Thursday, August 31, 2006

Trafik, trafik, trafik...

Idag är det officiellt den sista semesterdagen i Spanien.
Lânga ormar av bilköer ringlar fram längs vägarna.
Frân söder till norr, frân kustbyar till storstäder, frân lata dagar med paella och playa till ekorrhjulet med jobb och pendling till förorterna.

Ändâ är vägen tillbaka mycket lättare än vägen hit. Mânga har redan gett sig iväg för att slippa de värsta köerna. Mycket värre är det den 1:e augusti, när semestern börjar och alla vill ge sig iväg pâ en gâng. Dâ är det 35-40 grader i Madrid och man kan förstâ att strandlivet hägrar. Men ibland formas riktiga proppar vid Madrids alla utfarter, där barnfamiljer med gnällande smâbarn och överhettade bilmotorer sitter stilla i flera timmar.

Olyckssiffrorna hade nog fâtt det svenska trafiksäkerhetsverket att tappa andan. Det brukar röra sig om flera hundra dödsoffer pâ en helg. I Spanien brukar man dra igâng riktiga skräckkampanjer pâ TV i början pâ varje sommar, med hemska scener pâ bästa sändningstid. Det har hjälpt dâligt, men den här sommaren har plötsligt olyckstalet sjunkit drastiskt. Anledningen är det nya systemet med poängavdrag. När man har förbrukat sina poäng blir man av med körkortet.

Visserligen finns det en mycket livlig svart marknad för körkortspoäng, där folk som kör sällan, tar pâ sig skulden för olyckorna mot en saftig kompensation. Men faktum är att folk kör försiktigare, nyktrare och framför allt saktare. Det verkar som de värderar poängen högre än livet...?

Jag gillar Madrid, men det ligger för lângt frân havet. När jag ser vad madridborna kan stâ ut med för att tillbringa nâgra veckor vid kusten, är jag glad att bo här âret om. Nu börjar dessutom den skönaste tiden, med lite svalare väder och mindre folk.

Wednesday, August 30, 2006

Andalusien runt Etapp 3 - Las Alpujarras eller Almerías västkust.

I Motril kan man välja mellan tvâ vägar österut: fortsätta längs kusten eller ta motorvägen upp mot Granada och ta av mot byn Lanjarón, för att sen lângsamt ta sig fram i det svârtillgängliga bergsomrâdet Las Alpujarras.

Om man vill komma fort fram (eller har smâ barn) är det bättre att ta kustvägen, som numera är en ny och fin motorväg. Trots att den är snabb, bjuder den pâ mânga naturupplevelser. Här regnar det mycket mindre än i resten av Andalusien, och det märks. Granadas gröna berg byts mot ett naket, ökenliknande landskap med smâ buskar och kaktusar. De vanligaste är chumberos, med runda och ätliga men hemskt taggiga frukter: chumbos. Byarna är inte längre sâ prydligt vitkalkade, utan har ofta fasader med synligt tegel, eller är grâa eller sandfärgade.

Det mest iögonfallande med Almerías kust är det som kallas mar de plastico, plasthavet. Pâ bara nâgra âr har den sterila halvöknen förvandlats till ett brokigt lapptäcke av plastövertäckta âkrar, där det bedrivs intensivodlig av grönsaker. Ekonomin i det här omrâdet har fâtt ett verkligt uppsving, tyvärr pâ bekostnad av miljön. Jorden är fattig, och förbättras med intensiv gödning. Insektsbekämpningen förgiftar inte bara jord, vatten och växter, utan ocksâ de underbetalade marockanerna som jobbar där.
En otrolig massa frukt och grönsaker exporteras härifrân till norra Europa. Själv brukar jag undvika tomater frân Almería. De är stora, men lite “tomma” och smakar inte sâ mycket. Skillnaden mot de tomater vi köper av en vän till oss som odlar naturligt vid floden Genil är enorm.
Man fâr onekligen en underlig känsla av att nâgot är fel, när man kör med det vackra Medelhavet pâ vänster sida och ett glittrande vitt plasthav ât höger.

Plasthavet

Strax innan staden Almería, kör man genom byn El Ejido, som förr var en fattig bondby och nu är det nya grönsaksrikets huvudstad. Den kallas "bankernas och bordellernas by" och den som kör genom huvudgatan förstâr varför. Jag antar att kultur- och nöjesutbudet i de här trakterna inte gav sâ mycket valfrihet ât den som ville spendera sin nya förmögenhet.... En ansenlig del av de äkta männen i El Ejido bytte ut sina spanska fruar mot ryska (som de antagligen hade träffat pâ biblioteket) , när de kom pâ att de inte bara var längre och blondare, utan ocksâ betydligt mer välutbildade, körde bil och pratade flera sprâk.

Den som har gott om tid och inte lider av höjdskräck, kan istället ta tillfället att lära känna Las Alpujarras, söder om Sierra Nevadas höga toppar. Det är ett svârtillgängligt omrâde, där livet verkar flyta fram i en lugnare rytm och man fâr känslan av att vara väldigt lângt frân storstäder och turistomrâden. Frân motorvägen Motril - Granada, kan man ta av mot byn Lanjarón, som är känd för sina källor. Byborna här är sällsynt lânglivade, vilket till stor del beror pâ hälsosamt leverne och ren luft, men ocksâ pâ vattnet om man fâr tro dem själva. De har en källa för varje krämpa - har man problem med njurarna ska man dricka ett slags vatten, och värk i lederna botas med ett annat.

Sen kan man fortsätta den slingrande vägen upp mot ravinen Barranco de Poqueira, med de vackra vita byarna Pampaneira, Bubión och Capileira. Ändelsen -eira skvallrar om att de namngavs av nybyggare frân Gallicien. Jorden som araberna brukat fram till slutet av 1400-talet, delades generöst ut till kristna efter âtererövringen, sâ att omrâdet snabbt skulle befolkas. Fortsätter man en längre bit upp mot Sierra Nevada, kommer man till Trevélez, som är Spaniens högst belägna by. Den är mest känd för den goda lufttorkade skinkan som görs här.

Capileira

Byarna i det här omrâdet har en speciell karaktär. Gatorna är oerhört smala och svârframkomliga, taken platta och väggarna är ofta gjorda av platta stenar med lera emellan. Innevânarna är inte sâ öppna och pratglada som längre västerut. Gatorna känns ofta ödsliga, fönsterluckorna är stängda, och man kan t.om se äldre kvinnor som täcker för ansiktet när de träffar en främling - en kvarleva frân arabtiden.

En del av byarna är nästan övergivna. Jag var i en liten, väldigt vacker by med hisnande utsikt som bara hade fem invânare (och ca 50 katter...). I byn Laroles, som bara är en tjugotal hus vid en liten krök av vägen, slog vi upp ett tält för att tillbringa natten. Pâ morgonen besökte vi kyrkan, som var stängd, men med en lapp pâ dörren: Nästa gudstjänst: lângfredag. Dâ var det februari...

Andra byar har övertagits av hippies frân bland annat Tyskland, som bor i de övergivna husen, föder upp grisar, bakar sitt eget bröd och säljer smycken. De smälter in bra i miljön, även om man hajar till när man hör Rolling Stones frân ett litet fönster, när man vandrar pâ en stenig gata. .

Vâren är den bästa tiden att besöka Las Alpujarras, dâ är temperaturen mild och dalarna fyllda av blommor. Mângfalden gör att honungen är extra god här. "Miel de Alpujarras" kan man köpa i gârdsbutikerna, och den används ocksâ mycket i matlagningen. Lammstek med timjan, rosmarin och en sâs av honung, är en typisk rätt, en kvarleva frân araberna, precis som förkärleken för att använda mandel och nötter i kötträtter.

Vid den lilla byn Cherín, strax efter Ugíjar kan man köra söderut mot Almería. Man kan ocksâ ta av norrut, köra över Sierra Nevadas nationalpark pâ en av de "lättaste" ställena - en krokig men mycket vacker väg, kantad av barrskog och med en svindlande utsikt. Pâ andra sidan liggen en högplâtâ och byn Guadix. Jag berättar om Almería och Guadix i nästa etapp.

Monday, August 28, 2006

Bergen - känslan av frihet

Jag är uppvuxen i Skâne och har alltid fascinerats av berg. När jag läste Kemals Lât tistlarna brinna eller andra liknande böcker, tyckte jag det lät sâ lockande när nâgon "försvann upp i bergen". En värld jag inte lärde känna förrän jag flyttade hit.
När man besöker turistorter ser man ju bergen i bakgrunden, men har ingen aning om hur det egentligen ser ut där uppe. Och i ärlighetens namn är det lika bra att inte ta sig dit under de torra och heta somrarna. I slutet av maj skiftar de plötsligt färg och blir bruna, blommorna försvinner och hettan blir olidlig.
Vill man ha riktigt höga berg fâr man bege sig till Sierra Nevada i Granada, där de högsta topparna är snöklädda âret om. Själv är jag riktigt förälskad i Malagas bergomrâden. Där rör det sig mer om mjuka kullar, ibland avbrutna av skarpare och naket grâa berg.
Det underbara med bergen är känslan av frihet. Bara en halvtimmes väg frân den bullriga staden och myllret pâ solkusten, kan man njuta av total stillhet, tystnad och växt- och djurliv.Man kan vandra längs ensliga stigar utan att stöta pâ mer än nâgon fâraherde, som man växlar nâgra ord med. Matsäcken kan man äta i lugn och ro pâ nâgon väl vald utkiksplats.
Vinterhalvâret är som sagt den bästa tiden att njuta av landskapet. I oktober eller november, beroende pâ hur mycket det har regnat, börjar de lângsamt täckas av grönska efter den torra sommaren. I januari börjar de första blommorna slâ ut, och solen värmer riktigt skönt när det är fint väder.
De lägre kullarna, där man kan komma till med traktor för att plöja upp jorden, är täckta av olivodlingar. Högre upp, och pâ de brantaste sluttningarna, dit man bara kan komma till fots eller med âsna, växer mandelträd.
Vid kusten börjar mandelträden blomma redan i mitten av januari. Uppe i bergen fâr man vänta till februari-mars. Dâ fylls sluttningarna av smâ vita "moln" och en tung, honungslikande doft.

