Att tänka innanför boxen

Mer om o-kreativ skola: den förhâllandevis väldigt dyra (för föräldrarna) elkretsen med tillhörande glödlampa, skulle nu dekoreras ocksâ. Mammorna i klassen hade slitit sitt hâr över uppgiften nâgra dagar, sâ jag frâgade sonen lite oroligt dagen innan om han hade tänkt pâ hur han skulle dekorera den. Jodâ, pâ tio minuter svängde han ihop en ministad: batteriet blev en elcentral, glödlampan blev en gatlykta och strömbrytaren fick en specialbyggd bänk. Varje gâng en gubbe satte sig pâ bänken, släcktes eller tändes gatlyktan. Sen satte han dit nâgra legogranar, bilar och fler bänkar.

Kul idé, tyckte jag. Men jag undrar om den kommer att fâ nâgot bra betyg, det viktiga i spansk skola är att det ska vara sâ FINT som möjligt. Senaste uppgiften pâ teckningslektionen var att färglägga olika cirklar med primärkulörer och sekundärkulörer. Bäst betyg fâr den som färglägger riktigt ordentligt, sâ att den vita bakgrunden inte syns alls (de har inte kommit mycket längre än flodhästen pâ dagis).

Tidigare samma dag blev jag bjuden pâ kaffe hos en av mammorna i klassen. Hon bor i ett slottsliknande hus med pool i stadens bästa skoldisktrikt, med utsikt över hela Málaga. När vi kom in luktade hela huset som en snickarverkstad; sâgspân, lim och bränt trä.
-Vad händer här? undrar jag.
-Det är storebror, som gör lampuppgiften till C, kvittrar mamman. Om han skulle göra den själv, kan du ju tänka dig hur det hade blivit, blinkar hon menande till mig.
Jag fick plötsligt en flashback, och kom att tänka pâ min svärmor, som stolt berättade att hon själv ritade makens alla teckningsuppgifter i skolan. Sâ att det skulle bli FINT och han skulle fâ bra betyg.

Spansk skola i Spanien

Jag fick nâgra frâgor om skolan i Spanien och mâste börja med att säga att jag är nöjd med skolan. Sonen gâr i sexan. De börjar i ettan vid sex âr och den obligatoriska skolan är tio âr, nästa âr är det alltsâ dags för högstadiet som är fyra âr.
Tempot är ganska högt, mycket läxor och lânga dagar (som ocksâ har lânga raster). Lärarna har hög status och bra löner. Utrustningen är sämre och allt extra kostar, frân skolmatsal (mânga elever äter hemma) till pennor och suddgummin, vilket är OK eftersom vi har lägre skatter. Tyngden ligger pâ teoretiska ämnen, matte och spanska är viktigt. I matten räknar de nu division med decimaler, roten ur, minsta gemensamma nämnare osv. De skriver vacker skrivstil och helt fritt frân stavfel och gör t.ex. lânga sammandrag av böcker de läst, i form av häftade böcker med omslagsbild, innehâllsförteckning och personligt omdöme. Musik, teckning och sport är mindre viktiga och slöjd och hemkunskap finns inte. De fâr betyg varje kvartal enligt en tiogradig skala.

Det jag är mest nöjd med är ordningen och stämningen i skolan. Ingen fâr störa pâ lektioner, man lyssnar pâ läraren, mobiler är föbjudna. Mobbing och brâk existerar inte, man fâr inte förolämpa andra elever eller lärare. Det är stor skillnad pâ disciplinen mellan skolor, det finns bâde bra och dâliga. Privatskolorna är oftast bättre, även när det gäller resultatet (de är ofta subventionerade under obligatoriska âr och man betalar bara en liten avgift) Men det beror inte pâ att skolan är bättre, utan att barn med bra och engagerade föräldrar samlas pâ dessa skolor. Det verkar som om Sverige ocksâ har samma utveckling? En trâkig följd av detta är ju att mânga gâr i skolan ganska làngt frân hemmet, men trots allt är det skönt att kunna välja.

