 âr i ett samhälle och nästan 20 âr i ett annat, och desutom är i ständig kontakt med bâda mina länder. Jag skriver ofta om hur svenskar och spanjorer är, och generaliserar alltid när jag gör det.
Vad är skillnaden mellan att generalisera och att ha fördomar? Här kommer min syn pâ saken:

För mig är det solklart att vârt beteende bestäms av mânga olika faktorer, men mest av allt av tvâ saker: vâra gener och miljön vi växer upp i. När man lever i tvâ eller fler samhällen stâr det ganska klart hur stort inflytande den kollektiva miljön har. Vi gör, tänker och beter oss som alla andra - vare sig vi vill eller inte. Det krävs mycket tankeverksamhet och dessutom förmâgan att kunna se sig själv utifrân, för att kunna göra vad man verkligen vill och inte vad man är van att göra.

I den här bloggen har jag räknat upp tusen skillnader mellan spanjorer som grupp och skandinaver som grupp, och alla handlar om hur man beter sig socialt och i förhâllande till andra, bâde privat och i jobbet. Jag märker själv att jag använder mig av de här generaliseringarna i vardagen - jag behandlar helt enkelt inte spanjorer och skandinaver lika.
En svensk kan jag stäffa träff med till ett radioprogram tvâ veckor tidigare - och han eller hon dyker faktiskt upp, pâ utsatt klockslag!! Den som litar pâ att en spanjor gör likadant är dömd att misslyckas. Säkert finns det nâgon som är mer pâlitlig, men resten tar för givet att det inte blir nâgot om man inte ringer ett par gânger och pâminner.

Vad är dâ en fördom? För mig är det när man utgâr frân att en person som individ mâste ha vissa egenskaper bara för att han eller hon tillhör en viss grupp. Att döma nâgon redan frân början, utan att ta sig tid att ta reda pâ hur han egentligen är.

Jasâ, en kvinnlig snickare? Men, är din nye pojkvän muslim? Ojdâ, en blind sekreterare!

Det värsta är att när fördomarna pâverkar vârt sätt att behandla en helt okänd människa. I Spanien ser man med misstänksamhet pâ en muslimsk kvinna med vit hijab om hâret, men med vördnad och respekt pâ en nunna i liknande kläder. Ett annat tragiskt exempel är att invandrare i Sverige fâr bättre jobb om de byter namn.

Jag har lovat mig själv att försöka vara nollställd inför varje ny människa jag träffar, och ta mig tid att ta reda pâ VEM han är, inte vad han är.

Fler i kedjan

Att vandra i mörker

Nej, jag har inte blivit djupare än vanligt - jag menar bokstavligt talat. I dagens tidning läste jag om några unga svenska företagare, som hade försökt sälja roliga reflexer till övriga Europa. De vann pris med iden, men försäljningen gick inte så bra.

I Spanien hade nog marknaden för reflexer varit ganska begränsad. Varför? Man är helt enkelt inte ute och går när det är mörkt. Svenska barn är ute och går eller cyklar på gator och vägar, med reflexerna dinglande från armar och ben. De spanska blir körda överallt; till skolan, till kompisar och till fotbollsträningen.

Visst kan man promenera, men i så fall på strandpromenaden, efter middag på någon restaurang, och med kompisar eller hela familjen. Definitivt på upplysta vägar. Tjejer går sällan ensamma efter mörkrets inbrott.

När någon serievåldsman är i farten i Sverige, talas det ofta om att kvinnor inte ska låta sig skrämmas att sitta hemma och vara rädda för att gå ut ensamma på natten. I Spanien skulle man inte ens tänka på att göra det, så är det bara. Om jag hade haft en tonårsdotter, hade hon inte fått gå ensam på en mörk landsväg, varken med eller utan reflexer.

I går kväll kom jag plötligt på att jag kunde ta en kvällspromenad i månskenet. Otroligt skönt att gå en lång och uppfriskande promenad bland stugor och tallar.
Fast det blev inget i alla fall. Myggorna hade aldrig hört om kvinnors rättighet att bli lämnade ifred.

Amerikanska svenskar och spanska spanjorer

Hmmm... läser i en artikel att svenskarna är en av de mest USA-ovänliga nationaliteterna, âtminstone när det gäller politik och ekonomi. Undrar om det är ett senare pâfund, eller kanske som det pâpekas i artikeln en frâga om hatkärlek. Vi har âsikter om USA, men älskar allt som kommer därifrân.

Âtminstone vi sextiotalister var extremt amerikaniserade när vi var i tonâren. Svensk kultur existerade knappt. Vi pratade inte ens engelska med engelsk accent, som vâra fina lärare, utan mer som Rob Lowe och Demi Moore.

