Monday, July 31, 2006

Nöden har ingen lag



Kubanerna är verkligen pâhittiga när det gäller att tillverka vad som helst av vad som helst. Âtervinningens mästare skulle jag vilja kalla dem.

Deras blankpolerade cadillacs rullar vidare med hjälp av böjda spikar och hârklämmor. Allt âtervinns, sys ihop, smälts ner eller formas till vad det nu är man behöver. Den här snygga sportbilen som min son köpte är gjord av gamla ölburkar och det finns alla modeller: flygplan, lastbilar, bussar...

Jag vet inte om man egentligen skulle kalla kubanerna fattiga. Det finns nämligen inga rika att jämföra med (möjligen El Comandantes personliga vänner). Inte heller ser man nâgon riktig misär. Nästan alla kubaner verkar tillhöra en lâg medelklass, som bor i undermâliga bostäder och lider en konstant brist pâ varor. Inte bara vad vi skulle kunna kalla "lyxvaror" utan pâ i stort sett allting. Tvâl, schampo, kött, reservdelar.... I affärerna där man kan handla för Euros eller CUC (pesos convertibles, en slags "turistpengar") kan man hitta det mesta, men utbudet är inte stort där heller och priserna är högre än i Spanien.

De som har det bäst är de som jobbar med turister. Inte för att de pâ nâgot sätt skulle ha högre lön, utan för att de fâr turistvaluta i dricks, som de sedan kan handla för. De som arbetar för de stora spanska hotellkedjorna fâr sâ klart en skälig lön av företaget, men den tar den kubanska staten hand om, för att sen dela ut en "jämlik" lön i god socialistisk anda.

De blir inte precis rika pâ sin dricks heller. För dem är det ju mycket pengar, men de kan ju inte köpa mycket mer för 10 Euros än vad vi kan göra. En vän till min man hjälper nâgra familjer pâ ön, och varje gâng nâgon i bekantskapskretsen âker till Kuba fâr de ta med sin pengar till dem. Den här gângen hade vi med oss 200 Euros, vilket de var hemskt tacksamma för. De kan handla varor en vanlig kuban inte har tillgâng till, men inte mer än vad vi här i Europa kan göra för samma summa.

Vad man däremot inte ser pâ Kuba är vad som kanske finns pâ andra ställen: tiggare, barn som gâr barfota och i trasiga kläder, riktiga slumomrâden med hus av pappkartonger osv. Den hopplöst desperata fattigdomen finns inte.

Alla har rätt till ett arbete och en lön (som är för lâg att leva pâ), en bostad, sjukvârd, skolgâng frân fem ârs âlder, ett ârs föräldrapenning (lika lâg som lönen), matkuponger som ger en ranson basmat per dag, skolmat och skoluniform. Staten "tar hand" om allt, medan folk kämpar för att hâlla näsan nâgot sânär över vattenytan.

Sâ klart är det omöjligt för mig att komma med nâgon slags âsikt om hur livet är pâ Kuba. Man kan ju inte jämföra med hur vi lever i Europa, utan i sâ fall med länderna runt om kring, i Karibien, Syd- och Centralamerika.

Förresten hade jag fel ang. Castros âlder, han fyller hela 80 âr. Ska ändra det nu.

Sunday, July 30, 2006

Bra svar

Mannen (till sonen):
Det är helt otroligt vilken massa grejer du har! När jag var i din âlder hade jag nästan inga leksaker alls, vi fick minsann göra figurer av lera och fânga kryp och ha i burkar.

Sonen:
...och din pappa hade inte heller sâ mânga prylar som du har.

Fundersam tystnad

Saturday, July 29, 2006

Negativ erfarenhet frân Spanien

Jag fick ocksâ den här kommentaren pâ mitt inlägg om att flytta frân Syd till Nord och tvärtom, men det ligger nu längst ner pâ sidan och det kan vara värt att lyfta fram:

Ett ogonblick....Spanjorskorna i det har landet kanske inte e sa vanliga o star med oppna armar som det later nar ni skriver..Annas exempel pa hur det skulle vara pa ett nytt jobb i orebro tex dar det bara ber dej skicka saltet o sager hej da o inte nat mer. Exakt sa har det varit for mej fast har i Spanien!! Sa nej jag haller inte med om att spanjorerna tar emot en invandrare battre har an vad vi gor hemma i sverige.!tvartom. Jag tror absolut att en spanjor skulle kunna bo i Sverige det beror ju pa vilken typ av person man ar osv.

Ja, just det. Jag efterlyste ju positiva erfarenheter frân Sverige, men glömde att efterlysa svenskar som inte trivdes i Spanien eller tyckte att de inte hade blivit väl bemötta.
Berätta gärna mer, om vilken del av landet du bor i och hur du har det.

Själv bor jag ju i Andalusien och folk är väldigt öppna här. Men jag mâste ocksâ säga att det är ytligare gemenskap, särskilt mellan kvinnor. Man har känslan av att man är ganska lätt utbytbar, och faktum är att jag känner fâ kvinnor som har nâgra barndomskamrater kvar. Man umgâs helst med mannens vänners fruar eller mammor med barn i samma âlder som ens egna. Men även med arbetskamrater, det är väldigt vanligt att man ses över en öl eller en kopp kaffe efter jobbet.

