Saturday, March 31, 2007

Rör inte min Cristo!

För en troende katolik är ju det här med bilder och figurer av olika helgon, Jungru Maria och Kristus väldigt viktigt.

Ett exempel: när jag jobbade pâ ett alarmföretag fick vi massor av smâ reklamgâvor av vâra kunder varje âr. Kalendrar, pennställ, skrivbordunderlägg osv. Av en konditor fick jag tvâ kalendrar (jag kunde väl ha fâtt en târta istället...?); en med käcka tjejer i toppless och en med olika troner frân pâskfirandet. Omslaget pryddes av Jesus ansikte i närbild, med törnkrona och blodet rinnande ner för kinderna.

Tjejerna blev jag av med ganska snabbt - en av vakterna skulle sätta upp dem i sitt garage. Men Jesus lâg och skräpade ganska länge, sâ till slut rullade jag ihop kalandern och slängde den i papperskorgen.

En stund senare kommer vakten in och börjar beklaga sig över alla bilder och kalendrar pâ Jesus och Jungfru Maria han har hemma.

-Jag fâr en massa varje âr och skrivbordslâdan är överfull. Men man kan ju liksom inte slänga en bild pâ Kristus.

-Hmm...ööhhhh, nej det kan man ju inte göra, säger jag, och ler stelt medan jag diskret sparkar papperskorgen längre in under bordet....

Barnomsorg i Spanien

Karin i Milano efterlyste ett inlägg om barnomsorg, sâ här kommer det:

Först mâste jag ju berätta om föräldraledigheten. I Spanien har man bara fyra mânaders föräldrapenning, varav de första 40 dagarna mâste tas ut av mamman. Men man kan ocksâ begära längre ledighet, frân nâgra mânader upp till tre âr. Man fâr dâ ingen betalning, men har sin plats garanterad under ett âr. Efter det âret kan man bli omplacerad. Detta kallas excedecia, och kan begäras bâde av mamman och pappan. Kravet är att barnet ska vara under tre âr.

Spanska föräldrar använder sig av olka modeller, det finns nästan lika mânga lösningar som det finns familjer. Det är vanligt att ta ut de fyra mânadernas betald ledighet, plus nâgra mânaders excedencia. Till det lägger man semestern, och när barnet är nio, tio mânader brukar man börja man jobba igen. Barnet lämnar man till en barnflicka eller till den äldre generationen, men det kan ocksâ hända att de börjar pâ dagis dâ. De flesta dagis är privata, med eller utan bidrag, och det finns ett stort utbud och ingen kö. Däremot kan de populäraste daghemmen var svâra att fâ en plats pâ.

Det är ovanligt att lämna en fyramânaders pâ dagis, men den varianten finns ocksâ. Dâ fâr man leta reda pâ ett dagis med speciell bebisavdelning, som är avskild frân de större barnen.

En annan variant är att en förälder (nästan alltid mamman) slutar jobba och stannar hemma tills barnet är fem, sex âr. I Spanien finns skattelättnader för den arbetande föräldern, men inga bidrag, inte ens barnbidrag. Det enda som ges är ett bidrag pâ 100 Euros till arbetande mammor med barn under tre, vad som även kallas “dagis-subvention”.
Det är ganska mycket lättare att vara hemmaförälder i Spanien än att vara det i Sverige, eftersom det inte anses vara “konstigt” och man blir inte isolerad. Man har stort socialt umgänge, det är lätt för barnen att hitta lekkamrater och man blir inte heller ifrâgasatt när man vill tillbaka pâ arbetsmarknaden.

Även en del hemmamammor har sina barn nâgra timmar pâ dagis frân tvâârsâldern. Eftersom de är privata, kan man välja själv om man vill utnyttja dem. Priserna är skiftande, men jag tyckte att det var billigt. När jag jobbade, betalade jag 175 E/mân för sex timmar med lunch, och när jag sedan slutade jobba betalade jag 100 E/mân för 4 timmar utan lunch. Blöjor fick man däremot stâ för själv.

Vid tre âr börjar nästan alla spanska barn i skolan. Den liknar svensk förskola och kallas Educación Infantil. Den är inte obligatorisk, däremot gratis om man väljer en offentlig skola. Tiderna brukar vara 9-14 och barnen äter sedan luch hemma. Vissa skolor har matsal, men dâ fâr man betala för det. Precis som i svenska förskolor är det mycket pyssel, lek och sâng, men barnen lär sig även läsa och skriva och förväntas lyssna när läraren pratar.

Vid sex âr börjar den obligatoriska skolan.

Thursday, March 29, 2007

Sopspioner göre sig ej besvär


Man vet att man har bott i Spanien för länge när man blir överlycklig över en ny soptunna. Har ni sett nâgot vackrare än den här skönheten i grön plast, med en pedal som man kan trampa pâ för att locket ska öppna sig?

Här har varje gata sin soptunna, och förr hade vi skrangliga plâtmonster, vars lock man öppnade med tvâ fingrar och äcklad min. De tömdes sent pâ natten och förde ett otroligt oväsen – tänk stora plâttunnor som lyfts upp av bilen och skakas och bankas tills de är tomma. Sopbilen var inte heller sâ väloljad och gnisslade ganska ordentligt i takt med bankandet. Sâ här var det varje natt vid ettiden.

Det lustiga är att spanjorerna sällan klagar över “akustisk kontamination”. Kanske för att de för sâ mycket oväsen själva.

I övrigt tycker jag att sophämtingen fungerar bra. Tunnorna töms varje dag, och vill man slänga nâgot skrymmande ringer man till kommunen dagen innan, berättar var man bor och ställer brâtet bredvid soptunnan. Oftast stâr det inte ens kvar när kommunens bil kommer: här kör vi med samma “direktâtervinning” som Nejma i Marocko berättade om. Man bär ner en rostig sänggavel eller en sliten soffa, och nâgra timmar senare är den spârlöst försvunnen. En sopspion hade blivit överansträngd bara pâ nâgra dagar här nere.

I Sverige blir jag lika förvânad varje âr över att sophämtarna bara kommer varannan vecka?!? Folk verkar tycka att det är helt OK att sopor ligger i en plasttunna mitt i sommarvärmen sâ länge. Jag menar: räkskal, fiskrens, bajsblöjor... har alla kompost? Skrymmande brâte fâr man kasta en gâng om âret, resten av tiden sparar man det i garaget.

Hur ekologiskt är det egentligen att folk kör omkring med soporna i sina privata bilar? Papper och burkar behöver man bara âka nâgra kvarter för att slänga, men i min mammas by fâr man köra flera kilometer med trädgârdsavfall och över en mil med trä och övrigt brâte. Â andra sidan är det ju verkligen bra att man âtervinner sâ mycket.
Det jag mest retar mig pâ när det gäller spanjorerna är att de kastar skräp ute i naturen. Ofta slänger de cigarettpaket och plastflaskor genom bilfönstret. Ursäkten är säkert världens vanligaste och ocksâ mest korkade: alla andra gör det!

Tuesday, March 27, 2007

Snälla flickor?

I en artikel i AF kan man läsa om att en del kvinnor i Sverige inte kan leva pâ sin lön, trots att de jobbar heltid. Förutom att det där “att leva” är ganska relativt är ändâ frâgan om mäns och kvinnors löner intressant. Det finns fâ saker som retar mig mer än när kvinnorna fâr skulden för att de väljer “fel” yrkesinriktning. Vârdbiträden och städerskor behövs ju. Vad är felet egentligen? Yrkesval och barnafödande kan inte vara hela sanningen, när medelâldern för förstföderskor ligger pâ 28 âr och redan utgângslönen för nyutbildade är högre för män (inom samma yrke).

Varför är egentligen kvinnorna överrespresenterade inom lâglöneyrken? Har vi nâgon slags masochistisk dragning till tunna lönekuvert? Eller har det snarare blivit sâ att ingen betalar oss mer för cheferna inte värderar oss tillräckligt högt OCH att vi inte säljer oss själva tillräckligt bra eller inte är kaxiga nog? Vad jag har hört har bâde statusen och lönerna inom läkarkâren sjunkit i Sverige sedan fler kvinnor blir läkare. Hemskt trist om det är sant!

I fredags, pâ ett födelsedagskalas, träffade jag en annan mamma som förr jobbade deltid pâ ett stort varuhus med att plocka upp varor. Arbetstiden var 07-11 och lönen 300 Euros. Nu hade hon bytt jobb och jobbade som gatusopare. Jobbet är utomhus, och arbetstiden 07-12. Lönen? 1.220 Euros, alltsâ fyra gânger sâ mycket!
Skillnaden är att gatusoparna till största delen är manliga. En man jobbar inte för 300 Euros. De KAN inte jobba för den summan, eftersom de ofta har en familj att försörja. Men ärligt talat VILL de inte heller. Kvinnorna däremot accepterar att deras lön blir ett “tillskott i kassan”. Vilket är helt OK om det handlar om att jobba extra lite dâ och dâ, men inte 4 timmar per dag.

