Thursday, January 31, 2008

Mânadens inlägg - Födelsedagar

Tydligen har mânadens inlägg dragit igâng igen hos Tolken, sâ här kommer mitt bidrag:

Innan jag flyttade till Spanien, hade jag av nâgon anledning fâtt för mig att man inte firade födelsedagar där, namnsdagarna var mycket viktigare. Antagligen hade vi fâtt lära oss det i skolan, precis som att man aldrig fâr säga Adios efter som det betyder "till Gud" och bara används som ett definitivt farväl.

Men jodâ, spanjorerna använder adios titt som tätt och födelsedagarna firas ordentligt. Barnkalasen är riktigt pâkostade och presenterna kostar runt 20 Euro. Det blir inte billigt om man gâr pâ ca 20 per âr...
En fin idé tycker jag är att mamman firar sig själv lite grand pâ barnens födelsedag. Det var ju inte helt lätt eller hur? Ändâ kanske de största dagarna i vâra liv.

De vuxnas födelsedagar firas ocksâ, men ofta bara med att man blir utbjuden pâ en imtim middag av partnern, eller sâ ska man bjuda laget runt i stambaren.
Namnsdagarna firas inte pâ nâgot annat sätt än att man säger ¡Feliz Santo! till den som har namnsdag. Men de är ganska petiga med att komma ihâg dem. Jag fâr alltid en massa gratulationer pâ Santa Ana som infaller i september. Bara min man glömmer dem...

Svärmor har samma namn som en av de populäraste representationerna av jungfru María: La Virgen de Dolores. Jag brukar alltid ge henne en liten detalj, som hon uppskattar: en liten staty av Dolores med gloria och from blick, ett radband med Dolores, en liten tavla av Dolores....

Att glömma svärmors namnsdag är inte att rekomendera.

Tuesday, January 29, 2008

Mer vuxentid...för barnens skull

Var det länge sedan jag retade mig pâ nâgot?

Tanken var väl fin...men jag kan inte alls hâlla med om den här artikeln. Det är svârt att hitta nâgra föräldrar som är sâ engagerade och informerade som de svenska....i teorin. Alla har väl underbyggda âsikter om sockerkonsumtion, dataspel, barnkläder, aktiviteter, leksaker, barnvagnar, vad som är bra och dâligt.

I praktiken är det sâ att bâde barn och tonâringar fâr allt mindre vuxentid. Säkert skulle mânga föräldrar gilla att gâ pâ den här kursen - där man kan sitta och prata med andra vuxna om sina barn. Svenskar älskar att gâ pâ kurs och lära sig mer. Om hur man fâr bättre självförtroende, hur man gjuter i betong eller hur man lagar vietnamesiskt. Men ofta är det inte sâ komplicerat att komma underfund med sina barn... det räcker att ta sig tid att studera dem. Men det är trâkigare än att gâ pâ kurs.

Jag blir helt snurrig av alla teorier när jag är i Sverige. Det senaste som har hamnat pâ modet är att man inte ska kränka sitt barns fysiska integritet, vilket kan vara en ursäkt för att slippa ta brâket om tansborstning pâ kvällen. Ett annat uttryck jag retar mig pâ är dina barn mâr bra om du mâr bra. Vem kom pâ det? Visst, det är inte kul att ens föräldrar mâr dâligt, men just det uttrycket används för att göra ännu fler aktiviteter pâ egen hand eftersom man dâ är en bättre förälder när man träffas.

Tyvärr tror jag att smâ barn är egoitiska varelser som hellre vill att mamma och pappa ska stâ med röd näsa och stelt leende och titta pâ knattefotboll än att ligga pâ ett spa och vara en engagerad förälder. Kvalitetstid kan inte ersätta kvalitet.

Monday, January 28, 2008

Slum mitt i centrum


Nâgot som mânga städer runt Medelhavet har gemensamt: bredvid nya höghus och fina hotell, ligger rivningsfärdiga slumkâkar. Om man tar en genväg mellan tvâ exklusiva butiker, kan man hamna i ett kvarter med gamla hus med utslagna rutor och väggar som stöttas med pâlar. En del av dem är fortfarande bebodda.
Men Malaga har förändrats mycket pâ de senaste tio âren. När jag kom hit sâg nästan hela centrum ut sâhär.










Saturday, January 26, 2008

...fast kanske inte ändâ....

Pâ tal om generation gap: jag sitter och skriver pâ datorn, och 7-âringen sticker in huvudet:

-Kan jag fâ googla en grej?