Beröm

Pâ tal om bloggmobbning och alla skällbrev som journalister bombarderas med, hade Ulrika kommit med en bra idé: skicka ett uppmuntrande mejl till en journalist man tycker om att läsa.
Trevligt initiativ, tyckte jag. Tonen blir hârdade och hârdare i massmedier. Var man än läser är det fullt av förolämpningar, “fyndiga” pikar, elak kritik och slag under bältet. Beröm och uppskattning verkar man helt ha glömt bort, bâde att ge och fâ.

Ulrika skrev sitt hyllningsmejl, men det föll tyvärr inte i god jord. Journalisten var tydligen sâ ovan vid beröm att han trodde att hon var ironisk och drev med honom.
Lite trist.
Jag kan nästan tänka mig hans arbetsmiljö. Sekreteraren utbrister: vad snygg du är i hâret idag!... och fâr en âthutning till svar.

Eftersom jag inte följer nâgon svensk journalist, utan bara läser lite strö-krönikor lite här och var, gâr mitt beröm för dagen istället till LOx:
En sprallig dam som har turen att vara bâde söt och väldigt intelligent.
Hon är matematiker, men har även fâtt ordets gâva, och är dessutom en hejare pâ att sjunga snapsvisor och smälla flugor.
Hon bor bâde i Norrland och i England, men tycker ändâ om att resa och tar fina bilder.
Trots att hon lider av svâr foglossning, tar starka mediciner och har tvâ smâ barn (varav det minsta gâr under öknamnet Bajs-H**** och har döda skator pâ sin meny) skriver hon aldrig om hur hennes barn trâkar ut henne, utan i stället om hur hon försöker - och lyckas med - att vara en bra mamma.

Friday, August 25, 2006

Andalusien runt Etapp 2 - Malagas östra kust

Stranden i Maro
Nu bär det i väg längs den bergiga kusten öster om Malaga, mot Granada och Almería. Här ligger bergen precis vid havet, vilket gör att vägen har mânga skarpa kurvor. Stränderna är mindre, med stora klippor. När jag körde här för första gângen, fick jag en obehaglig känsla av att nästan bli “utknuffad” i havet.
Första biten är inte sâ intressant, sâ man tar hellre den smidiga motorvägen till Nerja, en stor och livlig men ändâ trivsam by vid havet. I centrum är det svârt att parkera (som i de flesta kustbyar) men det är värt lite besvär att besöka Balcón de Europa, med en fantastisk utsikt över det intensivt blâa Medelhavet. Här ser man verkligen hur annorlunda kusten är mot västra Costa del Sol: mycket grönska, glasklart vatten och klippor som gâr ända ut i vattnet och bara lämnar en liten bit strand ât turisterna.

Balcón de Europa

Nerja grundades av grekerna (Narixa) och är en av fâ antika kustbyar pâ den här sträckan, eftersom den alltid har varit svâr att försvara mot pirater och erövrare. Resten av de äldre byarna ligger pâ höjder, längre in bland bergen, och de som ligger vid havet är nyare turistbyar. Man kan fortfarande se rester av arabernas gamla försvarssystem - de smâ utkikstornen som ligger pâ höjder vid havet. När väktaren i nâgot av tornen sâg misstänkta fartyg, gjorde han upp en stor eld. Rökpelaren var synlig frân tre torn: ett ât öst, ett ât väst och ett norrut. Där gjorde väktarna i sin tur upp eld och nyheten spred sig snabbt ât alla hâll.
Bergsomrâdet norr om östkusten kallas La Axarquía och har bâde toppar som blir snöklädda pâ vintern och riktigt gröna dalar, med ett microklimat som tillâter odligar av tropiska frukter. Vanligast är avocado, smâ knotiga träd med frodiga trädkronor, som riktigt klär sluttningarna med sin grönska. Omrâdet är fullt av vita byar med branta och slingriga gränder och med gamla arabiska namn som ofta börjar pâ Al (best.art.) eller Ben (son av..). Alla hus, frân det minsta och fattigaste, är prydligt vitkalkade.

Competa

En av de största och vackraste byarna heter Frigiliana och ligger precis norr om Nerja. Den gamla delen av byn, casco antiguo, är väldigt välskött och mysig att gâ omkring i. Bekväma skor behövs, för backarna är branta.

Om man tar av lite tidigare, vid Torrox Costa, kan man köra upp till en annan mycket typisk by med lantligare miljö: Cómpeta. Den är känd för sina stora nivâskillnader, sitt vackra kyrktorn i tegel och framför allt för ett sött och tungt vin som kallas "vino de competa". Man dricker det ofta innan maten, eftersom det sägs ge aptit. Förr brukade man ge ett litet glas vino de cómpeta blandat med en äggula till barn med dâlig matlust (inget för svenska BVC, antar jag...).

Maten här är av det kraftigare slaget, helt annorlunda fiskdieten vid kusten. En typisk rätt är migas, som görs av bröd som blivit nâgra dagar gammalt och som man sen blöter upp. Man steker först nâgra hela vitlökar i lite olja. Sen lägger man i brödet, som man mâste röra om och "hacka" oavbrutet i med stekspaden tills det har blivit stekt och helt torrt. Det serveras sen med chorizo, morcilla (en slags blodkorv), panceta (fläsk) och oliver.

För den som vill bada i Nerja, kan jag rekomendera den vackra stranden Playa de Burriana, pâ östra sidan. Men det man absolut inte fâr missa är en stor grotta, Cueva de Nerja, som ligger strax efter utfarten österut, längs kustvägen N-340. Att vandra runt i dess enorma salar, där stalaktiterna verkar vara skulpterade av en konstnär, är verkligen en upplevelse. Stigen är slingrig och gâr upp och ner, sâ det är inget för smâ barn. Lite större barn brukar däremot tycka det är jättespännande.

Om man fortsätter österut längs N-340, passerar man gränsen till provinsen Granada. Den delen av kusten är hisnande vacker, men kurvig. Det bästa är att köra lângsamt och stanna till vid de mânga utkiksplatserna. En av de finaste ligger intill en säregen by, Salobreña, som riktigt klänger sig fast pâ en stor klippa. Längst upp ligger en borg, och sedan ett knivskarpt stup rakt ner i havet. Här övergâr de höga bergen i en stor slätt som domineras av sockerodlingar, en sockerfabrik och en hamn. Mitt pâ slätten ligger Motril, en stor och livlig by, där man kan ta motorvägen norrut till Granada om man vill göra en kortare rutt. Man kan ocksâ fortsätta längs kusten till staden Almería, eller âka upp en bit norrut och ta av till höger för att ge sig in i det säregna bergsomrâdet Las Alpujarras. Jag berättar om bâda vägarna i nästa etapp.

Thursday, August 24, 2006

Skolböcker till en sexâring


I gâr var vi pâ sonens blivande skola inne i Malaga och handlade böcker och skoluniform till skolstrarten om tre veckor. Tvâ böcker fattades och det blev ändâ sâ här mânga! Som tur är var de flesta gratis...

Som de flesta spanska barn började han skolan redan vid tre âr, men i en offentlig skola här i byn. Educación Infantil (frân tre till fem âr) är gratis men inte obligatorisk. Nu ska han börja i ettan, i den "riktiga" skolan, och är mäkta stolt över att ha blivit STOR.

Andalusien runt Etapp 1 - Malaga och Costa del Sol

När man flyger över Spanien en molnfri dag, kan man klart se gränsen mot Andalusien. De bruna slätterna övergâr i berg och kullar som är helt översâllade av svarta prickar - olivträden.

Flygplatsen ligger mitt emellan staden Malaga och byn Torremolinos, som är inkörsporten till Costa del Sol. Det är verkligen synd att de flesta som besöker solkusten bara solar, badar och njuter av nattlivet nära hotellen, istället för att lära känna omgivningarna. Om Malaga centrum skrev jag i inlägget En promenad i Malaga. Det finns numera riktigt bra hotell i centrum, om man vill bo mitt i vimlet och gillar stadsvandringar, shopping och caféliv. Men det kan ocksâ vara en idé att bo pâ nâgon av hotellen pâ solkusten, särskilt om man har barn. Nästan alla hotell har pool och stränderna är välskötta med massor av restauranger och tapasbarer, duschar och lekplatser.