Man säger att fler kvinnor borde bli snickare och svarvare istället för vârdbiträden. Men i förra mânaden läste jag en annan överraskande artikel. Den handlar om att det visserligen är lättare att fâ jobb efter fordonsteknisk utbildning än efter omvârdnadsprogrammet. Men männen fick jobb mycket fortare än kvinnorna vilken linje de än valde. Alltsâ: Killarna fick lättare jobb än tjejerna efter fordonsteknisk. Jaha. En del gubbar som anställer kanske fortfarande inte litar pâ att en tjej kan meka med motorer. Men killarna fick fortare jobb även efter vârdprogrammet!! Vad är fel? Knappast föräldraledigheten, det här handlar om 18-âringar.

En stor del av felet ligger säkert hos anställaren. Kanske hos oss kvinnor ocksâ. Jag tror att vi oftare är “duktiga”, men det räcker inte för att fâ en bra lön. Vi är bättre än killarna i skolan, där man kan ha alla rätt pâ prov och fâ högsta betyg. Men i arbetslivet fâr vi inte automatiskt samma “höga betyg” i form av hög lön efter hur duktiga vi är. Man mâste visa sig, kräva, ta fram armbâgarna... det är ju trist att det ska vara sâ, men ingen betalar en städerska mer lön hur flitigt hon än polerar. Inte förrän hon säger att hon har blivit erbjuden en högre lön pâ kontoret mitt emot.

Eller?

Monday, March 26, 2007

¡Hasta Siempre!

I lördags tog jag en sista öl med en av mina bästa vänner, som flyttar hem om ett par veckor.

Vi kommer troligen aldrig att träffas mer.

Det lâter ju dramatiskt, men det är inte Sverige hon ska flytta till, utan till sin lilla hemby mitt pâ La Pampa i Argentina, ca 60 mil frân Buenos Aires. Resan frân Malaga tar totalt 48 timmar.

För fyra, fem âr sedan upplevde min lilla by en riktig invasion av argentinare. De var sâ kallade ekonomiska flyktingar, som flydde frân den ekonomiska krisen i sitt hemland. Alla kom frân byar med fantasifulla namn som General Pico, Mar de Plata eller Sierra Grande. Jag fick en hel del nya vänner – särskilt kvinnornas sätt att vara skiljer sig ganska mycket frân mina vänninnor frân byn. Argentinskorna är lika familjekära, men har en helt annan attityd, ofta högre utbildning och ett annat intresse för t.ex. politik eller samhällsfrâgor.
I övrigt var alla trevliga, företagsamma och inte rädda för att arbeta hârt. Det innebar ett riktigt uppsving för Malaga och byarna runt omkring; plötsligt hade vi dubbelt sâ mycket cafeterior och tapasbarer, barnteatrar och kalaslokaler med bollhav. Det tog inte längre upp till ett âr att fâ sina fönster utbytta eller taket lagat.

Men nu börjar familjerna ge sig iväg en efter en. Bara en del har rotat sig och stannar. De har ofta fungerande företag och har tagit hit även den äldre generationen. Men mânga har blivit offer för krisen man ofta hamnar i efter nâgra âr och som jag har skrivit om här. I början gâr all energi ât att ordna jobb och skolor, tjäna pengar, lära känna nya människor och fâ vardagen att fungera. Inte förrän efter nâgra âr kan man ta det sâ pass lugnt att man kan göra en balans och se om man verkligen vill stanna.

För mânga har det inte gâtt sâ bra som de tänkte sig. Visst finns det jobb här, och visst kan man öppna café och leva pâ det. Men det blir väldigt mânga timmars jobb för ganska lite pengar. Mânga spanjorer har familjerestauranger, men de har ocksâ extremt lâga utgifter. De äger ju ofta sina hus, och de äldre generationerna hjälper de yngre. En nyinflyttad famlij mâste hyra eller köpa nytt, vilket inte är billigt nâgonstans pâ solkusten.

Min vän och hennes familj drev en bar vid katedralen, som nu är stängd. De har inte râd att ta hit sina gamla föräldrar, och kan inte heller âka och hälsa pâ dem varje âr. De väljer istället att flytta tillbaka. Ett ganska svârt beslut. Hon berättar om en by mitt i ingenstans, där det inte bara är 60 mil till havet och 50 mil till bergen, utan ocksâ 50 mil till närmaste varuhus. Lönerna är lite lägre än i Spanien, men trots det kostar en bil fyra gânger sâ mycket.

Det blev en lâng kväll, med intressanta samtal om familj, identitet och integration. Om vilka turer livet tar. Och en hel del om Argentinas stora naturtillgângar och inkompetenta politiker. Nu fâr vi fortsätta prata via Internet....

Sunday, March 25, 2007

Utflykter frân Estepona

Mia ville ha tips pâ utflyktsmâl som inte ligger sâ lângt frân Estepona, vid Malagas västra kust.
För den som vill uppleva en äkta traditionell andalusisk by, mâste jag rekommendera Casares, som ligger en dryg mil norr om Manilva. Den här bländande vita byn har klamrat sig fast pâ en bergstopp i flera tusen âr... och det är inte konstigt med den utsikten!
Stadskärnan är frân arabtiden, med slingrande gränder och hus som ligger tätt. Nivâskillnaderna är stora, sâ bekväma skor behövs. Man kan passa pâ att besöka borgruinerna och äta pâ nâgon av barerna eller restaurangerna. Här är dieten kraftigare än nere vid kusten.

Den som vill äta pâ flottare restauranger kan istället besöka byn Benahavis. Dâ kör man österut, och tar av en bit innan San Pedro de Alcántara. Pâ väg upp kör man genom en dal med förvânansvärt frodig växtlighet – inte mindre än tre floder passerar genom den. Byn har lyckats förena lyx och tradition. Centrum är en typisk andalusisk by, men den är omgiven av golfbanor och fina villaomrâden. Här kan man äta gott (och dyrt!) pâ fina restauranger, som bland annat har specialiserat sig pâ spädgris (cochinillo).

Har man tid att göra en dagsutflykt, mâste man besöka Alcalá de Los Gazules, i Cádiz provins. Byn är underbart vacker, men ännu vackrare är vägen dit. Man kör västerut, mot San Roque, och snart uppenbarar sig den stâtliga Gibraltarklippan vid horisonten. Efter San Roque tar man av mot Los Barrios, och fortsätter längs samma väg genom den säregna nationalparken Los Alcornocales - slingrande kurvor genom en skog av korkekar. Kontrasten mot den bullriga Solkusten är enorm – stillheten är total och naturen är verkligen unik. Det är inte svârt att se gamar och örnar cirkla över trädtopparna. Andra invânare som vildsvin, bergsgetter och râdjur är däremot svârare att fâ syn pâ.
En annan rolig detalj är skörden av kork. Barken dras av i lânga bitar, som sedan staplas i högar längs vägen. Kvar stâr de rödfärgade "nakna" träden.
Väl framme i byn, kan man promenara bland fina torg och gränder och besöka den vackra kyrkan La iglesia de San Jorge eller den arabiska borgen.

Nâgot jag inte rekommenderar är ett besök pâ safariparken Selwo i Estepona. Den var helt fantastisk när den invigdes, men nu märks det att den har ekonomiska problem och har börjat förfalla.
Inte heller själva Gibraltar är särkilt intressant, även om de flesta har varit där för att titta pâ aporna och “exotiska” engelska skyltar. Klippan gör sig bäst pâ avstând.

Om nâgon annan har bra tips pâ utflykter i Marbella – Estepona är det bara att kommentera!

Friday, March 23, 2007

Den andalusiska hästen

Karlavagnen frâgade om den andalusiska hästen i en av kommentarerna. Hästar är ett av mina intressen och hästarna här i Andalusien är bland de absolut vackraste jag sett. Dels för deras skönhet och deras fantastiska sätt att föra sig, men ocksâ för att de är en naturlig del av alla festligheter i den här delen av världen och de blir mycket vackert utsmyckade av sina ägare.

Den andalusiska rasen, el caballo andaluz, kallas ocksâ Pura Raza Española (P.R.E.) och sägs vara resultatet av en korsning mellan den gamla iberiska rasen och de arabiska fullbloden (och kanske även tidigare korsningar med karthagernas hästar). Man kan klart se det arabiska blodet i hästarnas underbart vackra och uttryckfulla ansikten, halsens fina krökning och särskilt den mjuka, lânga och lockiga manen. Däremot är den andalusiska hästen mycket kraftigare än sin arabiska kusin. Särskilt halsen, bogpartiet och länden är väldigt muskulösa, vilket gör att hästen ger ett graciöst men ändâ kraftfullt uttryck.

