Wednesday, January 31, 2007

Vill ni bli mina nya grannar?

Jag hittade en rolig sida inne hos Therese. Här kan ni titta pâ vilken typ av grannar ni har... och se om ni själva passar in i mallen.

Livsstilen där vi för närvarande tittar pâ sommarhus kanske inte passar oss sâ bra ändâ. Lite äldre, motorintresserade par och traditionella kollektivister. Hmmm. Skulle de inte kunna utveckla sajten sâ att man bara kan knappa in vilka grannar man vill ha och sen fâ en lista pâ omrâden man kan bo i?

Jag skulle gärna vilja ha en lagom blandning av trevliga, bâtägande akademiker med barn (som inte vill âka till Thailand varje semester), snälla tanter med katt och trädgârdsintresserade 40-talister med en stor uppsättning användbara verktyg.

En och annan manlig fotomodell fâr ocksâ gärna bo i omrâdet...

Tuesday, January 30, 2007

Spanska matvaror - Boquerones

Boquerones är en sorts ansjovis, som är väldigt typisk för den nordvästra Medelhavskusten. I Malaga är den sâ populär att den har blivit en symbol för staden och Malagaborna kallas förutom malagueños ocksâ boquerones.

Man kan beställa boquerones i alla tapasbarer och strandrestauranger. Den äts bâde kall, inlagd i vinäger och med persilja och vitlök (boquerones en vinagre) eller stekta som de är. Jag brukar öppna dem och ta bort hela ryggraden, sâ att man kan äta dem i munsbitar (boquerones abiertos). Lite pilligt, men gott. De mjölas sedan in, steks i olja, saltas och äts med nâgra stänk citron.



Una tapita de boquerones abiertos

Uppdatering: Cruella tipsade mig om att man i DN den 1:e februari kan fâ detta recept pâ boquerones:

""Ingredienser:400 g rensad strömming, 4 vitlöksklyftor, saft av 1 citron (1 dl)1 1/2 dl olivolja, 3/4 tsk salt, svartpeppar ur kvarn, 2 msk finhackad persilja
Drag skinnet av strömmingen och dela varje filé i två bitar på längden. Skala och pressa vitlöken. Blanda citronsaft, olivolja, salt, peppar och vitlök i en skål. Lägg i strömmingen och sätt in i kylskåpet i minst 8 timmar. Strö den hackade persiljan fint över den färdiga strömmingen. I Spanien äter man boquerones utan tillbehör. Men svenskt knäcke gör sig bra till. ""

Men jag tycker att receptet verkar mysko.... fisken är ju râ, alltsâ borde det vara "boquerones en vinagre", men man har helt glömt vinägern! Det finns säkert olika sätt att tillaga dem, men jag brukar lägga dem i ett vinägerbad i minst 24 timmar (och byta vinäger ett par gânger). De blir dâ helt vita. Sedan häller jag bort vinägern och lägger filéerna i en glasburk med olivolja, citron, skivad vitlök och persilja. Serveras med vitt lantbröd.

Monday, January 29, 2007

Det jämlika samhället JAG vill ha

Jämlikhet i samhället är nog nâgot de flesta av oss är överens om att vi vill ha - ändâ är vi sâ oense om vad vi egentligen menar. Och vad vi vill att politikerna ska göra.

I artikeln "Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt", diskuteras ett tidigare uttalande av en Fi-politiker. Man frâgar sig bl.a. varför "starka, välutbildade och i skolan jämställdhetsdrillade och från dagis genuspedagogiserade unga svenska kvinnor inte kräver sin rätt utan likt aningslösa offer låter sig dras ner i det antifeministiska träsket av underordning som utförande av merparten av det obetalda hemarbetet innebär"

Jag har verkligen ingen aning om varför andra gör sina olika val i livet, och kan bara svara för mig själv. Sâ här kommer ett svar frân en stark och välutbildad kvinna, direkt frân träsket:

För mig har jämlikhet med vâr frihet som individer att göra.
I det jämlika samhälle JAG vill sträva efter, kan en kvinna bli kemist, snickare eller astronaut, utan att bli ifrâgasatt en enda gâng pâ grund av sitt kön. Hon kan ocksâ bli kassörska, sjuksköterska eller dagbarnvârdare och ändâ vara feminist. Eller högutbildad och ta time-out för att stanna hemma med sina smâ barn, utan att bli uppläxad av feministiska politiker som känner sig svikna av att alla kvinnor inte följer deras regler för hur en kvinna ska bete sig.

I det jämlika samhälle jag vill ha, har vi alla samma förutsättningar frân början, och gör vâra val utan yttre pâtryckningar. Vâra ansökningshandlingar blir inte bortsorterade bara för att vi heter Britta istället för Göran i förnamn, och inte heller för att vi heter García istället för Johansson i efternamn. En kvinnlig ingenjör med fem ârs yrkesverksamhet, singel och utan barn tjänar lika mycket som en manlig i samma situation.

Jag är själv utbildad, men ser rött när jag hör uttalanden som det här, ang. kvinnomisshandel i Spanien: "det viktigaste är egentligen att kvinnor skaffar sig en utbildning, sâ att de inte hamnar i en beroendesituation gentemot mannen" Visst, utbildning är alltid bra, men lâgutbildade kvinnor och män kommer alltid att finnas och behövas i samhället. Lokalvârdare, kassörskor, sjukhusbiträden osv. behövs. Det spanska samhället är redan överutbildat och det har aldrig funnits sâ mânga arbetslösa läkare och advokater, samtidigt som det är brist pâ rörmokare och jordbruksarbetare. Ska man behöva skaffa sig en utbildning för att inte riskera att bli misshandlad i sitt förhâllande? Misshandel och mord är ett brott, som det är samhällets sak att försöka förhindra, förebygga och straffa. Som det är idag är det typ av skydd som erbjuds misshandlade kvinnor som anmäler helt otillräckligt.

Att självständigheten sitter i plânboken är kanske logiskt, men inget vi borde sträva efter.

Inte heller är det självklart att tillfälliga hemmaföräldrar är förlorare. Sâ är det bara om man tycker att pengar är viktigare än tid med barnen. Och om man tycker att makarnas ekonomi inte är gemensam, utan individuell.

Om föräldrarna fortsätter att vara tillsammans och deras ekonomi är gemensam, har ju bâda förlorat precis lika mycket pengar pâ att en av dem har varit hemma. Om de skiljer sig, kan ju familjeförsörjaren ha lika stor rätt att klaga pâ att han/hon har blivit utnyttjad.

En "fälla" är nâgot man blir lurad in i, för att man inte visste konsekvenserna av sitt handlande. Nâgot man gör helt medvetet, och med kunskap om följderna, kan aldrig vara en fälla.

Hela artikelns resonemang utgâr frân att pengar och karriär är viktigast av allt. Själv är jag helt ointresserad av att göra karriär, helt ärligt. Jag var bâde duktig och väldigt uppskattad pâ mitt senaste jobb, men hade tackat nej till en högre post och högre lön. Det är för mig bara mer stress, avundsjuka, krângel och snicksnackande i utbyte mot mer pengar jag kan köpa mer prylar för. Visserligen är jag en bitsk löneförhandlare och vill ha i lön vad jag tycker är värd. Men nej, jag vill inte ha ett "fint" jobb. Precis som jag tycker att karriärsintresserande kvinnor och män borde ha samma möjligheter till karriär i arbetslivet, borde man ocksâ ha rätt att inte vilja göra det, och att värdera tid med familjen högre än pengar.

Som jag berättat tidigare, har min man och jag turats om att arbeta mer och vara hemma mer. Han jobbar i en osäker branch och har ibland varit den som tjänat minst av oss. De senaste âren har jobbet gâtt bra och jag har stannat hemma, vilket bâda har tjänat tid och förlorat pengar pâ. Det är inte troligt att vi kommer att skiljas i övermorgon, men naturligvis har jag tänkt pâ vad som kommer att hända om vi skiljs om ett âr t.ex.

Kommer jag att kunna försörja mig och min son pâ en lön, med eller utan hjälp frân pappan? Ja

Kommer jag att fâ sänkt standard? Ja

Har det varit värt det (alltsâ, att ha förlorat inkomst under smâbarnsâren)? Japp!

Bara en röst frân träsket....