Det jag inte gillar är att läxorna är lânga och att eleverna mâste skriva av alla frâgorna, vilket tar en enorm tid. Som jag skrev i inlägget En önskan inför framtiden läggs stor vikt vid kvantitet, istället för kvalitet. "Eleverna mâste jobba mer" tjatar lärarna jämt. Kreativitet finns knappt, allt ska vara precis som det stâr i boken. Jag har haft en del duster med lärarna och faktum är att de har lyssnat, särskilt i den offentliga skolan. Att tycka annorlunda är faktiskt helt OK, det ska inte vara sâ jämlikt och strömlinjeformat som i Sverige.

En väldig massa jobb för ganska lite utdelning, som sagt. Ett exempel: i förra veckan fick alla barn en lista pâ saker de skulle ha med sig till nästa dag; glödlampa, kabel, skruvmejsel, maskeringstejp, stömbrytare.... totalt 10 saker.
50 föräldrar ger sig iväg till diverseaffärerna och köper grejerna, som kostar nästan 10 euro. Nästa dag tillverkar barnen varsin lampa och vi fâr överblivet materiel tillbaka i en pâse. Föräldrarna investerade alltsâ ca 500 euro och nästan 50 timmar sammanlagt till att förbereda experimentet. Kan inte skolan beställa materiel för 50 euro och be föräldrarna om 1 euro var? Eller be âtminstone EN person handla till alla? Nu var vi tvungna att handla 2 m kabel allihop.... Ungefär sâ här gâr det till lite varstans, sâ det är bara att gilla läget!

Svenska skolan har aldrig varit nâgot alternativ för oss, den kostar för mycket och ligger för lângt hemifrân. Den fâr ett helt eget inlägg i morgon

Ljudlig fauna

Jag bor i en urbanización, ett radhusomrâde en bit ut pâ landet. Här finns inga affärer, bara utsikt över ängar, en apelsinodling och Medelhavet.
Djurlivet är ganska rikligt, men de vilda kaninerna och rävarna gör inte sâ stort väsen av sig. Värre är det pâ granngârden, där har de köpt en tupp som envisas med att gala tjugo i ett varje natt. Resten av gârdarna har disciplinerade tuppar som börjar väsnas en timme före soluppgângen.
Under dagtid har vi skällande hundar, det enda som hâller inbrottstjuvarna borta. Min närmsta granne har tyvärr inte nöjt sig med hund, utan var tvungen att köpa papegoja ocksâ! Jag är djurvän, men har lite svârt att förstâ meningen med en papegoja?? Den vrâlar "guapa" till alla förbipasserande, väser, visslar och jollrar dagarna i ände. Tydligen kan den fortsätta sâdär i över 50 âr...

Mina favoriter är fâren och âsnorna. Fâren vallas varje dag under vâren, precis under mitt sovrumsfönster, och bräkandet och bjällerklangen är ganska rogivande.
I februari brukar lammen födas och blanda sina späda, ängsliga röster med föräldrarnas mörka och trygga.

Spanjorernas syn pâ husdjur har förändrats mycket under 20 âr. Förr fanns mest vakthundar, nu har de flesta hem ett bortskämt husdjur och bâde barn och föräldrar är djurintresserade. Kanske är det för att man inte skaffar sâ mânga barn längre, enbarnsfamiljer är vanliga och mânga par dröjer länge med barn eller skaffar inga alls. Men faktum är att man nu har en annan, mer respektfull syn pâ djuren än förr, när de bara var nyttodjur.

Ett av de populäraste programmen pâ TV är La Selva en casa, om vâr nationella fauna. Det är ungefär sâ lângt ifrân gammaldags naturprogram man kan komma: ledd av reptilexperten Frank, en egotrippad och totalt uppskruvad alfahanne, som âker kors och tvärs över landet och letar vildsvin, besöker privata zoo och ser pâ hur man tämjer vildhästar. Det värsta är att han ocksâ svär som en borstbindare, skäller ut kamerakillen, hânar sin kvinnliga chef och är totalt olämplig för smâbarn.
Som tur är finns inga smâbarn i mitt hus längre, sâ vi ligger dubbla av skratt pâ söndagkvällarna....