Han skriver "mario ds 64 trappa utan slut" och letar sen upp ett forum dár nâgon berättar att "hemligheten är att man ska ha minst 80 stjärnor och sedan gâ tillbaka till stället där de bad om stjärnorna och rädda en prinsessa och...."

Jag fattar ingenting. Helt ärligt.

Generation gap

..är nâgot som inte finns i byn där jag bor. Avstândet mellan de olika generationernas världar finns helt enkelt inte, även om det har börjat bildas i andra delar av Spanien och säkert kommer hit ocksâ.

Visst har man olika intressen om man är 10 eller 80, men man delar varandras intressen pâ ett annat sätt. En 14-ârig tjej gâr och handlar med mamma lika gärna som med kompisarna...eller tittar pâ TV-serier med farmor. En 20-âring tar en öl med mamma, pappa, morbror 2-ârig kusin pâ torget. Man umgâs med jämnâriga, men har tid för de andra generationerna ocksâ.

Ord för "smâglin" och "snorunge" existerar visserligen, men används sällan. Min 7-âring kan glatt stövla fram till en okänd, gänglig typ med fjun pâ överläppen och frâga om han vill spela fotboll. Igâr tog jag som vanligt ett glas vin pâ torget med ett par mammor med barn i samma âldrar.... men barnen hade snart bildat tvâ lag i blandade âldrar och spelade en riktig fotbollsmatch. De minsta barnen flög som käglor, men de verkade ha kul ändâ. En av mina kompisar hade sin 70-âriga mamma med sig, som var pâ besök frân Huelva.

Thursday, January 24, 2008

...och pâ tal om rean:

Nâgon mailade precis den här, pâ spanska.

-Pappa, det är snart en mânad sen ditt kreditkort blev stulet, och du har ännu inte anmält det. Varför??

-Schhh.... jag har märkt att tjuven gör av med mindre pengar än din mamma....

Tuesday, January 22, 2008

Svensken - ett lustigt djur

Visst är det trevligt att IKEA har kommit till Malaga, men det mesta hade jag ju sett redan. Sofforna är dessutom fortfarande ganska obekväma och mattorna lite kärva.... och svensk mat kunde vi redan köpa i nâgra smâ affärer pâ Solkusten. Nyheten "matservis med mönstret FRÖKAPSLAR" kände jag mig inte lockad av.

Men jag har upptäckte ett ganska fascinerande fenomen när jag studerade alla spanjorer som var och handlade där. Skandinavien är riktigt pâ modet. Förr var svenskarna i spanjorernas ögon ett duktigt men smâtrâkigt folk som kom hit för att sola och ha kul. Sverige sâgs som ett evigt mörker, där allt stängde klockan 18.

Nu plötsligt vill alla âka dit, och de som har varit där berättar om alla exotiska detaljer; de bekväma husen med trägolv, fina butiker, exklusiv mat och alla snygga och trevliga svenskar. Jag fick bita mig i läppen i kassakön för att inte fnissa högt... Dâ upptäckte jag den stora TV-skärmen i butiken. Där visade man en film som gav oss en djupare inblick i de exotiska svenskarnas lockande tillvaro. Renkött och laxfiske, sânt som alla i Sollentuna och Gnesta ägnar sig ât....Man visade husen, som faktiskt var gjorda av trä och mâlade i vackra färger och tvâ kommentatorer invigde oss i svenskarnas dolda hemligheter.

Manlig kommentator: Här kan du se hur öppna husen är, man kan faktiskt titta rakt in och man har inga murar runt dem...

Kvinnlig kommentator (nästan extatisk): Oooohhhh.... sâ myyyysigt. Jag älskar det!!

TV-skärmen visade en kvinna med en bebis pâ armen i ett skandinaviskt vardagsrum, som man kunde titta in pâ genom fönstret som ett djur i bur. Jag kom plötsligt att tänka pâ "Ett med naturen" med Arne Weise, det var lika smâtrevligt. Tyvärr hann jag inte stanna kvar för att se om parningssäsongen skulle börja...

Saturday, January 19, 2008

EFIT En lördag i januari

8.30 ...gäsp. Börjar dagen med att ta in tvätt (mörka bilder den här gângen, min kamera krânglade...)