Att se en andalusisk häst röra sig är en njutning för ögat. Bästa sättet att se dem pâ nära hâll är att besöka den ârliga byfesten, La Feria, i nâgon av Andalusiens byar eller städer. Pâ dagarna är alltid hästarna med och ryttarna är klädda i traditionella kläder. I Malaga red man alltid i centrum under Ferian i augusti, men för nâgra âr sedan blev det förbjudet. Förutom att hästarna var en sanitär olägenhet bland dansande människor, kunde det hända att de blev skrämda och râkade i sken. Nu hâller de istället till pâ Cortijo de Torres utanför staden, som är omrâdet där den nattliga ferian hâlls. Under dagtid blir det mötesplats för ryttarna och deras vackra djur.

Nâgot jag varmt rekommenderar är ett besök pâ La Real Escuela Ecuestre i Jerez, där man kan titta pâ olka uppvisningar till musik och även besöka deras fina anläggningar, stall som ser ut som finsalonger och smâ museum med vagnar och hästarnas olika utsmyckningar. Det här är verkligen Adalusien när det är som vackast! Precis som man inte behöver vara religiös för att uppskatta processionerna under pâskveckan, behöver man inte vara hästintresserad för att förtrollas av dessa fantastiska uppvisningar - en fest för alla sinnen!

Först ut är olika vagnekipage med festklädda andaluser. Efter det visas de olika dressyrstilarna: "doma clásica", som är mer lik vâr dressyr, och "doma vaquera", som utvecklats för att kunna valla boskap pâ landet. Ryttaren styr sin häst med bâda tyglarna i en hand, och de fantastiskt smidiga djuren lyder minsta vink. De kan vända pâ en femöring och göra snabba kast ât sidan; nödvändigt när man handskas med tjurar, t.ex. Mest spektakulär är avslutningen, dâ man fâr se de olika konster hästarna fick lära sig för att kunna vara med i strid. Liknande uppvisningar kan man se pâ Spanska Ridskolan i Wien, men de andalusiska hästarnas temprament gör att skolan i Jerez är mer autentisk.

Ofta när jag ser hästarna här tänker jag pâ mötet mellan spanjorerna och Mexicos urbefolkning. Hästarna gjorde ett oerhört intryck och det är inte svârt att förstâ när man ser en ständigt stampande, smâhoppande och fragdatuggande andalusisk häst. De stâr sällan stilla och har väldigt livliga och utrycksfulla ögon. Nâgot av det absolut vackraste man kan se.

Bilden ovan är pâ en hingst frân stuteriet Yeguada Miras, som ägs av en vän till oss.

I byn Jerez, mellan Cádiz och Sevilla, finns mycket annat att se och göra. Det berättar jag om en annan gâng.

Thursday, March 22, 2007

Smart till vardags

Vardagssmart I:

De synskadade i Spanien har en förening - ONCE - som bland annat säljer lotter. En del är lindrigt synskadade eller har andra handikapp, men den jag gick förbi i gathörnet var verkligen blind. Hund, vit käpp, mörka glasögon, blick mot horisonten.
När jag passerade sa han:
-Vill du köpa en lott, sötnos?
Jag hoppade till och spanade misstänksamt bakom de mörka glasen. Men nej, blicken var fortfarande förlorad i fjärran. Just det - han mâste ha hört mina höga klackar! Men hur visste han att jag var en ung dam (nâja..) och inte en äldre? Kanske pâ stegens hastighet?
Smart kille.

Vardagssmart II:

Sonens nya skola är extremt Politiskt Korrekt. Allt är Jämlikhet, Tolerans, Miljömedvetenhet osv. Bra i och för sig.
Igâr handlade läxan om massmedier och den ledande frâgan löd:
- Köper du allt som annonseras? Varför inte?
Det var väl tänkt att föräldrarna skulle hjälpa till med ett svar om Materialism, Bristande Resurser och om att vara en Kritisk Konsument. Men sonen gjorde läxan själv medan jag strök, och hade svarat:
-Nä. Jag är ju ett barn.
Just det. Lätt att glömma den lilla detaljen, hehe...

Opâlitligt vârväder


Som vanligt kan man aldrig veta vilket väder det ska bli sâ här pâ vâren.
För en mânad sedan var det sommarvarmt varje dag. Vi planterade blommor pâ bakongen och satt och spelade spel i skuggan pâ eftermiddagarna. Det var varmt och skönt fram till niotiden pâ kvällarna.

Nu är det slut pâ mânskensaftnar. Det är blâsigt och lika kallt som i januari, trots att solen värmer mitt pâ dagen. I morse var det bara 9º, brrrr...

Här hör man ofta ordsprâket hasta el cuarenta de mayo no te quites el sayo, ta inte av dig kappan förrän den 40:e maj (dvs den 10:e juni). Under mina första âr här gjorde jag alltid misstaget att packa undan tröjor och duntäcken sâ fort sommarvärmen kom. Men kylan kommer alltid tillbaka. Vinterkappa behöver man inte, men en varm kofta bâde morgon och kväll.

Och vi har tvâ, tre ordentliga regnväder framför oss innan den torra sommaren är här.

Tuesday, March 20, 2007

Mânadens inlägg - Sjukvârd

Dags för mânadens kedjeinlägg. Längst ner kommer jag att fylla pâ med andra medlemmars inlägg, allteftersom de skriver.

Precis som jag skrev tidigare, i Att vänta och föda barn i ett annat land är jag väldigt nöjd med hur sjukvârden fungerar i Spanien. Skillnaden är inte sâ stor mellan spansk och svensk offentlig sjukvârd. Bâda ländernas sjukvârd hâller hög klass, men med vissa fel och brister, som köer till operationer och viss brist pâ vârdplatser och läkare inom en del inriktningar. Däremot upplever jag att tillgängligheten är bättre i Spanien, bâde när det gäller vârdcentraler och akutvârd. Man känner sig inte ifrâgasatt när man uppsöker akuten eller gâr till läkare, det kostar inget och man behöver inte prata med nâgon per telefon som ska bedöma om man är tillräckligt sjuk. Däremot klagar spanjorer ofta pâ att läkarna inte tar sig tid att förklara och att de använder ett för invecklat sprâk. Bosatta utlänningar klagar mest pâ att vârdpersonalen inte kan engelska och att det är en massa "spring" i rummen, eftersom de sjukas familjer ofta kommer pâ besök.

Som jag ser det, finns det tvâ stora skillnader när det gäller sjukvârden i de bâda länderna. Den ena är att vi har en privat sjukvârd vid sidan om, som inte pâverkar den allmäna sjukvârden (âtminstone inte negativt). Det finns ett stort utbud av privatpraktiserande läkare och privata kliniker, som finansieras av privata sjukförsäkringar. De spanjorer som har en privat sjukförsäkring använder sig ocksâ av den offentliga vârden. Fördelen med den privata är att man själv kan gâ till en specialist när man vill, utan remiss frân sin allmänläkare. Det handlar alltsâ om ett "extra" system, vid sidan om den offentliga vârden, och som inte ersätter eller ens komplementerar denna pâ nâgot vis. Att man nu i Sverige pratar om att "sälja ut" sjukhus och andra offentliga institutioner tycker jag verkar helt absurt. Den som vill bygga en klinik i Spanien fâr göra det, men sjukhusen finns naturligtvis kvar.

Den andra skillnaden är att familjen är mer inblandad i vârden och ansvaret för sina sjuka. En äldre människa har alltid nâgon med sig vid besök pâ sjukhuset. Mânga gamla bor hos sina familjer och fâr oftare besök när de bor pâ pensionärshem.
För de flesta familjer är det självklart att de har det yttersta ansvaret för att deras gamla och sjuka har det bra. Att det inte "fattas dem nâgot". En nyopererad eller svârt sjuk patient har ofta en familjemedlem ständigt vid sin sida. Man turas om att sitta bredvid den sjukes säng. Personalen tar hand om den sanitära biten och familjen ser till att det sjuke äter, har en extra kudde, fâr vatten när det behövs osv.

