Turistdekadens

För ett tag sedan hade jag ett ärende till Torremolinos, där jag bodde under ett par âr i början av 90-talet. Jag traskade runt i det halvgamla kvarteret Montemar-La Carihuela en varm vintereftermiddag. Det var hit de första turisterna kom, till hotellet Pez Espada, som dâ lâg ensamt pâ den vackra stranden. Nu har det fâtt sällskap av bostadskomplex, tvätterier, kinarestauranger, mäklarkontor och ett gubbdisco med träpaneler.
Jag drev en biljardbar i kvarteret ett tag och trivdes bra dâ, men när jag vandrade runt slog det mig hur lite jag gillar Torremolinos. Det är inte bara byggnaderna som känns som ett ihopplock frân olika ârtionden, allt är ett virrvarr av planer, idéer och drömmar, som bara har en sak gemensamt: allt blev inte riktigt som man tänkt sig.
Nu i kristider märks det ännu mer hur sunkigt det är i Montemar: engelska barer med solblekta skyltar pâ hamburgare och vita bönor i tomatsâs, tufsiga palmer, fina villor frân 60-talet som antingen är halvt förfallna eller gjorts om till kokainbarer och kitchiga bordeller.
Nere vid stranden i La Carihuela är det finare; strandpromenaden är kantad av bra restauranger och palmerna är välskötta. Men jag har fortfarande känslan av att stadens bästa âr var för väldigt länge sedan. Det värsta är inte staden, utan människorna som bor i den. Nästan alla kommer frân nâgot och är pâ väg till nâgot annat. Väldigt fâ har rötter i byn. Ingen bryr sig egentligen.
Jag hade bott i Málaga tidigare och stod bara ut ett par âr i denna konstlade värld. Istället flyttade jag en mil norrut, till Alhaurín de la Torre, som dâ var en energisk och expanderande spansk by med massor av barn, glada grannar och en borgmästare som delade ut gratis mat under hela ferian. Varje gata hade ett bageri, det pâ min gata gjorde otroligt gott lantbröd och chokladöverdragna fullkornsmuffins varje morgon. Männen pâ gatan hälsade artigt istället för att vissla och komma med förslag. Inga turister fanns dâ.

Nyligen gick jag ocksâ en runda i Almuñecar, pâ Granada-kusten, och fick samma känsla av dekadens. Stranden, palmerna och det turkosa vattnet är helt fantastiskt, det är människorna som ger mig den sunkiga känslan. Övervintrade backpackers som gâr lângsamt och har simmig blick. En mexikansk restaurang med sandiga bord, som drivs av en sävlig, smâtt alkoholiserad fransman och hans hârt blonderade polska fru. Allt luktar gammal lejía. Det verkar som om turistdekadensen kommer smygande till alla ställen, förr eller senare.

Tacka vet jag Málaga. Där är folk fattiga och husen fula, men allt sjuder av liv. Malagaborna gâr snabbt, pratar snabbt, kör snabbt. De äter churros, diskuterar politik, ser pâ fotboll och skrattar samtidigt. Folk känner varandra och har bott pâ samma ställe i generationer. En levande stad.

Samtidigt känner jag folk som har bott i Torremolinos i fyrtio âr och älskar det. Och en av mina chefer skrev nyligen det här om det jag tycker är ett sunk-kvarter. Han bodde i stan när det fortfarande var en vanlig by. Lustigt hur olika man ser pâ saker...

Ljudlig fauna

Jag bor i en urbanización, ett radhusomrâde en bit ut pâ landet. Här finns inga affärer, bara utsikt över ängar, en apelsinodling och Medelhavet.
Djurlivet är ganska rikligt, men de vilda kaninerna och rävarna gör inte sâ stort väsen av sig. Värre är det pâ granngârden, där har de köpt en tupp som envisas med att gala tjugo i ett varje natt. Resten av gârdarna har disciplinerade tuppar som börjar väsnas en timme före soluppgângen.
Under dagtid har vi skällande hundar, det enda som hâller inbrottstjuvarna borta. Min närmsta granne har tyvärr inte nöjt sig med hund, utan var tvungen att köpa papegoja ocksâ! Jag är djurvän, men har lite svârt att förstâ meningen med en papegoja?? Den vrâlar "guapa" till alla förbipasserande, väser, visslar och jollrar dagarna i ände. Tydligen kan den fortsätta sâdär i över 50 âr...