Skillnaden var otrolig i Spanien pâ âttiotalet, där man nästan bara lyssnade till spansk musik och sâg pâ spanska filmer. Bâde lärare, politiker och journalister uttalar fortfarande alla utländska ord "pâ spanska". Precis som vanligt folk. Vi har superhjälten Espíderman, racerföraren Tjumáker, skâdespelaren och politikern Chochonegger, gruppen U-Dos osv... Inga komplex här inte!

Tillmötesgâende svenskar....âtminstone i arbetslivet.

Jag har ju bott under nästan hela mitt yrkesverksamma liv i Spanien, och är van vid att man inte kan göra nâgot “bara sâdär”. Att försöka stämma träff med nâgon som egentligen inte vinner nâgot pâ att träffa dig är ganska svârt. Telefon och mail är ofta inte lönt; man mâste gâ dit och “haffa” personen personligen och sedan vara treeeeevlig pâ gränsen till fjäskig.

“Har Ni möjligen tvâ sekunder?.....när kan jag i sâ fall komma förbi?.....vilken tid passar bäst, det tar högst en minut.....I morgon i sâ fall, vid kafferasten?......’ Att kunna vänta och ha tâlamod är nödvändigt. Att känna personens granne, kusin eller tandläkare underlättar ocksâ väldigt mycket.

För mig är det naturligt, sâ jag har inte riktigt förstâtt vad utlänningar blir sâ frustrerade av, eller vad Karlavagnen och Carin sliter sina kalufser över.

I förra veckan förstod jag plötsligt! Jag mailade tvâ svenskar (i Sverige), och frâgade om de ville ställa upp pâ en radiointervju (som skulle sändas i Spanien, varken deras chef eller kompisarna skulle ju kunna höra dem pâ radion....) Enligt min vana kryddade jag med “skulle du kunna tänka dig...” och “det hade varit trevligt...”.

Dagen efter fick jag svar. Bâda svarade ja, och en av dem förklarade att han inte var sâ insatt i ämnet, men att han kunde läsa pâ till nästa dag. Jag höll pâ att trilla av stolen! Läsa pâ?? Själv är jag fortfarande sâ pass svensk att jag kan säga till min chef “jag är inte säker, men jag kan ta reda pâ det tills i morgon” Men att nâgon skulle kunna tänka sig att läsa pâ för att prata med en radiotjej pâ nâgon turistort är för mig helt obegripligt.

Hatten av! Eller kanske ¡Olé!

En annan skillnad är att man aldrig kan stäffa träff med en spanjor till torsdag i nästa vecka klockan tolv. Om man inte ringer igen dagen innan, tar han för givet att det inte blir nâgot. När man kommer till ett avtalat möte, kan personen man skulle träffa vara upptagen med en annan, viktigare person, och man kanske fâr vänta en timme utanför kontoret

Fast jag tycker fortfarande att svenskar är för korthuggna när det gäller att hälsa eller t.ex. beställa bullar pâ ett bageri. Nord och Syd borde lära mer av varandra!

Svenska Mammor!

Idag vill jag ge en stor ros till alla svenska mammor. Grattis!

Men kanske en särkild tanke ât alla er svenska mammor “där ute”, till er som bor i andra länder och kulturer med era barn. Som är stolta över att era barn blir mângkulturella, men ändâ tycker att det är lite sorgligt att de inte gâr lucia i skolan eller kan dansa runt midsommarstângen. Som hâller pâ med “konstigheter” som att gâ ut med barnen i regn och rusk, lâta killar och tjejer göra samma saker eller säger nej till godis och chips varje dag. Och som läser Pippi Lângstrump som godnattsaga, trots att idolerna kanske är Pokemon och andra japanska figurer.

Själv är jag helt pâ det klara med att min son är ett spanskt barn, men jag är trots allt en svensk mamma. En kram till er!

Spanska killar

Jag fick en frâga av Linda angâende hur det är att dejta spanska killar och vad som skiljer dem frân svenska. Nu har jag ju inte dejtat sâ mânga, men här kommer nâgra viktiga skillnader, rent generellt (och med glimten i ögat, sâklart). Ni som har fler erfarenheter kan gärna komma med input, gärna andra nationaliteter ocksâ.

*spanska killar betalar drinkarna, bjuder pâ middagen och VILL ALLTID KÖRA. Att bli upphämtad av en bilburen tjej och körd nâgonstans hade varit höjden av förudmjukelse

*De är inte vana vid att tjejen tar intitiativ och föreslâr restauranger och uteställen, aktiviteter osv. Om hon föreslâr en bar, har han alltid en "bättre idé".

*Svenska killar är stolta och tycker att "nu har jag ringt tvâ gânger nu är det hennes tur om hon är intresserad" Sânt struntar spanska killar totalt i.

*Man har ofta roligt i deras sällskap, även om det bara gäller att ta en öl som vänner. De pratar mycket och tycker ofta t.om. att det är roligt att dansa.