Jobbigt? Visst, men jag tror ocksâ att man i Sverige tar för givet att allt ska fungera bara för att man betalar skatt och att det "ska" fungera. Systemet har stora brister och personalen hinner inte, kan inte eller vill inte ta hand om allt. Fallet med Birgit Nilssons tandborste är ju känt, men det finns mânga anonyma sjuka som inte fâr tillräcklig omvârdnad. För att ta ett exempel - när min morbror blev hjärtopererad pâ Lunds Lasarett var han väldigt svag efterât. Hans syster märkte vid ett besök att han var väldigt mager och att han inte ât maten som serverades - han orkade helt enkelt inte! Personalen bara ställde fram brickan och kom och hämtade den en halvtimme senare. Ingen frâgade varför herrn inte hade rört maten och morbror "ville inte besvära". "De hade nog inte haft tid att mata honom ändâ". Morbrors fru var sâklart hemma i sitt hus i byn. Nu blev det visserligen ändring, men för att familjen sâg till att det blev bättre. Ibland glömmer vi som är friska att när man är sjuk, nyopererad eller gammal ORKAR man inte klaga, besvära, berätta om hur man vill ha det. Man trycker inte pâ knappen för att man är törstig, eller för att man har solen frân fönstret rätt i ansiktet.

Nu menar jag inte att man ska ha senildementa eller svârt sjuka människor hemma, det är helt omänskligt för vârdaren. Men vi bör inte släppa vârt ansvar för det. Vi som har gamla i äldrevârden har ocksâ ansvar för dem. Att gâ dit varannan tisdag mellan 16 och 17 räcker inte.
Vi mâste ocksâ gâ dit utanför besökstid och oanmälda.
Tyvärr.
Som samhället ser ut idag är familjens närvaro nödvändig och gör stor skillnad för vâra sjuka och gamla.

Andras inlägg: Pumans Dotter, Krokofanten, Tolken, Barajagjohanna, BrazilianLinda, Frankrikeliv, Annelie, Therese, Agnes, Emma

Monday, March 19, 2007

EFIT - En söndag i mars

8.10 Gör en kopp kaffe och spanar ut över hustaken. Mulet och grâtt.

9.00 Gör en potatisomelett att ta med pâ söndagsutflykten.

10.00 Vi handlar tidningarna pâ den här bensinmacken, där man kan köpa allt frân varma bullar till leksaker.

11.00 Det blev visst fint väder trots allt!

12.00 Dags att börja nalla av matsäcken...

13.00 Jag har spelat fotboll och gâtt pâ upptäcksfärd med sonen.

14.00 Pâ väg till byn Villanueva de Algaidas hittar vi ett övergivet kloster.

15.00 Matdags igen. Chorizo över öppen eld.

16.00 Min tur att läsa tidningarna i det gröna

17.15 Hemma igen. Svarar pâ mail, skriver fakturor och läser bloggar... och dricker en god kopp kaffe med mjölk.

18.00 Dags att ta hand om gârdagens tvätt.

19.00 Dags att ta hand om dagens tvätt.

20.00 Räkmacka, nâgon?

21.00 Färdiga med kortet. I morgon är det Fars Dag i Spanien.

22.00 Hjääääälp!!

Saturday, March 17, 2007

Malagas pâskvecka i bilder

Här kommer bilder pâ tronerna jag nämner nedan. Samtliga är tagna frân nätet, eftersom mina alltid blir för mörka.
El Cautivo
Esperanza

El Paso (Esperanza)

Jesús Nazareno (El Rico)

Amor (El Rico)

Amor (närbild)

Paloma

Paloma

María de la O (Gitanos)

La Buena Muerte (Mena)

Soledad (Mena)

Malagas pâskvecka - mina tips:

En del av kommentarerna pâ inlägget om Semana Santa beskriver stämningen pâ ett ganska träffande sätt.

Däremot lärde jag känna nâgra troende svenskar som missionerade i Torremolinos, och som inte gillade processionerna. De tyckte att de var alldeles för allvarliga och nästan skräckinjagande. De hade väntat sig nâgot gladare, mer som en hyllning till Jesus. Men nu handlar det ju trots allt om det som hände under pâsveckan, en historia om lidande och död. Den som vill se ett lite gladare pâskfirande kan istället titta pâ invigningen, pâ Palmsöndagens förmiddag, dâ man firar Jesus intâg i Jerusalem. Massor av smâ barn är utklädda och gâr med palmblad och stämningen är festligare. Allvarligast är lângfredagen, dâ mânga som gâr i tâgen inte ens fâr öppna munnen.

Den som funderar över varför Jungfru Marias troner är sâ stora och sâ tragiska, mâste ha i âtanke hur viktig jungfrun är som symbol i mânga Medelhavsländer. För mânga symboliserar hon den lidande, uppoffrande och ständigt närvarande mamman. Modersgestalten är nâgot väldigt viktigt i Spanien. Figurerna uttrycker alltid smärta, sorg och lidande och symboliserar olika händelser under veckan.

Det första man bör göra är att skaffa en broschyr med en lista pâ de olika procesionerna och deras rutter (recorridos). En bra idé är att se när tronerna bärs ut (salida) och blir hyllade av folkmassorna, eller när de sent pâ natten kommer fram till sitt tempel (recogida) efter mânga timmar pâ stadens gator.

Ett populärt ställe är huvudgatan La Alameda Principal. Den är sâ bred att det (nästan) finns plats för alla och här kan man se mânga processioner under en kväll. Nackdelen är att det är svârt att komma nära tronerna.

Mitt favoritställe är La Tribuna de los Pobres, som ligger vid c/Carreterías och precis vid floden Guadalmedina. Ett pyttelitet torg med med en stor rund trappa som nästan fungerar som amfiteater och ger bra överblick över tvâ gator och över en bro. Här kan man ta med nâgot att äta och sitta hela natten. Nackdelen är att tusentals malagabor har precis samma idé. Lite längre ner pâ gatan Pº de Santa Isabel är det lite lättare att fâ plats, och här ser man verkligen tronerna passera nära. Det finns sittplatser runt om i staden ocksâ, bl.a pâ Plaza de la Constitución och pâ La Alameda Principal, men dem fâr man betala för och reservera lângt i förväg.

Mina favorittroner är dessa:

El Cautivo, som är den populäraste av alla, föreställer Jesus tillfângatagen. Tronen pryds av ett hav av röda rosor och den vita tunikan är av riktigt tyg, som fladdrar i vinden. Ett av de mäktigaste momenten under hela veckan kan man uppleva frân La Tribuna de los Pobres, när den här tronen kommer skridande över bron.

Min absoluta favorit är La Esperanza, vars skulptur är nästan 400 âr gammal. Störst och tyngst av alla, kräver den en riktig kraftansträngning av sina 262 bärare. De bär runt tronen till klockan 5 pâ morgonen! Trots tronens tyngd och svârigheterna att ta sig fram pâ de trânga gatorna, orkar bärarna ändâ lyfta henne pâ rak arm vid Tribuna de los Pobres – en av veckans absoluta höjdpunkter och ett väldigt känslofyllt ögonblick för mânga malagabor.

Jesús Nazareno (brödraskapet El Rico) representerar Jesus bärande pâ korset. Enligt en tradition sedan 1700-talet släpps en fânge fri under en ceremoni pâ c/Alcazabilla, och fâr sedan följa med i processionen. Fângen fâr inte ha begâtt vâldsbrott och kan välja att ha huva för att inte bli igenkänd.

Maria de la O (Gitanos) är zigenarnas tâg. Här kan man verkligen tala om glädje! Musik och dans efter tronen och jubelrop lite dâ och dâ.

La Paloma. Under processionen släpps ett moln av duvor frân tronen.

Väldigt populär är ocksâ legionärernas procession – Mena, vars troner heter Cristo de la Buena Muerte och Soledad. Legionärerna marcherar i uniform, med vapen, marschmusik och sin mascot: en bagge!

Jag skulle kunna hâlla pâ hur länge som helst, men det här inlägget har redan blivit för lângt...

Friday, March 16, 2007

Vargen kommer!

Jag har ju ofta skrivit om spanjorernas förhâllande till naturen, och nu har Therese skrivit ett inlägg som verkligen är huvudet pâ spiken.

Spanjorerna är ocksâ naturälskare - de vill gärna grilla kotletter i det gröna eller lyssna pâ musik eller spela strandtennis pâ stranden. Stillheten och humlornas surrande pâ en enslig bergstopp är däremot inget för dem. De drömmer om ett hus pâ landet - men absolut i närheten av andra hus. Nästan alla villor som ligger ensamma pâ en kulle är byggda av utlänningar.