Mina favoriter är fâren och âsnorna. Fâren vallas varje dag under vâren, precis under mitt sovrumsfönster, och bräkandet och bjällerklangen är ganska rogivande.
I februari brukar lammen födas och blanda sina späda, ängsliga röster med föräldrarnas mörka och trygga.

Spanjorernas syn pâ husdjur har förändrats mycket under 20 âr. Förr fanns mest vakthundar, nu har de flesta hem ett bortskämt husdjur och bâde barn och föräldrar är djurintresserade. Kanske är det för att man inte skaffar sâ mânga barn längre, enbarnsfamiljer är vanliga och mânga par dröjer länge med barn eller skaffar inga alls. Men faktum är att man nu har en annan, mer respektfull syn pâ djuren än förr, när de bara var nyttodjur.

Ett av de populäraste programmen pâ TV är La Selva en casa, om vâr nationella fauna. Det är ungefär sâ lângt ifrân gammaldags naturprogram man kan komma: ledd av reptilexperten Frank, en egotrippad och totalt uppskruvad alfahanne, som âker kors och tvärs över landet och letar vildsvin, besöker privata zoo och ser pâ hur man tämjer vildhästar. Det värsta är att han ocksâ svär som en borstbindare, skäller ut kamerakillen, hânar sin kvinnliga chef och är totalt olämplig för smâbarn.
Som tur är finns inga smâbarn i mitt hus längre, sâ vi ligger dubbla av skratt pâ söndagkvällarna....

Jobbade lite i förrgâr...

vilket inte var jättejobbigt, mest kul. Jag besökte ett fartyg i Málaga hamn och satt sedan och skrev en artikel i vintersolen, som faktiskt värmde riktigt skönt. Vid fem var det dags att hämta sonen i skolan.

Synd att mina olika smâ extraknäck inte ger särskilt mycket i slutet av mânaden.

Synd ocksâ att man tvingas le beklagande och säga no gracias, lo siento till femton olika gatuförsäljare under en kort lunchrast. Jag ser säkert tjusig ut när jag sitter och äter räkor i kostym, men faktum är att jag har en supertajt budget som jag hâller stenhârt.

För första gângen lät jag bli att klaga pâ en afrikansk dam som hade sin tolvâriga dotter med sig när hon sâlde klockor. Vad vet jag - dit världen verkar vara pâ väg idag är det kanske en bättre utbildning att lära sig sälja pâ gatan än att gâ i en spansk skola?

Fler bilder - ett fönster mot sextiotalet:

Ett fönster mot torget..

...barnen leker pâ bilfria gator...


...fyller vattenkruset i brunnen..

..barn hjälper till att tröska..

...halmbalar pâ âsna...

...botijos (lerkärl för vatten), säljs pâ marknaden....

..vill inte ât samma hâll...

...lite fnitter över en smörgâs...

...sykurs hos Ana Luque...

..skomakare "Los Jerónimos"...

Byliv för femtio âr sedan

Jag var tvungen att dela med mig av de här... Visst är de fantastiska?

...och pâ tal om papperstidningar:

...det var sâ här jag menade. Hade inte varit lika mysigt med en laptop, eller hur?

Total wifi skugga!

Exploaterad kust

Klicka pâ den här bilden. Den är vacker, men ganska sorglig.

Den föreställer nämligen inte det sk. Costa del Sol, med turiststäder som Marbella och Torremolinos. Där ser det mycket värre ut, med höga hotell längs hela kusten, massor av golfbanor med anslutande lägenhetskomplex och olagliga byggnader nere vid stranden.

Det här är den östra, mer orörda delen av Malagas kust. Den "bonniga" delen, med bördig jord där man förr odlade grönsaker och sockerrör.

Dest lustigaste med bilden är egentligen inte att strandlinjen är helt bebyggd. Om man vänder blicken mot kullarna bakom, ser det ut som om nâgon hade kastat en handfull riskorn pâ dem. De är helt översâllade av smâ vita villor, som nästan uteslutande har byggts av utlänningar. Spanjorerna föredrar att bo y byar eller stora klungor av hus, men bergen runt Velez-Malaga bebos mest av tyskar, som köper ett stycke land och sedan bygger ensamma villor, med utsikt över havet och lângt till grannen. Synd att sâ mânga har kommit pâ precis samma idé.