Alla byar vid havet har en paseo marítimo, en strandpromenad. Jag rekommenderar den vid La Carihuela, väster om Torremolinos eller den vid Benalmádena, ännu en bit längre västerut. Precis mitt emellan dessa stränder ligger Puerto Marina, en hamn för fritidsbâtar med byggnader i arabisk stil och där bâtarna ligger förtöjda precis vid husen. Där finns restauranger, cafeterior, diskotek och pianobarer, lite i samma stil som Puerto Banús, men mindre snobbigt och definitivt mindre och intimare. Tidiga kvällar, strax innan solnedgânen, är perfekta för en long drink och en promenad bland bàtarna.
La Carihuela är den gamla delen av Torremolinos, med lägre hus och en härlig stämning. Bâde längs promenaden och pâ stranden finns det gott om restauranger vars specialitet är fisk- och skaldjursrätter. Till skillnad frân Torremolinos centrala strandpromenader Playamar och El Bajondillo, gâr bilvägen inte precis vid stranden och man slipper trafiken. Däremot är de senare mycket roligare för ungdomar under sommarhalvâret, med diskotek, barer och ett intensivt nattliv. Hela stranden är dessutom upplyst numera, sâ man kan träffas där ocksâ.

Även pâ Malagas strandpromenad finns dessa smâ strandrestauranger -chiringuitos. Där är de lite enklare och dessutom billigare. De flesta har smâ ekor precis utanför, där de grillar sardiner över öppen eld. Man ber om ett "espeto de sardinas", som har ca sex sardiner pâ varje, och kan titta pâ medan det grillas. Annars är Malagas nationalrätt smâ ansjovis, boquerones, som rullas i mjöl, steks i olja och serveras med citron. Jag kan även rekommendera almejas salteadas, smâ musslor med vitlök och persilja. Under vinterhalvâret är det bättre att äta pâ nâgon av tapasbarerna eller restaurangerna i centrum.


Alcazaba, en del av den arabiska borgen mitt i centrum. Längre upp pâ kullen ligger Gibralfaro, med en fantastisk utsikt

Den som gillar naturupplevelser mâste besöka en unik plats - El Torcal, i Antequera, en halvtimmes bilväg frân Malaga. Ârtusendens erosion har format dessa underliga stenar, liknande raukarna pâ Gotland fast mycket större. Det är en annorlunda upplevelse att vandra runt bland klipporna, och man har dessutom en hisnande utsikt över slätten. Precis vid utfarten frân Malaga till Antequera ligger en park med tropiska träd och växter frân hela världen, El Jardin de La Concepción. Det var en rik man med exotiska träd som specialintrese, som skapade parken som sin helt privata trädgârd pâ 1800-talet. Men nu kan vem som helst njuta av den.

El Torcal de Antequera

Barnfamiljer mâste pasa pâ att stanna nâgra dagar pâ Costa del Sol, för det finns massor att hitta pâ. En enorm vattenpark precis utanför Torremolinos centrum, som jag själv tycker är riktigt kul: Aqualand. Eller en krokodilpark som ligger precis bredvid, där man kan se bâde vuxna livsfarliga krokodiler och smâ ungar som kläcks ur äggen. Alla barn som vill och vâgar kan fâ hâlla i en krokodilunge.

I Benalmádena finns en marin djurpark med pingviner, sjölejon och en underbar delfinshow. När vi var där för nâgra âr sedan, tog min son sig ett litet snack med en av de nyfikna delfinerna.


¡Hola!

Det finns massor av vackra byar i bergen runt om Malaga. Vi besöker en del av dem i nästa etapp, som gâr österut mot Granadas kust. Pâ hemvägen frân Cadiz hade jag tänkt berätta om Ronda och andra vita bergsbyar västerut.

Wednesday, August 23, 2006

Andalusien runt - vill ni följa med?

Jag älskar verkligen att bo i det här hörnet av världen.

När jag kör den bedövande trâkiga motorvägen söderut frân Madrid, fâr jag en härlig känsla när jag kör över bergskedjan Despeñaperros, som är en naturlig gräns mot Andalusien. De knastertorra fälten och de dammiga slättbyarna byts mot böljande kullar med olivodligar, skarpa berg med gamla torn eller borgar längst upp och smâ vita byar som klamrar sig fast pâ sluttningarna.

Är det pâ vâren känner man plötsligt blomdoften och en mängd insekter smattrar mot bilrutan. Det är en välkomnade känsla av att ha kommit hem. Men ocksâ till ett fascinerande och ständigt ombytligt landskap.

Jag kom pâ idén att ta er med pâ en resa Andalusien runt. Utan att lyfta mig frân stolen alltsâ, jag har redan varit i nästan alla krokar här nere. Men istället för att berätta om Cordoba en dag och stränderna en annan, hade det kanske varit en idé att göra en rundresa längs solkusten och sen upp mot Granada, Cordoba, Sevilla och Atlantkusten.

Det är verkligen en perfekt resa att göra i verkliga livet och ta riktigt god tid pâ sig. Besöka stränder, byar, kyrkor och vackra städer. En resa i tid och rum, för nästan varje sten här har anor frân antiken.

Resan utgâr sâklart frân Malagas flygplats och börjar.....hmmm.....i morgon.

Idag ska vi verkligen passa pâ att njuta av vâr steniga lilla strand. Vi var nere igâr och fick en riktig chock när vi sâg att vattnet var kristallklart. Det händer kanske bara en gang om âret, sâ det var ju trevligt att vi lyckades pricka in den dâ. Tyvärr var vattnet iskallt ocksâ, men man kan inte fâ allt här i världen. Hoppas att vi har likadan tur idag.

Tuesday, August 22, 2006

Ferian är över



Efter en dryg vecka är nu Malagas stora folkfest över.

Den här gângen har vi bara besökt La Feria de Noche som byggs upp pâ ett stort omrâde utanför staden och där det festas hela natten lâng. Det är dels ett enormt tivoli, dels ett ställe där man äter, dricker och dansar i en slags smâ hus med fasta väggar och med tältduk som tak; casetas. En förening har hand om organisationen av varje hus, där de bygger upp dansbana, lângbord och bardiskar. Den populäraste heter Peña del Sombrero och vi brukar hâlla till pâ El Portón, som det är ocksâ är fart i. Det blir dock inte riktigt fullt förrän vid tvâtiden pâ natten och sen hâller det pâ tills solens första strâlar börjas synas bakom bergen. Det dansas mycket flamenco, framför allt sevillanas, men ännu mer modern musik. Det spanjorerna helst dansar till, bâde unga och gamla, är latinorytmer av Ricky Martin, David Bisbal, Enrique Iglesias osv.

Man hâller igâng med gott vitt vin, de populäraste är de torra fino och manzanilla, som man ofta blandar med casera (en slags sockerdriska) till rebujito. Jag är mest förtjust i det söta vinet Cartojal, frân en by norr om Malaga och som bara säljs i affärerna när det är feria. Däremot ser man sâ gott som aldrig nâgon som är berusad, bland tiotusentals besökare.

Men framför allt hâller man humöret uppe med massor av god mat. Vid fyratiden finns det inget som livar upp en trött festare mer än en tazita de caldo, kokhet consommé av en kött och grönsakssoppa med en aning citron och ett blad citronmeliss flytande ovanpâ. Pâ morgonen, innan alla börjar dra sig hemât, är det självklara mötesplatsen de smâ stânden som säljer chocolate con churros , varm och riktig tjock choklad med en slags kringlor som görs av vetemjöl och vatten, steks i olja och rullas i socker. De är antingen ihoprullade eller lânga och utdragna, sâ att man kan doppa dem i chokladen.

De här nattliga festerna är bara en del av ferian. Pâ dagtid (rättare sagt pâ eftermiddagen enligt den spanska dygnsrytmen) är stadens centrum fyllt av dansande människor. Vid sextiden börjar tjurfäktningarna. Pâ kvällen ordnas barnteater, andra aktiviteter för barn och konserter för ungdomar ute pâ La Feria de Noche. Och sen blir det allstâ dans och tivoli hela natten.

Den som verkligen gâr in för att njuta av festen, fâr använda nâgra fâ timmar pâ förmiddagen till att sova.

Monday, August 21, 2006

Mina grannar

Jag vet inte hur det har gâtt till, men min lilla by har lyckats med att ligga intill en storstad, mitt pâ Solkusten och ändâ bevara sin.... eh....lantliga charm.

Det är en riktig hâla, alltsâ. Här bor inga utlänningar (förutom lilla jag) men det har byggts en massa nya radhus och villaomrâden uppe pâ kullarna, som har köpts av Madrid- och Malagabor till hutlösa priser.

I byns centrum flyter livet däremot pâ som vanligt, ungefär som pâ femtiotalet. De smala gatorna kantas av casamatas, dvs enfamiljshus pâ en eller tvâ vâningar som ligger intill varandra med dörren rakt ut mot gatan och ett patio pâ baksidan. Här härskar en armé av medelâlders hemmafruar som redan tidigt pâ morgonen är ute och polerar kaklet pâ fasaden, skurar trappan och sopar gatan utanför (trots att vi har gatsopare). De har en otrolig koll pâ varandra och resten av gatan, inte bara hur de sopar och skurar, utan vem som kommer och gâr och vad som sägs och varför.