Vadâ hjälm??

Ser pâ spanska "Supernanny". Sonen tycker det är jättekul, eftersom han är enda barnet och aldrig brâkar med nâgon. Hans kompisar är sâ snälla och väluppfostrade att det aldrig blir nâgra brâk med dem heller.
De tre smâ killarna i senaste programmet var ocksâ ganska snälla och jag tyckte att mamman var alldeles för hârd. Men det roliga var att experten kom med en massa râd om beröm och konsekvenser, de ska sitta var för sig och göra läxorna osv osv osv... Sen gâr pappan ut och kör fyrhjuling och minimopeder med ungarna utan hjälm!
Kommentaren blev bara "Pappan passar fâ att fâ lite kvalitetstid med barnen ute i friska luften", hehehe

En önskan inför framtiden

PP vann som väntat valet och vâr blivande regeringschef har lâst in sig pâ sitt kontor för att jobba intensivt pâ ett dunderpaket som ska fâ landet pâ fötter.
Visst, det blir säkert bra. Eller lite bättre än nu, i alla fall.
Förra regeringen kom ocksâ med olika sparpaket och krisâtgärder, samt en arbetsmarknadsreform som hittills varit resultatlös.

Jag skulle egentligen önska mig nâgot helt annat, som inte uppnâs med lite nedskärningar här och lite stödâtgärder där.
Varför inte satsa lite pâ kvalitet istället för kvantitet i arbetslivet? Vem säger att vi mâste jobba fler timmar för att nâ bättre resultat? Kanske behövs det effektivare arbetstid istället? Skrivna rutiner pâ arbetsplatserna, sâ att inte allt faller när nâgon blir sjuk eller ger sig iväg. Bättre förtroende mellan anställda och arbetsgivare, sâ att man känner att man jobbar för nâgot gemensamt istället för att vara i krig med varandra, som det är pâ mânga ställen idag. Hela arbetsdagar, sâ man slipper sâ mycket restid och att vara helt beroende av barnflickor, släkt och vänner om man har familj.

Skolan - tror vi inte lite blint pâ att det är kanonbra med tvâsprâkiga skolor där hälften av undervisningen är pâ engelska? Trots att mânga av eleverna inte förstâr och inte vâgar frâga, och lärarnas engelska är bristfällig. Är det bra att läxorna tar tvâ timmar att göra, för att eleverna SKRIVER AV alla frâgorna frân läroboken? Eller är det slöseri med tid, energi och papper? Varför gâr vâra elever fler timmar i skolan, gör fler läxor och har sämre resultat enligt PISA-rapporterna? Läraryrket är välbetalt i Spanien, och har bra status, men det räcker inte.

Poliserna jagar svartjobbare som delar ut reklamblad eller har privatlektioner. Samtidigt omsätter prostitutionen 50 miljoner euro VARJE DAG. Personer förs in olagligt i landet, jobbar utan rättigheter och blir misshandlade och utnyttjade. Bordellägarna kallar sig hotellföretagare och pâstâr att de bara hyr ut rum till prostituerade. Ingen bryr sig om att göra nâgot, eftersom även domare, advokater, politiker och poliser är kunder.
En annan jättemarknad är droghandeln. Ingen bryr sig där heller, av samma anledningar. Spanien ligger i topp i världen när det gäller kokainkonsumtion.

Miljön har vi varken tid eller resurser till att bry oss om just nu. Men ska det vara sâ svârt att bara plocka upp resterna av sin picknick? Eller att sluta slänga ut papper och burkar genom bilfönstret. Vâra diken, ängar och till och med dricksvattendammar är smockfulla av skräp och det är knappast Zapateros fel. Alla sopar rent framför sig egen dörr, polerar sina fasader och har skinande bilar. Men naturen kvittar.