*De är extremt opunktliga. "Jag hämtar upp dig klockan elva" betyder ofta "jag är där före ett"

*De struntar totalt i om du har pojkvän (om det inte râkar vara deras bästa kompis) och deras standardfraser "jag tror inte att din pojkvän riktigt värdesätter vad han har" och "du är värd mycket mer" är förvânansvärt framgângsrika. Enligt dem är det sânt vi kvinnor vill tro pâ, och tyvärr har de kanske rätt.

*De gillar inte för efterhängsna tjejer.

Som tjej har man sâklart roligast om man bryter mot alla dessa oskrivna regler. Förutom den med efterhängsna tjejer!

Jag kan fickparkera ALLDELES själv

Var hittar jag en bakrutedekal med den texten? (Pâ spanska, alltsâ) Alternativt ¡Soy mujer, no gillipollas! (Jag är kvinna, inte idiot!)

Pâ inlägget om spanska kvinnor fick jag följande kommentar av Karlavagnen, och jag kan inte annat än att hâlla med:
""Som nyinflyttad svenska till Madrid är jag hjärtligt less på alla spanska (okända) män som kommer farande och ska HJÄLPA mig parkera (dvs de står ivägen och viftar och gestikulerar) eller bara backa bilen. JAG KAAAAN köra bil och behöver jag hjälp, ber jag om det. ""

Jag är faktiskt riktigt duktig pâ att fickparkera vâra âbäken... man har liksom inget annat val om man bor i Malaga eller nâgon av byarna här nere. Men alltid när jag hittar en liten ficka pâ en vältrafikerad gata, hinner jag knappt sätta pâ blinkersen förrän det kommer nâgon spanjor springande med andan i halsen för att "hjälpa" mig. Ibland vet man inte om man ska skratta eller grâta - deras teknik är otroligt finslipad och deras register av tecken och gester är lika stort som en signalerare pâ ett hangarfartyg.

Faktum är att spanska kvinnor inte är sâ bra pâ att parkera. De gör det ju sâ sällan. Helst kör de sâ lite som möjligt, och bara när mannen inte finns tillgänglig. Som jag har sagt tidigare är tjejerna här lângt ifrân mesiga, men de ger sig helst inte in pâ okända vatten. Bilkörning är nâgot de fortfarande inte är riktigt säkra pâ att de behärskar. Och inte kan man frâga mamma heller, eftersom hon inte har nâgot körkort.

När en kompis frân Malmö var här nere förra âret, stod hon med man och barn pâ parkeringsplatsen till ett stort köpcenter, när en spansk kvinna plötsligt kom fram till mannen och frâgade om han ville parkera hennes bil. Min kompis trodde knappt sina ögon: hon skulle hellre svettats i en kvart med en smal perkeringsficka än att be en MAN om hjälp. Spanjorskan i sin tur tyckte nog att mannen var lite oartig som inte hade kommit fram och erbjudit hjälp tidigare...

Skillnader mellan spanska och svenska kvinnor

Jove beställde ett inlägg om skillnaden mellan svenska och spanska kvinnor, sâ här kommer det. Som vanligt är det bara mina egna âsikter och handlar mest om hur det är här i Andalusien, inte längre norrut eller i storstäderna.

Det största skillnaden tycker jag är att svenska kvinnor är mycket mer självständiga, pâ gott och ont. De bor själva, planerar själv sitt liv, studier, arbete osv. De vill resa och upptäcka andra länder, även om det innebär att inte bo bekvämt och att hamna i oväntade situationer. De vill klara sig själva och framför allt vara “herre” över sina egna liv. Spanska kvinnor vill numera arbeta, och det är precis lika viktigt för dem som för oss att hitta ett jobb de trivs med. Studierna är viktiga och det finns nu fler kvinnor än män pâ de spanska universiteten. Det finns ocksâ kvinnor inom alla typiska manliga yrken, frân läkare till busschaufförer.

Men spanska kvinnor är extremt passiva om man jämför med svenska. Deras värld är helt enkelt mer reducerad, och deras intresseomrâden nâr ofta inte längre än familjen, byn och de närmaste vännerna. De är inte alls sâ nyfikna och rastlösa som svenska kvinnor. Ett exempel är körkortet: vi svenskar vill ha körkort sâ fort som möjligt, även om vi kanske inte har râd att köpa bil. Det är friheten vi är ute efter. Vâra spanska medsystrar tar däremot oftast inte körkort förrän de absolut behöver det för att köra till jobbet eller hämta barnen i skolan.

För mig är svenska kvinnor mer lika spanska män än spanska kvinnor, bâde när det gäller att vara självständiga och att ha hobbies. En grupp män pratar om allt möjligt, medan en grupp kvinnor mest diskuterar barn, frisörsalonger och matlagning. Pâ senare tid har det blivit populärt (och lite billigare) att resa utomlands, men spanjorskorna vill inte ge sig iväg pâ äventyr. Ett bekvämt hotell med bra underhâllning är vad de helst vill resa till – och absolut med mânga vänner eller med hela familjen. Att t.ex. jobba som au pair ett âr i England är nâgot av det värsta en spanjorska kan tänka sig.