9.30 Ett bad efter frukost

10.30 Pâ väg in till centrum för att lämna sonen pâ ett kalas pâ ett bollhav

11.30 Jag vill ocksâ vara med! Men fâr nöja mig med en kopp kaffe med de andra föräldrarna.....


12.30 Fortsätter pâ ett annat café, för att jobba lite.

13.30 Tittar in pâ rean


14.10 Pâ väg hem igen. Solen strâlar frân blâ himmel

15.10 Maken steker svärdfisk

16.10 Tvâ skâlar jordgubbar med en massa socker och en utan...

17.30 Stryker tvätten frân i morse

18.30 Kan äntligen hugga in pâ lördagstidningarna!

19.30 Kvällspromenad förbi kyrkan


20.30 Familjen spelar Cluedo efter middagen


21.30 Kvällens val av godnattsagor
GODNATT!

Wednesday, January 16, 2008

...och pâ tal om omgivningens krav:

You can´t please them all.

Jag är ganska ointresserad av min vikt och väger mig sällan. Är en typiskt normalviktig person.

Varje gâng jag träffar min mamma, pâpekar hon att jag har lagt ut, att jag har bred bak och att nu fâr jag akta mig sâ att jag inte gâr upp mer.

Varje gâng jag träffar min svärmor, klagar hon över hur hemskt mager och blek jag är, att jag verkligen borde äta mer och undrar om det är säkert att jag inte har "sân där aneroxi som tjejer fâr nu för tiden"???!!

Skönheten sitter i betraktarens öga, eller hur var det...?

Tuesday, January 15, 2008

Pâ tal om stress

Jag har lärt mig att ha is i magen när det gäller mina gäster pâ jobbet. Numera blir jag inte nervös när klockan börjar närma sig tre och ingen har dykt upp. De kommer alltid, glatt leende och tio minuter innan sändningstid. En av dem hade jag ringt den 1:e december och stämt träff med den 20:e i samma mânad. Jag intalade mig själv att jag inte behövde ringa och pâminna honom, och lyckades med att inte göra det. Ändâ höll jag pâ att trilla av stolen när han kom.

Min företrädare berättade att pâ fyra âr hade det bara hänt en gâng att nâgon uteblev utan att ringa i god tid.

Men nu har det hänt mig tre gânger, inte pâ grund av gästerna utan av..hrm...andra orsaker i omgivningen, att jag plötsligt stâtt utan programinslag en dryg timme innan sändningstid. Jag har fixat ihop det ändâ, med hjälp av telefonlistan och ett trevligt humör... men jag har känt mig som en kompulsiv raggare som tvunget mâste ha nâgon med sig frân krogen innan de stänger klockan tre. Ingen kul känsla....

Senast igâr, dâ lyckades jag bli färdig med allt pâ en timme och skulle ge mig in i studion när jag märker att jag inte har skrivit ut nyheterna. Naturligtvis fanns det inget papper i skrivaren just dâ... Murphys lag.

Det fixade sig, men när jag var pâ plats klockan 14.59, kom jag plötsligt att tänka pâ en artikel jag läste av Arturo Perez Reverte och som fick mig att le. Han berättar om en författarkollega, som började en av sina böcker med en stilla bön:

Dios mío. No me ayudes. ¡Pero tampoco me jodas!

Bara det är precis vad jag begär av min omgivning....âtminstone sâdana här dagar.

Monday, January 14, 2008

Stress i vardagen

Jag är inte ett dugg stressad. Ingen jag känner är stressad.

Däremot läser jag överallt om folk som är stressade och frustrerade över än det ena än det andra. Kanske är det en typisk storstadsgrej? Men jag kan ändâ inte lâta bli att tycka att det är ett aktivt val. Folk känner sig t.om stressade av att de inte tränar sâ mycket som de borde osv.... alltsâ, de blir stressade av vad de inte gör.

Visst har jag haft stressmoment, som när jag börjar pâ ett nytt jobb, flyttar, har en viktig examen osv. Men det är tillfälliga övergângsperioder. Varför är den moderna människan sâ stressad över vad de borde göra, eller över vad andra gör? Kan man inte bara vara glad över att nâgon annan har ett vackert hem eller ett bra jobb, utan att bli frustrerad av det?

Friday, January 11, 2008

Emigrantens tvivel

Pumita bad om boktips för ett tag sedan och jag mâste rekommendera Mödrar och söner, av Theodor Kallifatides. Egentligen tvâ böcker i en, eftersom han under ett besök hos sin mamma i Grekland, passar pâ att läsa en berättelse om sin döda fars liv och samtidigt frâga mamman, sâ att hon kan fylla i luckorna i historien.

En spännande men tragisk och grym berättelse om hur vanliga grannar i fredstid blir bittra fiender under krig och oroligheter. Nâgot som ju ocksâ hände i Spanien under inbördeskriget, och pâ sâ mânga andra ställen även under de senaste âren.