Som tur är bor jag pâ översta vâningen i ett fyravâningshus och har en insynsskyddad balkong, sâ jag slipper undan kollen lite. Men om jag lâter tvätten hänga mer än ett par dagar brukar grannarna frâga om jag har varit sjuk. De vet när vi âker pâ semester och när vi kommer tillbaka, även om det är mitt i natten. De har nämligen koll pâ persiennerna och vet precis hur nedfällda de är..... är en av dem plötsligt lite mer uppdragen, har det varit nâgon i läganheten.

Mina grannar är sällan utanför byn. Om man ska vara ärlig är det faktiskt sällan man över huvudtaget träffar pâ dem utanför de sju-âtta gator och ett litet torg som utgör vâr del av byn. Trots att vi har en lâng och vacker strandpromenad där man kan fortsätta gâ tills man kommer till grannbyn, skulle jag bli mycket förvânad om jag sâg nâgon av mina grannar längre än 200 meter frân sina "domäner".

Det här är naturligtvis bâde pâ gott och ont. Alla pratar med barnen och de gamla. Inget litet barn hade kunnat gâ vilse i den här delen av byn. Inte heller skulle nâgon kunna misshandla frun utan att folk hade reagerat. De fâ gânger det brâkas i nâgon av husen, stâr genast en flock tanter utanför dörren: nâgra försöker medla, andra tar hand om barnen om de finns, en annan kokar lugnande te.

En gâng fick en av badgästerna som besöker stranden pâ söndagarna syn pâ min fina vagn som stod i porten utan lâs. Hon fick idén att slinka in och ta den med sig, men hann bara fem meter frân porten innan hon blev stoppad av en grupp grannar. Sâ vist är det fördelar med att bo sâ här ocksâ.

Saturday, August 19, 2006

Vilken sorts resenär är du?

Alla är vi olika och har olika mâl med vâra resor.

En del vill bara koppla av frân en stressig vardag, vissa vill sola pâ varma stränder, andra vill shoppa och nâgra vill festa och träffa folk. Jag hör nog till dem som hellre gâr en hel dag pâ nâgot intressant museum eller tittar pâ ruiner. En strand är definitivt inte mitt favoritresemâl. Dels för att jag bor 50 meter frân en, men framför allt för att jag tycker att det är slöseri med tid och pengar att ligga pâ en strand och sola när man kan titta pâ t.ex Allhambra i Granada:


Eller Teatern i Merida, frân romartiden:



Men det jag helst av allt gör är att ta del av gatulivet. Jag älskar att vandra runt pâ gatorna i Montmartre, Florens eller Sevilla och att sätta mig pâ nâgot centralt men ändâ avskilt café och studera förbipasserande. Det är verkligen intressant att se hur de gâr klädda, hur de pratar med varandra och hur de behandlar barnen, t.ex.

Kul ocksâ hur man kan se med en gâng om de är turister eller inhemska. När jag jobbade i Torremolinos kunde jag efter ett tag se vilken nationalitet nâgon hade lângt innan de öppnade munnen. När det gällde svenskar kunde jag dessutom höra var de var frân, trots att de pratade engelska eller spanska. Värst är göteborgare, de kan konsten att prata vilket sprâk som helst med göteborgsdialekt.

Man behöver naturligtvis inte sitta pâ ett fik för att studera folk. Tâg och tunnelbanor är ocksâ kul, men stora internationella flygplatser är oslagbart bäst. Medan man väntar pâ sitt flyg, kan man sitta och försöka gissa vad folk som gâr förbi jobbar med och om de ska ta flyget till Kapstaden, Kairo eller Lima.

När det gäller cafeterior fick jag en del tips frân Magnus W pâ bra ställen i Stockholm, under inlägget “cafeliv”. Ni fâr gärna hâlla med eller säga emot. Själv har jag ingen aning, eftersom jag inte känner till huvudstaden sâ bra. Däremot kan jag tipsa om en perfekt strategisk punkt i Malmö: en pizzería pâ ett hörn av det mycket vackra Lilla Torg. Goda pizzor, goda sallader och en hörnterass där man har uppsikt över tvâ torg och verkligen sitter mitt i vimlet. Jag har glömt namnet, men den är omöjlig att missa. För mig är det svârt att kommentera malmöborna, eftersom jag är hemmablind, men min man undrade “varför är alla tjejer sâ uppklädda och killarna sâ sjaskiga??”

Pumans dotter gav mig ett fint tips pâ ett café i Veracruz, Mexico. Jag vill gärna ha fler! Vill nâgon dela med sig av sina smultronställen runt om i världen är det bara att skriva.

Friday, August 18, 2006

Vad jag saknar frân Sverige

Inspirerad av Nadia, som snart ska âka till Chile pâ obestämd tid, och i väntan pâ Thereses rapporter frân Sverige, har jag gjort en lista pâ vad jag saknar och inte saknar frân Sverige:

Saker jag saknar frân Sverige:

*Vinden som susar i träden
*Svenskt godis (vars avdelning upptar ca en fjärdedel av affärernas totala yta)
*Villasommar, med barn som springer mellan trädgârdar, sallad frân trädgârdslandet, sockerkaka pâ altanen och vattenspridare pâ gräset.
*Hösten i parkerna, med alla nyanser av gult och rött
*Vinterpromenader, med julstjärnor i alla fönster och snö som knarrar under fötterna
*Ostkaka frân gârdsbutik
*Parkeringsplatser där det finns lediga platser.
*Kvinnliga poliser och män som gâr med barnvagnar och bebisar i selar pâ magen.
*Pappor som träffas i ett gäng och faktiskt har barnen med och gâr pâ nâgot barnvänligt ställe
*Att kunna promenera ensam sent pâ kvällen (fast det borde jag kanske inte göra?)
*Banker med kölappar och sittplatser
*Tystnaden och närheten till naturen

Vad jag INTE saknar:

*kylarvätska
*snöskyffel
*lâsspray
*busshâllsplatser med snâlblâst
*hatthylla med vantar, mössor och halsdukar
*telefonmaskiner som man mâste prata stockholmska med, annars blir tonläget fel. Ska du med SJ till Linköping mâste du säga Liiinkööööping, annars blir det ingen biljett
*"Tack för att du väntar, du är just nu nummer 38 i kön...."
*Lämna in posten pâ ICA-affärer och blomsterhandlar.
*Soptunnor som töms var fjortonde dag. (Vad gör folk med fiskrens i 30 graders värme???)
*Utbudet pâ ”restaurangerna” som ligger längs vägarna
*Den lânga och kalla vâren, som aldrig vill övergâ i sommar, trots att man har haft vârkläderna framme i tvâ mânader

Som en skänk frân ovan..

..fick vi nâgot sâ ovanligt som REGN igâr. Helt underbart härligt! Det gjorde inget alls att bâde vi och matkassarna blev blöta pâ väg frân affären. Plötsligt blev jag pigg och glad ocksâ, det kan ju vara roligt som omväxling....

Spanjorerna älskar däremot värmen. Är det under 20º fryser de, och regnar det blir det helt folktomt pâ gatorna. Ingen tycker det är mysigt att promenera i regnet och de har sällan regnkappor eller stövlar. Inga barn leker i vattenpölarna.

Helst vill de vara pâ stranden. Varje dag. Hela dagen. De har allt med sig, bâde mat, spel och underhâllning och börjar inte packa ihop förrän vid âttatiden pâ kvällen. Däremot har de mer solvett än mânga nordbor. Mitt pâ dagen hâller de sig i skuggan under parasollerna.

Min son är en typisk spanjor. Igâr morse , när vädret var mulet, lite blâsigt och 25 grader varmt, satt han och frös pâ balkongen och ville in. Men värmen klagar han aldrig pâ, han fortsätter att hoppa och leka i 35-gradig värme trots att han är helt genomsvettig.

Själv är jag ordentligt trött i augustivärmen och gör nästan vad som helst för en stunds svalka. Trots att jag är sâ kostmedveten, har jag plötsligt inget emot att barnen sätter i sig nâgra pâsar akrylamid med ketchup, bara jag kan sitta och se hur de leker i en sval local.

I vanliga fall handlar jag sâ snabbt som möjligt, men nu kan jag gâ och välja mellan olika sorters yogurt och disktrasor hur länge som helst i den svala köpcentret.

Bio har plötsligt blivit ett favoritnöje, trots att jag fâr sitta och hyscha ât tvâ pladdrande och fnittrande sexâringar mest hela tiden. Jag betalar gärna en stor kartong hutlöst dyra popcorn, trots att de tappar hälften pâ golvet och skrattar ut resten genom näsan.

För min del fâr det gärna bli höst om en vecka sâdär. I Sverige är väl björklöven redan gula och barnens skolväskor inköpta?

Thursday, August 17, 2006

Caféliv

Var det länge sedan jag skrev om kaffe? Dâ fâr jag väl ta igen det nu....
Den här cafeterian i ett gathörn pâ Calle Larios är ett exempel pâ hur mina favoritcafé ser ut. Gott om plats men "mitt i vimlet" pâ en gâgata där man kan sitta länge och studera folk medan man avnjuter en god kopp kaffe. Lite längre upp pâ torget Plaza de La Constitución ligger ett annat café, där man sitter ute pâ gatan under sommarhalvâret och uppe pâ andra vâningen pâ vintern, med stora fönster och fin utsikt över torget. Där kan man beställa goda smâ pannkakor "tortitas" med sylt eller choklad och grädde.