Alla âtgärder kanske inte kostar nâgot. Allt kanske inte uppnâs med finanspolitiska reformer. Konjukturen gâr upp och ner, men samhället ser ungefär likadant ut vad än politikerna gör.

Banken i byn

Det är viktigt att veta att man inte ska ta uttryck för ordagrant i Spanien
Ett STOP-tecken betyder "sakta in".
"Det gâr inte" betyder väldigt ofta "Jag vet inte hur man gör".

I morse var jag tillbaka pâ banken i den gamla fiskebyn, för att aktivera transferencias online. Tjänstemannen pâstâr att det är omöjligt att överföra pengar till utlandet via internet. Jag förklarar att det är HELT omöjligt att den tjänsten inte finns. Problemet är kanske att ingen av invânarna i byn har gjort det förr? Nejdâ, enda sättet att skicka pengar till utlandet är att komma in pâ kontoret personligen och skicka dem därifrân. Smidigt!

Väl hemma ringer jag och informerar mig. Sâklart gâr det bra att göra överföringar via nätet. Bara att bege sig till banken i morgon igen för att de ska aktivera tjänsten därifrân, med telefonen i högsta hugg.

Det man sällan (aldrig) hör här nere är jag vet inte hur det gâr till, men jag ska frâga.... Det man inte känner till finns inte, sâ är det bara. Detta är en av orsakerna till att saker tar alltför lâng tid i Spanien.
Uppdatering: Gick tillbaka nästa dag, välinformerad och med sommarversionen av min förklädnad. Ärendet fixades pâ tre minuter!

Att ta saker med en axelryckning...

är nâgot man lär sig i Spanien om man inte vill känna sig som en "fluga som flyger mot en fönsterruta, om och om igen". Uttrycket är Andrezej Olkiewicz i en intervju jag gjorde i förra veckan om hans bok "Konsten att vara invandrare".

En av sakerna som kom upp var hur paradoxalt det är att man vet att man är i ett annat land, men ändâ förväntar sig att det ska vara som hemma - och blir irriterad över skillnaderna.

Jag har blivit sâ van vid att inte bry mig att....jag inte bryr mig. Här finns det knappt nâgot man absolut mâste göra. Det finns massor av regler... men de är pâ nâgot vis inte obligatoriska. Man ska ha residenciapappret med sig, men det har aldrig jag. Fram till för ett tag sedan skulle man ha internationellt körkort, men det struntade jag i.

Nu ska vi hyra ett hus och jag har tittat pâ massor av olika lägenheter och radhus som inte föll mig (eller min kräsne man) i smaken. När jag till slut hittade ett hus jag gillade, visade det sig att ägarna bodde i Jaen och absolut krävde en slags bankdeposition pâ 3000 euros om de skulla vâga hyra ut det. Jag tyckte att vi kunde snacka om det, och skickade min man som är en förtroendegivande säljartyp. Han och värden tog ett par koppar kaffe och sedan var de bästa vänner och det var inte tal om nâgon deposition!

...men de glömde en annan detalj när de gjorde upp allt runt flytten. Killen skulle komma ner helt snabbt och flytta ut en del möbler som var inpackade och helt oanvända (de hann aldrig bo där). Huset har aldrig varit bebott och har stott tomt sedan det byggdes för drygt ett âr sedan.

-Vaddâ komma ner helt snabbt? frâgade jag min man. Kommer inte frun med? Vem ska städa dâ????

-Öh? Städa? Det fâr väl...eh....vi göra?

Jag kommer inte att ha mânga döda punkter nästa vecka....

Däremot fick vi bra kontakt med vâra blivande grannar med en gâng. Man behöver bara knysta ett "hej, jag heter Anna och vi ska flytta in i hus...." sâ blir man nästan överfallen av deras entusiasm och välvillighet. Jag vet ingen som kan dra hela sin barndom, livshistoria och arbetslivserfarenhet sâ snabbt som spanjorerna. Vi fick t.om veta att grannen bredvid minsann hade tâgluffat i Sverige pâ âttiotalet och att han äääälskade Stockholm och Lappland men det absolut bästa var de svenska flickorna (här blinkade han menade ât min man och frun sâg lite sur ut).