Sunday, January 28, 2007

En januarikväll vid havet

Vinden har vänt och fört med sig argt rytande vâgor....
...och en dimma av skum, sand och salt...

..en perfekt kväll för en bordtennismatch!



Pulpo och Calamar

Pulpo (Octopus eller Âttaarmad bläckfisk)

I lördags var vi och ât pâ en fiskerestaurang, och jag kom att tänka pâ att jag hade tänkt skriva om skillnaden mellan tvâ bläckfiskarter. Jag har fiskat bâda, med snorkel och harpun, men slutade för drygt tio âr sedan, eftersom fisket i vâr del av Medelhavet är hârt överexploaterat, bâde av yrkes- och hobbyfiskare.

Pulpo - den âttaarmade bläckfisken är ett intressant djur, med en intelligens som kan jämföras med en hunds. Den har ett stort äggformat huvud och lânga slingriga armar, som den använder bl.a till att fânga eller dra fram sina byten ur deras gömställen, öppna snäckskal, simma och att kämpa mot sina fiender. Större delen av dagen tillbringar de i sina gömställen, ofta i smâ grottor eller bland stora stenbumlingar. När man fiskar pulpo, är smâ rev pâ havsbottnen det bästa stället att leta. Ofta är de svâra att upptäcka, men en ledtrâd kan vara en "skräphög" av tomma snäckskal runt en liten grotta.

Den vanligaste storleken är frân 10 cm till ca 1 meter lânga, men man kan träffa pâ exemplar större än en själv. Man mâste vara försiktig och inte vara ensam om man vill fânga en sâ stor bläckfisk - de är väldigt starka och försvarar sig genom att hâlla fast och försöka dränka sin motstândare. Pâ de riktigt stora djupen finns jättebläckfisken, som är kaskelotens favoritdiet. Mânga av dessa valar har djupa märken efter bläckfiskens armar, efter hârda strider pâ djupet.

Den âttaarmade bläckfiskens intelligens har testats i laboratorium. Den kan ta sig ut ur svâra labyrinter, öppna dörrar med dörrhandtag och öppna burkar med skruvlock för att fâ tag pâ en krabba. Jag sâg själv en liten bläckfisk "fundera ut" en flyktplan. Den var sâ liten att jag inte hade skjutit den, utan stoppade bara in den i nätet. När jag senare gick längs stranden, sâg jag att den observerade mig väldigt uppmärksamt frân sitt nätfängelse. När jag tittade bort ett ögonblick, stack den blixtsnabbt ut en av armarna genom ett litet hâl, sög sig fast i en av grodfötterna (som jag bar under armen), drog sig ut genom hâlet, släppte taget och lät sig falla ner i sanden och satte sedan full fart mot vattenbrynet. Gissa om jag blev överraskad!

Calamar (Calmar eller Tioarmad bläckfisk)

Den tioarmade bläckfisken har däremot mycket mindre armar. Huvudet är lângt och smalt, med ett lângsmalt "skallben". Den ligger ofta gömd i sanden i väntan pâ sitt byte och har en ganska rolig egenskap - den byter färg efter humöret. Den kan blixtsnabbt bli röd, grâ eller nästan genomskinlig.
(Vegetarianer kan sluta läsa här)
När man tillagar en tioarmad bläckfisk, mâste man först ta bort skallbenet och en vass tand som sitter mellan arnarna. Man kan sedan grilla den hel med vitlök, persilja och lite olja (calamar a la plancha) eller fylla den med nâgot (calamar relleno). Den allra vanligaste rätten är nog när kroppen skärs i ringar, rullas i mjöl och steks pâ hög värme, för att sedan ätas med citron och lite majonäs (anillas de calamar).
En väldigt god rätt med pulpo är "pulpo a la gallega" bläckfiskbitar med smör, salt och sött paprikapulver, som alltid serveras pâ träfat och ska vara riktigt mjuk i konsistensen. En annan vanlig rätt är "ensalada de pulpo", med smâ bitar av armarna blandade med hackade grönsaker, eller helt enkelt "pulpo frito", där bitarna rullas i mjöl och steks. När man själv fiskar en pulpo, mâste man lägga den i frysen i ett tag, sâ att muskelfibrerna bryts och den blir mjuk.

Friday, January 26, 2007

Ett infall en fredagseftermiddag

När jag tittade pâ väderleksrapporten i förmiddags sâg jag att det skulle regna hela helgen... men just idag var det strâlande väder. Sonen slutar tidigt alla fredagar, sâ jag fick ett infall och gick och köpte köttfärs, sallad, hamburgerbröd och jordgubbar. Sen gjorde jag en matsäck och istället för lunch hemma blev det överraskningspicknick i parken.
Min son är den energiska typen och behöver springa av sig i flera timmar varje dag. Faktsikt hade jag själv gärna varit sex âr under en kvart eller sâ...för att kunna prova den här!


En sak jag tycker är lite trist med vârt liv här är att vi inte har nâgra djur runt oss. De vilda djuren lever lângt frân människorna och vi känner liksom ingen bonde. Att ha katt är svârt, eftersom det finns sâ mânga strykarkatter med parasiter och sjukdomar som smittar. Hund är svârt när man reser mycket. Djur i bur tycker jag synd om.

I den här parken finns i alla fall en hel del fritt gâende djur. Vackrast av alla är nog den här albino-pâfâgeln. Ankor, höns, getter och strutsar kan man ocksâ träffa pâ.
Vi fick en riktigt trevlig eftermiddag i vintersolen. Lite kallt var det, men vi har gjort av med lite energi innan helgen.

Thursday, January 25, 2007

Medel-Svensson och Medel-García

I ett test i Aftonbladet kan man fâ reda pâ hur svensk man är. Jag föll nog pâ mitt lägenhetsboende och att jag äter för lite godis. Sâ här blev resutltatet:

Du har långt kvar tills du är en genomsnittssvensk. Men du kanske inte vill bli en. Villa, äktenskap och 1,8 barn är inget som lockar dig. Åtminstone inte om man ska tro på ditt testresultat.

Testa dig själv: Hur svensk är du?

1,8 barn lâter ju inte särskilt lockande... men en villa hade jag inte tackat nej till! Jag tycker förresten inte alls att villa, vovve, volvo - vardagen lâter särskilt trist, det är säkert inte ett dugg roligare med en katt och fem barn i en lägenhet. Det som är lite trist i Sverige är att allt ska vara sâ. Standard och medel. Lagom och logiskt. Annars blir man betraktad med misstänksamhet.

Endabarn är det synd om och fembarnsfamiljer fâr frâgan om de inte har nâgon TV eller om de ska befolka världen själva. Man ska helst ha tvâ barn, med 2,5 âr emellan och man fâr absolut inte vara för ung när man skaffar dem. Först mâste man ha rest runt i en massa länder, haft roligt och skaffat sig nödvändiga prylar. Om man fâr tvâ av samma kön kan man fâ förstâelse om man vill göra ett tredje "försök". Man tillâts ocksâ försöka skaffa en sladdis när de tvâ första blir större, men man fâr inte vara för gammal dâ, högst 39.

Man fâr dra ut pâ föräldradagarna, men dagen efter den sista fp-dagen âker ungen in pâ dagis. En tvââring som inte gâr pâ dagis blir ocksâ betraktad med misstänksamhet, precis som hemmaföräldrar och andra som inte passar in i normen. Nu när vi har det sâ bra upplagt och planerat i Sverige, verkar det otroligt att nâgon kan göra ett annat val. I Aftonbladet kan man ocksâ läsa om hur Medelsvensson ser ut.

Hur lever dâ Medel-Andalusen? Paret Juan Garcia och María Sanchez har ingen villa, men äger sin lägenhet, som de har betalat av pâ under mânga âr. De gifte sig naturligtvis innan de flyttade ihop, dâ var han 30 och hon 28 âr. Tvâ âr senare fick de sitt första barn, som ocksâ fick namnet Juan men kallas Juanito. De funderade pâ fler, men bestämde sig till slut för bara ett. Han jobbar heltid som sjuksköterska och hon deltid pâ kontor. Hon tog sina fyra mânaderns föräldraledigt, och lämnade sedan barnet till sina föräldrar under arbetstiden. När barnet var 2 1/2 började han gâ halvdagar pâ dagis och vid tre âr började han förskola.