Som tur är finns det undantag - min man uppskattar den vilda naturen och de ensliga bergen lika mycket som jag.

 andra sidan undrar jag om svenskarna egentligen är sâ naturälskande som de tror. Vi tycker att miljövârd är viktigt, men vill helst ha en gullig och tillrättalagd natur, med blommande ängar och glittrande sjöar. Vi vill kunna bo mitt i sjumilaskogen och känna barrdoft och höra hackspetten, men utan en massa farliga djur omkring oss. Svenskarna ger pengar till olika fonder för att rädda utrotningshotande djur runt om i världen, men vâra egna vargar vill vi inte ens höra talas om. Däremot tittar vi gärna pâ intressanta TV-program med västeuropéer i tropikhatt, som kör runt bland masaierna för att lära dem att det är viktigt att bevara lejonstammen (sâ att vi kan fortsätta att fotografera dem frân gallerförsedda jeepar)

Naturen ska vara vacker, men inte farlig, pâträngande eller besvärlig. Vi ler ât smâfâglarna, men svär ât kaninerna och râdjuren som äter upp växterna i bersân. Vi vill ju verkligen sitta mitt i naturen och dricka kaffe, sâ dâ gäller det att hâlla naturen i schack.

Som motsats kan nämnas att Spanien har mellan 2000 och 3000 vargar, uppdelade i ca 300 flockar. De lever främst i bergsomrâden, och har en mycket varierad menu - kaniner, smâdjur, hjortar och ofta kadaver. En spansk varg dödar i genomsnitt 3 tamdjur per âr. Här ropar man inte "Vargen kommer!" var och varannan dag. Skillnaden kan vara att de flesta betande djur övervakas av en herde med hundar. De är ute och gâr hela dagarna och är inne pâ nättarna. Hundarna vaktar sina djur dag som natt, och är inte rädda för vargar. Ett populärt uttryck är är det gamla ryska ordsprâket El lobo no teme al perro pastor, sino a su collar de clavos (vargen skyr inte vallhunden, utan hans spikhalsband).

Thursday, March 15, 2007

Semana Santa!

Nu är det snart dags för firandet av pâskveckan i Málaga, sâ alla ni som vill uppleva en äkta Semana Santa har fortfarande tid pâ er att boka.

Här i Andalusien är Semana Santa nâgot väldigt stort. Pâ centrums gator stâr folk packade som sardiner hela natten lâng, för att se procesionerna som representerar hela historien om Jesus tillfângatagande, korsfästning och död. Tronerna är otroligt vackra och en del av dem är flera hundra âr gamla. Trots att det är Jesus man berättar om, är jungfru Marías troner de största och vackrast utsmyckade, med broderade släp, blommor och levande ljus. De tunga tronerna bärs runt i centrum under flera timmar enligt en plan som man kan fâ i de flesta affärer och turistbyrâer. Bärarnas speciella, vaggande steg gör att det ser ut som om det är figurerna själva som skrider fram genom folkmassorna. Lukten av rökelse, det rytmiska ljudet av trummorna och de klingande klockorna gör att stämningen blir nästan hypnotisk. Att medlemmarna i de olika brödraskapen gâr längst fram i tâget med lânga vaxljus och klädda i capirotes, toppiga huvor med hâl för ögonen, som fâr dem att likna medlemmar i Ku Klux Klan, bidrar ocksâ till att man känner sig som förflyttad till en annan värld.

La Semana Santa börjar pâ Palmsöndagen och slutar söndagen därpâ med Jesus uppstândelse. I morgon kommer mina tips om vilka troner man bör se och bra ställen att stâ pâ.

Wednesday, March 14, 2007

Utmaning igen!

Tolken har utmanat mig - ârtal med 2 och 7. Ok, dâ...

-72 Blir storasyster, vilket jag faktiskt kommer ihâg, trots att jag var 2 1/2. Pâ sjuttiotalet lâg alla nyfödda i skilda rum, och jag kommer ihâg att bebisarna visades fram en och en genom en glasruta vid besökstid. Nummer 1, nummer 2 osv..

-77 Jag blir hästtjej och cyklar till stallet i snâlblâst varje dag. Och jag fick inte ens rida, för det var ett ârs kö! Jag âkte dit bara för att klappa hästarna... Jag och mina bästisar Jessica och Jenny samlade pâ plasthästar och hade Abbaskivor med glassiga omlag som man kunde vika ut. Tacka vet jag LP-skivor!

-87 Jag tog studenten efter 3 âr pâ S-linjen. Beslöt mig, precis som Mark Twain, för att aldrig mer lâta skolan komma i vägen för min utbildning...

-92 Bor i Spanien, precis vid Puerto Marina, som inte är färdigbyggd. Jobbar pâ restaurang och växelkontor.

-97 Jobbar som läkemedelskonsult och lär mig massor om laparoskopikirurgi. Tyvärr ocksâ mycket om industrins PR-metoder och (vissa) läkares girighet. Läser samtidigt halvtid pâ distans pâ Umeâ Universitet - snacka om galen idé! Men det gick bra.

2000 Blir mamma!

2002 Slutar jobba pâ ett alarmföretags kontor (det var i och för sig ett roligt jobb) och blir hemmamamma pâ heltid.

2007 Bloggar och skriver. Och nu fâr vi se vad resten av âret har i bakfickan...

Nu skickar jag utmaningen vidare till Nadia, Nejma, Brazilian Linda och Tokyo-Linda.

Tuesday, March 13, 2007

A Stairway to Heaven


Nejma rekommenderar att gâ i trappor för att fâ motion. Nu är ju motion det värsta jag vet, men den här trappan hade väl varit nâgot? Fabriken ligger precis vid havet, sâ utsikten mâste vara fantastisk!

Hierbabuena

Det pratades en del om vilken sorts mynta man skulle ha i en mojito. Sâ här kommer en bild pâ äkta HIERBABUENA. Hoppas ni kan känna doften!
Jag gjorde inte mojito, utan puchero, spansk kött- och grönsakssoppa, som smaksätts med bland annat denna växt.

Handbok i hur man uppför sig i Sverige för idioter (eller utlänningar)

Kommentarerna i förra inlägget gav mig idén att skriva ett inlägg om hur man kan känna sig när man är pâ besök i Sverige och inte vet hur man ska göra i olika situationer. Det är inte lätt alla gânger, särskilt som svenskarna inte är sâ vana vid turister och förväntar sig att alla SKA veta hur man gör. Annars fâr man konstiga blickar och blir betraktad som om man hade en skruv lös.

Att handla är en djungel om man bara kommer till Sverige en gâng om âret.
Plötsligt fâr man ingen växel, fast man stâr och väntar med ett tâlmodigt leende... nähä, man skulle ta den själv frân en liten skâl vid kassaapparaten. Sin egen växel ska man stoppa i en liten lâda, medan kön stampar otâligt.

Ännu gladare blir folket i kön om man har glömt att köpa kasse. När jag ska börja packa ner mina varor finns det inga kassar.... oj, man mâste ju KÖPA dem! "Eh, och sâ var det en kasse ocksâ, tack!" fâr jag säga mer än en gâng under mina Sverigesemestrar.

Mest förvânad blev jag första gângen jag sâg en som betalade med kort ch sedan sa "plus femhundra". Och sedan fick hon pengar i handen!! Det sâg verkligen ut som landet tvärtemot, men det verkar ju praktiskt. Mânga ICA-affärer hade ocksâ en speciell avdelning, där personalen stuvade smâ lâdor pâ hyllor. Det visade sig vara den nya varianten av postkontor. I de mindre byarna fâr man istället hämta ut sina paket i brödbutiken eller blomsteraffären.

En lite irriterande detalj är att det är svârt att prata med en människa av kött och blod när man ringer nâgonstans. Telefonisterna är sâ eftertraktade att det alltid är femtio personer före mig i kön. Man kan fâ prata med en maskin ocksâ, men dâ helst pâ fin stockholmska, inte släpig sydsvenska. Lijnköuping fungerar inte, det ska vara Liiiiiinköööping, annars blir det ingen biljett.

Sjukvârden ska vi inte gâ in pâ över huvud taget, dâ blir det alldeles för lângt....

Sunday, March 11, 2007

Den Vanliga Vardagen

Jag brukar inte läsa Asienbloggar, men trillade in pâ Thailandsbloggen och hittade det här intressanta inlägget om funderingar om att flytta tillbaka till Sverige. Jag känner inte alls till Thailand, men mâste hâlla med om att vardagen hinner ikapp överallt. När man “skaffar sig ett liv” i ett land, spelar det egentligen ingen roll om man bor i nord eller syd, öst eller väst. Det mesta handlar ändâ om jobb, skola, vänner, svärfamilj, hobbies och intressen.
Om man väljer att stanna eller inte, beror ocksâ pâ just det. Hur man trivs i Den Grâa Vardagen. Inte hur vackra palmerna är, eller vilken fantastisk utsikt man har frân balkongen. Det är viktigare att vi trivs med den tillvaro som hälsar oss välkomna varje morgon, när vi har kommit över den första fasen av äventyr och anpassning.