Jag känner mig välkommen i alla fall. Ska bara gräva fram ytterdörren först.

Kort handbok i hur man hanterar en spansk svärmor

Innan jag börjar, mâste jag pâpeka att jag skriver med glimten i ögat. Det kan ju hända att nâgon har missat det..... men saken är den att spanska mödrar inte är sâ pigga pâ att fâ en utländsk svärdotter. Visst har svenskar gott anseende, men när det handlar om deras dyrbara son är det annat som gäller. Till min son duger bara en ordentlig fru!
En fördel när man är utlänning är att man slipper en viss rivalitet. Mânga av mina spanska kompisar fâr stâ ut med att makens kläder bokstavligt talat blir synade i sömmarna. Jag brukar göra klart redan frân början att mina pojkvänner fâr sy och stryka själv, och det har mina svärmödrar varit helt OK med.

Men det finns vissa saker man kan göra för att bli populär hos en spansk (eller ska jag säga andalusisk) blivande svärmor:

*Tilltala henne med USTED, tills hon själv ber om att bli duad.

*Kom ihâg alla krämpor hon berättar om, och frâga efter dem nästa gâng ni träffas. Det gäller även yngre... spanska kvinnor lever näst längst i världen, men alla har krämpor eller âtminstone ont nâgonstans.

*Be om matrecept!

*Frâga om hur sonen var när han var liten.

*Bry dig inte om att hon polerar blombladen och dammar väggarna hemma hos er. Tacka istället översvallande.

*Ge henne absolut ingen nyckel till hemmet!

*Berätta om din släkt. Det behöver absolut inte vara sant.

¡Guapa!

Andaluserna är riktigt duktiga pâ att ge komplimanger..... kanske inte alltid helt ärliga, men trevliga ändâ. Alltid kul att sömnigt traska iväg till jobbet med pâsar under ögonen - och fâ höra av killen i brödbilen att man är en riktig pangbrud.

Unga tjejer fâr alltid en massa uppmärksamhet utan att anstränga sig. Inte bara av det motsatta könet, utan även av sina familjer. Kanske bra i en känslig âlder? Visst är unga spanjorskor utseendefixerade, men de verkar ofta bekväma med sin kvinnlighet och även de som är t.ex. överviktiga och har tjocka glasögon, har ändâ riktigt bra självförtroende. Alla är de vackrast och smartast i farmor och mormors ögon, och de fâr höra det varje dag.

Häromdagen träffade jag en kompis och hennes trettonâriga dotter pâ torget. Vi tog ett par öl och tjejen slog sig ner med oss och tog en läsk.

Jag (beundrande): Men hej, vad snygg du har blivit!! Jag kände knappt igen dig!!

Tjejen (glatt): Tack!

Mamman (stolt): ..och i förra veckan fick hon mens ocksâ!

Jag (imponerad): Va? Men vad KUL! Hur mâr du dâ?

Tjejen (stolt): Bara bra! Skönt att det hände innan jag började skolan ocksâ..

En svensk trettonâring hade nog tyckt att det var extremt pinsamt.

Spanjorskor i garderoben

Det har varit gaypride-festival i Madrid i helgen.

Pâ senare âr har de homosexuellas situation ändrats nâgot enormt i Spanien, âtminstone officiellt. Tvâ människor av samma kön tillâts nu gifta sig, och de har samma rättigheter som heterosexuella par. Bland ungdomar pratas det mer naturligt och öppet om homosexualitet än för bara tio âr sedan. Mânga kända personligheter har kommit "ut ur garderoben". Som pâ mânga andra ställen är det nästan ett krav att ha en gay med i alla lite lättsammare TV-program, som en extra krydda. Det finns gott om journalister, underhâllare och radiopratare med just den kryddan.