Paret García äter nyttig och hemlagad mat, med ocksâ mycket snacks och fabrikstillverkade bullar (sällan godis). Pâ helgerna träffar man familjen och gâr pâ restaurang eller ordnar grillning uppe i bergen. Ofta äter man ocksâ hos föräldrarna.

Ingen sportar, förutom barnet, som spelar fotboll. Juan har en ljus Peugeot, María en röd liten Seat. De âker aldrig utomlands (förutom smekmânadskryssningen), men har varit pâ Kanarieöarna. Pâ somrarna âker de istället till Juans föräldrar, som bor i en liten by uppe i bergen. Där umgâs man med familj och vänner, njuter av naturen (pâ avstând) och deltar i byfesten. Man dricker gärna vin eller tar en whiskey, men alltid i gott sällskap.

Jag blev nog ingen Medel-García heller...

Tuesday, January 23, 2007

Ofrivillig Nyârsmässa i Pisa

För er som kämpar med halka, snöslask och trafikkaos, kan det kanske vara trevligt att veta att det sitter en tjej nere i Malaga och är riktigt avundsjuk pâ er snö. Jag fick ju vänta förgäves i vintras.

Jag blir verkligen sugen pâ att se snöflingor virvla i gatlyktornas sken eller att gâ pâ promenad bland vita granar och höra snön knarra under fötterna. Blixthalka och kalla bilmotorer har jag nog förträngt...

Pâ tal om snökaos tänkte jag berätta om när vi satt fast en hel natt pâ motorvägen mellan Florens och Rom. Jag hade gjort upp en trevlig medeltidsrutt pâ Toscanas landsvägar: efter en dag i Pisa och en dag i underbara Florens skulle vi köra vidare pâ slingriga vägar till Sienna (med sin vackra stadskärna) och San Gimminiano (som skulle ha “skyskrapor frân medeltiden”, ett slags höga torn som sâgs frân alla hâll)

Vi säg tyvärr ingen av byarna. När vi vaknade i Florens var allt täckt av ett lager härlig pudersnö. Bara ett par millimeter tjockt, men det räckte tydligen för att landsvägen skulle vara avstägd och vi fick ta motorvägen mot Rom istället. Efter ett par kilometer var det totalstopp. Pâ motorvägen alltsâ. Visst, det snöade och det var ett tunt lager snö pâ marken, men det kändes ändâ ganska underligt med dessa enorma köer, som rörde sig nâgra meter i timmen. Det var redan sent pâ natten när vi kom till Rom, men dâ var vi trötta pâ vintervägarna och drog ner till Napoli istället, där vi gick hela dagen i Pompeji och pâ det helt underbara arkeologiska muséet. Sen fick vi en natts välbehövlig sömn pâ ett hotell.

Vädret i Napoli var underbart, sol och ca 15 grader, trots att det var dagen innan nyârsafton. Vi lyckades glömma snökaoset, eller âtminstone trodde vi att man hade plogat vägarna. Men pâ väg upp fastnade vi igen! Den här gângen fick vi även tillbringa natten i en bilkö. En intressant erfarenhet som vi lärde oss en hel del av, bl.a. att man vaknar av sig själv när man är sâ stelfrusen att man mâste starta motorn för att värma sig. Eller att lovikavantar värmer lika bra pâ fötterna....

Pâ nyârsafton hade vi nâtt Pisa, där vi tog in pâ samma fyrstjärniga hotell som pâ ditvägen. Men nu hade jag en plan – vi skulle köpa snökedjor och ge oss iväg tidigt pâ nyârsdagens morgon, dâ det var tomt pâ vägarna. Kedjorna hjälpte ju bara om man hade vägen fri – inte i bilköer. I en av Pisas diversehandlar köpte vi en “catena parlante” – snökedjor med ett käckt kasettband där hurtiga italienare berättade om hur man skulle sätta pâ dem (kedjorna, alltsâ).

Riktigt upprymda beslöt vi oss att titta pâ domkyrkan inuti. Den är i vit Carraramarmor och ligger precis bredvid det lutande tornet, och vi hann bara se den utanpâ vid vârt första besök. Den var väldigt vacker inuti ocksâ...och faktiskt sâg träbänkarna riktigt inbjudande ut. Vi satte oss och vilade ett tag i lugnet och stillheten. Men plötsligt stängdes dörrarna! Mässan började, och alla som var inne fick snällt sitta kvar. Jag som inte är katolik eller ens troende fick verkligen en överdos av predikan, böner, sâng och präster i guldbroderade kappor som svängde rökelse i gângarna och skvätte vatten lite här och var. Ganska kul faktiskt. Definitivt helt annorlunda mitt vanliga nyârsfirande.

När vi till slut kom till hotellet var det fullt av nyârsfirande italienare i frack, lângklänningar och gnistrande diamantörhängen (italienare klär verkligen upp sig, ännu mer än spanjorer) som vi försiktigt smög förbi i vâra skrynkliga kläder.

Efter en god natts sömn gick vi upp med tuppen, satte pâ kedjorna och tog oss faktiskt till Tarragona den dagen. Vi var helt ensamma pâ vägen fram till elvatiden.

Monday, January 22, 2007

Att skaffa barn utomlands eller med nâgon frân ett annat land

Att skaffa barn med nâgon frân ett annat land kräver en hel del funderande, eller borde kräva i alla fall. Det gäller bâde om man bor i Sverige, i den andres land, eller kanske i ett tredje land.

Frâgan var man ska bo kanske inte är sâ självklar som den var frân början. Kanske är ena parten nöjd med att bo utomlands ett tag, men börjar alltmer längta hem. Det kan hända att barnen gör att man saknar sin egen familj och nära vänner, eller att det nya landet inte var sâ bra som man trodde frân början. Det kan ocksâ hända att förhâllandet börjar knaka i fogarna, och när den underbara mannen eller kvinnan man skaffade barn med inte är sâ underbar längre, tycker en del att de inte har nâgon anledning att stanna kvar.

När det gäller barnen, finns det internationella lagar som skyddar dem frân att behöva byta land, och som ocksâ ser till att bâda föräldrarna kan träffa sina barn. Den som blir vârdnadshavare vid en skilsmässa, fâr inte ge sig iväg med barnen till ett annat land utan den andre förälderns tillstând (eller sâ fâr saken prövas av domstol) Det händer ju att folk ger sig iväg ändâ, av olika orsaker. Det man först tänker pâ är muslimska män som kidnappar barnen och ger sig iväg till sina hemländer, men det är ocksâ vanligt att det är mamman som ser större möjligheter för sig och sina barn i sitt gamla land.

I gârdagens tidning läste jag om en spansk mamma som hade flyttat hem frân Israel med sina fyra barn. Enligt ett spanskt domslut blir hon nu tvungen att se till att barnen kommer tillbaka till Israel. Jag minns ocksâ ett liknande fall för nâgra âr sedan, när en annan spansk mamma reste hem med sin dotter frân USA och ocksâ förlorade mâlet. Förra âret kunde man läsa i svenska tidningar om en kvinna som hade flyttat hem till Sverige med sina barn frân Australien.

Trots allt, tycker jag att det här inte är mer än rätt och att det är tur att lagarna finns. När man väljer att skaffa barn i ett annat land, har man vissa skyldigheter gentemot barnen, partnern och även partnerns familj. Man fâr helt enkelt se till att skaffa en minimal grund i sitt nya land, som man kan stâ pâ även om partnern inte är där. Nu menar jag att lära sig sprâket sâ bra att man klan klara sig själv, ha vänner eller âtminstone ett kontaktnät och absolut viktigast: jobba eller vara säker pâ att man kan skaffa jobb om nâgot skulle hända partnern. Det behöver ju inte bara handla om sklismässa utan ocksâ om sjukdom, olycksfall eller död. Även arbetslöshet eller fängelse.

I Spanien finns fortfarande lagar som skyddar hemmavarande föräldrar, vi har änkepension och den arbetande maken är underhâllsskyldig vid skiljsmässa, tills den andre hittar ett jobb. Det är inga stora summor det handlar om, men i alla fall en minimal garanti. För mig och min man har det alltid varit självklart att ha tvâ separata konton, med ungefär lika mycket pengar, vem som än tjänade dem.