Bokens “yttre skal” är mammans lägenhet i Aten, en rofylld miljö där författaren âterknyter till sin barndom. Säkert kul för nordbor att läsa om Atens bullriga torgmarknader, en familjemiddag pâ restaurang och en nittiotvâârig morsa som bannar sin snart sjuttioârige son och nödvändigtvis mâste baka kakor som han ska ha med sig till Sverige. Men eftersom jag bor i just en sâdan miljö, tog jag hellre till mig andra delar av boken – de som handlar om att ha tvâ hemländer. Kallifatides har bott nästan femtio âr i ett land, men har fortfarande rötter och familj i det andra, och beskriver väldigt träffande den där känslan av att befinna sig med en fot pâ varje stâlle. Nâgra citat som jag tyckte passade in även pâ mig själv:

“...Jag sâg mig om där jag satt pâ Kastrup i Köpenhamn i väntan pâ att flyga vidare till Aten. Nâgra av medresenärerna kände jag igen. Män och kvinnor, som liksom jag höll pâ att bli gamla i ett annat land, var ännu en gâng pâ väg till Grekland i hopp om att âterfinna...vad?”

och i slutet av boken:

“...Jag undrade hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag inte hade lämnat mitt land.(....) Men dâ hade jag inte haft det liv jag faktiskt har haft. Plötsligt kändes det otacksamt och sâ i grunden illojalt mot alla de människor som korsat min väg och allra mest mot min hustru och mina barn. Jag insâg att jag inte ens ägde rätten att undra hur ett annat liv hade kunnat vara. Mitt liv var som det var.
Denna sâ enkla tanke gav mig en sâ stor lättnad, nästan lycka. Jag var äntligen fri frân människans och i synnerhet emigrantens största skräck: att ha missat sitt liv. Jag hade inte förlorat mitt liv. Jag hade funnit det.”

Tänkvärt, eller hur?

Monday, January 07, 2008

En ulv i panterkläder

Therese skriver om ett kapitel i Herman Lindqvists bok Caramba säger de aldrig, där det tydligen pâstâs att den spanska kronofogden klär ut sina indrivare till Rosa Pantern, för att ytterligare förlöjliga den som var skyldig. Det skulle vara sâ pinsamt att man hellre betalade än att utsätta sig för att fâ besök av ett rosa mjukisdjur pâ sitt kontor....

Att det är kronofogden som ägnar sig ât sâdant är inte sant, men däremot finns det gott om privata indrivningsföretag som använder liknande metoder. Den största är El Cobrador del Frac, som frân början lät sina representanter jobba i frack och hög hatt. Numera har de bara en svart och vit bil, där det tydligt stâr EL COBRADOR DEL FRAC, och de brukar parkera väl synligt vid ingângen till alla firmor och privatpersoner de besöker. De här företagen är ganska framgângsrika, men har ofta inte själva helt rent mjöl i pâsen. Jag har själv jobbat pâ kontoret pâ en inkassoföretag. Den erfarenheten skrev jag om i Glad och illegal.

Saturday, January 05, 2008

Por tierra, mar y aire...

...kom de tre vise männen till alla barnen. I Malaga kom de med bât, och i Vélez med sportplan... Snyggt, eller hur?



Friday, January 04, 2008

Som i en film...

Jag satt pâ torget och drack kaffe med nâgra kompisar medan barnen spelade fotboll. Som vanligt... förutom att det var ganska mânga poliser ute och patrullerade. De gick fram till ett gäng ungdomar och bad om deras papper.
"Vad konstigt!" tyckte min kompis. "De är beväpnade"

Vid halvsjutiden började vi frysa och ropade pâ ungarna att de skulle samla ihop sina saker. Jag hade bara 200 meter hem, förbi en busshâllsplats och in pâ gatan. Plötsligt kör fyra polismotorcyklar förbi med tjutande sirener. Ett par minuter senare fyra polisbilar, och efter dem fyra Guardia Civil-bilar. Nu började jag verkligen ana orâd. Det kommer aldrig sâ mânga poliser till en vanlig bilolycka....

Polisen hade skjutit en man, precis vid busstationen och 100 meter frân mitt hem. Ambulanserna kom, men stannade kvar vid platsen, sâ troligen är han död. Hela byn är som en surrande bikupa av rykten...

Uppdatering: Det var tydligen en hustrumisshandlare som hade misshandlat frun och sedan gett sig iväg med löfte om att komma tillbaka. Hon hade ringt polisen, och det var därför de patrullerade. Mannen hade kommit tillbaka med en pistol, och blev dâ skjuten av polisen. Han är nu inlagd pâ IV med respirator.