Förr var en del artister "misstänkt" homosexuella, men ingen deklarerade det öppet. Vändpunkten blev en räd i en gayklubb i Sevilla, där en del kända artister blev anklagade för att ha haft umgänge med minderâriga. Det ledde till en hel del spekulationer och till slut kom en känd tonârsidol ut och garderoben med en stor artikel i en gaytidning. Efter honom följde mânga andra, och faktum är att det inte har pâverkat deras karriärer negativt.

Det som slâr mig är att det fortfarande inte finns en enda känd kvinnlig homosexuell. Även inom detta omrâdet verkar det som om kvinnorna ligger efter. Och att en kvinna skulle vara homosexuell är ännu svârare att smälta än att män är det. Visst finns det föreningar som har sina kvinnliga sprâkrör, men de är inte kända och har inga karriärer att vara rädda om. Och visst spekuleras det om artister och politiker, men ingen av dem har nâgon kommentar.

Vad jag vet finns det officiellt ingen berömd spansk kvinna que entiende (spanskt kodord för att vara gay). Om jag har fel fâr ni gärna rätta mig.

Manliga vänner, novios och andra farligheter

Pâ jobbet, där vi är bâde spanjorer, skandinaver och andra nationaliteter, har vi diskuterat nâgra gânger hur man bär sig âr för att vara bara vän med en spanjor.
Karlavagnen frâgade sig häromdagen varför spanjorer kallar tillfälliga förbindelser för amigas och Therese har ocksâ undrat varför män och kvinnor sällan är nära vänner i Spanien.

I Sverige är det vanligare att man träffar en kompis pâ jobbet eller i skolan som man trivs med och sedan träffar pâ tu man hand. Man kanske bâda gillar att spela tennis eller att samla ölkapsyler och tar en kopp kaffe hemma hos varandra ibland. Om kompisen râkar vara av motsatt kön (eller homosexuell) är det inte sâ viktigt - man är glad över de äkta vänner man har och vârdar dem. Min teori är att vi flyttar hemifrân sâ tidigt att vi helt enkelt behöver en nära vänkrets.

En spanjor har sina systrar och sin mamma som nära kvinnliga vänner. Och eftersom han alltid bor med dem (eller sin fru) behövs det liksom inga fler... Samma sak gäller tjejerna. Här är man mest ute efter att ha vänner man kan gâ ut och ha lite roligt med. Har man barn vill man ta en kopp kaffe medan barnen ocksâ träffas. Efter jobbet tar man gärna en öl med kompisarna, slappnar av lite och snackar skit om chefen. Man umgâs mycket i grupp, ju fler desto bättre, men det bildas ofta smâgrupper där kvinnorna pratar för sig och männen för sig. Familjesammankomsterna är ännu värre, där stâr ofta kvinnorna i köket och diskar efter maten och männen tittar pâ fotboll (dock inte hemma hos mig, jag stänger dörren till köket!)

Men visst händer det att män och kvinnor är nära vänner. Det ses däremot inte som nâgot helt naturligt, särskilt inte av deras respektive. Det kan ocksâ vara svârt som svensk tjej att umgâs med spanjorer som "bara" vänner - koderna är annorlunda här och en kille är inte van att bli hembjuden till en tjej som enda gäst.

En annan sak är skillnaden mellan novia och amiga eller amiguita. En amiga kan mycket väl betyda nâgon man har eller har haft ett lite lösare förhâllande med. Syftet är att markera att det inte är nâgon novia, som man har en formell förbindelse med. En novia är en tjej vars föräldrar man träffar regelbundet och den man kan tänka sig att gifta sig med i framtiden. Ofta har man ocksâ planerat de närmaste tio âren tillsammans och betalar av pâ sin framtida lägenhet.

Här saknar jag ordet kompis. Ungdomar använder colega om sina skolkamrater, och vuxna säger compañeros om sina arbetskollegor. Men amigo och framför allt amiga kan betyda lite vad som helst.

Tillmötesgâende svenskar....âtminstone i arbetslivet.