Sommarpratare med turbo

När jag svarade pâ Trulsas utmaning här nedan, tänkte jag inte pâ att jag hade varit helt olidlig som sommarpratare, jag pratar nämligen otroligt fort och säger dessutom fel pâ en massa svenska ord, som garantisserat till exempel, och det hade nog varit lite svârt att hänga med i svängarna. Jag är mycket bättre pâ att skriva svenska än pâ att prata, sâdär ja, nu har jag skrivit precis som jag pratar.

Stjärntvillingar

Jag ser att Fidel Castros och min födelsedag har varit pâ tapeten bland kommentarerna. Jag kan meddela att El Comandante fyller 80 âr enligt mina beräkningar. Själv fyller jag "bara" 37 och skulle gärna ha sâ bra kondition som Castro när jag fyller 80. Hoppas att jag slipper spela golf för att hâlla formen....

Ni är alla hemskt välkomna pâ kalas. Vi kan väl ta ett par mojitos medan vi väntar pâ att Fidel ska dyka upp? Det ska bli väldigt spännande att fira med en kändis. Min son kan fira sin födelsedag med Leo Blair, som han för övrigt är ganska lik. De är äkta stjärntvillingar, eftersom de är födda samma dag och samma âr, 20/05/2000. Föräldrarna firade med att bjuda alla barn i UK som föddes samma dag pâ gratis blöjor under ett helt âr. Lite smâsnâlt - de borde bjudit hela EG âtminstone!

Fast sonen har en ännu roligare falsk tvilling. Bästisen är född samma datum, samma âr, exakt samma klockslag och i samma stad. De har hâllt ihop sen tvâârsârldern.

Friday, July 28, 2006

95 saker om mig själv???

Nej nu fâr ni ge er, här kommer 9 saker om mig själv och nu väntar tvätten:

1) Jag är sâ lat att jag aldrig kommer att “gâ in i väggen”. Den ligger för lângt frân sofflocket.

2) Jag vet att jag har bott i Spanien för länge eftersom jag uttalar walkie talkie som det stavas.

3) Jag gillar kläder men struntar totalt i mode

4) Jag gillar bâde att segla och att rida – visst gâr det att vara sjöman till häst!

5) Jag är arkeologifantast och hade kunnat sova i en vecka pâ en bänk pâ Brittish Museum, för att sen kunna traska runt där hela dagarna och titta pâ guldhalsband frân Masada, leende sumer och tjuren frân Ur.

6) Jag är en nöjd ettbarnsförälder och tycker bäst om barn frân tre- fyraârsâldern.

7) Jag är en riktig fantasifull pysselmamma och en hejare pâ att hitta pâ nya spel, sagor och spökhistorier.

8) Jag älskar italiensk glass, svenskt godis och all shorts choklad, men avskyr läsk och har aldrig druckit eh hel coca cola.

9) Jag är inte materialist och kan inte komma pâ en enda pryl jag skulle vilja ha just nu – helt ärligt

Ja just det - Trulsas Utmaning

Jag fick den här utmaningen av Trulsa innan jag âkte till Kuba:

Om du fick sommarprata i Sveriges radio, och välja musik till. Vad skulle dina timmar handla om, och vilken musik skulle du välja?

Hmmmm, antagligen ungefär vad den här bloggen handlar om. Efter sexton âr som ut- och invandrare har jag nog blivit specielt känslig för sâdana frâgor. Men jag hade berättat lite mindre om mig själv, för det finns sâ mânga otroligt intressanta historier om människor som lämnat allt och flyttat till ett annat land. Jag har tidigare nämt Utvandrarmuséet i Växjö där man kan botanisera bland livsöden och läsa brev frân svenskar som hade gett sig iväg för att aldrig komma tillbaka.

Jag har precis läst ut en biografi om en annan Ana frân Malaga: Ana Delgado som bytte en fattig tillvaro i sekelskiftets Malaga och Madrid mot en lyxtillvaro som hustru till en maharadja i Punjab. En helt otrolig, men sann historia. Biografier är det jag helst av allt läser. Verkligheten överträffar nästan alltid fantasin. Men en annan sak som slog mig när jag läste, var hur känslan av utanförskap och kulturkrock är nâgot som invandrare i alla tider har haft gemensamt. Oavsett hur deras yttre förhâllanden har sett ut och vilka länder de har rest mellan. Och sen känslan av att ha utvecklats ât ett annat hâll och inte passa in heller i sitt gamla hemland.

Musiken, ja det hade nog blivit min favoritmusik, lugna lâtar frân 70 och 80 talen som passar i sommarvärmen, blandat med lite spanskt.