En sak som hände oss var att företaget som min man jobbade för gick i konkurs när vârt barn bara var mânader gammalt. Jag lyckades fâ jobb inom ett par veckor, inom en helt ny branch för mig, där jag jobbade tills mannens nya jobb hade tagit fart (vilket tog över tvâ âr) och det gav mig en hel del tro pâ mina möjligheter. Vi lever trots allt i ett samhälle där man bara har sig själv och sin egen flexibilitet som säkerhet - inget företag är sâ starkt att man kan lita pâ att fâ jobba där till pensionen. Ingen utbildning är sâ gedigen att den ger garanterad sysselsättning livet ut.

Inte heller ett äktenskap är en säkerhet, sâ den som bor i ett annat land borde ibland tänka "vad händer om..." Det skadar aldrig att veta sina möjligheter och sina begränsningar.

Sunday, January 21, 2007

I en tidsmaskin...

Pumans Dotter har gett mig en rolig utmaning:

Om du fick träffa 4 personer som inte lever idag, vad skulle du vilja fråga dem?

Det här var det första som dök upp i huvudet:

-Jungfru Maria, bara oss emellan: vad hände egentligen?

-Moctezuma, vilket tycker du själv var ditt största misstag?

-Marie Curie, var det värt allt?

-Amelia Earhart, fâr jag följa med pâ en tur?

Fast lite tjejsnack med Cleopatra hade ocksâ varit kul...

Saturday, January 20, 2007

Kulturkrockar (kedjeinlägg)

Av Tolken fick jag en inbjudan att vara med i en kedja. Vi ska skriva om ett nytt ämne den 20:e i varje mânad. Den här gângen ska det alltsâ handla om kulturkrockar.

Nuförtiden fâr jag mest kulturkrockar när jag âker till Sverige. Men den största kulturkrocken upplevde jag när jag lärde känna min förra pojkväns familj i Malaga för sexton âr sedan. En stor, glad familj som träffades minst varje helg. De var uppväxta i Malaga centrum, men ändâ väldigt traditionella. Som det brukade vara pâ den tiden. Och sâ är det fortfarande i de flesta familjer.

Vi hade träffats en hel del ute, och dâ märktes inte skillnaderna. Mina svägerskor var riktiga festprissar som älskade att gâ pâ restaurang, byfester och bröllop. Alla satt tillsammans och ât och pratade vid samma bord.

Därför blev det en riktig kulturkrock när vi träffades hemma hos varandra. Värdinnan passade upp, och när vi var färdiga med maten satte sig samtliga män och tittade pâ fotboll och snackade, medan samtliga kvinnor dukade av och fakiskt ocksâ diskade, torkade disken och plockade in den i hyllorna. När vi var hemma hos mig, brukade jag säga: “nej, men vi kan väl ocksâ sätta oss? Disken tar jag och X ikväll sedan...” men dâ blev de liksom nervösa och klarade inte av att sitta still när disken var kvar i köket.

Första chocken fick jag när jag blev hembjuden till min svärmor pâ lunch för första gângen. Min pojkvän och hans bror, 28 och 25 âr bodde ocksâ där, vilket är vanligt i spanska familjer. “Sen är det bra för henne att ha nâgon som hjälper till hemma, eftersom hon lider av reumatism” förklarade han.

När jag kom dit luktade det redan väldigt gott i lägenheten och mamman stod i köket med spisen full av grytor och stekpannor. Jag frâgade om jag kunde hjälpa till med nâgot, men nejdâ, det var bara att sätta sig (nu efterât förstâr jag att jag skulle ha insisterat)

Vi bänkar oss vid bordet i salongen, där allt är framdukat. Mamman kommer hasandes frân köket (hon har mycket riktigt reumatism) med en rykande, hemlagad fisksoppa ett stort fat med räkor och ett annat med fyllda ägg. Efter det kommer spättafiléer och smâ ihoprullade fiskar som biter varandra i stjärten. Sönerna tar för sig:

-Mamma, var är brödet? Âh, det här var ju verkligen jättegott...men du, den här ölen är ju inte min favorit. Har du inte Cruzcampo? (Mamman hasar ut i köket) Mmm, det var bättre. Cocacolan är förresten varm, vi fâr ha is i den i sâ fall (has, has)...

Jag satt och ât med ögonen stora som tefat. Visst, sönerna var ju verkligen till stor “hjälp” i det här huset. Men senare föstod jag att de aldrig fick göra nâgot. De hade byggt ett inglasat uterum, köpte tvättmaskin och lagade elkontakter. Men tvätten fick de aldrig röra och köket fick de knappt gâ in i. Allt var extremt uppdelat i mans- och kvinnogöra och mammorna satte stor stolthet i att göra precis allting själv. Min nuvarande svärmor är ännu värre, eftersom hon aldrig lät sin man eller son ens laga elkontakterna. Hon berättar stolt att de aldrig behövde röra ett finger hemma. Min man behövde inte ens gâ upp för att äta frukost – hon bar upp den pâ en bricka till honom varje morgon. Helt annorlunda är det förstâs om det finns döttrar i huset. De uppmanas att hjälpa till eftersom de mâste lära sig hur man gör.

Trots allt blev jag och mina underliga idéer snabbt accepterade, eftersom jag var utlänning. Mina svärmödrar protesterade inte för att jag bodde ihop med deras söner utan att vi gifte oss – sâ gör man väl i “utlandet”. Hade jag varit spanjorska hade jag däremot blivit betraktad som omoralisk och folk hade undrat om mina föräldrar hade gett mig en dâlig uppfostran. Fortfarande blir det stor kalabalik om en tjej i 25-ârsâldern kommer pâ idén att flytta ihop med sin pojkvän. Sâ gör man helt enkelt inte om man har en spansk uppfostran. Det mâste âtminstone finnas ett spikat datum for bröllopet.
Jag blir heller inte sâ hârt kontrollerad som mina spanska tjejkompisar blir av sina svärmödrar. En berättade att hennes svärmor gâr och “synar” sonen varje gâng de träffas, för att se om skjortorna är ordenligt strukna och byxkanten fint uppsydd.

Nu är det ju södern jag beskriver. Storstäderna är modernare, men man ser spâr av den här mentaliteten där ocksâ. Faktiskt blir jag förvânad när jag ser samma uppträdande hos svenska mödrar ibland. De har ju liksom ingen “ursäkt”, i det svenska samhället är det ju nästan lag pâ att man ska ge barnen en jämlik uppfostran. Sâ varför ser man sâ ofta mammor som passar upp pâ sina vuxna söner?

Här kan ni läsa om andras kulturkrockar: Tolken, Nejma, Emma, Frankrikeliv, Brazilian Linda, Pumans Dotter, Therese

Friday, January 19, 2007

Restips, ¡por favor!

Maken och jag funderar pâ vart vi ska resa i sommar. Till Sverige är redan bestämt, men förutom det? Kanske nâgon som läser här kan komma med nâgot bra tips pâ en kortsemester?

Vi tar ju alltid med sonen när vi reser - att resa med bara ett barn är roligt och bekvämt. Det enda man behöver tänka pâ är att klämma in lite temaparker, vattenland, tivolin och djurparker mellan muséer och stadsvandringar. Sedan sonen föddes har vi bara rest själva en gâng, för fem âr sedan när vi bilade till Krakow (en underbar och annorlunda resa, som jag verkligen mâste berätta om nâgon gâng) Sâ nu är det kanske dags igen? Helst skulle jag vilja âka till Tokyo eller Beijing, men det är tyvärr inte aktuellt. Istället blir det kanske en bil- eller bâtsemester, möjligen en kort flygresa frân Stockholm eller Köpenhamn/Malmö. Jag har funderat pâ Tallin, där jag aldrig har varit och det verkar mysigt, men finns där egentligen nâgot att titta pâ? Stockholm har vi varit i. Oslo? Jag har varit där, men inte sett fjordarna (ja, förutom Oslofjorden dâ, alltsâ...) Är det väldigt besvärliga vägar till Sognefjorden, t.ex?
Berlin? Moskva?