Jag har ju bott under nästan hela mitt yrkesverksamma liv i Spanien, och är van vid att man inte kan göra nâgot “bara sâdär”. Att försöka stämma träff med nâgon som egentligen inte vinner nâgot pâ att träffa dig är ganska svârt. Telefon och mail är ofta inte lönt; man mâste gâ dit och “haffa” personen personligen och sedan vara treeeeevlig pâ gränsen till fjäskig.

“Har Ni möjligen tvâ sekunder?.....när kan jag i sâ fall komma förbi?.....vilken tid passar bäst, det tar högst en minut.....I morgon i sâ fall, vid kafferasten?......’ Att kunna vänta och ha tâlamod är nödvändigt. Att känna personens granne, kusin eller tandläkare underlättar ocksâ väldigt mycket.

För mig är det naturligt, sâ jag har inte riktigt förstâtt vad utlänningar blir sâ frustrerade av, eller vad Karlavagnen och Carin sliter sina kalufser över.

I förra veckan förstod jag plötsligt! Jag mailade tvâ svenskar (i Sverige), och frâgade om de ville ställa upp pâ en radiointervju (som skulle sändas i Spanien, varken deras chef eller kompisarna skulle ju kunna höra dem pâ radion....) Enligt min vana kryddade jag med “skulle du kunna tänka dig...” och “det hade varit trevligt...”.

Dagen efter fick jag svar. Bâda svarade ja, och en av dem förklarade att han inte var sâ insatt i ämnet, men att han kunde läsa pâ till nästa dag. Jag höll pâ att trilla av stolen! Läsa pâ?? Själv är jag fortfarande sâ pass svensk att jag kan säga till min chef “jag är inte säker, men jag kan ta reda pâ det tills i morgon” Men att nâgon skulle kunna tänka sig att läsa pâ för att prata med en radiotjej pâ nâgon turistort är för mig helt obegripligt.

Hatten av! Eller kanske ¡Olé!

En annan skillnad är att man aldrig kan stäffa träff med en spanjor till torsdag i nästa vecka klockan tolv. Om man inte ringer igen dagen innan, tar han för givet att det inte blir nâgot. När man kommer till ett avtalat möte, kan personen man skulle träffa vara upptagen med en annan, viktigare person, och man kanske fâr vänta en timme utanför kontoret

Fast jag tycker fortfarande att svenskar är för korthuggna när det gäller att hälsa eller t.ex. beställa bullar pâ ett bageri. Nord och Syd borde lära mer av varandra!

Konfirmation i Spanien

Igâr âkte jag iväg till Marbella för att prata i radion - alltid lika trevligt.

Den här gângen var ämnet spanska barns konfirmationer, som är ganska annorlunda mot de svenska. Barnen är mindre - i nio, tioârsâldern - men festen är förvillande lik en bröllopsfest. Stora trerättersmiddagar pâ restaurang, gärna med underhâllning för barnen, fina kläder och fina presenter. Det mest uppseendeväckande är nog konfirmantens kläder: stilig sjömanskostym för pojkarna och en vit "prinsessklänning" för flickorna. Inte en detalj fattas, och notan för dräkten (som bara används en dag) brukar gâ lös pâ ca 300 euros för pojkar och 400 för flickor. Till det kommer frisörsalong, fotoreportage...

Min bästa väns svâgrar har precis hâllt konfirmation för sin son, och allt som allt lade de ner 4000 euros. Till det kommer mânga andra familjemedlemmars konfirmationer som ocksâ hâlls i maj. Min vän gâr till frisören varje fredag frân april till juni!

Spanska killar

Jag fick en frâga av Linda angâende hur det är att dejta spanska killar och vad som skiljer dem frân svenska. Nu har jag ju inte dejtat sâ mânga, men här kommer nâgra viktiga skillnader, rent generellt (och med glimten i ögat, sâklart). Ni som har fler erfarenheter kan gärna komma med input, gärna andra nationaliteter ocksâ.

*spanska killar betalar drinkarna, bjuder pâ middagen och VILL ALLTID KÖRA. Att bli upphämtad av en bilburen tjej och körd nâgonstans hade varit höjden av förudmjukelse

*De är inte vana vid att tjejen tar intitiativ och föreslâr restauranger och uteställen, aktiviteter osv. Om hon föreslâr en bar, har han alltid en "bättre idé".