Familjesemester

Trots mitt gnällinlägg om AI-hotell har sâklart vistelsen i Varadero varit positiv. Den var ju tänkt som en familjesemester, dâ vi skulle slappa, umgâs och ha kul tillsammans och det har vi verkligen gjort.
Mannen har lekt med sonen i timmar i det underbara vattnet och jag har läst en hel tegelstensroman i skuggan av en palm. Sonen har lärt sig simma bâde pâ rygg och mage och har njutit för fulla muggar av att utforska världen under vattenytan. Han tog knappt av sig cyklopögat pâ hela dagen och har sett bâde rockor, jättekrabbor och smâ svärdfiskungar.
Vi har gâtt riktiga lângpromenader barfota i den mjuka sanden och hittat fina snäckor.
Barnpoolen var ocksâ populär, med rutchbanor och miniklubb. Pâ kvällarna ordnades minidisco med tävlingar - klart uppskattat av sonen.
Framför allt har ingen av oss diskat en enda tallrik eller bäddat en säng pâ tvâ veckor, och vi var verkligen utvilade efter det. Meningen är väl just det - en bekymmersfri semester. Och visst förstâr jag att det kan vara skönt att slippa leta restauranger med ett par blöjbarn i 30 graders hetta. Det är bara att gâ upp frân stranden eller poolen, duscha av sig och gâ och äta.

Men som sagt: inget för oss. T.om sonen var trött pâ allt efter fyra, fem dagar.

All Inclusive

Det här var första gângen jag tillbringade en del av semestern pâ ett All Inclusive hotell (Tryp Peninsula), och antagligen den sista.

Alla är vi ju olika. Nâgra vänner till oss var pâ ett AI-hotell i Punta Cana med sina tonârsbarn och njöt av varje sekund. Själv är jag hemskt nöjd med att först ha varit i La Habana pâ ett vanligt hotell, underbara Meliá Cohiba.

Jag mâste börja med att säga att jag inte alls är särskilt kräsen. För mig finns ingen större lyx än en promenad i Paris, en bâttur i Stockholms skärgârd eller ett bad i Varaderos underbara vatten. Mina krav pâ hotellen är att rummet ska vara rent och ha bekväma sängar och att hotellfrukosten ska vara rejäl.

Under âren har jag bott pâ bâde sunkiga enstjärniga hostal och pâ tjusiga konferenshotell. Under en tâgluffarsemester med ovanligt dâligt flyt har jag ocksâ lyckats med att sova pâ Barcelonas gator, i en gränsvaktarstuga i Frankrike och pâ det extremt kalla taket pâ en Greklandsfärja. Nu är jag för gammal för sânt och med barn har man ju vissa standardkrav.

Hotellet i Varadero var fullt av saker jag inte behöver pâ min semester:

En enorm lobby i kolonialstil med soffor man förvann i och vitrinskâp med vackra vaser längs väggarna.

Uniformerade kypare med vita handskar, som bara hade till uppgift att le och hâlla upp dörren till matsalen.

24 h drinkbar och underhâllning dygnet runt: Lekar typ hela havet stormar och waterpolotävlingar i vuxenpoolen, musik non-stop, salsalektioner pâ stranden etc etc.

Smâ trevliga bord med champagneflaskor och glas där man kunde sätta sig och ta ett glas och titta ut över dammen medan grodorna kvackade, om man kände för det.

 andra sidan var handukarna och lakanen fläckiga, det var köer i matsalen och pâ restaurangen (där man fick reservera i förväg) var det precis samma mat som i buffén, enda skillnaden var att man fick den upplagd pâ tallriken. Redan efter tre dagar var vi ordentligt trötta pâ buffématen.

Problemet är väl att pâ ställen som Varadero är AI-hotell nästan det enda som erbjuds. Allt är uppbyggt för turisterna och det finns inga "vanliga" ställen man kan gâ pâ (Jag antar att det är likadant t.ex i Cancun och nu även pâ Riviera Maya). Kuba är ju ocksâ lite speciellt eftersom restaurangerna antingen är statliga eller pyttesmâ familjerestauranger, ofta i hemmens vardagsrum. Pâ Santo Domingo är väl problemet att man inte känner sig sâ säker utanför hotellen.

Tre dagar hade definitivt räckt för att njuta av stranden. Och helst pâ ett annorlunda hotell. Att hotellet är femstjärnigt är absolut ingen garanti, pâ t.ex. Tripadvisor kan man läsa om en del skräckexempel.

Visst kan man göra utflykter, men i sâ fall helst pâ egen hand. Arrangören erbjöd mest utflykter typ: "Vi âker upp till en by, tittar lite pâ den, och sen äter vi hummer och dansar salsa i nâgra timmar" Just den typen av arrangemang passar spanjorerna, som vill ha underhâllning hela tiden. Själv älskar jag bâde att dansa, att vandra i naturen och att besöka vackra byar, men jag vill helst inte göra allt pâ samma utflykt.

Thursday, July 27, 2006

Fler bilder - annorlunda fordon

Förutom de vackra amerikanska femtiotalsbilarna, träffar man pâ minst sagt annorlunda och fantasifulla fodon pâ gatorna i La Habana. Ett litet urval: De här skrangliga stadsbussarna kallas "kameler", men även "lördagsfilmen", eftersom de precis som TV-filmen pâ lördagkvällen innehâller vâld, sex och fula ord sent pâ nätterna. De brukar vara totalt överfulla pâ kvällarna.
Improviserad fiskebât
Cykeltaxi
Coco-taxi
Familjebil