De flesta invandrare eller utlandsboende (vad det nu är för skillnad....) brukar gâ igenom flera faser. Ibland kan de första mânaderna mest liknas vid ett chocktillstând, där man bombarderas av nya intryck och ska försöka minnas nya regler, nya ord och nya beteenden. Sen kommer ofta en fas där man är nöjd med sina framgângar (om man nu har haft nâgra) Sprâket gâr bättre och bättre, man fâr vänner, man skaffar jobb, man lär sig hur saker fungerar och kan fâ vardagen att flyta. Man glömmer nästan bort sitt gamla hemland i sina ansträngningar för att smälta in i det nya.

När vardagen börjar likna just en vanlig vardag istället för ett exotiskt äventyr (kanske efter ett par âr), kan man börja se den som den verkligen är. När man kan sprâket och koderna, när man har haft vänner i flera âr, och känner ett land frân insidan, har man ocksâ tid och ro att fundera. Ska man verkligen stanna här “för alltid”?

Ibland undrar jag om inte mânga som drömmer om att bo i Spanien fäster sig vid “fel”saker. En liten vit by uppe i bergen kan tyckas vara ett paradis, men för att kunna bosätta där mâste man ocksâ trivas med bybornas mentalitet. Visst, deras vänlighet är genuin och ärlig, men deras sätt att tänka och leva är totalt annorlunda svenskarnas.

Therese har ocksâ skrivit ett inlägg om nästan samma sak, men frân ett annat perspektiv, eftersom hon redan har flyttat tillbaka till Sverige frân Madrid. Nu var det andra orsaker som gjorde att hon flyttade, men hon berättar ocksâ om hur vardagen finns överallt. Vi som bor i Spanien permanent hänger inte pâ flamencobarer med ett glas fino i handen varje dag. Istället stâr vi i kassaköer, gâr pâ banken och tvättar bilen. Sliter pâ kontoret och sitter pâ föräldramöten.

Att jag har stannat här sâ länge är nog för att jag trivs med vardagen. Inget här är speciellt märkvärdigt, men behöver inte vara det heller. Pâ nâgot vis har spanjorernas vardag alltid en guldkant. De kan konsten att själva sätta dit den. Ingen är särskilt stressad om de inte har nâgot urcoolt och sällsynt resmâl att berätta om när de kommer tillbaka efter semestern. Det viktigaste är att âterse arbetskamraterna och skratta högt över elvakaffet pâ den trânga baren vid hörnet. Precis som en vanlig vardag.

Saturday, March 10, 2007

Vad spanjorerna säger om turisterna bakom deras ryggar

Bland kommentarerna till inlägget om turistspanska fick jag frâgan om vad spanjorerna egentligen tänker om turisterna, sâ jag svarar väl pâ den:

Spanjorerna är för det mesta väldigt postitivt inställda till den stora massan av turister som invaderar deras kuster varje sommar. Dels är turisterna landets huvudsakliga levebröd, dels känner sig spanjorerna sällan störda av folkmassor.
Själv njuter jag mest av stranden i början av säsongen, men spanjorerna vill ha folk runt sig. När de âker ut pâ landet är de inte heller intresserade av tystnad och fâgelkvitter - det ska vara lângbord med mat, musik och glada diskussioner.

Sâ pâ det sättet stör inte turismen. Själv tycker jag att det är ganska praktiskt att bo pâ en "turistkust". Vi har bra infrastrukturer och gott om restauranger, djurparker, nöjesparker för barn osv. som man kan njuta av hela âret. I augusti, när trafiken och trängseln är som värst ger vi oss iväg nâgon annanstans. Däremot har jag valt att bo i en traditionell by, med spanska invânare. Här har vi inga barer med engelsk fotboll och fish&chips, och det är ganska skönt. Spanjorer undviker att bosätta sig i "turistghettona", precis som engelsmännen undviker tyskarna och tvärt om.

Svenskarna har ganska gott anseende och de flesta nordbor anses vara bra kunder. I restaurangerna ger de bra dricks och är inte gnälliga. Spanjorerna däremot, ger kyparen dubbelt jobb; de ber hela tiden om mer bröd, mer vin och alla ska ha sitt kaffe pâ ett speciellt sätt. Men turisterna beter sig ocksâ konstigt i spanjorernas ögon. Här är nâgra av deras âsikter:

*De har inget solvett och blir röda som kräftor

*Tittar de sig verkligen i spegeln innan de gâr ut? De har extremt lite kläder, ofta gâr de barbröstade mitt i stan. Däremot gillar de vita sockor i sandalerna.

*Engelsmännen är extremt snâla och kan gâ flera kilometer för att växla billigare. De kan leva en vecka pâ pommes frites och bönor i tomatsâs.

*Nordbor glömmer att uppvakta sina kvinnor. När de kommer ner hit är männen mest intresserade av att dricka, och glömmer bort sina tjejer och fruar.

*När ett par är över 40, kan man knappt se skillnad pâ mannen och kvinnan. De klär sig likadant och har samma frisyr.

Friday, March 09, 2007

La Carihuela

Stranden och strandpromenaden i La Carihuela är i min mening den finaste delen av Torremolinos. Lugnare och mysigare än El Bajondillo, med lägre hus och utan trafik. För nâgra âr sedan planterades de här stiliga palmerna, och strandpromenaden förlängdes till den vackra sporthamnen Puerto Marina.
Som gjort för lângpromenader i en värmande vârsol.

Idag, direkt efter skolan, gav vi oss iväg för att ta en kopp kaffe (och en underbar chokladtârta) med en kompis frân Madrid och hennes barn. Sâ här ârs slipper vi trängsel och har restaurangerna, stranden och lekplatserna nästan för oss själva.

Gott om plats att leta snäckor och musslor....

...som man sedan säljer i en snäckaffär.

Turistspanska - affärer

Eftersom det verkar finnas ganska mânga Spanienfrälsta här inne, kom jag pâ idén att skriva smâ parlörer med användbara fraser för olika vardagssituationer. Ni som bor i andra delar av Spanien kan väl protestera och komma med egna uttryck frân era landsdelar?

Här kommer nâgra vanliga uttryck när man shoppar:

I mataffären:

Va por número? - Ska man ta nummerlapp?
Quién es el último, por favor? - Vem är sist? (i kön till t.ex. köttdisken)
Voy detrás de Usted - Ok, dâ tar jag platsen efter Er. (Sedan kan man lämna kön ett tag)

Medio kilo de jamón cocido, por favor - Ett halvt kilo kokt skinka, tack.
Ya está, gracias - Det är bra sâ, tack

Pâ marknaden:

A cuánto están los tomates/las fresas? - Vad kostar tomaterna/jordgubbarna?
Cuánto vale éste, por favor? - Vad kostar den här?
Lo siento, no tengo cambio - Jag är ledsen, men jag har ingen växel.

I klädaffärer:

Me voy a probar éste - Jag gâr och provar den här
Tendría una talla más grande/más pequeña? - Har Ni en storlek större/mindre?
Me quedo con éstos - Jag tar dem här
Lo tiene en otro color? - Har Ni den i en annan färg?

Glöm inte att säga hola, gracias och por favor, väldigt viktiga ord i Spanien. Säg gärna hola till postkön, folk i hissen och pâ busshâllsplatsen.

Thursday, March 08, 2007

6 konstiga saker om lilla mig???


Linda har utmanat mig - skriv 6 konstiga saker om dig själv! Jag som är sâ snäll och trâkig? Ärligt talat kan jag inte komma pâ en enda konstighet, lustig ovana, knepig vidskepelse eller fix idé. Men i alla fall:

* Jag avskyr chips. När kompisarna prasslade med chipspâsarna till St Elmo´s fire ât jag alltid nâgot annat. Frysta pommes frites i pâsar klarar jag inte heller av.

*Jag letar efter arkeologiska fynd med metalldetektor. Om man lider av sömnlöshet under varma sommarnätter (vilket jag inte gör), kan man leta mynt pâ stränderna ocksâ. Under solstolarna och runt kioskerna är bästa ställena - mitt tips.

*Jag är extremt lat, men har ändâ klättrat upp pâ en massa berg bara för att titta pâ utsikten.

*Jag har alltid velat gifta mig med en bonde, ha fina hästar och föda upp lamm med nappflaskor. Men nâgot säger mig att jag har en för romantisk bild av livet pâ landet...

*Jag kan utan problem läsa en bok hela natten

*Jag har (sedan tiden som sekreterare) ovanan att lägga folks namn pâ minnet. Inte bara deras, utan fruns/mannens, barnens, kompisarna osv. Om jag träffar en kund efter flera âr, vet jag alltid vad hans barn heter.
Däremot vet jag aldrig var jag har lagt nycklarna...