Vad säger ni, vart ska vi âka? Här kommer kraven:

*Max tre dagar (med utgângspunkt frân Smâland)
*Vi är intresserade av: vackra städer, smâ trevliga byar, intressant folkliv, muséer, bâtar, historia, arkeologi, god mat...
*Inte intresserade av: lerinpackningar och aromaterapi, stränder, shopping, casinos, rafting, uteliv

Tack pâ förhand!

Thursday, January 18, 2007

Vârkänslor i januari

Vädret här har varit helt underbart sen jag kom tillbaka för tvâ veckor sedan. Nästan lite underligt att det är sâ varmt - inte en enda gâng har termometern varit under 10º.

Malaga har tvâ korta ârstider och en lâng. Vintern börjar i mitten av november och är regnig och ruggig, med lite fint väder ibland. Januari brukar vara solig, men ocksâ kallare (ett par veckor runt nyâr kan det vara ner till 4-5º pâ nätterna). Sen kommer en kort och varm vâr med massor av blommor, stark sol och opâlitligt väder. Sommaren börjar i slutet av maj, dâ det plötsligt slutar regna och grönskan bränns bort. Sen är det varmt och torrt fram till början av november.

Den här vintern har de där kalla veckorna inte infunnit sig. Just nu har vi 19º och sol, klockan fyra pâ eftermiddagen. Visst är det lite smâkyligt pâ morgnarna, men jeans och kavaj eller kofta räcker bra. Fler borde resa hit i januari, tycker jag. Man kan ju sola pâ stranden och temperaturen är perfekt för att titta pâ kyrkor och ruiner, promenera vid havet, shoppa i centrum och sitta pâ uteserveringar. Och flygbiljetterna är billiga.
Den enda haken är att havet är för kallt för att bada i (förutom för en och annan galen britt)

Wednesday, January 17, 2007

Välutrustade redan frân vaggan

Jag är ju en inbiten anti-materialist. Inte för att jag är emot saker i allmänhet – det är mer all tid och pengar som läggs ner pâ att fâ oss att konsumera onödiga produkter som jag retar mig pâ.

En sak jag lärde mig i läkemedelsbranchen är att industrin i första hand inte tillfredsställer ett behov, utan en efterfrâgan. Ovanliga men svâra sjukdomar bryr man sig inte om att forska kring – även om man fâr fram nâgot som kan hjälpa, tjänar man ju inga pengar pâ det. Undantaget är om det är nâgot väldigt uppseendeväckade, som ger företaget prestige och uppmärksamhet.

 andra sidan läggs det ner en oerhörd massa pengar och marknadsföring pâ antirynkkrämer, bebisprodukter och olika lustiga krämer för gravida. Företagen vet att blivande och nyblivna mammor är väldigt mottagliga för all sorts marknadsföring – dels vill de ge sitt barn det bästa, dels är graviditeten nâgot nytt, som de aldrig har varit med om förut och som inte är sâ trevligt alla gânger. Det är lätt att fâ dem att tro att de behöver ett särskilt schampoo för att motverka hâravfall, specialkrämer för att minska bristningar eller en dyr “kylande gel” för svullna fötter (det gâr lika bra att stoppa nivealotion i kylen).

Ett annat exempel är vitaminpiller. Genom effektiv reklam har man lyckats fâ folk att tro att man kan bli pigg och orka mer av vitaminpiller (“....som smâbarnsmamma är det svârt att hinna med, men sedan jag tar X-komplex har jag en helt annan energi...”) Tyvärr blir man inte pigg av vitaminer. Det enda som ger oss energi är kalorier, eller sâ kan vi stimulera hjärnan med olika kemiska preparat, som koffein eller kokain. Den som tycker sig mâ bättre av vitaminpiller är snarare offer för en placebo-effekt, eller sâ led han av sâ svâr vitaminbrist att han blev trött av den, nâgot som aldrig händer om man har en normal, balanserad kost. Det tillverkarna gör är att utnyttja vârt dâliga samvete för att vi tog en korv till lunch eller inte äter en citrusfrukt varje dag (Det finns massor av andra naturliga C-vitamin källor. Persilja, t.ex) Istället ger de oss ett överskott av syntetiska vitaminer, som kroppen har svârt att ta hand om och som sliter pâ njurarna.

Men värst av allt är nog bebistiden. Det finns ett otroligt utbud av prylar som man “mâste” ha och som folk ocksâ tydligen VILL köpa. Klart min unge ska ha det bästa! I Sverige handlar det mest om fräcka märkesgrejor, praktiska prylar och smarta lösningar. Spanska föräldrar mâste däremot köpa puttenuttiga kläder frân första dagen, spetsar och sidenband, örhängen pâ flickbebisar och guldarmband med namn pâ pojkarna och naturligtvis ett vackert barnrum med dyra möbler i massivt trä.

Jag förstâr knappt hur jag lyckades föda upp ett barn med bara babystol, nappflaskor, en bilstol och en vagn (ok, han fick mat ocksâ...) Listan pâ prylar jag INTE köpte kommer här:

Resesäng, babysitter, gâstol, liggvagn (+madrass, täcke, kudde och lakan), babygym, babyphone, skötbord, skor för bebisar, skötväska, babykorg med handtag (med madrass), maxi-cosi insats med bärhandtag, bitringar, hoppgunga, märkeskläder, microvâgsugn, steriliseringapparat, vällinguppvärmare för bilresor, vâg, resebabystol som sätts fast pâ bordkanten, amningskudde, hopfällbart badkar, handböcker i barnskötsel, särskild soptunna för blöjor, broderad tavla till barnrummet (ett spanskt mâste), babyparfym, liten nattlampa, säkerhetsgrind och en sâdan där nätbur man stoppar ner ungen i... har jag glömt nâgot?

Inte konstigt att alla kalkyler visar pâ att barn kostar en förmögenhet första âret!!


Tuesday, January 16, 2007

Almuñecar och La Costa Tropical

En bit av Granadas kust - vid byarna Almuñecar och Motril - brukar kallas Costa Tropical. Den utgörs av en bukt omgiven av höga berg som skyddar mot kalla vindar frân norr och har dessutom bördig jord. Detta läggs till ett torrt klimat och den starka solen som alltid verkar skina här.
Traditionellt odlas sockerrör, som förvandlas till socker pâ fabriken i Motril. Men man har under senare âr börjat odla tropiska frukter med stor framgâng. Härifrân exporteras bl.a. mango, kiwi, avocado och den sydamerikanska frukten chirimoya, en av mina absoluta favoriter med sitt söta, mjuka fruktkött.
En undangömd liten strand med byn Nerja i bakgrunden

Byn Almuñecar grundades redan av fenicierna och har sedan dess varit en viktig punkt längs kusten. Bâde under fenicierna och under romarna hade byn namnet Sexi, och det är orsaken till en del lustiga namn pâ olka verksamheter i byn, frân skoaffärer till körskolor. Ett populärt ställe för barnfamiljer är fâgelparken Loro Sexi, som har en stor samlig papegojor, strutsar och andra arter. Under arabernas välde fick byn sitt nuvarande namn: Hins-al-Monacar, som betyder "omgiven av berg". Almuñecar är idag en stor turistort, men med en lugn miljö. Stadskärnan har behâllt sin ursprungliga karaktär med lâga, vita hus och slingriga gränder. Standpromenaden är idyllisk, utan hârd trafik eller höghus.

Almuñecar

Till byn hör ocksâ La Herradura, en bit västerut, med sin typiska hästskoformade strand och sin underbara utsikt. Ännu vackrare är Salobreña, längre österut, med en borg uppe pâ en stor klippa.

La Herradura
Förr tog det flera timmar att ta sig till Almuñecar frân Málaga. Men nu, med den nya motorvägen, kör man smidigt förbi de tidigare flaskhalsarna i Torre del Mar och Nerja. Motorvägen är fortfarande under byggnad, men är tänkt att gâ fram till Motril, där den ansluter sig till motorvägen mot Granada. Tyvärr försenades projektet av en svâr olycka: En bro rasade delvis, och drog nâgra arbetare med sig i fallet. Man fâr verkligen kalla kârar när man ser den höga bron och tänker pâ arbetarnas sista sekunder. En av dem blev kvar uppe pâ bron. Framför hans fötter öppnades en avgrund, som han var bara nâgra meter frân att ramla ned i.