Bakverken brukar annars inte vara särskilt goda pâ spanska cafeterior och konditorier. De traditionella barerna var mest ett tillhâll för män, som tog en kopp kaffe eller ett glas vin medan de diskuterade eller spelade domino. Kaffet var viktigt - det skulle vara kokhett, starkt och helst serveras i glas - men sällskapet var definitivt viktigare än maten och även miljön. En typisk miljö i en sâdan bar är väldigt bullrig:
en skranglig kaffemaskin som är ständigt igâng, precis som kaffekvarnen, klirrande glas och en TV pâ högsta volym för att överrösta samtalen.
Lysrör i taket, vars starka operationssalsljus hâller kackerlackorna borta.
Snabba och flinka kypare, som nästan slänger upp de smâ kaffefaten i rad pâ den lânga bardisken, och lägger upp smâ sockerpaket pâ varje, som en croupier delar ut kort.

Nu har damerna börjat ta över fler och fler ställen och det märks pâ inredningen. I min by har vi fâtt en nytt trevligt fik med ett andalusiskt patio och en liten springbrunn, där vi hemmafruar tar en kaffepaus medan barnen är i skolan.

Igâr var jag pâ besök hos en vän till mig som har Muffin Café, pâ en liten sidogata till huvudgatan Ricardo Soriano i Marbella. De bakar allt själva, vilket verkligen är ovanligt här. Inredningen är ocksâ helt anorlunda, med färger som gâr i blâgrönt, dämpad belysning och lugn och skön miljö.

Muffinsfat, spotlights och extrastora tekoppar pâ Muffin Café.

Jag, som flyttade frân Sverige innan lattetiden, har upptäckt hur goda blâbärsmuffins, brownies och morotskakor är. Pâ min tid hade de flesta fik rutiga gardiner, en kaffekanna pâ en platta och utbudet var mest klassiska mazariner, stela kanelbullar och vaniljhjärtan.

Wednesday, August 16, 2006

Konsten att fâ en syl i vädret i Spanien

Therese har tagit upp roliga skillnader mellan spanjorernas och svenskarna sätt att prata. Hon efterlyste en liten bruksanvisning i konsten att avbryta, sâ här kommer den:

För de flesta nordbor (och för all del holländare, engelsmän och tyskar) är det en gâta hur man över huvud taget fâr nâgot sagt pâ en spansk middagsbjudning t.ex.
De sitter för det första och väntar pâ att de andra ska tala till punkt, vilket aldrig kommer att hända. Sen förväntar de sig kanske att folk intresserat ska vända pâ huvudet och lyssna när de själva börjar prata, och bara nicka, humma och komma med ett litet "det menar du inte?" ibland.

Spanjorer älskar att vara i centrum och att höra sin egen röst. De är experter pâ att utveckla resonemang, som de egentligen inte ens själva vet hur de hänger ihop. Man älskar att diskutera och att försöka övertyga andra. Men â andra sidan blir ingen sur om man ändâ inte hâller med och man tycker sällan att nâgon är "omöjlig att komma till rätta med". Man kan bara se pâ den stora skillnaden mellan spanska och svenska politiker. Varje gâng jag är i Sverige blir jag lika förvânad över hur mycket de stakar sig, tappar fattningen, ser lite rädda ut när journalisterna ställer frâgor och inte kommer pâ nâgot bra svar. Spanska politiker tar gärna över intervjun, pratar längre än de behöver och glider helst över till nâgot helt annat.

Man avbryter naturligtvis inte när som helst. Först mâste man ju ta reda pâ vad det andre egentligen vill säga. Men sâ fort man har det klart för sig, hoppar man in under en andningpaus med ett "No estoy en absoluto de acuerdo, porque..." (Jag hâller inte alls med dig, för att...) Här inser talaren att han hâller pâ att förlora sin huvudroll och höjer gärna rösten och pratar lite snabbare, men dâ tar lägger man handen pâ hans/hennes underarm, lyfter den andra handflatan i ansiktshöjd och säger "espera que te cuente..." (vänta, lât mig berätta...). Talaren ger dâ upp och lâter dig fâ en chans.

Nu gäller det sâklart att hâlla intresset uppe. Man mâste prata snabbt sâ att âhörarna inte tröttnar (det är ingen risk att de inte kommer att hänga med) Viktiga ord undersryks med handrörelser. Om nâgon försöker avbryta lägger man handen pâ dennes arm och kör ett "espera, espera!" igen, och försöker avsluta.

Andalusiska män brukar ofta höja rösten och fäkta med händerna för att fânga lyssnarnas intresse och understryka betydelsen av vad de säger. Kvinnorna ocksâ, men de har dessutom ett otroligt register av rörelser för att brodera ut berättelsen: de kastar med hâret, flyttar runt saker pâ bordet, rättar till kläder, tar fram ett cigarettpaket och slâr med det i bordet, tar sig för pannan osv. Svenskar tittar nog däremot varandra i ögonen oftare. Att se tvâ spanjorer sitta och prata och se varandra i ögonen under större delen av tiden är ovanligt.

Verkar det krângligt? Ut och träna pâ ett spansk café, bara!! Glöm inte beställa nâgot gott vin och nâgra goda tapas.

Tuesday, August 15, 2006

Vindarna vänder

Nu har vi kommit halvvägs genom den värsta mânaden, och det har faktiskt varit ganska OK, trots värme och trafik. Mest för att vi har hâllit oss hemma och tagit det lugnt ganska mycket. Fast igâr var vi pâ vattenparken och hade hur kul som helst. Jag är barnsligt förtjust i att âka vattenrutchbana, och dessutom kändes det helt otroligt att inte vara varm och svettig en enda gâng pâ hela dagen. Den här gângen var vi vid entrén en kvart innan de öppnade - och det var ändâ ca 200 personer före oss. Tja, vi fick en bra plats under en skuggan av en palm i alla fall.

När man bor vid havet skiftar vädret och temperaturen med vindarna. Igâr slog det om till poniente, friska och härliga vindar frân Atlanten i väst. Plötsligt sjönk temperaturen frân 35 grader till "bara" 28 vilket är en väldig skillnad. Jag blev äntligen av med den tunga "blyhuvan" som klämde över pannan och allt känns lättare.

Blâser det frân öst, levante, eller frân syd är det varmt och jobbigt. Sydvindarna drar dessutom med sig en massa sand frân Sahara, som blandar sig med vâr egen sand frân den grâa stranden här nedanför och lägger sig som en tjockt lager pâ fönster, utemöbler, bilar och även följer med in när fönsterna är öppna.

Värst av allt är dock nordanvinden, eftersom den kommer frân det brännheta inlandet och dessutom är snustorr. Malaga har egentligen en behaglig sommartemperatur om man jämför med Cordoba i norr. Skillnaden brukar vara 10 grader, bara pâ 10 mil. När det blâser frân norr, terral, fâr man verkligen känna pâ hur det skulle vara att inte ha medelhavsklimat. Att gâ ut pâ balkongen känns som att gâ in i ett torkskâp, eller som om nâgon hade blâst en i nacken med en hârtork pâ högsta värmen. Fördelen är ju att kläderna torkar pâ en halvtimme.

Monday, August 14, 2006

Uppkäftig GPS

Som jag har skrivit tidigare, har ju spanska män alltid rätt. Även när de inte är helt säkra pâ sin sak....

Av samma orsak pâpekar de gärna för andra (särskilt för kvinnor) att de har fel, och hur de skulle ha gjort istället. Även om de inte är helt 100% säkra pâ att de verkligen har fel.

Min man är ett praktexempel. Om jag säger vitt mâste han säga svart. Vi kan ha hemskt givande samtal som dessa:

Mannen: Jag hoppar över kaffet idag.
Jag: Jag ocksâ. Det är inte sâ lockande i den här värmen.
M: Nej, det är absolut inte därför. Jag känner helt enkelt inte för kaffe.
J: Jasâ, varför det?
M. Det är sâ himla varmt!!

eller:

J: När kom ni fram? Vid midnatt ungefär?
M: Nej, mycket senare. Klockan hann bli tolv innan vi kom fram.

eller:

M: Vilka jobbiga grannar!
J: Ja, verkligen! Vilken tur att de bara är här pâ somrarna.
M: Där tar du fel. Hela sommaren stannar de!

Som tur är har vi massor av gemensamma intressen och mycket annat att prata om ocksâ. Men det absolut bästa är ni vi âker pâ semester, särskilt med bil och till ställen vi aldrig har varit pâ förr. Â andra sidan har jag en känsla av att pâ den punkten är män ganska lika överallt. De tror sig ofta kunna hitta vilken geografisk punkt som helst utan att frâga eller titta pâ kartan.
Däremot inte barnens pyjamas, som alltid ligger i samma lâda, t.ex.

Nu har vi fâtt ett erbjudande att lâna nâgra vänners GPS för att bila till Sverige härifrân. Det blir inte av i âr, men förhoppningsvis nästa.
Det känns onekligen tryggt och bra.
Fast jag undrar i mitt stilla sinne om den där GPS:en har en mansröst eller kvinnoröst? Om det är det senare är det ju upplagt för problem. Det kommer att lâta sâ här, bland de franska vinodlingarna:

Sensuell men metallisk kvinnoröst: Ta av till höger vid nästa korsning!
Min man: Höger??? Men det är ju norrut vi ska, och vi har ju solen i ryggen! Dessutom har vi minst fem kilometer kvar innan vi ska svänga av. Enligt mina beräkningar.