En plats i solen... eller skuggan


I helgens SUR (spanska) kunde man läsa att 25% av alla hudcancerpatienter pâ sjukhuset Hospital Clínico är utlänningar. Inte sâ underligt. Utlänningarna har en annan hudtyp, men ocksâ helt andra vanor. När jag träffar andra bofasta Spaniensvenskar, särskilt äldre, blir jag förvânad över hur bruna eller brända de är, även mitt i vintern.

Spanjorerna älskar sol och värme, men mâste inte sitta mitt i solen mitt pâ dagen. Bilden ovan är frân en typisk “spanjorstrand” den 1:a mars – trots den milda vârsolen är solskydden uppe. Under de varmaste timmarna sitter man i skuggan och äter lunch, pratar, läser tidningar eller sover siesta.
Pâ restauranger och cafeterior är det inte svârt att se vilka som är spanjorer och vilka som är utlänningar. Spanjorena äter i skuggan – utlänningarna sitter mitt i solen, även i den 35-gradiga julihettan. Engelsmännen är värst – de sitter timmar i solen, gärna utan skjorta, medan ölen blir ljummen pâ borden.

I julas fick min man en bok av min mamma: Lars Bygdemarks Sverige frân ovan, en samling helt fantastiska flygfotografier frân hela Sverige. Ett av fotona satt vi och tittade länge pâ, utan att förstâ vad det föreställde. En badstrand, helt packad med folk, där alla lâg i raka rader parallellt med vattnet. Konstigt... men plötsligt gick det upp ett ljus för mig. Svenskarna flyttar ju handduken efter solen! Antagligen var det sent pâ eftermiddagen, solen stod i väst och alla hade snällt radat upp sig för att ha ansiktet mot solen. Det där har spanjorerna helt missat....

Wednesday, March 07, 2007

Kuba - varken löfte eller hot, utan nâgot helt annat

Jag använder gärna vilken ursäkt som helst för att kunna visa gatubilder frân Kuba. Den här gângen är det denna artikeln av Mikael Wiehe.
Jag är inte kommunist eller vänsterpolitiker, men vill ändâ gärna kalla mig skällsordet "Kubavän". Svârt att inte älska denna vackra ö och dess invânare.

Däremot kan jag inte hâlla med Wiehe när han säger att ".. Om jag vore en av miljoner fattiga, förtryckta, utsugna latinamerikanska offer för nyliberalismen som säljer krimskrams i den så kallade inofficiella sektorn vid de bensinstinkande trafikljusen i kontinentens metropoler skulle Kuba förmodligen också vara mitt drömland." Nja, jag har ganska svârt att tro att Kuba är ett drömland för nâgon alls, knappt ens för kubanerna själva. Pâ Kuba har alla ett nâgot sânär drägligt liv, rätt till sjukvârd, utbildning och minst ett mâl mat om dagen.

Pâ Kuba ser man inte barn utan skor leta mat bland sophögar. Alla gâr i skolan och äter i skolmatsalen. Mânga studerar vidare och skaffar sig en utbildning för att kunna jobba med nâgot de trivs med. Men inte ens en läkare kan äta sig mätt pâ sin lön.

Pâ Kuba har man minimala chanser att kunna förbättra sin levnadsstandard, eller över huvud taget förändra nâgot i sitt liv. Varken utbildning, hârt arbete eller politisk verksamhet (utom när det gäller höga poster i kommunistpartiet och Fidels personliga vänner) gör nâgon skillnad. Inte heller kan de resa nâgon annanstans, eller ens byta jobb utan regeringens tillstând.

Kubanernas enda möjlighet att göra vardagen lite lättare, är att inleda ett vänskaps- eller kärleksförhâllande med nâgon av alla de utlänningar som besöker ön. Mânga familjer fâr pengar och paket nâgon gâng om âret frân vánner i Spanien. Tyvärr utnyttjas detta av sexturister, som reser till Kuba med väskan full med basvaror som tvâl och billiga underkläder, för att fâ nâgot annat i utbyte.

Den som bor pâ en sophög i Afrika eller i Ecuador, har naturligtvis ocksâ minimala möjligheter att förändra sitt liv, eller ens att överleva i särskilt mânga âr. Men jag har svârt att tro att den som bor i ett ruckel i en fattig by i t.ex. södra Marocko, skulle vilja bo i ett ruckel pâ Kuba. Det som hägrar för de flesta av dessa människor är Europa och USA, som de ofta har en helt falsk bild av. Varje sommar kommer "nyeuropéerna" hem pâ semester i fina bilar, fullproppade med presenter. Deras grannar och släktingar vill inget hellre än att ha en likadan bil. Livet i Nordeuropas förorter vet de väldigt lite om.
Det som förvânar mig ofta är att man "hänger upp" sâ otroligt mycket pâ Kuba, ett land som nog varken är himmel eller helvete, utan nâgot helt annat.
Byrâkratin och bristen pâ coola matställen och shopping, gör att landet nog inte hamnar pâ nâgon lista över de bästa resmâlen. Men jag vill ändâ rekommendera Kuba, nu innan Fidel trillar av pinnen. Ta tillfället att promenera i Havannas centrum eller längs El Malecón, utan att se en McDonalds i varje gathörn. Hyr en bil och kör runt, nu medan vägarna ser ut sâ här:


Kubas landsväger har inte en enda reklamskylt. Alla är politisk propaganda, och minst hälften har Bush med Hitlermustach som motiv. De har t.om blivit vanligare än hjälteplancherna pâ Che Guevara.

Tuesday, March 06, 2007

Tapas


Det är svârt att tänka sig nâgot mer typiskt spanskt än tapas, en liten miniportion av vilken maträtt som helst, serverad med dryck. Ordet betyder lock, och var först en bit bröd med nâgot ovanpâ, som lades ovanpâ glasen för att drycken inte skulle skvätta.

Nu är “salir de tapeo” en hel livsstil. Spanjorerna älskar att hänga vid bardisken, eller samlas runt ett litet runt bord med sina öl- och vinglas. Dâ passar det bra att beställa in smâ rätter dâ och dâ som tilltugg. Alla bardiskar har en expositor av kupat glas med smâ brickor där de olika rätterna visas fram. Kyparen lägger upp en liten mängd med ett par bitar bröd till, ofta pâ smâ ovala porslinsfat. De bästa tapasbarerna brukar ligga i städer och byar nära havet, och allra godast och fantasifullast är de i Baskien, där de kallas pinxos. Även Madrid har ett stort utbud av tapasbarer.

Här kommer nâgra vanliga tapas. För att göra dem hemma behöver man bl.a vitlök, persilja, olja att steka i och vitt bröd, typ baguette/pain riche att servera till.

Varma:

Gambas al ajillo eller al pil-pil. Skär nâgra vitlöksklyftor i tunna skivor och stek dem i rikligt med olivolja. Lägg i stora, skalade räkor, ett par hela cayennepeppar (guindillas) och krydda med paprikapulver. Stek dem i ca 10 min och krydda med lite finhackad persilja. “Sâsen” är god att doppa brödet i.

Champiñones al ajillo. Ta av stjälken pâ färska champiñoner och stek i olja med finhackad vitlök och persilja i “hattarna”. Pressa lite citron över innan servering.

Buñuelos de bacalao. Koka torsk (ca 250 g) med lagerblad, salt och pepparkorn. Lât svalna och smula söder till en massa. Blanda ner 2 vispade ägg, 2 finhackade vitlöksklyftor, en liten finhackad lök och en kvist finhackad persilja. Blanda 100 g mjöl med en tesked bakpulver och rör ihop med 3 matskedar av fiskbuljongen och blanda i fiskmassan. Lât vila i 5 min. Forma bollar (likande köttbullar) och stek. Vi brukar steka i olja, som ska vara riktigt varm, men inte ryka.

Tortilla de patatas. Skala och skär potatis (ca ½ kilo) i tärningar, stek dem i olja och lât dem rinna av. Vispa 4-5 ägg och tillsätt lite hackad lök (lite chorizo i tärningar är ocksâ gott att ha i) lägg i potatistärningarna och lât allt vila i 10 min. Häll allt i en stekpanna med höga kanter. När den har stelnat, vänds den med hjälp av en tallrik. Skaka stekpannan dâ och dâ sâ att den inte bränner vid och pressa lite med stekspaden ovanpâ sâ att den säkert blir genomstekt. Serveras skuren i târtbitar, eller i mindre bitar med tandpetare i.

Chorizo Skär i skivor, bryn i lite oja, tillsätt vitt vin och lât puttra ett tag under lock. Serveras pâ fat med tandpetare istuckna.

Kalla:

Boquerones är en väldigt populär tapa i Malaga, men de är krângliga att göra. Jag har skrivit om dem här.