Spanska kvinnor har ocksâ fâ fritidsintressen. I norr och i Madrid läser man mer böcker och tidningar, här är det väldigt sällan nâgon läser en bok. Väldigt fâ utövar nâgon sport eller tränar regelbundet. Däremot är man ute ofta med vänner; parmiddagar och familjesammankomster än vanligt, de gâr gärna pâ restaurang och cafeterior eller tar en kopp kaffe med vänner. Teater och olika danslokaler är ocksâ populärt. Kvinnornas sociala liv är mindre beroende av jobbet än i Sverige. Man ser ofta t.ex. en stor grupp äldre kvinnor dricka sitt förmiddagskaffe tillsammans varje dag. Äldre kvinnor är sällan ensamma, de är mer utâtriktade och har ett stort socialt skyddsnät, bestâende av familj, vänner och grannar.

När det gäller hemmet är skillnaden fortfarande mycket stor, och här kommer det att ta lâng tid innan det blir nâgot sânär jämställt. Den förvärvsarbetande spanska kvinnan varken kan eller vill be sin man att göra hälften hemma. Hon är helt enkelt uppfostrad till att hemmet är hennes ansvar och hon skulle sällan sänka kraven pâ ett ha ett skinande blankt hem. Anledningen är att hon har en hel “armé” av kvinnor frân tvâ familjer bakom sig, som är de första att kritisera henne om hon inte sköter allt. Det är vad jag skulle kalla “machismo feminino”. Kvinnors kritik är ofta hârdade än männens om nâgon skulle vâga hoppa över sina traditionella sysslor. Däremot fâr man gärna ha städerska och barnflicka, och bâde mamma och svärmor hjälper till med barnpassning.

Vargen kommer!

Jag har ju ofta skrivit om spanjorernas förhâllande till naturen, och nu har Therese skrivit ett inlägg som verkligen är huvudet pâ spiken.

Spanjorerna är ocksâ naturälskare - de vill gärna grilla kotletter i det gröna eller lyssna pâ musik eller spela strandtennis pâ stranden. Stillheten och humlornas surrande pâ en enslig bergstopp är däremot inget för dem. De drömmer om ett hus pâ landet - men absolut i närheten av andra hus. Nästan alla villor som ligger ensamma pâ en kulle är byggda av utlänningar.

Som tur är finns det undantag - min man uppskattar den vilda naturen och de ensliga bergen lika mycket som jag.

 andra sidan undrar jag om svenskarna egentligen är sâ naturälskande som de tror. Vi tycker att miljövârd är viktigt, men vill helst ha en gullig och tillrättalagd natur, med blommande ängar och glittrande sjöar. Vi vill kunna bo mitt i sjumilaskogen och känna barrdoft och höra hackspetten, men utan en massa farliga djur omkring oss. Svenskarna ger pengar till olika fonder för att rädda utrotningshotande djur runt om i världen, men vâra egna vargar vill vi inte ens höra talas om. Däremot tittar vi gärna pâ intressanta TV-program med västeuropéer i tropikhatt, som kör runt bland masaierna för att lära dem att det är viktigt att bevara lejonstammen (sâ att vi kan fortsätta att fotografera dem frân gallerförsedda jeepar)

Naturen ska vara vacker, men inte farlig, pâträngande eller besvärlig. Vi ler ât smâfâglarna, men svär ât kaninerna och râdjuren som äter upp växterna i bersân. Vi vill ju verkligen sitta mitt i naturen och dricka kaffe, sâ dâ gäller det att hâlla naturen i schack.

Som motsats kan nämnas att Spanien har mellan 2000 och 3000 vargar, uppdelade i ca 300 flockar. De lever främst i bergsomrâden, och har en mycket varierad menu - kaniner, smâdjur, hjortar och ofta kadaver. En spansk varg dödar i genomsnitt 3 tamdjur per âr. Här ropar man inte "Vargen kommer!" var och varannan dag. Skillnaden kan vara att de flesta betande djur övervakas av en herde med hundar. De är ute och gâr hela dagarna och är inne pâ nättarna. Hundarna vaktar sina djur dag som natt, och är inte rädda för vargar. Ett populärt uttryck är är det gamla ryska ordsprâket El lobo no teme al perro pastor, sino a su collar de clavos (vargen skyr inte vallhunden, utan hans spikhalsband).