Uppdatering II: Han har nu avlidit. Han var tidigare dömd för mord.

Norrland, fortsättning

Summan var att Umeâ inte alls var sâ exotiskt och traditionellt som jag trodde, utan en kosmopolit universitetssad med lärare och studenter frân hela världen. Norrlänningarna var inte ett dugg fâordiga (man fâr kanske âka till övre Soppero, dâ...?), utan öppna, trevliga och pratsamma. Fast mer lâgmälda och vänliga. De pratar inte med sâ stora gester och sâ tvära kast som t.ex. jag som sydsvensk/sydspanjorska gör.

Däremot lade jag märke till en stor skillnad. Folk hade inte sâ brâttom och var inte snäsiga eller jäktade. Man hade tid och lust att prata med varandra i gathörnen, trots att det var iskallt ute.

En annan sak jag blev verkligen förvânad över, var att man som distansstudent kan hyra ett rum i nâgons hus eller lägenhet bara under ett par dagar, och fâr NYCKEL till huset. Jag bodde hos en urtrevlig äldre dam, som voluntärjobbade pâ kvällar och nätter. Hon upplät hela sitt hus till mig, en total främling. När jag âkte hem fick jag lämna nycklar och betalning pâ köksbordet. Ganska ovanligt för en som är van vid att man ska ta betalt i förväg, annans blir det sällan nâgra pengar.....

Sen visade det sig att jag hade glömt en mascara pâ badrumshyllan. Damen ringde min mamma för att fâ adressen och skickade ner den med posten. Hjälp!

Tuesday, January 01, 2008

En skâning i Norrland

I Mikael Niemis geniala bok "Populärmusik frân Vittula" finns ett roligt stycke där han beskriver hur en skolpojke frân Pajala ser pâ Skânekartan: ett otroligt virrvarr av vägar och städer. Han frâgar sig hur nâgot sâdant kan se ut i verkligheten.

Pâ samma sätt stirrade vi skânska ungar pâ Lappland och kunde knappt fatta att det var sâ tomt. Lilagrâtt, vidsträckt och med smâ orter i mitten av ingenstans, med namn som Bastuträsk och Övre Sopperâ. Vilken start i livet fâr man om man växer upp i en by med ett sâdant namn....?

Tjugo âr senare, när jag bodde i Malaga och jobbade som representant pâ ett läkemedelsfóretag, fick jag en av mina galna idéer. Jag kunde ju plugga pâ distans i Sverige!? Halvtid skulle jag nog klara av... Jag hittade en utbildning jag gillade pâ Umeâ Univeritet. Perfekt, där hade jag aldrig varit!

Eftersom jag älskar tâgresor, beslutade jag mig för att ta tâget frân Lund till Umeâ. Det tog tvâ dagar, men det var det värt, för Höga Kusten var underbart vacker (en del av vägen fâr man ta bussen). Glad i hâgen klev jag av i Umeâ, där snön täckte marken. Naturligtvis hade jag vinterkläder... i alla fall det som bâde i Skâne och Malaga räknas som vinterkläder, nämligen lâng kappa, läderhandskar och snygga, högklackade läderstövlar. I centrum kunde jag knappt ta ett steg - de hade inte saltat gatorna!! Jag stapplade fram frân stolpe till stolpe med min resväska... hur kan folk gâ pâ is???

Väl framme vid busstationen tittade jag mig förväntansfullt omkring. Norrland kändes fruktansvärt exotiskt, om än svinkallt. OK, jag hade inte väntat mig renar pâ gatorna, men âtminstone nâgra samer i folkdräkter, utmärglade veganer och annat kul. Tyvärr blev jag besviken, för alla sâg normala ut. Däremot förstod jag varför de kunde ta sig fram pâ is - alla hade stövlar med en slags tjock sula av kork och gummi.

När bussen kom hittade jag en ledig plats och slog mig tacksamt ner i värmen. Det första jag hörde var inte sjungande norrländska utan ett rivigt "¡¡Hace un frío de huevos, tío!!" Jag stelnade till och vände mig om, lika förnärmad som om Amundsen hade hittat en korvkiosk vid sitt mâl. "Var kommer NI ifrân???" "Frân Madrid... och du dâ?" frâgade de, artigt men ointresserat. Det visade sig att Umeâ var fullt av spanska utbytesstudenter. Där ser man. De var förresten ännu sämre klädda än jag, i jeansjackor och lâgskor. Nâgra av dem har nu tydligen startat ett café i Barcelona som heter "FIKA".

Världen blir mindre och mindre...

fortsättning i morgon