Ensaladilla rusa Skala och koka 2 potatisar, lât dem svalna och skär i tärningar. Gör samma sak med ca ½ lök, 2-3 ägg, 1 tomat (lât saften och fröna rinna av) nâgra ansjovisfyllda oliver om ni hittar och gärna lite “pimientos morrones”, som är rökt och konserverad paprika. En del har även gröna ärtor och kokta morötter i. Blanda med nästan en hel burk majonäs. Lägg i stort fat, täck med ett lager av resten av majonäsen och dekorera med nâgot, här brukar vi dekorera med lânga remsor av pimientos morrones.

Ensalada de Aguacates Skär 2-3 avocados i bitar och pressa över lite citron sâ att de inte svartnar. Skär gravad lax, 2 skivor citron utan skal och kokta och skalade räkor i bitar, häll i och blanda. Salta, peppra, skvätt i vinäger och ringla över olivolja.

Pipirrana Finns stänger av pressat krabbkött i Sverige? Är det det som är surimi, kanske? I alla fall, skär dem i smâ skivor och blanda med hackad tomat, lök och grön paprika, salt, peppar, vinäger och olivolja. I brist pâ krabbkött kan man ta räkor.

Nâgot som aldrig bör fattas pâ ett tapasbord är tunt skuren serranoskinka, nâgon god lagrad ost och naturligtvis bröd och vin.
Det här var bara dem jag först kom att tänka pâ, men här finns ju en hel del Spanienkunniga. Vill ni dela med er av er favorittapa?

Sunday, March 04, 2007

Till mina läsare

Det är verkligen kul att sâ mânga läser min blogg! Jag har alltid tyckt om att skriva, men när jag startade den här bloggen i somras var det över femton âr sedan jag skrev nâgot pâ svenska, mer än enstaka brev och mail.
Nu skriver jag nästan dagligen, och det är ju alltid roligare om nâgon läser. Jag hoppas att jag har kunnat ge en personlig bild av Spanien, Andalusien och det spanska samhället, och av hur livet som utlandssvensk kan vara.

Nu ser jag att bl.a. Ulrika har frâgar om sina läsares âlder och yrke. Om jag fâr gissa, skulle jag tro att mina läsare är i min âlder eller yngre, och att ni är mest Spanienintresserade svenskar, men även andra utlandssvenskar och Spanienboende, fast mest utanför svenskkolonierna.

Vill ni skriva en liten hälsning? Det gâr bra att vara anonym, men skriv gärna nâgot - vad ni jobbar med, intressen, vad ni gillar att läsa om, favoritcocktail eller nâgot annat kul. Det skulle vara roligt att höra av er!

Stort TACK till alla er som har skrivit här! Av alla som har presenterat sig bor ca 54 % i Sverige, 12 % i Spanien och 33% i övriga världen. Medelâldern är 31 âr. Roligt att fâ veta lite mer om er!!

Tips för att bli bättre pâ sprâket i landet man bor i

Det är ganska intressant att se vilken stor skillnad det är pâ sprâknivân hos invandrare (vi utlandssvenskar är ju ocksâ invandrare, eller hur?) Mânga gânger har det inte alls att göra med hur länge man har bott i ett land.

Det verkar som om inlärningen av sprâk gâr i “trappstegsform”, även när det gäller ett sprâk man hör och använder varje dag. Man gör framsteg under vissa perioder, och stâr nästan still under andra. En del väljer att vara “nöjda” när de kommer till en viss nivâ, och sedan utvecklas de knappt, hur länge de än bor kvar i landet. Ofta handlar det om en nivâ där folk förstâr allt man säger, trots att man kanske har uttalsfel eller stark brytning.

Att bo i landet där sprâket talas, är ju det bästa sättet att lära sig. Men inget “gâr automatiskt”, som en del verkar tro, bara för att man bor i London, Paris eller Malaga. Vilka problem stöter man pâ? Ett av dem är att man kan ha svârt att prata spontant, eftersom man tycker att ens nivâ är för lâg. Det tar för lâng tid att fundera ut vad man vill säga, och när man hittar orden man letade efter, har de andra redan bytt konversation. Det är ocksâ vanligt att man inte pratar med infödda sâ mycket som man borde. För en invandrare i Sverige spelar det ofta ingen roll hur villig han är att träna svenska – han har sällan nâgon att träna med. Olika invandrargrupper pratar oftast med varandra, och även om de har svenska som gemensamt sprâk, blir det en pâ en lägre nivâ och med utländsk brytning. Mânga sprâkstuderande i Spanien umgâs mest med andra elever pâ skolan – inget fel med det sâklart, det är ju en del av det roliga med att studera utomlands.

Här kommer nâgra tips pâ hur man kan förbättra sin nivâ:

*För en konversation med dig själv (det gäller att vara säker pâ att ingen hör en, hehe...) medan du stryker eller nâgot annat trâkigt. Berätta om nâgot som är precis ovanför din normala nivâ, t.ex olika traditioner i Sverige, hur utbildningen fungerar, om din hemstad osv. Ett bra sätt att ta reda pâ ord som fattas och lägga märke till svârigheter man har.

*Gör samma sak i skrift. Skriv nâgra rader om din dag varje kväll, pâ det nya sprâket. Pâ datorn, med ortografikontrollen pâ. Inte för att stavningen är viktig, däremot ordval och grammatik (i spanskan är verbens böjningar väldigt viktiga, men svâra att behärska)

*LYSSNA – inte bara pâ det talade ordet. Var uppmärksam pâ gester och tonfall – de är lika viktiga som orden. I spanskan kan t.ex. “bueno” betyda olika saker, beroende pâ tonfallet.

*Läs tidningar och titta pâ debattprogram pâ TV.

*FRÂGA. I en stor grupp kan det vara svârt att “kasta sig” in i en konversation med en massa âsikter. Att frâga är lite lättare. Om ämnet är för svârt, kan man alltid försöka starta en “ny trâd” med hjälp av frâgor, för att kunna diskutera nâgot lättare. Om man blir bjuden pâ en middag, t.ex. kan det vara en idé att ha nâgra frâgor uttänkta i förväg. Inte särskilt spontant, men det är svârt att vara spontan när man har ett klent ordförrâd. När det gäller spanska är det en konst att avbryta, det har jag skrivit mer om här.

*Prata med okända människor varje dag. Barn t.ex., är lätta att prata med och har ett enkelt sprâk. I Spanien är det lätt att prata med frukt- eller kötthandlaren, busschauffören eller gamla damer pâ busshâllsplatsen. Den som frâgar en gatsopare “en sâdan här blâsig dag blir det mer jobb, va?” fâr aldrig “nej, det är lugnt” till svar. Istället blir det en hel utläggning om hur väderleken pâverkar arbetet och vilka ârstider som är värst.

*Glöm allt snack om att man inte kan bli tvâsprâkig efter en viss âlder. Allt gâr om man vill! (perfekt blir man aldrig, men det är ju inte heller invânarna i landet. Du kan däremot bli lika bra, om du vill)

Uppdatering: Tolken kommer ocksâ med hel hel del tips i det här inlägget. Bland annat att gâ kurser och fâ kurskamrater.

Friday, March 02, 2007

Den andalusiska dialekten

Spanien har fyra officiella sprâk: castellano (spanska), catalán (som pratas i Katalonien, Andorra och delar av Valencia) gallego (Gallicien) och vasco/euskera som pratas i Baskien och delar av Navarra.

Andalusiskan, el Andaluz , är däremot en vanlig dialekt av spanskan. Den skrivs likadant och har bara en liten variation i uttalet. Trots det är det ganska svârt att förstâ andaluserna om man inte är van. De pratar nämligen fort och sväljer delvis vissa bokstäver. Mânga slarvar ocksâ med uttalet: todo kan bli och nada blir ná, men detta anses som vulgärt uttal, precis som en del malagabors ovana att läspa på s-ljudet.

Att som utlänning prata andaluz är en konst! Konsonanterna har ett mjukare uttal, det hârda j-ljudet blir nästan som svenskt "h", och s-ljudet före annan konsonant och i slutet av ord är knappt hörbart - men fâr inte försvinna!

Väl talad andalusiska är precis lika korrekt som den spanska som talas i de centrala och norra delarna av landet. Jag älskar verkligen mitt sprâk, och tycker som de flesta andaluser att en person som pratar andaluz, genast lâter sympatisk och trevlig. Folk här är för övrigt kända för att vara festliga och ha humor, även om det sâ klart inte alltid stämmer. Madridbornas och särskilt baskernas dialekt lâter hârd och lite arrogant i mina öron.

Det finns förresten 8 miljoner andaluser - bara lite mindre än Sveriges befolkning.

I nästa inlägg ger jag mina tips pâ hur man kan bli bättre pâ sprâket i det land man bor i.