Tillbaka frân Kuba

Ganska ledbruten efter en lâng och seg hemresa (kubanska passkontroller är väldigt seriösa och flygplatsen har inte a/c....) men trots allt utvilad efter en skön semester. Här kommer nâgra samlade intryck sâ här mitt i natten... La Habana kändes välkomnande frân första andetaget. En vacker stad, till största delen bestâende av gamla kolonialbyggnader som verkar kämpa för att inte falla ihop. De avflagnade väggarna, de enorma men halvt ruttnade portarna och de trasiga balkongerna med sina sirliga och rostiga järnräcken, ger - tillsammans med det vackra ljuset frân havet - staden en magisk atmosfär.
Habanas charmiga dekadens är inte nâgot unikt i sig. Man kan hitta liknande miljöer i t.ex gamla Cadiz och förr i gamla stan i Malaga, som nu har restaurerats pâ mânga ställen. Napoli har ocksâ otroligt vackra gamla byggnader, vars forna glans man bara kan ana sig till under glömskans damm. Stämningen där är däremot helt annorlunda, en frenetisk aktivitet och ganska bryska människor, till skillnad frân kubanernas loja och välvilliga karaktär.
Trafiken är dock helt unik i La Habana. Gatorna är nästan helt öde - mitt i centrum. Bara de vackra gamla amerikanarna (otroligt välskötta och välpolerade, men nästan utan orginaldelar) samsas med rostiga bussar, cykeltaxis och smâ Lada-likande bilar som sprutar oroväckande svarta rökmoln efter sig.
Ingen har brâttom nâgonstans. Det här är El Malecón, en lâg cementvägg som avgränsar strandvägen och havet och som kubanerna kallar "världens längsta bänk". Den är sju kilometer lâng och det är här kubanerna umgâs, träffar nya vänner, hittar kärleken och förlorar den... och där de ocksâ fiskar för att dryga ut dagens meny.
Jag âker gärna tillbaka till Habana, eftersom jag inte hann se sâ mycket av stan som jag ville. Sonen var otroligt kvällstrött pga tidsskillnaden, sâ det blev definitivt inga jazzklubbar.
Det jag trots allt tyckte bäst om var den underbara och orörda naturen. Klimatet är subtropiskt och inte alltför varmt. Temperaturen var lite över 30º, som i Malaga sâ här ârs, och bara lite fuktigare. Solen är starkare, men trots allt inte sâ obarmhärtig som i Spanien eftersom det är molnigare och ofta regnar pâ eftermiddagarna.
Kuba mâste vara ett perfekt land att hyra bil i. Vägarna är hyfsade, trafiken nästan obefintlig, man gâr säker överallt och landskapet är otroligt vackert: smaragdgröna slätter och böljande kullar med smâ vita bondgârdar. Hela tiden flyger rovfâglar i cirklar över buskarna. Inte som i Spanien där örnen snart är utrotad och gamarna är alltmer sällsynta.

Den största svârigheten är nog maten. Sedan 1994 fâr kubanerna ägna sig ât privat företagande i liten skala, de har t.ex. smâ restauranger eller kör taxi. De flesta matställena är tyvärr fortfarande i väldigt liten skala, som det här "gatuköket", där man kan ta sig en macka med en bit kött som den stolta ägaren skär frân ett grishuvud - Cochino-bocata!

Eller den här välsorterade mataffären... Det finns ganska gott om affärer där man kan handla med turistvaluta, men de är inte heller mycket att hänga i julgranen.
Havet är alltid nära pâ Kuba. En av de vackraste stränderna ligger i Varadero. Milslâng och med varmt och glasklart vatten. Min son tillbringade hela dagarna här med snorkel och glasögon. Vackrast av allt var de otroliga âskvädren som dök upp frân ingenstans pâ kvällarna. Bokstavligt talat som en blixt frân en klar himmel, förvandlades den soliga stranden till en farlig plats med rytande vind och öronbedövande muller frân den svartgrâa himlen.
Bara nâgra dagar kunde vi njuta av den här vackra solnedgângen....

Pâ det hela taget har vi haft en skön semester, trots att All Inclusive inte riktigt är min melodi. Mer om det en annan dag.

Friday, July 14, 2006

Tillbaka i Malaga efter Sverigeresan

Vi är nu tillbaka i Malaga, men bara för att packa upp, tvätta och packa ner. I morgon âker vi till Kuba. Skönt att inte packa ner en endaste liten strumpa!

Jag och sonen har verkligen haft tvâ underbara veckor I Sverige. Vädret har nästan varit för bra för att vara sant och jag mâste säga att det är hemskt roligt att resa med en sexâring.

Lite jäktigt blev det tyvärr. Tvâ veckor är för kort tid, jag mâste komma ihâg det till nästa gâng. Jag sov pâ fyra olika ställen och det blev lite väl mycket resande och packande. Inte heller hann jag med allt jag ville göra, men trots allt en hel del. Förutom att träffa familj och vänner, äta gott och njuta av naturen, gjorde vi en del utflykter. Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby var faktsikt en positiv överrraskning och sonen var mot förmodan överförtjust. En kompis som var där dagen efter med sin treâring, tyckte att hon nog kunde ha väntat lite.

Annars är jag inte sâ förtjust i liknande "komersiella" ställen. EuroDisney gillar jag inte alls. För mig är det det ett falskt och tillgjort jippo men en massa dâligt betalda jobbare som koks i Mussedräkterna i 30 graders värme. Vi ât t.ex pâ en restaurang som hette Cendrillon, Askungen, där alla servitriser var hysteriskt vänliga, men sen stod och brâkade om lönerna bakom dörrarna. Men barnen hade ju kul...