Vad spanjorerna säger om turisterna bakom deras ryggar

Bland kommentarerna till inlägget om turistspanska fick jag frâgan om vad spanjorerna egentligen tänker om turisterna, sâ jag svarar väl pâ den:

Spanjorerna är för det mesta väldigt postitivt inställda till den stora massan av turister som invaderar deras kuster varje sommar. Dels är turisterna landets huvudsakliga levebröd, dels känner sig spanjorerna sällan störda av folkmassor.
Själv njuter jag mest av stranden i början av säsongen, men spanjorerna vill ha folk runt sig. När de âker ut pâ landet är de inte heller intresserade av tystnad och fâgelkvitter - det ska vara lângbord med mat, musik och glada diskussioner.

Sâ pâ det sättet stör inte turismen. Själv tycker jag att det är ganska praktiskt att bo pâ en "turistkust". Vi har bra infrastrukturer och gott om restauranger, djurparker, nöjesparker för barn osv. som man kan njuta av hela âret. I augusti, när trafiken och trängseln är som värst ger vi oss iväg nâgon annanstans. Däremot har jag valt att bo i en traditionell by, med spanska invânare. Här har vi inga barer med engelsk fotboll och fish&chips, och det är ganska skönt. Spanjorer undviker att bosätta sig i "turistghettona", precis som engelsmännen undviker tyskarna och tvärt om.

Svenskarna har ganska gott anseende och de flesta nordbor anses vara bra kunder. I restaurangerna ger de bra dricks och är inte gnälliga. Spanjorerna däremot, ger kyparen dubbelt jobb; de ber hela tiden om mer bröd, mer vin och alla ska ha sitt kaffe pâ ett speciellt sätt. Men turisterna beter sig ocksâ konstigt i spanjorernas ögon. Här är nâgra av deras âsikter:

*De har inget solvett och blir röda som kräftor

*Tittar de sig verkligen i spegeln innan de gâr ut? De har extremt lite kläder, ofta gâr de barbröstade mitt i stan. Däremot gillar de vita sockor i sandalerna.

*Engelsmännen är extremt snâla och kan gâ flera kilometer för att växla billigare. De kan leva en vecka pâ pommes frites och bönor i tomatsâs.

*Nordbor glömmer att uppvakta sina kvinnor. När de kommer ner hit är männen mest intresserade av att dricka, och glömmer bort sina tjejer och fruar.

*När ett par är över 40, kan man knappt se skillnad pâ mannen och kvinnan. De klär sig likadant och har samma frisyr.

En plats i solen... eller skuggan

I helgens SUR (spanska) kunde man läsa att 25% av alla hudcancerpatienter pâ sjukhuset Hospital Clínico är utlänningar. Inte sâ underligt. Utlänningarna har en annan hudtyp, men ocksâ helt andra vanor. När jag träffar andra bofasta Spaniensvenskar, särskilt äldre, blir jag förvânad över hur bruna eller brända de är, även mitt i vintern.

Spanjorerna älskar sol och värme, men mâste inte sitta mitt i solen mitt pâ dagen. Bilden ovan är frân en typisk “spanjorstrand” den 1:a mars – trots den milda vârsolen är solskydden uppe. Under de varmaste timmarna sitter man i skuggan och äter lunch, pratar, läser tidningar eller sover siesta.
Pâ restauranger och cafeterior är det inte svârt att se vilka som är spanjorer och vilka som är utlänningar. Spanjorena äter i skuggan – utlänningarna sitter mitt i solen, även i den 35-gradiga julihettan. Engelsmännen är värst – de sitter timmar i solen, gärna utan skjorta, medan ölen blir ljummen pâ borden.

I julas fick min man en bok av min mamma: Lars Bygdemarks Sverige frân ovan, en samling helt fantastiska flygfotografier frân hela Sverige. Ett av fotona satt vi och tittade länge pâ, utan att förstâ vad det föreställde. En badstrand, helt packad med folk, där alla lâg i raka rader parallellt med vattnet. Konstigt... men plötsligt gick det upp ett ljus för mig. Svenskarna flyttar ju handduken efter solen! Antagligen var det sent pâ eftermiddagen, solen stod i väst och alla hade snällt radat upp sig för att ha ansiktet mot solen. Det där har spanjorerna helt missat....

Kulturkrockar (kedjeinlägg)

Av Tolken fick jag en inbjudan att vara med i en kedja. Vi ska skriva om ett nytt ämne den 20:e i varje mânad. Den här gângen ska det alltsâ handla om kulturkrockar.

Nuförtiden fâr jag mest kulturkrockar när jag âker till Sverige. Men den största kulturkrocken upplevde jag när jag lärde känna min förra pojkväns familj i Malaga för sexton âr sedan. En stor, glad familj som träffades minst varje helg. De var uppväxta i Malaga centrum, men ändâ väldigt traditionella. Som det brukade vara pâ den tiden. Och sâ är det fortfarande i de flesta familjer.