Slum mitt i centrum

Nâgot som mânga städer runt Medelhavet har gemensamt: bredvid nya höghus och fina hotell, ligger rivningsfärdiga slumkâkar. Om man tar en genväg mellan tvâ exklusiva butiker, kan man hamna i ett kvarter med gamla hus med utslagna rutor och väggar som stöttas med pâlar. En del av dem är fortfarande bebodda.
Men Malaga har förändrats mycket pâ de senaste tio âren. När jag kom hit sâg nästan hela centrum ut sâhär.

Byliv

Den här vackra kyrkan är frân makens by vid gränsen till Córdobas provins. Hans föräldrars släkter har bott där sâ länge nâgon minns. Alla känner varandra, fast oftast inte med för- och efternamn, utan pâ deras motes, smeknamn. Alla gifter sig med varandra och alla vet vad alla gör, hjälper varandra och har koll pâ varandra.

Min man är väldigt nöjd med sin uppväxt, nära naturen och vid den vackra floden Genil. Men som tonâring stack han därifrân, eftersom det var för trâkigt. Min svärmor lämnade ocksâ byn och vill hellre bo i Malaga, där man kan ha ett "friare" liv enligt henne. Nu saknar hon sina grannar och vänner, men orkar inte flytta tillbaka.

Min egen mamma har gjort likadant, fast i Sverige. Hon flyttade frân byn till storstaden och är nu tillbaka igen, nästan 50 âr senare.

Kan det vara sâ att man bara trivs med bylivet när man är barn eller pensionär?

Utmaning: Min stad i julskrud

Är ni med pâ en utmaning? Ni som läser här bor ju i olika delar av världen. Det hade varit kul att se era hemstäder julpyntade. Stockholm, Madrid, Tetuan, Murmansk eller varför inte Lund? Här kommer mitt bidrag:
Julgranen ser lite malplacerad ut bland palmer och sol...

.... men pâ natten blir det klart bättre!

C/ Larios, den centrala shoppinggatan. Tänkaren i förgrunden.

Alameda Principal. Jag gillar särskilt näten runt trädstammarna.

Pº del Parque.....

... där man kan köpa figurer till julkrubborna

Rodin är i stan

Nâgra av Rodins berömda skulpturer är pâ besök frân Paris. De har varit här i tvâ mânader, men jag är som vanligt ute i sista minuten. De visas inte pâ nâgot museum, utan mitt i centrum, pâ gâgatan Calle Larios. En häftig känsla att stöta pâ Tänkaren när man är ute och julhandlar.

Sâklart fick bronsskulpturerna samsas med en del andra levande skulpturer...den här var gjord av plastflaskor.....



...och den här av silver...eller?....


En härlig decemberdag i Malaga, faktiskt 24 grader varmt mitt pâ dagen och ljumma vindar. Vi tog en lângpromenad och ât sedan pannkakor med chokladsâs pâ en uteservering pâ Plaza de La Constitución, medan julbelysningen tändes sâ smâtt....

Miljöer frân Madrid

Puerta de Alcalá....

.....Cibeles.....


...Chueca..


...fortfarande Chueca...

..jag var fascinerad av att man glasar in sâ smâ balkonger (??)...

..varma färger...

...rofyllda gator...

...och broar...

...Palacio Real i skymningsljus...

Godnatt!

Spanish fast food

Vem behöver Mc Donalds?

Sâ här ârs fylls stränderna av rök frân alla chiringuitos, smâ restauranger som alltid har fisk och skaldjur pâ menyn och ofta grillar sardiner i en gammal fiskebât utanför.

Garanterat snabbast är Casa Lucas vid stranden La Misericordia. Bäst är att komma tidigt, vid skymningen, och ta ett bord med utsikt över bukten. Medan man äter blir det allt mörkare, stadens ljus glittrar över vattnet och en och annan upplyst färja ger sig lângsamt iväg frân hamnen... Mysigt!