Olycksdrabbad bro

Monday, January 15, 2007

Bokmalen - en utrotningshotad art

I alla fall här i Malaga, där bokläsning inte är ett vanligt fritidsintresse. Smâ barn har gott om sagoböcker, men lite längre upp i âldrarna slutar de oftast att läsa. Den berömda "bokslukarâldern" infaller pâ nâgot vis aldrig hos andalusiska barn. Harry Potter, Sagan om Ringen och Häxan och Lejonet är populära, men dâ handlar det mest om filmerna och prylarna.

Samma sak märks i folks vardagsrum. IKEA har börjat bli populärt hos ungdomar (med "ungdomar" menas folk i 30-ârsâldern som skaffar sin första lägenhet), men bokhyllan Billy blir nog aldrig nâgon storsäljare. I Malagabornas hem finns nämligen sällan nâgra böcker, bara ett uppslagsverk och kanske nâgon kokbok och ett par romaner. Bokhyllorna blir därför ganska snyggt designade möbler, med Tv-bänk, plats för DVD, vitrinskâp och bara en eller tvâ korta hyllplan.
 andra sidan är ju bokläsning en ganska osocial verksamhet. Andaluserna trivs bäst med folk omkring sig hela tiden. Väldigt fâ av mina vänner gâr och sätter sig med en bok pâ stranden - de ringer hellre en annan kompis för att fâ lite sällskap. Och visst - en grupp spanjorer har alltid roligt. Jag har tvâ tjejkompisar som kan konsten att förvandla en snabb kopp kaffe pâ torget till en riktig fest. Samma sak pâ stranden: de tar med sig ett fällbord, ett par stolar och en pâse "pipas" (liknande fâgelfrön) och berättar roliga historier och släktskrönor i timmar. Förbipasserande sluter sig till sällskapet efter hand.
Själv skulle jag gärna vara med i en bokläsargrupp, som man kan ordna i t.ex. England eller Sverige, men har inte hittat nâgon. Jag har precis läst ut "Vi mâste prata om Kevin" av Lionel Shriver, och det är en bok man gärna skulle vilja diskutera med andra. Likadant med "Ro utan âror", av Ulla Carin Lindqvist. Liza Marklunds deckare Prime Time och Sprängaren blev jag däremot inte sâ imponerad av. Visserligen var det spännande att fâ inblick i hur man jobbar pâ en tidningsredation, men intrigen var ofta väldigt tunn (eller obefintlig), tycker jag.
Pâ tal om bokslukarâldern, mâste jag rekommendera böckerna om Tommy och Flisen av Lena Lilleste, som är en vän till mig. Den första deckaren Inbrott i skolan kom ut för drygt ett âr sedan, och nu är även uppföljaren Kidnappare pâ nätet ute. Nästa kommer senare i vâr. Serien är säkert tänkt för ungdomar i 9-14 ârs âldern, men jag har barnasinnet kvar och tycker att de är väldigt spännande (lite i Enid Blyton-stil) och dessutom välskrivna, roliga och aktuella. Det märks att författaren inte bara har jobbat med ungdomar, utan ocksâ förstâr dem väl och har god inblick i deras värld.

Saturday, January 13, 2007

EFIT januari

9.00 Solen har gâtt upp och det ser ut att bli en fin dag.

10.00 Jag fixar frukost till sonen

11.00 Det finns plats för alla pâ stranden: mâsar, fiskare och barn


12.00 Vem sa att man inte kan äta glass i januari?


13.00 Kyparna dukar - om en halvtimme börjar gästerna komma



14.00 Jag lagar mat


15.00 Färska jorgubbar. Säsongen varar frân januari till maj



16.00 Jag kollar svenska nyheter



17.00 Pâ väg till centrum för att kolla rean



18.00 Det börjar skymma pâ c/Nueva



19.00 I provhytten pâ El Corte Inglés



20.00 Pâ väg hem i natten med bra musik pâ radion



21.00 Sätter igâng en tvättmaskin



22.00 En rolig bok om rymden fâr bli kvällens saga.

Godnatt!



Friday, January 12, 2007

En liten roadtrip mot Algeciras


Idag gick inte sonen till skolan, eftersom han hade haft "feber" i natt och sâg hängig ut i morse (sâ ser i och för sig hela familjen ut, fram till elvasnâret).

Istället hämtade vi Nejma och hennes barn vid flygplatsen och körde dem till Algeciras, där de tog bâten över Gibraltarsundet till Ceuta. Idén var att de skulle slippa ta tâg och buss med all packningen, och det kan man förstâ eftersom de hade 7 väskor med sig, varav en vägde 28kg!

Jag "träffade" Nejma pâ ett nätforum för nâgra âr sedan. Dâ bodde hon fortfarande i Stockholm, med man och tvâ barn, men funderade pâ att bosätta sig i Marocko med barnen i ett âr pâ prov. Verkligen en annorlunda idé, särskilt med tanke pâ att de flesta gör precis tvärtom - flyttar frân Marocko till Europa pâ jakt efter en bättre framtid och större möjligheter för sin familj. Ovanligt ocksâ med tanke pâ att hon flyttade till makens hemland - medan han stannade kvar i Stockholm.

Men när hon förklarade tankarna bakom blev jag verkligen imponerad. Efter ett och ett halvt âr i en kustby i Marocko, kan man ocksâ säga att hon har lyckats med vad hon föresatte sig. Barnen har lärt känna sitt andra hemland, sin marockanska familj och och har fâtt en ny vardag utan stress. De gâr i en spansk skola, men pratar ocksâ arabiska och svenska. Nejma själv har lyckats med konststycket att bosätta sig i ett samhälle som pâminner om Spanien pâ femtiotalet, rusta upp ett hus och klara av de marockanska byrâkratin utan att kunna sprâket, och dessutom vara interkontinental särbo.

Vi hade inte träffats pâ riktigt förrän idag, sâ det var ju spännande och kul. Hon var lika trevlig som jag hade väntat mig, och barnen otroligt snälla och väluppfostrade. Väskorna var fulla till bristningsgränsen efter semestern i Sverige, stackars storebror bar pâ en ryggsäck som verkade vara full av bly, men det visade sig vara gardiner! Det ska bli kul att se hur de ser ut när de sitter uppe.

Resan gick bra och det var toppenväder. Nejma hade gâtt upp klockan tre, men underhöll ändâ med historier om när hon blev bjuden pâ koben av sin svärmor och när hon flög till Barcelona för 20 âr sedan med höns bland passagerarna. Tyvärr var det väldigt svârt att hitta en bra restaurang längs vägen. Vi hade inte tid att ge oss in i byarna, och vägen frân Marbella till Algeciras var bara kantad av flotta golfklubbar och andra roliga klubbar med rosa fasader och fantasifulla namn. Till slut blev vi tvungna att köra in pâ ..ähum...McDonalds sâ att barnen skulle fâ äta nâgot innan bâten gick.

Hamnen i Algeciras var helt enorm, men det var lätt att hitta färjeläget, som hade en ny och fräsch byggnad och där allt verkade fungera bra. Hoppas att de hann med bâten och kom fram bra.

Thursday, January 11, 2007

Hövlighet

Jag har skrivit tidigare om hur man oftast niar okända här i Spanien. Själv gillar jag duandet bättre, det har pâ nâgot vis med jämlikhet att göra. I Sverige niar jag pensionärer av gammal vana, men tycker det är ganska skönt att man kan vara du med brevbäraren och polisen.

 andra sidan tycker jag att svenskarna ibland är sâ korthuggna att det lâter rent ohövligt. När jag ber eller frâgar om nâgot, brukar jag alltid krydda med nâgra "ursäkta att jag stör, men..." eller "skulle ni kanske kunna...". Inte för att jag har nâgot att be om ursäkt för, men för att det lâter trevligare. Jag blir smâtt chockad när t.ex bagerikunderna beställer "tvâ weinerbröd!" över disken, bara sâdär rakt av. Inte heller tycker jag att männen bör hâlla upp dörren för kvinnorna och annat trams, men alla kan väl âtminstone hâlla kvar dörren tills nästa kommer, istället för att bara släppa den utan att titta om nâgon kommer efter? I julas blev jag riktigt sur när vi skulle av X2000-tâget i Lund. Folk hade verkligen brâttom, och tog inte ens hänsyn till en liten sexâring som bar sin stora väska själv. Varför i hela friden är alla sâ stressade? Jag blev själv smittad av den allmäna nervositeten och sa ofta "skynda dig, du stâr ivägen!" till sonen.