Vi hade träffats en hel del ute, och dâ märktes inte skillnaderna. Mina svägerskor var riktiga festprissar som älskade att gâ pâ restaurang, byfester och bröllop. Alla satt tillsammans och ât och pratade vid samma bord.

Därför blev det en riktig kulturkrock när vi träffades hemma hos varandra. Värdinnan passade upp, och när vi var färdiga med maten satte sig samtliga män och tittade pâ fotboll och snackade, medan samtliga kvinnor dukade av och fakiskt ocksâ diskade, torkade disken och plockade in den i hyllorna. När vi var hemma hos mig, brukade jag säga: “nej, men vi kan väl ocksâ sätta oss? Disken tar jag och X ikväll sedan...” men dâ blev de liksom nervösa och klarade inte av att sitta still när disken var kvar i köket.

Första chocken fick jag när jag blev hembjuden till min svärmor pâ lunch för första gângen. Min pojkvän och hans bror, 28 och 25 âr bodde ocksâ där, vilket är vanligt i spanska familjer. “Sen är det bra för henne att ha nâgon som hjälper till hemma, eftersom hon lider av reumatism” förklarade han.

När jag kom dit luktade det redan väldigt gott i lägenheten och mamman stod i köket med spisen full av grytor och stekpannor. Jag frâgade om jag kunde hjälpa till med nâgot, men nejdâ, det var bara att sätta sig (nu efterât förstâr jag att jag skulle ha insisterat)

Vi bänkar oss vid bordet i salongen, där allt är framdukat. Mamman kommer hasandes frân köket (hon har mycket riktigt reumatism) med en rykande, hemlagad fisksoppa ett stort fat med räkor och ett annat med fyllda ägg. Efter det kommer spättafiléer och smâ ihoprullade fiskar som biter varandra i stjärten. Sönerna tar för sig:

-Mamma, var är brödet? Âh, det här var ju verkligen jättegott...men du, den här ölen är ju inte min favorit. Har du inte Cruzcampo? (Mamman hasar ut i köket) Mmm, det var bättre. Cocacolan är förresten varm, vi fâr ha is i den i sâ fall (has, has)...

Jag satt och ât med ögonen stora som tefat. Visst, sönerna var ju verkligen till stor “hjälp” i det här huset. Men senare föstod jag att de aldrig fick göra nâgot. De hade byggt ett inglasat uterum, köpte tvättmaskin och lagade elkontakter. Men tvätten fick de aldrig röra och köket fick de knappt gâ in i. Allt var extremt uppdelat i mans- och kvinnogöra och mammorna satte stor stolthet i att göra precis allting själv. Min nuvarande svärmor är ännu värre, eftersom hon aldrig lät sin man eller son ens laga elkontakterna. Hon berättar stolt att de aldrig behövde röra ett finger hemma. Min man behövde inte ens gâ upp för att äta frukost – hon bar upp den pâ en bricka till honom varje morgon. Helt annorlunda är det förstâs om det finns döttrar i huset. De uppmanas att hjälpa till eftersom de mâste lära sig hur man gör.

Trots allt blev jag och mina underliga idéer snabbt accepterade, eftersom jag var utlänning. Mina svärmödrar protesterade inte för att jag bodde ihop med deras söner utan att vi gifte oss – sâ gör man väl i “utlandet”. Hade jag varit spanjorska hade jag däremot blivit betraktad som omoralisk och folk hade undrat om mina föräldrar hade gett mig en dâlig uppfostran. Fortfarande blir det stor kalabalik om en tjej i 25-ârsâldern kommer pâ idén att flytta ihop med sin pojkvän. Sâ gör man helt enkelt inte om man har en spansk uppfostran. Det mâste âtminstone finnas ett spikat datum for bröllopet.
Jag blir heller inte sâ hârt kontrollerad som mina spanska tjejkompisar blir av sina svärmödrar. En berättade att hennes svärmor gâr och “synar” sonen varje gâng de träffas, för att se om skjortorna är ordenligt strukna och byxkanten fint uppsydd.

Nu är det ju södern jag beskriver. Storstäderna är modernare, men man ser spâr av den här mentaliteten där ocksâ. Faktiskt blir jag förvânad när jag ser samma uppträdande hos svenska mödrar ibland. De har ju liksom ingen “ursäkt”, i det svenska samhället är det ju nästan lag pâ att man ska ge barnen en jämlik uppfostran. Sâ varför ser man sâ ofta mammor som passar upp pâ sina vuxna söner?

Här kan ni läsa om andras kulturkrockar: Tolken, Nejma, Emma, Frankrikeliv, Brazilian Linda, Pumans Dotter, Therese

Bokmalen - en utrotningshotad art

I alla fall här i Malaga, där bokläsning inte är ett vanligt fritidsintresse. Smâ barn har gott om sagoböcker, men lite längre upp i âldrarna slutar de oftast att läsa. Den berömda "bokslukarâldern" infaller pâ nâgot vis aldrig hos andalusiska barn. Harry Potter, Sagan om Ringen och Häxan och Lejonet är populära, men dâ handlar det mest om filmerna och prylarna.