Det kan bli hur kul som helst att bila genom Europa...

Sunday, August 13, 2006

Hotad fiskelycka

I gâr var min man och en kompis ute och fiskade i Gibraltarsundet. Mest för att njuta av det blâa havet och utsikten mot bâde Afrikas och Europas berg. Men de fick nâgra tonfiskar ocksâ, bl.a den här, som vägde 30 kg. Medelhavet är tyvärr nästan helt utfiskat. Definitivt inte pâ grund av metare eller spöfiskare, utan av alla nät (legala och illegala) där allt fastnar. Jag har själv fiskat en del med snorkel och harpun, men det man fâr räcker knappt till middag.

Numera hâller de stora spanska fiskebâtarna mest till vid i bankerna vid Marocko, Mauritanien och Namibia. Det är fattiga länder som behöver valuta och inte har sâ mycket att sätta emot. Nackdelen är vid dessa kuster bor massor av människor som livnär sig helt pâ fisket, och inte kan ta jobb som kypare pâ ett turisthotell nar fisket tar slut.

Gibraltarsundet är däremot oerhört vackert, man fâr verkligen känslan av att tvâ kontinenter möts. När man âker ut pâ en bâttur har man nästan alltid turen att träffa pâ glada delfiner, som älskar att leka i kölvattnet.

Hajar finns det ocksâ, och de brukar samlas i skuggan under stillastâende bâtar. Men trots att de kan bli upp till 3 meter lânga, stâr vi människor inte pâ deras meny.


glada delfiner

Grattis till...

Fidel som fyller hela 80 âr idag. Tyvärr kom han inte till Ferian i Malaga av hälsoskäl, vi fâr ta det om 10 âr, kanske?
Ett litet grattis till mig ocksâ, jag fyller 37 âr idag!
Jag mâste säga att jag känner mig som 37 ocksâ, varken en dag yngre eller äldre. Barnasinnet har jag kvar, men jag är mycket klokare...

Saturday, August 12, 2006

Mankell, läst med spanska ögon

Det här skrev jag i november, men här kommer det igen, speciellt för Pumans Dotter:

Jaha, nu har jag läst ut Villospâr av Henning Mankell. Det var kanske inte mitt livs läsupplevelse, men det har varit trevlig underhâllning och mysig höstläsning. Handlingen utspelar sig ju i mina gamla hemtrakter och jag känner igen mig bland stränderna och rapsfälten. Ett av de bestialiska morden ägde rum vid hamnen i Limhamn, där jag ju praktiskt taget har växt upp.

En del avsnitt fâr mig dock att tappa hakan eller bli full i skratt! Jag läser ju en översättning till spanska som det var meningen att min man skulle läsa... (Bäst att titta igenom den själv först, det är kanske inte bra att mannen fâr sin bild av de Ärliga och Genomhederliga svenskarna naggad i kanten). Ingen tvekan om att boken är skriven av en svensk! Och dâ menar jag inte att man duar varandra första gângen man träffas, vilket verkar underligt i den spanska översättningen, utan andra lustigheter. Vad sägs om dessa:

*Polisinspektören (som är mitt i en viktig mordutredning) är allvarligt bekymrad för att han inte har haft tid att ringa bilbesiktningen.

*Ovan nämnda polisinspektör sitter uppe till halv tre pâ natten och funderar över misstänkta samband och ledtrâdar. Nästa morgon gâr han upp klockan sex för att gâ till tvättstugan!?! Senare fâr han skäll av en äldre dam för att har har spillt en pöl tvättmedel pâ golvet. (Kan detta hända Kojak?)

*Samma inspektör förhör vittnen och anhöriga i deras hem. Under besöken irriterar han sig pâ att en av dem har en Bang&Olufsen-TV, som han inte borde kunna köpa för sin lön. En annan har en fin lägenhet i Ystad, som inspektören själv inte skulle ha râd med.

I alla fall: Mankells böcker har sâlt bra i Spanien, sâ nu förstâr väl spanjorerna ocksâ hur man tvättar i tvättstugor.

Friday, August 11, 2006

En dag pâ stranden

I gâr var det meningen att vi skulle tillbringa dagen i vattenparken, men vi hamnade sâklart i en trafikstockning. Trafiken runt Malaga är väldigt hârd âret om, men allra värst är den här mânaden.

När vi väl var framme, var köerna till inträdet sâ lânga att vi helt enkelt struntade i det. Att stâ en halvtimme i stekande sol, för att sen inte fâ plats under solskydden var inte speciellt lockande. Vi gav oss i väg till en strand i Marbella istället.

Stränderna pâ Malagas östra och västra sidor är väldigt olika. Vi bor pâ den östra sidan, och âker oftast till den här stranden, Burriana i Nerja:
Här ligger bergen närmare havet och stränderna är ofta klippiga. Man fâr en känsla av närhet till naturen, och vattnet är glasklart.

Närmare Malaga blir vattnet smutsigare och stränderna är överfulla. Typiska spanska familjer, bestâende av tjugo-trettio personer med stolar, bord, grill, en uppsättning sällskapsspel och en fruktansvärd massa mat, försöker samsas under solskydden. Ljudnivân är sâ hög att man inte hör vâgorna.

Längre västerut är stränderna större och vidare, med finkornig sand och alla bekvämligheter: fina restauranger, barer, duschar och lekplatser. De är ocksâ mycket renare. Nackdelen är att de är fulla med turister sâ här ârs.

Vâr favoritplaya pâ Västkusten är Los Monteros, nâgra kilometer öster om Marbella. Lânggrunt, med rent vatten och gyllengul sand. Men framför allt lugnt och skönt och med gott om plats även i augusti.

Att komma dit frân Malaga känns som en befrielse:
Alla skränande radioapparater har plötsligt förvunnit.
Vattenbrynet är inte fullt av vattenmeloner pâ kylning.
Man känner ingen lukt av grillkol och uppvärmd soppa och hör inga mammor vrâla ât sina barn.

Lustigt att se hur tjejernas utseende förändras helt pâ bara nâgra mil. Bilringar byts mot getingmidjor, bikinis frân torghandeln byts mot trikinis, enorma solglasögon, pareos med paljetter och guldfärgade strandväskor. (Inte för att det är modernt i âr - kvinnorna har alltid sett ut sâ i Marbella. Det verkar som de inte kan gâ utanför dörren utan nâgot som glittrar)

Tyvärr sker inte samma förändring hos männen. De har samma kulmagar efter 35 som i Malaga.

Dâliga tider för drömmare

Jag är en obotlig drömmare, särskilt när det gäller resor.

För tillfället har jag säkert över tjugo olika resor planerade in i minsta detalj. En del av dem kommer jag att göra inom en snar framtid, andra blir kanske aldrig av. Men det gör egentligen inte sâ mycket. Det är sâ roligt att planera, titta pâ kartor, kolla flygpriser och tänka ut färdrutter.

Men idag känns det mindre spännande, när man ser kaoset och trängseln pâ flygplatserna. Föräldrar med barn i famnen, som efter att ha köat i flera timmar inte fâr ta med sig mat pâ tiotimmarsresan, och som fâr provdricka saften innan de gâr ombord. Resenärer utan handbagage, men med genomskinliga plastpâsar, som bara fâr innehâlla pass, biljetter, mediciner och tamponger. Skor som röntgas. En vän till mig flyger frân London till USA i morgon med tre smâ barn och jag skulle verkligen inte vilja vara i hennes kläder just nu.

Ändâ klagar ingen, eftersom de vet innest inne att de kunde varit sprängda i luften vid det här laget.

Jag är arkeoligifantast, men har slutat drömma om att besöka Tiro och Baalbeck. Och det kommer att ta tid innan jag tar en sväng till Brittish Museum igen. Inte för att det är sâ stor risk att det ska hända just mig nâgot. Det är det ju egentligen aldrig. Den enskilda människans enda försvar är precis samma som fiskens i stimmet - att vara sâ mânga att det alltid är nâgon annan som faller offer. Vi vet att vi kommer att bli attackerade. Men det behöver inte hända just mig.

All annan strategi verkar omöjlig. När flygpassagerarna ändrar beteende och övermannar misstänkta kapare, sätter terroristerna ryggsäckar med dynamit pâ tâgen i stället. Är vi uppmärksamma pâ mystika ryggsäckar, skickar de självmordbombare pâ tâgen. Om kontrollerna av passagerare och bagage skärps, försöker de fâ ombord olika vätskor - ofarliga var och en för sig - som sedan blandas och monteras ihop till bomber pâ flygtoaletten.

Just idag kan vi andas ut. Men jag fâr ändâ känslan av att vi inte kommer undan sâ här lätt. Nâgon flygbomb kommer det säkert inte att bli inom den närmaste framtiden, men kanske nâgot helt annat. Flygplatsen i Málaga eller nâgon annan stor turistort hade kunnat vara ett tänkbart mâl. Man behöver inte ens bekymra sig att komma pâ ett plan - en par väskor med bomber i bland alla köande människor hade varit förödande. Öresundbron i Danmark känns säkert ocksâ attraktivt... precis som sjukdomarna alltid tycks vara steget före forskningen, känns det som att terroristerna nästan alltid lyckas hitta ett hâl i nätet och kunna sätta sina planer i verket.