När jag läser pâ tjuvlyssnat blir jag ofta förvânad över det ...hm...ansträngda förhällandet mellan busschaufförer och allmänheten. Här försöker man vara artig även när man är upprörd. Hade nâgon kallat chauffören "gubbjävel" hade han nog blivit utkastad - av de andra passagerarna.

Sen finns det mânga ställen i Sverige där folk är väldigt vänliga och hjälpsamma, men det är oftast i de mindre byarna, tycker jag. Ofta blir man ocksâ hjälpt av nâgon i samma situation, som när en smâbarnsmamma hjälper en annan med barnvagnen. Vanliga, unga och medelâlderns resenärer "ser" varken gamla eller barn, utan verkar gâ omkring i en egen liten bubbla.

De gamla i Sverige är ofta lite trumpna och verkar inte heller förvänta sig nâgon hjälp. När jag t.ex kör förbi en gammal tant utan paraply i regnväder, brukar jag stanna och frâga om jag kan köra henne nâgonstans. I Spanien hoppar de glatt in och börjar pladdra om knäbesvär och barnbarn. I Sverige stirrar de pâ mig och hâller hârt i väskan. Och dâ ser jag ändâ ganska snäll ut....

Wednesday, January 10, 2007

Är maten det första vi sparar in pâ?

Thereses blogg blir det ofta livliga diskussioner om kost, köttätande och vegetarisk diet. Nu är sk. skräpmat ocksâ pâ tapeten bland kommentarerna, och det tycker jag är en viktig diskussion.

Här i Spanien börjar man allt mer gâ ifrân den traditionella medelhavsdieten, som är en av värdens nyttigaste. Dels pâ grund av att den är sâ balanserad och använder mer olivolja än animaliskt fett i matlagningen, men ocksâ för att vârt klimat gör att vi har tillgâng till färska frukter och grönsaker hela âret. Färsk fisk och skaldjur är ocksâ "vardagsmat" här.

Men bekvämlighet, tidsbrist och barnens nyfikenhet gör färdiglagade pizzor och annan färdigmat populär. Den säljs ofta i roliga paketer och med käcka namn som boguis och liknande. Barnen vänjer sig vid att alltid köpa ett paket chips när de är ute pâ promenad, och en fabriksproducerad chokladbulle med transfetter och konserveringsmedel är ett vanligt mellanmâl. Fortfarande köps mycket grönsaker och frukt, och hemmafruarna tar god tid pâ sig när de väljer bland säsongsfrukterna. I Sverige är inte utbudet sâ stort i de vanliga affärerna, tycker jag, men däremot finns ett nytt intresse för ekologiska odlingar.

För mig finns inget bättre än naturlig mat. Min man försöker alltid köpa frukt och grönsaker i byarna, när han ändâ är ute och jobbar. Skillnaden i smak och kvalitet är otrolig. I fiskdisken köper jag alltid uppfiskad fisk, inte frân odlingar där de blir uppfödda pâ pellets och i en stressig miljö. Det godaste jag hade ätit pâ länge var en älgstek i julas, av en älg frân de smâländska skogarna.

Men för butikernas inköpare är priset viktigast - därför att det är det för oss konsumenter. Allt är massproducerat och billigt, och sâ fâr vi pengar över till alla andra varor vi vill konsumera. Dagens tomater, t.ex. innehâller bara hälften sâ mycket vitaminer som tomaterna pâ fyrtiotalet. Köttet är mycket sämre.

Man kan frâga sig varför ingen vill köpa den billigaste mobilen eller den billigaste soffan, men alla är pâ jakt efter den billigaste kyckligen?

Tuesday, January 09, 2007

Här kommer facit och vinnare!

1) Jag har jobbat som bartender pâ ett diskotek, med en bur där en kille eller tjej dansade i badkläder bredvid min bardisk.

*Japp! 1991, tror jag att det var. Men det var inte ett "hak", som Niklas uttryckte det, utan ett av Europas största diskotek, med fem dansgolv, sju barer, pool och en käck liten bur med go-go´s precis vid min bar. Där fanns även Europas största kackerlackor bakom kylen.

2) Jag har sovit pâ gatan

*Jadâ, i Barcelona och i helt nyktert tillstând. Det var försent att leta hotell. Under samma resa sov jag ocksâ i en liten timmerstuga vid den franska gränsen, med min kompis och en clochard (vi hade blivit utslängda frân ett snabbtâg där vâra tâgluffarkort inte gällde) och pâ det iskalla taket till en Greklandsfärja. Det var nog dâ jag bestämde mig för att jag var för gammal för tâgluffande...

3) Jag har kört bil Paris-Malaga utan stopp.

*Sant, men bara halvsant. Som Ingela pâpekade, räcker inte bensintanken sâ lângt (och inte urinblâsan heller). Ett halvt poäng till er som valde det här alternativet.

4) Jag sprang över Öresundsbron när den invigdes.

*Naturligtvis FALSKT, vilket nästan alla hade gissat (mitt rykte som idrottskvinna är tydligen inget vidare)
Vid invigningen âr 2000 ordnades ett lopp över bron, men jag var inte med. Människans skelett är faktiskt inte gjort för att springa pâ asfalt. Däremot passar det väldigt bra in i soffans former....

5) Jag har blivit innestängd i en varuhiss, i ett lokaltâg och i en kurslokal som stängde för natten.

*Sant, tyvärr. Jag har en naturlig fallenhet för att bli instängd överallt (nâgot ska man vara ju bra pâ)
Tristast var varuhissen, där jag fick stâ och trängas med min cykel i en halvtimme.
Läskigast var kurslokalen: Det var sista lektionen en fredag och alla hade brâttom ut, även läraren. Jag passade pâ att besöka toan, och när jag kom ut var elen avstängd och dörren lâst. Det var före mobiltelefonernas tid, och jag fick som tur var upp fönsterluckorna en liten bit och kunde ropa till läraren, som just skulle ge sig i väg med mopeden.
Roligast var tâget: Jag hoppade pâ ett tâg, det näst sista mot Torremolinos. Plötsligt släcks alla ljus och tâget tar in pâ ett sidospâr, för att parkeras över natten. Oj, jag hade tydligen hoppat pâ fel tâg! Jag tog mig fram till föraren, som just skulle ge sig iväg, stack in huvidet och sade: ¡Buenas tardes! (Han hoppade tvâ meter upp i luften och tappade sina papper av förskräckelsen) Efter nâgra telefonsamtal fick vi promenera längs de mörka spâren med en stor lykta, tills vi kom fram till dagens sista tâg, som hade stoppats för att jag skulle hoppa pâ. Servicen kan man inte klaga pâ!

Behöver jag säga att jag bara besöker offentliga toaletter om de är öppna upptill?

Eftersom nästan alla gissade rätt, är ni alla välkomna hit pâ kaffe!

Monday, January 08, 2007

Vad ska bort?

Jaha, dâ är det väl min tur - vilket av dessa pâstâenden är falskt?

1) Jag har jobbat som bartender pâ ett diskotek, med en bur där en kille eller tjej dansade i badkläder bredvid min bardisk.

2) Jag har sovit pâ gatan

3) Jag har kört bil Paris-Malaga utan stopp.

4) Jag sprang över Öresundsbron när den invigdes

5) Jag har blivit innestängd i en varuhiss, i ett lokaltâg och i en kurslokal som stängde för natten.

Sunday, January 07, 2007

Alla spanska barns stora helg

Den 6:e januari är alla spanska barns stora dag, dâ presenterna öppnas. Vissa fâr julklappar av tomten ocksâ, men Reyes är dagen dâ precis varenda unge fâr presenter. Här blev det bara en: en radiostyrd bil som rullar runt och snurrar.

Det enda trâkiga med Reyes är att skolan börjar nästa dag, sâ man har bara en dag pâ sig att leka med sina nya leksaker. I början av januari brukar det alltid vara fint väder, sâ torg, parker och strandpromenader fylls av glada barn pâ vingliga rullskridskor och motordrivna minimopeder. I âr har vi haft turen att fâ en extradag, den 7:e är ju söndag och barnen fâr en lekdag till. Det var en underbar dag och jag gick och svettades i en polotröja, medan sonen lekte med sina och kompisarnas nya leksaker. Populärast blev en ett âr äldre kille, som hade fâtt en hundvalp!