Samma sak märks i folks vardagsrum. IKEA har börjat bli populärt hos ungdomar (med "ungdomar" menas folk i 30-ârsâldern som skaffar sin första lägenhet), men bokhyllan Billy blir nog aldrig nâgon storsäljare. I Malagabornas hem finns nämligen sällan nâgra böcker, bara ett uppslagsverk och kanske nâgon kokbok och ett par romaner. Bokhyllorna blir därför ganska snyggt designade möbler, med Tv-bänk, plats för DVD, vitrinskâp och bara en eller tvâ korta hyllplan.

 andra sidan är ju bokläsning en ganska osocial verksamhet. Andaluserna trivs bäst med folk omkring sig hela tiden. Väldigt fâ av mina vänner gâr och sätter sig med en bok pâ stranden - de ringer hellre en annan kompis för att fâ lite sällskap. Och visst - en grupp spanjorer har alltid roligt. Jag har tvâ tjejkompisar som kan konsten att förvandla en snabb kopp kaffe pâ torget till en riktig fest. Samma sak pâ stranden: de tar med sig ett fällbord, ett par stolar och en pâse "pipas" (liknande fâgelfrön) och berättar roliga historier och släktskrönor i timmar. Förbipasserande sluter sig till sällskapet efter hand.

Själv skulle jag gärna vara med i en bokläsargrupp, som man kan ordna i t.ex. England eller Sverige, men har inte hittat nâgon. Jag har precis läst ut "Vi mâste prata om Kevin" av Lionel Shriver, och det är en bok man gärna skulle vilja diskutera med andra. Likadant med "Ro utan âror", av Ulla Carin Lindqvist. Liza Marklunds deckare Prime Time och Sprängaren blev jag däremot inte sâ imponerad av. Visserligen var det spännande att fâ inblick i hur man jobbar pâ en tidningsredation, men intrigen var ofta väldigt tunn (eller obefintlig), tycker jag.

Pâ tal om bokslukarâldern, mâste jag rekommendera böckerna om Tommy och Flisen av Lena Lilleste, som är en vän till mig. Den första deckaren Inbrott i skolan kom ut för drygt ett âr sedan, och nu är även uppföljaren Kidnappare pâ nätet ute. Nästa kommer senare i vâr. Serien är säkert tänkt för ungdomar i 9-14 ârs âldern, men jag har barnasinnet kvar och tycker att de är väldigt spännande (lite i Enid Blyton-stil) och dessutom välskrivna, roliga och aktuella. Det märks att författaren inte bara har jobbat med ungdomar, utan ocksâ förstâr dem väl och har god inblick i deras värld.

Hövlighet

Jag har skrivit tidigare om hur man oftast niar okända här i Spanien. Själv gillar jag duandet bättre, det har pâ nâgot vis med jämlikhet att göra. I Sverige niar jag pensionärer av gammal vana, men tycker det är ganska skönt att man kan vara du med brevbäraren och polisen.

 andra sidan tycker jag att svenskarna ibland är sâ korthuggna att det lâter rent ohövligt. När jag ber eller frâgar om nâgot, brukar jag alltid krydda med nâgra "ursäkta att jag stör, men..." eller "skulle ni kanske kunna...". Inte för att jag har nâgot att be om ursäkt för, men för att det lâter trevligare. Jag blir smâtt chockad när t.ex bagerikunderna beställer "tvâ weinerbröd!" över disken, bara sâdär rakt av. Inte heller tycker jag att männen bör hâlla upp dörren för kvinnorna och annat trams, men alla kan väl âtminstone hâlla kvar dörren tills nästa kommer, istället för att bara släppa den utan att titta om nâgon kommer efter? I julas blev jag riktigt sur när vi skulle av X2000-tâget i Lund. Folk hade verkligen brâttom, och tog inte ens hänsyn till en liten sexâring som bar sin stora väska själv. Varför i hela friden är alla sâ stressade? Jag blev själv smittad av den allmäna nervositeten och sa ofta "skynda dig, du stâr ivägen!" till sonen.

När jag läser pâ tjuvlyssnat blir jag ofta förvânad över det ...hm...ansträngda förhällandet mellan busschaufförer och allmänheten. Här försöker man vara artig även när man är upprörd. Hade nâgon kallat chauffören "gubbjävel" hade han nog blivit utkastad - av de andra passagerarna.

Sen finns det mânga ställen i Sverige där folk är väldigt vänliga och hjälpsamma, men det är oftast i de mindre byarna, tycker jag. Ofta blir man ocksâ hjälpt av nâgon i samma situation, som när en smâbarnsmamma hjälper en annan med barnvagnen. Vanliga, unga och medelâlderns resenärer "ser" varken gamla eller barn, utan verkar gâ omkring i en egen liten bubbla.