ALV var faktiskt en omväxlande park och sonen gillade bâde skâdespelen, dockteatern, allsângen och alla lekparkerna. Inte stöta marken-banan blev en absolut favorit, men även labyrinten var kul. För att inte tala om Nils Karlsson Pysslnings hus där man kunde känna sig som i pyssling i ett jättehus. Dessutom lâg den till stor del inne i skogen och träden svalkade skönt.


Trästaden Eksjö besökte vi ocksâ. Man kan följa med pâ stadsvandring med en historiker, som berättar om de gamla husen och folket som bodde där. bâde roligt intressant och tragiskt. Eller kan man bara gâ omkring bland de fint bevarande husen och äta pâ nâgon av restaurangerna.

Eksjös gamla delar har ett komplicerat rökdetektor- och sprinklersystem och en egen brankâr som rycker ut pâ tvâ röda sekunder vid minsta lilla rökutveckling. Inte rätta stället att bränna vid maten pâ, verkligen.

Jag älskar verkligen Smâland, där jag själv tillbringade delar av sommaren när jag var liten. En väldigt barnvänlig del av Sverige, med härlig natur och oftast med varma och soliga somrar.

Mobil med lavendeldoft

I Spanien finns ett ganska roligt uttryck - att vara Rodríguez.
Rodríguez är ungefär som en gräsänkling och var ett ganska vanligt fenomen förr. Den äkta mannen stannade kvar i stan och jobbade, medan hela hans familj âkte ut pâ landet eller till stranden pâ sommaren.

Min man har definitivt fâtt minuspoäng som Rodriguez. Golvet var svabbat och diskbänken var ren när jag kom hem, men han hade hängt in alla skjortorna i garderoben utan att stryka dem.

Och han tvättade sina fiskebyxor pâ 90º, förtvätt och extra centrifugering. Med mobiltelefonen kvar i fickan.

Thursday, July 13, 2006

Utlandssvenskars gemenskap

Det finns mânga olika grupper utlandssvenskar. Jag tillhör grupen som lever ett helt vanligt liv, fast i ett annat land. Golf och aktiemarknaden är inte mina största intressen och det finns inga andra svenskar där jag bor.

Trots att jag utât sett lever ett helt vanligt García-liv, har jag för den skull inte ändrat mitt sätt att vara och tänka. Ibland saknar jag likasinnade i min omgivning; nâgon som har samma referenser som jag och är uppfostrad pâ ett likande sätt. Eller varför inte; nâgon som vet vad fem myror är, älskar saltlakrits och inte tycker det är OK att barn sitter utan bälte pâ motorvägen eller äter chips varje dag.

Jag är med i en klubb för utlandsmammor, som jag verkligen har fâtt ett stort utbyte av. Vi "träffades" helt spontat pâ nätet, har fortsatt diskutera lite privatare och träffas med jämna mellanrum lite varstans i välden. Det är verkligen otroligt intressant att höra om hur alla lever i sina länder. Och samtidigt hur mânga av vâra problem och bekymmer är sâ lika. Mânga är besvikna pâ att familjen kommer och hälsar pâ sâ sällan, en del "kulturkrockar" med sin svärfamilj eller grannarna, ibland drabbas man av hemlängtan eller känner att man inte passar in.

Det har vi ju gemensamt med de flesta invandrare i andra länder - men det som för oss samman är dels vâr uppväxt och dels vârt svenska sätt att se pâ tillvaron. Jag kan inte pâsta att jag är stolt över att vara svensk, som om det hade varit sämre att vara frân Peru eller Japan. Däremot är jag hemskt glad över att vara det, särskilt som kvinna. Samhället jag växte upp i har gjort mig självständig i mitt sätt att vara och tänka, och det har man stor nytta av, inte minst när man bor i ett annat land.

I helgen var jag pâ en träff i en liten stad i Mellansverige; ca 20 utlandsmammor frân olika delar av Europa, Nord- och Sydamerika. Det blev ett par härliga dagar med en massa snack och god svensk mat. De flesta av oss var totalt svältfödda pâ delikatesser som matjesill, gräddfil och gräslök. Höjdpunkten pâ kvällen blev snapsvisorna och en del andra typiskt svenska sânger; ett par av dem men ny text, som en av oss hade knâpat ihop.
De stora fönsterna var öppna mot det svenska änglandskapet, där ett stilla sommarregn föll och en dimma strök runt träden precis som i "älvdansen".
Sânt kan man leva pâ länge!

Wednesday, July 12, 2006

Att flytta frân Syd till Nord och tvärtom

Ulrika hade en frâga om hur det är att vara spanjor (eller kanske Sydeuropé) och flytta till Sverige.
Jag mâste börja med att efterlysa nâgra positiva erfarenheter. Om nâgon som läser här känner en spanjor som bor och trivs i Sverige, hade det varit roligt och intressant att höra hans eller hennes synpunkter. För mitt inlägg kommer nog att ge en ganska negativ bild.