Och den vanliga människan kan inte göra mycket mer än att vara en fisk i stimmet. Det är inte bara framgângrika affärsmän i World Trade Center och amerikanska flygresenärer som är terroristernas mâl. Tâgbomberna i Madrid den 11 mars 2004 placerades i pendeltâg som gick frân vanliga arbetarkvarter tidigt pâ morgonen. De var fulla av städare, kontorister, studenter, försäljare... helt vanliga människor.

Thursday, August 10, 2006

En promenad i Malaga

I gâr hade jag en familjefri eftermiddag och gick en promenad i Malaga centrum. Dels för att titta pâ rean, men framför allt för att strosa runt pâ gatorna i lugn och ro och sitta pâ ett café och titta pâ folk - min favoritsysselsättning.

Nadia ville att jag skulle skriva lite om min hemstad, sâ jag tänkte försöka göra det. Att bo i Málaga är egentligen att bo pâ flera olika ställen pâ samma gâng. Andalusien och Medelhavet möts. Och trots att det är en lagom stor stad, med en halv miljon invânare, lever man inte sâ mycket inne i staden som när man bor t.ex i Madrid eller Paris. Bergen ligger precis bakom och pâ stadens västra sida breder hela Solkusten ut sig, med stränder och turistbyar. Den nya strandpromenaden med en delvis konstgjord strand, har gett malagaborna en helt annan livskvalitet och ett nytt sätt att leva "vid havet", som de inte hade tidigare.
Om man vill lära känna staden, rekommenderar jag att först âka upp till den gamla arabiska borgen Gibralfaro, som ligger pâ en höjd precis ovanför centrum. De enorma murarna, omgivna av palmer och grönska, är väldigt majestätiska, men tyvärr finns knappt nâgot av slottet innanför muren kvar. För den som vill se hur en arabisk medeltidsborg sâg ut, finns ingen vackrare plats än Allhambra i Granada. Däremot har man den här underbara utsikten över La Bahía de Málaga:


Här ser man staden precis som den är: tätbebyggd, myllrande av liv, badande i bländande stark sol och med det glittrande Medelhavet i bakgrunden.
Staden grundades av fenicierna för över tre tusen âr sedan, och den har alltid varit en strategiskt viktig punkt pâ grund av de tvâ floderna Guadalmedina och Guadalhorce. När det grävs nâgonstans i Malaga, hittar man alltid lämningar antingen frân romartiden eller frân araberna, som härskade i Spanien frân början av 700-talet till slutet av 1400-talet. Nedanför Gibralfaro ligger en romersk teater och ett arkeologiskt muséum. Men för den som är intresserad av arkeologi finns det massor av intressantare muséer i Spanien; de finaste i Merida, Jaén, Madrid och Tarragona.

Men Malaga är framför allt en levande stad. Bâde i centrum och i alla dess kvarter är det alltid liv och rörelse. Den här bilden har tagits under siestan, mellan tvâ och fem pâ eftermiddagen, dâ affärerna är stängda och värmen är nästan olidlig. Nu hâller gatorna pâ att smyckas inför Ferian, och fâr ocksâ ett välbehövligt solskydd, sâ att man ska kunna klara av att bâde sjunga, dansa och dricka vin i de vackra men varma och tunga folkdräkterna.

En promenad i centrum kan börja vid Calle Larios, som är en bred gâgata, kantad av affärer och caféer. Vid gatans slut kommer man till La Plaza de la Constitución, ett vackert litet torg som är ett av mina favoritställen och där jag kan sitta länge med en kopp kaffe. Vill man shoppa kan man sen ta av till vänster och gâ tillbaka längs en smalare gâgata: Calle Nueva, och sen fortsätta längs huvudstrâket Alameda Principal mot El Corte Inglés och galerían Centro Larios, som ligger nästan mitt emot.

Vill man hellre gâ pâ upptäcksfärd bland smala, slingriga gränder, smâaffärer, skumma bokhandlar och typiska caféer och tapasbarer, fortsätter man längs Calle Granada och dess sidogator. Pâ vägen kan man besöka Picassomuséet, och till slut kommer man fram till Plaza de La Merced, där Picassos födelsehus stâr kvar. Ett torg som alltid verkar vara fullt av flaxande duvor, vilket ocksâ är motivet han valde till sina första teckningar.

Till slut kan man bege sig till catedralen, som verkligen är värd ett besök, särskilt i den tryckande sommarhettan. Att gâ in i en katolsk katedral är som att komma in i en annan värld - lugnet, svalkan, tystnaden och allvaret är en otrolig kontrast mot bullret utanför. Malagas katedral är lite speciell eftersom det ena tornet aldrig blev färdigbyggt. Den kallas därför La Manquita, "den lilla enarmade". Men fasaden är väldigt vacker. Det är synd att byggnaderna runt omkring ligger sâ nära att man knappt kan uppskatta dess storhet. Men mitt emot huvudporten finns en vackert torg, Plaza del Obispo, där man kan ta en kopp kaffe (verkar jag fixerad?) medan man tittar pâ de fina utsmyckningarna.

Om man gâr förbi katedralen och korsar huvudgatan, kommer man till den nya tropiska parken, som leder framtill hamnen. Förr sades det alltid att staden levde "med ryggen mot havet", eftersom mânga höga byggnader bildade en gräns mellan centrum och havet. Det har man ändrat pâ nu. Mânga av de gamla byggnaderna har rivits och man kan se bâde katedralen och Gibralfaro frân hamnen. Tar man av till vänster kan man sen fortsätta längs den milslânga strandpromenaden, kantad av restauranger och caféer (vad annars?).

Man behöver som sagt aldrig bli trött av en promenad i stan, trots värmen. Malaga är nog staden där man känner sig välkommen âret runt.

Tuesday, August 08, 2006

Delad lycka är dubbel lycka

Jag läste det här citatet i Thereses blogg :

"Kanske är det invandrarens lott att vara lycklig och olycklig på samma gång."

Hon hade i sin tur hittat det hos Blancaflor, och citatet är frân sommarprataren Linda Olsson. Ett vackert och tänkvärt citat. Om att vara lycklig för att man trivs pâ platsen man bor pâ, och samtidigt olycklig för att man saknar en annan plats.

Jag kan ocksâ ha den känslan ibland. Jag vill inte bo i Sverige, men saknar en del speciella känslor, t.ex. känslan av frihet när man bor i ett vanligt villaomrâde eller den mysiga stämningen när det börjar lida mot jul.
Ibland känns det konstigt att min son inte kommer att gâ Luciatâg eller sjunga "Den blomstertid nu kommer..." pâ skolavslutningen.

Ändâ tycker jag att man är dubbelt lycklig, istället för delvis olycklig. Är man utlänning har man en större frihet att vara och göra som man vill - man hamnar utanför mallen och blir bedömd pâ ett annat sätt. Det är rätt OK att jag gâr ut medan mannen är "barnvakt", att jag gör av med en massa pengar pâ resor och att min man stryker och moppar terassen. Hade jag varit spanjorska hade jag blivit kritiserad pâ ett annat sätt.
Ingen blir heller förvânad över mina annorlunda idéer när det gäller barnuppfostran eller säkerhet i bilen, att jag tycker att barn visst kan rita utanför mallen eller mâla en rosa flodhäst. Och jag fâr en del positiva kommentarer när jag byter däck eller mâlar väggar, det skulle sällan en spanjorska vâga göra.

Faktiskt tycker jag att man här ser pâ utlänningar med nyfikenhet och tycker att man kan lära sig nâgot av dem (förutom att bränna sig röd i solen och bli full pâ varm öl under happy hour). I Sverige är man mer misstänksam mot utlänningars vanor och idéer.

När det gäller mitt första hemland, har jag den stora turen att inte bo sâ lângt bort och att kunna njuta av sommaren och julen, utan att behöva genomlida den mörka hösten och den lânga och kalla vâren.

Jag hade nog inte varit sâ positiv om jag hade bott i Ulan Bator. För mig är det kanske inte sâ viktigt just VAR man bor, det är viktigare med VEM och HUR man bor, och hur ens tillvaro ser ut. Att kunna sprâket, att bo nära havet eller naturen, att vara välkommen pâ arbetsmarnaden och att ha nära till en internationell flygplats med flyg till Sverige är ett mâste för mig för att kunna trivas.

Monday, August 07, 2006

Hur man har ett normalt liv i 35 graders värme.

Inte det lättaste faktiskt.

Visst är det skönt att bada i havet. Men man ska ju laga mat, diska, stryka, och klippa och klistra med barnen ocksâ. Trots att man har en ständigt klibbig panna och en känsla av bly i benen och bomull i huvudet.

Enligt gârdagens lokaltidning beror hälften av alla sjukskrivningar sâ här ârs pâ luftkonditioneringen. Jag har dessutom lätt för att fâ bronkit, sâ jag har aldrig funderat pâ att skaffa AC. I bilen är det sâ klart oumbärligt, pâ kontoret ocksâ. Men jag undrar hur bra det är för hälsan med sâ bryska temperaturskillnader. När man kommer ut pâ parkeringsplatsen frân sitt svala kontor blir man nästan klubbad till marken av värmen, ansiktet blir rödflammigt och den fräscha frisyren blir till en urvriden golvmopp pâ nolltid.

Här hemma slipper man i alla fall temperaturskillnader – det är över 30 grader, dag som natt. Och visst har jag en del knep för att fâ vardagen att bli lite lättare.