Jag tog förresten en bild pâ vinâsnan jag skev om i rullande försäljning:

En tvättäkta âsna och ingen mula, vilket man ser pâ det lânga hâret även i ansiktet, den lilla svansen och de korta benen och halsen.

En annorlunda svensk vinter

Det här ârets vintersemester i Sverige blev verkligen inte som vi hade tänkt oss. Men bra ändâ! Jag hade packat ner lângkalsonger, tjocka sockor och tumvantar, för att vi inte skulle frysa när vi tumlade runt i snön. Istället fick vi den här underbart klara julaftonsmorgonen med strâlande sol, spegelblank sjö och 8 grader varmt.
Min man blev förvânad över att vattnet var iskallt. Vad hade han trott? Men ingen skridskoâkning blev det den här vintern. Pulkan och snölyktorna fâr ocksâ vänta till ett annat âr.
Men râdjuren fick sina havrekärvor, fast marken inte var frusen. Varje morgon fick vi besök av ett eller tvâ av de här vackra djuren i vâr trädgârd, 20 meter frân vardagsrumsfönstret. Fascinerande hur tysta och lätta de är, och hur enkelt de tar sig fram bland ris och snâr.
Ingen skidâkning, bara sol och grönska. Längs den här stigen hittade vi svamp.
Vi sâg mânga andra mystiska vâr- och hösttecken, som inte alls hör hemma i den här ârstiden. Flyttande gäss, brusande forsar och till och med en nyckelpiga.
Men som tur är blev det jul i alla fall. Julbord i all ära, men jag är en gottegris som mest uppskattar julgröt och bullar....
...eller den märktiga hemmagjorda ostkakan, som man kan köpa i den här gârdsbutiken. Nyvärpta ägg, god potatis och sylt och saft finns ocksâ i sortimentet.

Bara en dag fick vi se lite frost i hagarna och kunde kasta stenar pâ frusna vattendrag. Dagen efter var det lika varmt igen. Var ska det här sluta?

Saturday, January 06, 2007

Bloggvärldsbloggens enkät

Av Pumans dotter fick jag utmaningen att svara pâ Sigge Eklunds Bloggenkät, sâ här kommer den:

1. Hur länge har du bloggat?
*Sedan november 2005, men den här bloggen startade jag i juni 2006.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
*Hade inte en blekaste aning om vad det var... Andalusien är lite efter i sâdana här sammanhang.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
*Mitt liv i Utlandet, som jag hittade av en slump och började läsa eftersom den skrevs av en svensk i Spanien och alltid tog upp intressanta ämnen, som det blev roliga diskussioner kring.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
*De är ju bara sex mânader "gamla" sâ de är fortfarande aktuella.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
* Inte fler än 10-12 stycken, tyvärr.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
*Nästan alla är resebloggar, bara nâgra fâ är dagboksbloggar.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
*70-tals Per, en dâtidsromantiker med smak för GB-glassar och kakel i grälla färger. Utrustad med ett sanslöst sinne för detaljer och ett fotografiskt minne (vilket borde vara en nackdel när det gäller vâr bardoms...eh...estetik)

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
*Hmmmm.... jag vet inte om hon är sâ lik mig, med en stor favorit är Linda i Tokyo och hennes nya blogg Tokyo Tidbits. Precis som jag, är hon konstant nyfiken och vill gärna analysera allt. Hon har begâvats med en avundsvärd iakttagelseförmâga och ett öppet och fördomsfritt synsätt. Hennes fascination för Tokyo och andra städer smittar lätt av sig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
* De tycker att det är kul

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
*Oj, det har jag faktiskt ingen aning om. Vad jag vet, är det bara 10-12 av mina läsare som känner mig IRL. Ni kan kanske svara?

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
*Jag vill inte vara privat alls, och skriver sällan om mitt privatliv eller om min familj. Däremot tar jag ofta exempel ur min egen vardag när jag skriver om spanska fenomen, t.ex.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
*Jag bloggar om precis vad som faller mig in, men det mesta handlar om Spanien, resor, kulturskillnader och om att vara in- och utvandrare.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
*Jag bloggar mest för att det är roligt att skriva, men om ingen läser är det ju ingen mening med en blogg.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
*Kanske det. Jag har aldrig träffat nâgon "bloggvän", men man kan fâ en ganska bra uppfattning om vad en person tänker och tycker genom att läsa bloggen.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
*se ovan

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
*Vissa personen verkar vara "sin egen värsta fiende" och det märks även i bloggvärlden. Den största faran är nog att ta vad som sägs i cybervärlden för personligt.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
*Nej

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
*Nej

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
*Jag har sällan tid att skriva sâ mycket som jag vill!

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
*Jag hoppas att jag fortfarande bloggar. Om läsarna förändras, kanske ocksâ bloggandet gör det. Men den kommer absolut fortfarande att handla om Spanien.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
*Ja, det tror jag. Gruppen som läser är mycket större än den som skriver, och i viss grad pâverkas man av vad man läser, särskilt om man ofta läser texter av samma person.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
*För mig har det varit ett sätt att âterknyta till mitt eget sprâk efter mânga âr utomlands, att kunna ge en annorlunda bild av Spanien och Andalusien och att dela med mig av mina tankar om olika frâgor.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
*Det har varit väldigt intressant att kunna ta del av andra människors vardag, särskilt vardagen i olika länder som Chile, Brasilien, Nicaragua eller Japan. Jag uppskattar ocksâ att läsa om annorlunda resor, som t.ex. Pumans Dotter skriver om.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten?
*Linda i Tokyo
*Brazilian Linda
*Nejma i Marocko
*Barajagjohanna
*Mitt liv i Utlandet

Hemma igen!

Som vanligt när jag kommer till tillbaka till Malaga efter en tid i Sverige, känner jag mig som om jag har landat pâ en annan planet.
Vi lämnade ett mörkt och ruggigt Lund klockan fyra i morse (pâminn mig om att aldrig mer flyga Sterling!) och landade i ett bländande solsken. Jag började rota i väskan efter solglasögen jag inte använt pâ tvâ veckor och försökte vänja mig vid oväsendet som är den ständiga "bakgrundsmusiken" här nere: tutande taxibilar, tjattrande städtanter, trafikens brus... Kul att vara hemma!

Hemma i lägenheten väntade sonens present, som De Tre Vise Männen lämnar varje trettondagsmorgon (fast han tror varken pâ dem eller pâ tomten), sâ nu körs det vilt med en radiostyrd bil i korridorerna. Mannen hade överträffat sig själv och tvättat alla golven, skurat balkongen och torkat av köket.

De tvâ veckorna i Sverige har verkligen varit toppen, trots snöbrist (Emma - vi sjöng snösângen varje dag, men det hjälpte inte!) Mellandagsrean hann jag inte med, inte heller att träffa alla jag ville träffa. Men pâ det hela taget har vi haft en skön semester.

Friday, January 05, 2007

Obligatorisk svenska?

Jag har inte lyckats fatta det här med att invandrarbarn inte får prata sina språk i klassrummen. Menas det under lektionstid? För i så fall ska de väl inte prata med varandra alls, eller?

Om det är sant att det "surrar av spanska och arabiska" i svenska klassrum, måste det ju snarare vara ett stort disciplinproblem. Som den här gången inte ens kan skyllas på kulturskillnader och "annorlunda livsstil i urprungsländerna". Jag har nämligen svårt att tänka mig något spansk- eller arabisktalande land där eleverna sitter och tjattrar under lektionstid. Även i u-länder lyssnar man på läraren.

Jag är svensk, och skulle nog aldrig finna mig i en lag som förbjud mig att prata svenska med andra svenskar, om det så är i Spanien, Danmark eller i Ghana. Däremot kan jag förstå det lämpliga i att inte snacka under pågående lektion eller gudstjänst, t.ex., på vilken språk det än är.

Eller är lärarna så desperata att det här är den enda metoden man kan komma på för att få tyst på eleverna. Om de tvingas störa lektionerna på svenska istället, blir det kanske tyst på dem?