Hur man trivs i sitt nya land beror ju förstâs inte bara pâ landet, utan ocksâ pâ en själv och vilka förutsättningar man har. Det är definitivt lättare om man âker dit frivilligt, om man kan sprâket och om man kanske har en partner med familj och vänner i landet. Jag tycker själv att man bör kräva en hel del av invandrare om de tänker stanna i ett land “för alltid” eller en längre tid. Själv hade jag kravet pâ mig själv att om jag ska bo i ett land vill jag inte vara nâgon slags “andra klasssens” medborgare där. Ska jag bo här vill jag bli behandlad som vem som helst – och dâ mâste jag ocksâ uppträda som vem som helst. Jag uttrycker mig lika bra (eller bättre) bâde muntligt och skriftligt som en spanjor, kan skriva bâde affärsbrev och klagobrev, skrattar ât skämten och kan t.o.m. konsten att göra mig hörd i en grupp samtalande människor, vilket inte är det lättaste. Jag kan ocksâ diskutera med sonens läkare och lärare, smâprata med grannar och be om information per telefon. För mig hade det varit oerhört svârt att kunna bo i ett land där jag hade känt mig i underläge pâ nâgot sätt.

Man mâste sâ klart vara medveten om att det tar tid och att det krävs bâde tâlamod och engagemang. Att man dessutom hamnar i svackor ibland när saker inte gâr som ma vill och att man har en tendens att skylla motgângarna pâ sitt nya land och förhärliga det gamla. Men visst gâr det. Det finns mânga exempel pâ invandrare i bâde Sverige och Spanien som har lyckats smälta in perfekt, utan att de för den skull har slutat vara utlänningar innerst inne.

Men ibland räcker det inte. Jag känner spanjorer som har flyttat till Sverige med sina partners och har haft den bästa viljan i världen att skaffa sig ett liv där. De har lärt sig sprâket snabbt, umgâtts med partnerns vänner och familj och studerat eller arbetat. Oftast har de ocksâ trivts bra till en början. De spanska vänner jag har tagit till Sverige t.ex. har varit hänförda över den rena och vackra naturen, de trevliga städerna och framför allt lugnet.

Men efter ett tag har de känt sig isolerade. Kanske är de inte alls det, utan bara lever ett vanligt svenskt liv. Men för en sydlänning som är van vid ett öppnare samhälle och ett spontanare umgänge är det nog hemskt svârt att ändra sin personlighet sâ pass mycket att de kan bli lyckliga i Sverige.

Jag själv har svârt att anpassa mig i början, men känner att jag börjar glida in i mitt "gamla" jag efter en tid i Sverige. Men för en som har bott tjugo eller trettio âr i Spanien mâste det vara stört intill omöjligt att passa in i mallen. De är vana vid att se folk omkring sig, att ta en öl efter jobbet ibland, att sitta och prata och skratta och diskutera allt möjligt under jobbluncherna. De är ocksâ vana vid att folk är intresserad av en nykomling, frâgar en massa och snabbt bjuder in nya människor i sin gemenskap. Och att diskutera livligt och om allt möjligt, politik, kärlek, kultur, barnuppfostran utan att för den skull bli ovänner. Att kallprata om jordvärme och kakel tycker inte spanjorer är sâ kul.

Om jag t.ex börjar jobba pâ en stort företag i Örebro, där jag inte känner en kotte, vet jag att jag fâr vänta mig en massa dagar med bara "hej, skicka mig saltet och hejdâ" - konversation under kafferasterna, medan folk liksom studerar mig för att se om jag kan vara värd att lära känna. Efter nâgra veckor lär man känna folk lite närmare och efter ett halvâr blir man hembjuden till nâgon. Nu generaliserar jag grovt, men mânga utlänningar känner det sâ här. Eller de blir ännu värre bemötta med misstänksamhet för att de är frân ett annat land.

Jag hade nog tänkt mig för länge innan jag flyttade till Sverige med en spansk partner. Pâ nâgot vis hade det känts som att lägga ett för stort ansvar pâ mina egna axlar. För min egen del vet jag att jag blir väl behandlad i Spanien. Att jag trivs fast jag känner mig annorlunda och att jag alltid kommer att vara välkommen pâ arbetsmarknaden. Ingen tittar konstigt pâ mig för att jag är blâögd eller sorterar bort mina ansökninghandlingar för att jag heter Andersson i stället för García.

Däremot kan man ju vara skyldig att âtminstone ge den andres land en chans, om man nu har gift sig med en utlänning. Om man inte är frân samma land blir inget självklart utan allt mâste man komma fram till ihop. Hur man ska göra med semestrar, svärföräldrar, uppfostra barnen, hur ofta de borde träffa den "utländska" familjen osv. Om man inte har barn eller om barnen är smâ kan man ju prova att bo i bâda länderna och se hur det gâr.

Sunday, July 09, 2006

Att vara barn i Sverige och Spanien

Therese i Madrid efterlyste lite input om attityden till barn i Spanien och hur den skiljer sig från den svenska. Hon beskrev väldigt bra hur barn är välkomna överallt och en självklar del av det sociala livet. Spanjorer pratar gärna med barn och är bra på det också. Barnen är också vana att få uppmärksamhet, ta plats och höras.