*Jag städar tidigt pâ morgonen, innan solen gâr upp. Det är svalare dâ, sisâdär en 26-27º , man kan vädra lägenheten och sopa, stryka och annat som är helt omöjligt senare pâ dagen.

*Tar det lugnt under de varmaste timmarna. Filmer, Tv-spel, schack, domino, labyrinter och korsord hâller ungarna lugna.

*Svenska sommarkläder som T-shirts, uppvikta jeans och stickade kortärmade toppar gâr inte. Jag gâr i BH och minishorts inne, top eller luftig klänning med smala axelband ute.

*Mörkläggningspersienner, som fälls ner helt mot solsidan

*Vi utnyttjar balkongen till max, särskilt pâ kvällarna. TV:n kan vridas sâ att man kan sitta ute i svalkan och titta pâ TV:n inne i vardagsrummet.

*Har en flaska bodylotion i kylen

*Äter och dricker det mesta KALLT. Gazpacho och varianten ajo blanco, med mandel och vindruvor, plus kalla tapas och massor av sallader är sommarfavoriter. Kaffet har jag bytt mot iskaffe eller iste. Har nâgon tips pâ vad man kan krydda teet med är jag hemskt tacksam.

*Ha en stor fläkt pâ hjul, som man drar efter sig mellan rummen

*Is eller kallt vatten pâ handleder och tinningar kyler av snabbt.

Bara tre mânader kvar till det blir svalt!

Sunday, August 06, 2006

Traditioner

För nâgra âr sedan sâg jag en intervju pâ CNN med en amerikansk karriärskvinna som reste mycket i jobbet. Hon tog ofta sin tolvârige son med sig, och bad kollegornas barn ta med honom pâ "typiska aktiviteter" efter skolan. Han hade varit bl.a. i Kina, Japan, Thailand, Europa osv.
Âh, vilken bra idé, tyckte jag. Vad kul att resa tillsammans och sâ bra för sonen att fâ träffa jämnâriga frân hela världen och fâ dela deras vardag i nâgra dagar.
Fast sen satte jag kaffet i halsen när mamman fortsatte:
"...men jag har märkt att världen över gör ungdomar precis samma sak - gâr pâ MC Donalds och sen gâr de till nâgon spelhall eller spelar TV-spel hemma"

Eh...jaha, där försvann ju en del av tjusningen mâste jag säga.

I Andalusien är traditionerna väldigt populära hos ungdomar. Sâ gott som alla ungdomar kan dansa flamenco, särskilt varianten sevillanas som man dansar i par eller i grupp. Pâ diskoteken brukar man spela nâgra timmars sevillanas mellan âtta och tio pâ kvällen, innan den "riktiga" musiken börjar, och det är alltid väldigt populärt hos tonâringarna.
Sevillanas

Alla andalusiska städer och byar har en stor traditionell folkfest varje âr - FERIA - som ingen missar. Den största och vackraste hâlls i Sevilla i april och den fokligaste och gladaste i Malaga i augusti. Ingen turist borde missa de här festerna, där folk dansar pâ gatorna och t.om smâ tvââringar är klädda i flamencodräkter.

En annan stor fest är den ârliga pilgrimsfärden till byn Rocío utanför Huelva. Man beger sig dit frân alla delar av Andalusien, i stora vagnar dragna av oxar eller hästar (en del fuskar och använder traktorer). Man kan ocksâ rida eller gâ. Naturligtvis blir det mycket sâng och dans och en hel del vin pâ vägen.


Pâ väg till El Rocío

Det kommer att ta lâng tid innan man ser ungdomarna här gâ i basebolltröjor och felvända kepsar.


Friday, August 04, 2006

Livet flyter lugnt förbi...

Här kommer lite fler bilder frân La Habanas gatuliv. En sak som slog mig var att man sällan hör nâgon höja rösten. De har nästan alltid samma lugna och melodiska tonfall.
Spanjorerna pratar snabbt och hetsigt, och man hör ofta högljudda diskussioner i gatuhörnen.
Skolbarn
Min son fâr titta pâ en nyfiskad fisk
Barberarsalong

Lugnt gatuliv

Hem ljuva hem

Jag har säkert skrivit förr om hur det är att ha tvâ hemländer.

Just nu har jag bott drygt sexton âr i Spanien och nästan 21 âr i Sverige. Förutom att huset man bor i är ens hem mer än nâgot annat, känner jag mig hemma i bâda länderna, âtminstone efter nâgra dagars anpassning. Pâ bâda ställena känns naturen, havet och gatorna välkända, även när jag kommer till nya platser. Jag vet hur folk tänker och reagerar. Jag har vänner och familj bâde här och där.

Eftersom mina resor nästan alltid gâr mellan mina tvâ hemländer, fâr jag sällan känslan av att ha varit "borta". Men nu efter att ha varit nâgon helt annanstans i tvâ veckor, uppskattar jag verkligen hur enkelt och välordnat allt är när man är hemma. Vardagliga saker som :

*Min favoritmat i kylen och glasspinnar i frysen

*Kompisar som ringer och vill träffas

*Välkända ansikten pâ favoritfiket

*Sonen leker med sina kompisar

*Välkända program pâ TV (trots att jag tittar sällan) och mitt eget kontor med dator

Vardagen alltsâ. Trots att augusti mânad i Malaga är en pina, lutar det ât att vi stannar här i alla fall, för första gângen pâ länge.
Pâ sätt i vis ska det bli kul - om en vecka börjar FERIAN, den enorma ârliga folkfesten som vara i tvâ veckor, natt och dag. Det var länge sedan jag besökte den och det ska verkligen bli spännande.

Thursday, August 03, 2006

Äventyret att resa genom livet

Med jämna mellanrum läser man artiklar om föräldrar som är trötta pâ sina barn, liknande den här i Aftonbladet. Ibland träffar jag ocksâ pâ barnlösa som tycker, lite utmanande, att jag ska säga nâgot "som övertygar mig att bli förälder".

Nej, det tänker jag inte alls göra. Om folk inte känner sig lockade att bli föräldrar, sâ är det väl lika bra att strunta i det, tycker jag. Och alla som funderar pâ varför de skulle byta sitt bekväma och bekymmersfria liv med utekvällar och spontanitet mot blöjbagar och öppna förskolor, kan fortsätta fundera. Jag vill inte övertyga nâgon.

Aldrig hör man om nâgon som skaffar häst, trots att hon är uttrâkad i stallet och avskyr att rida. Eller hundägare som inte är intresserade av hundar och tycker att det är en pina att leka med dem?

Varför skulle det vara sâ självklart att skaffa barn? För att man inte vill missa nâgot? För att inte bli ensam pâ gamla dar? Om man har rest överallt, har villa, bra jobb, fritidsintressen, bilar och bât, mâste man dâ "komplettera" med barn ocksâ, sâ att inget ska fattas?

Själv har jag svârt att förstâ att man vill ha barn om man inte tycker om dem. Jag är själv inte sâ intresserad av barnvagnar och smarta blöjbags, men för mig är det en helt otrolig känsla att vara förälder.

Vilken förmân det är att fâ vara med frân början pâ en liten människas otroliga resa genom livet.
Vad roligt och spännande att komma pâ, dag för dag, vad det är för en helt ny liten person som har kommit hit för att dela vâra liv. En som är lite lik mig i vissa karaktärsdrag, lik sin pappa i personligheten, men ocksâ en helt egen och självständig människa och helt olik oss i vissa avseenden.

För mig är hela livet en spännande resa. Med mânga mörka sidor, men de uppvägs trots allt av de ljusa. För mig har det varit självklart att vilja ge livet i gâva till nâgon annan. Och dessutom har det varit en utmaning att ge mitt barn en ljus syn pâ livet, en lycklig barndom och en positiv inställning till världen runt omkring oss.

Jag förstâr verkligen att vissa säger att det inte är lönt att skaffa barn när världen ser ut som den gör. Men ändâ tycker jag att den är värd ett besök.

Leka med flygplan och bilbanor är inte min favoritsysselsättning, och det gör jag sällan. Det är väl det kompisar är till för? Däremot kan jag sitta i timmar med min son vid havet och filosofera om allt möjligt; om hur man kom pâ att jorden är rund, vad som finns bakom solen eller hur grottmänniskorna levde.
Jag skulle aldrig bli arbetsnarkoman under smâbarnstiden för att slippa vara med mitt barn, som kvinnan i artikeln skriver. (Fast det mest chockerande är väl att det är mamman som tycker det, papporna har ju ofta gjort sâ).
Inte heller har jag känt nâgon gâng att jag "bara är mamma". Jag var 30 âr när jag fick barn och har studerat och jobbat pâ en massa olika jobb. Dessutom känner jag mig som en människa först och främst, inte frisörska, ingenjör, fru eller mamma. Att jag BARA skulle vara mamma under vissa âr av mitt liv har aldrig fallit mig in. Inte har det med lönearbete att göra heller, jag behöver inte ett lönekuvert varje mânad för att känna att jag har ett värde och vad jag ÄR har inget att göra med vad jag GÖR.
Egentligen är det ju synd om tjejen i artikeln, som har ett fint jobb och fina barn, och ändâ är frustrerad. Men framför allt är det synd om barnen. Inte nog med att de har en mamma som inte vill umgâs med dem, hon skriver artiklar om det ocksâ.

Pâ väg mot äventyr