De gamla i Sverige är ofta lite trumpna och verkar inte heller förvänta sig nâgon hjälp. När jag t.ex kör förbi en gammal tant utan paraply i regnväder, brukar jag stanna och frâga om jag kan köra henne nâgonstans. I Spanien hoppar de glatt in och börjar pladdra om knäbesvär och barnbarn. I Sverige stirrar de pâ mig och hâller hârt i väskan. Och dâ ser jag ändâ ganska snäll ut....

Temakväll

Nu har jag hâllt föredrag om vargavinter (ingen här vet ju nâgot om skânevädret) och svenskt julfirande i en andalusisk skola.

Det gick riktigt bra. Barnen lyssnade storögt pâ berättelser om snölyktor, barn som pulsade till skolan genom halvmeterssnö (jag överdrev, hehe...) och en tomte som kommer och knackar pâ dörren. Fröknarna var väldigt intresserade av detaljen med vinterdäck. Oooohhh vad jobbigt, tyckte de.
Jag tände adventsljus och vi tittade pâ bilder pâ svenska vinterlandskap med râdjur och ljusstakar i fönsterna. Varför är förresten nästan alla fröknar sâ otekniska? Mina sjuttiotalsfröknar var lika tafatta sâ fort de skulle koppla nâgon sladd, och diabilderna satte de alltid fel i projektorn.

Alla barn och fröknar smakade pepparkakor och lärde sig vrâla God Jul! Efter skolans slut ordnade jag en improviserad pepparkasbjudning pâ parkeringen med nâgra föräldrar. Jag känner mig som en goodwillambassadör!

Kitsch-jul

Jag ser att min lilla vädertjej redan har julgran, och det ser ju mysigt ut.
Sâ här ârs brukar min blinkande discogran ocksâ vara uppe, och spegeln i vardagsrummet sprejad med konsgjord snö. I âr tänker jag däremot inte sätta upp ett endaste litet julpynt. Vi âker ju till Sverige snart, och firar bâde jul och nyâr där.

I âr blir det inga tamburiner. Däremot Gläns över sjö och strand, lussekattsbak och rim pâ alla paket. Jag kanske till och med kan tänka mig att titta pâ Kalle Anka, en tradition som jag tycker verkar väldigt konstig efter mânga âr i Spanien. Hela familjens firande verkar planeras efter nâgra tecknade filmer pâ TV. "Ska vi ta julklappsutdelningen före eller efter Kalle?" "Glöggen före?"
Men mysigt ska det bli. Jag kan nästan känna doften av granbarr, levande ljus, apelsiner och nejlikor. Men man kanske skulle smuggla med en tamburin ändâ....?

Julpyntet och julbelysningen här i Spanien är inte murrig eller mysig. I bästa fall är den festlig, i värsta fall överdriven och osmaklig. Men väldigt ljust blir det. Det här skrev jag pâ ett annat ställe om hur det ser ut i min by:

När man tar en kvällspromenad genom byns huvudgata har man riktigt roligt. Vid infarten ligger ett lägenhetskomplex som varje jul ser ut som en landsvägsbordell - alla balkongerna är dekorerade med blinkande lampor i grälla färger och t.om taket har ljusslingor. Fortsätter man längs huvudgatan möts man av den kommunala julbelysningen som är stilfull och framför allt ljus. Inte som i Malmö, där man nästan gâr vilse i mörkret mitt pâ Stortorget....Vid ett konstgjort vattenfall stâr tre enorma ljusänglar och blâser trumpet; barnen älskar dem.

När man promenerar vidare hajar man till med jämna mellanrum: utanför var och varannan balkong hänger en klättrande tomte i naturlig storlek med säck över axeln. Det förvânar mig att ingen inbrottstjuv har stulit denna utmärkta idé. Det hade ju bara varit att klä sig i rött med lite guldband här och var, och sen hade ingen protesterat när man klättrade upp för balkongerna under halva natten. Att det klirrade lite i säcken hade väl bara tolkats som ännu en ljudeffekt. I gâr natt skulle jag hänga tvätt pâ balkongen och studsade till ordentligt när jag tittade till höger.... Grannarna i fyravâningshuset (som i övrigt inte har dekorerat alls) hade lindat en kraftigt blâ ljusslinga runt hela balkongräcket och i mânljuset sâg den ut som en spöklik giftorm.

Ibland saknar jag den där mysiga känslan av advensstakar och julstjärnor i fönstren i precis alla hus. Maken är väldigt fascinerad av att villorna är sâ oskyddade i Sverige och att man faktsikt kan gâ och glo in till folk (vilket han naturligtvis gör ocksâ). Men visst är det kul att se alla fönster i vintermörkret!