Visst är spanjorer barnkära, men det hela har nog mer att göra med att familjen alltid står i centrum och att man umgås mycket över generationsgränserna. Kärnfamiljen är inte så avgränsad som i Sverige och man har inte samma behov av att "rå om sig själv". I Sverige hör jag ofta att mor- och farföräldrar kan erbjuda sin hjälp, men att det inte är något man kan ta för givet. I Spanien kan man ta det för givet. Den äldre generationen både vill och får ta hand om barnbarnen och kan också räkna med att få hjälp av sina barn, barnbarn och syskonbarn när de blir gamla.

Men det är inte bara en plikt, utan man vill verkligen umgås. En typisk dag på stranden är inte mamma, pappa och barn på ett badlakan, utan oftast enorma solskydd med stolar och hela långbord under, där naturligtvis hela familjen, dvs tre generationer, får plats. När det är fest är barnen självklart med. Visst serveras det vin och öl, men ingen förälder blir berusad. Barnkalasen delas inte upp i en fest för familjen och en för kompisarna. Det blir en stor fest där alla är med.

Något som jag tycker är positivt med det här är att man lär sig umgås med människor av alla åldrar. Man är tillsammans för att man är släkt och tycker om varandra, men man behöver inte nödvändigtvis ha samma intressen eller jobba med något liknande. Det märks t.ex att en finnig fjortonåring med nerhasade byxor kan prata lika ledigt med en gammal dam på busshållsplatsen eller en liten sexåring, som med sina jämnåriga.

En vän till oss ska bli pappa vilken dag som helst, och hans svärföräldrar har redan installerat sig i hans hem för att hjälpa till med allt det praktiska. De städar, går ärenden och lagar mat och när barnet är fött kan den nyförlösta mamman sitta med bebisen och prata med gästerna medan hennes föräldrar serverar kaffe och diskar. Väldigt få svenskar skulle vilja ha det så, vi är vana vid att ha vårt privatliv och vill dessutom kunna "klara oss själva". Å andra sidan ser man aldrig hålögda och stressade bebismammor i fläckiga mysbyxor. De kan ta det lugnt den första tiden. Senare hjälper föräldrar och kanske moster och faster till med hämtning och lämning på dagis (om inte mamman stannar hemma) för att det inte ska bli så många timmar på dagis.

För barnen är nog det här positivt. De är hela familjens angelägenhet och alla drar sitt strå till stacken. I Sverige verkar det ofta som om - rätta mig gärna - uppfostran blir en sak mellan föräldrana och dagispersonalen.

En annan skillnad, i alla fall där jag bor i Andalusien, är att barnen tillbringar den största delen av vardagen hemma och att föräldrarna är mycket mindre stressade. Här är det sällan någon som lotsar barnen genom dagen i olika pass som i Sverige: Frukost - dagis - hämtning - middag - bollibompa - bad och tandborstning - saga - sova. Men det är kanske annorlunda i de stora städerna.

Men jag måste också säga att både Spanien och Sverige är väldigt barnvänliga länder, på sitt sätt. På båda ställena är barn något mycket viktigt och Sverige har fördelen att ha ett mycket utbyggt system med barnomsorg, lång föräldraledighet och olika bidrag. Familjerna bor ofta bättre och barnen har definitivt större rörelsefrihet och växer upp närmare naturen.

Thursday, July 06, 2006

Tjurfäktning, djurplågeri och hyckleri

Nu när jag ändå sitter och filosoftar i sommarvärmen, måste jag ju skriva om tjurfäktning.
Är det djurplågeri och borde det förbjudas?


Jag har sett en hel del tjurfäktningar, både på arenorna och på TV, för att bilda mig en uppfattning. För spanjorerna är det ju La Fiesta Nacional, och väldigt få är emot den. Tjurfäktarna är kändisar som väcker respekt och beundran och har otrolig framgång bland kvinnor, ungefär som skådespelare eller fotbollsproffs.
I min mening är det å ena sidan ett otroligt vackert skådespel. Å andra sidan är det såklart djurplågeri.
Det jag ibland förvånar mig över är hur icke-spanjorer är så förfärade över tjurfäktningen när det är fråga om ungefär en halvtimme i djurets liv. Ett djur som har levt sina tre fyra år i frihet på landet, ett "normalt"djurliv. För mig finns det värre sätt att plåga djur. Köpa exotiska fåglar, fiskar och kräldjur t.ex, som transporteras och t.om smugglas under fruktansvärda förhållanden. Många kvävs eller dör av stress, uttorkning och värmeslag.

Skillnaden är väl att vi inte ser det. Inte heller ser vi hur djuren i pälsfarmarna lever, men vi bryr oss mycket om att de ska dödas på ett så smärtfritt sätt som möjligt, då kan det väl inte vara så"farligt" att bära päls?
Det värsta exemplet på djurhållning jag har sett, t.om. värre än hönsfarmarna, var en chinchillafarm i Skåne som tillhörde en bekant till min pappa. Allt var modern, rent, rationellt och mycket väl genomtänkt. Men fruktansvärt att se. Djuren, en sorts gnagare med långa bakben som kan hoppa flera meter i frihet, var instängda i små ståltrådsburar i käcka "trevåningshus". Även golvet var av ståltrådsnät. Väldigt lättskött och bra, man behövde inte ens göra rent i burarna eftersom de nte hade någon halm att ligga på. Bara dra ut en stor bricka längst ner under våningarna, där all spillning hamnade. Så levde de hela sitt liv, vilken tur att det inte var så långt.

Om man ska förbjuda tjurfäktning, borde man ta itu med allt sånt här först. Vilket man kanske gör också, men jag tycker fortfarande att tjurarna har en lindrigare plåga än många "sällskapsdjur".

Politiskt korrekta föräldrar förfasar sig över att man har hundvalpar i bur i djuraffärer i Spanien. De tänker inte på att det kanske är lika synd om kaninerna eller undulaterna?
Eller den senaste, "naturvänliga" sporten som går ut på att fiska utan att ta död på fisken. Jag är inte vegetarian och tycker att det är naturligt att döda fiskar och andra djur för att äta upp dem, och att de borde få leva så naturligt som möjligt innan de slaktas. Andra djur äter ju upp varandra.

Höjden av hyckleri såg jag på den spanska jakt- och fiskekanalen. En ömsint och förståndig pappa med en son i förskoleåldern visade i en spansk flod det nya sättet att sportfiska.
Först fick de napp och hade dragkamp med den stackars fisken i en kvart. Sen fick de upp den - ett fint exemplar - och pappan pratade om miljövård och respekt för djuren medan han drog och slet för att få loss kroken som satt ordentligt fast. Lätt besvärat slängde han sen i fisken, som omtöcknat simmade iväg med ett tunnt blodspår efter sig.
Sonen förklarade lillgammalt att man inte ska döda våra vänner djuren. Därefter gick han väl hem och åt en stor tallrik sardiner som hans mamma hade lagat. Men dem hade hon ju köpt i fiskaffären...

Visst är tjurfäktning djurplågeri, men jag tror att det som verkligen stör folk är att det sker helt öppet och att folk hejar och applåderar under tiden. Allt annat lidande kan man blunda för om man vill. Någon annan gör det. Man slipper se på det och kan låtsas att det faktiskt inte är så farligt.

Wednesday, July 05, 2006

Hederliga svenskar

Vi har en gårdsbutik här i närheten. En vanlig bongård med en trevlig liten butik där man kan köpa deras egna grönsaker och jordgubbar, men också en underbar ostkaka, sylt, saft, mjöd (!) och lite annat.

Det roliga är att de har självbetjäning när butiken är stängd. Man går in i den svala källaren och plockar åt sig jordgubbar och potatis, lägger pengarna i ett kuvert och skriver sitt namn, telefonnummer och vad man har handlat.

Det är nog inte något man skulle pyssla med i Spanien..host, host...eller ärligt talat inte i Malmö eller Göteborg heller.

I min by fick man sluta ha plasthandskar vid självbetjäningen vid bensinmacken. Folk tog med sig dem hem.

Tuesday, July 04, 2006

Värmerekord

Vi befinner oss just nu nära världsmetropolen Målilla.
Byns stora stolthet är den här statyn, som inte är någon fallossymbol utan en termometer. En symbol för värmerokordet på 38 grader, som uppmättes här. Idag har vi faktiskt också haft varmast i Sverige, 31,7 grader, helt perfekt för att några Medelhavsbor ska kunna gå på Astrid Lindgrens Värld. Man kan ha vissa invändningar mot den här termometern. Bland annat är det hemskt svårt att avläsa temperaturen.... vilket ju är den enda funktion den borde ha.
Kvicksilvret består av upplysta ringar, som man inte kan se i dagsljus. På natten däremot, syns de på långt håll, men då är det för mörkt för att se siffrorna.
Man får inte ha för stora krav här på landsbygden...

Monday, July 03, 2006

Vill någon nypa mig?

Det här kan ju ändå inte vara sant???
(Utlandssvenskar med Sverigelängtan, sluta läsa här!)
Vi har åkt upp till Småland och nu är det 30 grader varmt, för tredje dagen i rad. Finns det något bättre än det här?
Solvarma bryggor med kluckande små vågor under.
Skrattande, plaskande barn.
Susande lövträd och raka höga tallar med en mjuk matta av barr under.
Nylagat kaffe och hembakad rulltårta på altanen.
Vädret ska fortsätta likadant hela nästa vecka.....

Saturday, July 01, 2006

Sverige när det är som bäst

Nu känner jag mig plötsligt hemma här.
Kan det kanske vara för att temepaturen har stigit 10 grader?
Min hemstad blev plötsligt paradiset på jorden. Vackra kullerstensgator med uteserveringar i varje hörn. Sommarglada människor som pratade glatt, handlade i alla trevliga butiker och tog en öl på torget i solgasset. Grönt och blommor överallt.
Solen här är som en smekning över ansiktet....i Spanien så här års är den som ett knytnävsslag.

På eftermiddagen kom E, en gammal kompis från gymnasietiden och tog en kopp te. Kul att träffas! Vi fick ju pratat en del trots mitt plåstriga barn.

Jag har förresten forfarande inte fått snits på hur man lagar mat på elektrisk spis. Vi åt stormkokade makaroner med expressfrästa bacon till. Bara tomaterna var normala.

I morgon bär det av till underbara Österlen.