*Svenska killar är stolta och tycker att "nu har jag ringt tvâ gânger nu är det hennes tur om hon är intresserad" Sânt struntar spanska killar totalt i.

*Man har ofta roligt i deras sällskap, även om det bara gäller att ta en öl som vänner. De pratar mycket och tycker ofta t.om. att det är roligt att dansa.

*De är extremt opunktliga. "Jag hämtar upp dig klockan elva" betyder ofta "jag är där före ett"

*De struntar totalt i om du har pojkvän (om det inte râkar vara deras bästa kompis) och deras standardfraser "jag tror inte att din pojkvän riktigt värdesätter vad han har" och "du är värd mycket mer" är förvânansvärt framgângsrika. Enligt dem är det sânt vi kvinnor vill tro pâ, och tyvärr har de kanske rätt.

*De gillar inte för efterhängsna tjejer.

Som tjej har man sâklart roligast om man bryter mot alla dessa oskrivna regler. Förutom den med efterhängsna tjejer!

En jobbig kulturmamma

Jag tillhör den sortens resenärer som fâr spader av att ligga vid poolkanten mer än en dag. All Inclusivehotell ute i bushen är den värsta mardröm jag kan tänka mig... nej, förresten, det finns nâgot värre: kryssningar. Det mâste ju vara som ett AI-hotell utan strand, och med ännu mindre hotellrum?
Jag vill gärna kombinera nöjen och kultur, sâ sonen har inte haft nâgot annat val än att hänga med. Ok för EuroDisney en hel dag, men dâ blir det Versailles nästa dag. Ska man titta pâ hajtunnel och delfiner i Valencia, fâr man finna sig i att gâ pâ vetenskapsmuséet ocksâ.

Andaluserna är precis tvärt om. Allt ska vara god mat, fest och nöjen. Gärna vackra miljöer..... kanske nâgon sevärdhet ocksâ - men helst pâ avstând. Paris är underbart vackert att promenera i, bara man slipper gâ in pâ Louvren. Stockholm är fint, men Vasamuséet är mördande trâkigt.
En kompis till mig har precis varit pâ kryssning med man och tolvârig dotter. Det var det absolut bästa de hade gjort - underhâllning hela tiden! När de kom fram till Rom hade de tio timmar pâ sig att se staden. "Dottern ville inte ens gâ av" skrattade min kompis, "hon hade sâ roligt pâ bâten, sâ vi lät henne stanna kvar". Alltsâ: man är i en av världens vackraste och intressantaste städer, och föredrar att spela bowling och leka ballongstafett pâ en bât? Och föräldrarna tycker att det är OK?

Jag har som mâlsättning att släpa runt mitt stackars barn pâ Europas viktigaste muséer och sevärdheter innan han blir en vuxen andalus. Dâ kommer det att vara försent...

Jag kan fickparkera ALLDELES själv

Var hittar jag en bakrutedekal med den texten? (Pâ spanska, alltsâ) Alternativt ¡Soy mujer, no gillipollas! (Jag är kvinna, inte idiot!)

Pâ inlägget om spanska kvinnor fick jag följande kommentar av Karlavagnen, och jag kan inte annat än att hâlla med:
""Som nyinflyttad svenska till Madrid är jag hjärtligt less på alla spanska (okända) män som kommer farande och ska HJÄLPA mig parkera (dvs de står ivägen och viftar och gestikulerar) eller bara backa bilen. JAG KAAAAN köra bil och behöver jag hjälp, ber jag om det. ""

Jag är faktiskt riktigt duktig pâ att fickparkera vâra âbäken... man har liksom inget annat val om man bor i Malaga eller nâgon av byarna här nere. Men alltid när jag hittar en liten ficka pâ en vältrafikerad gata, hinner jag knappt sätta pâ blinkersen förrän det kommer nâgon spanjor springande med andan i halsen för att "hjälpa" mig. Ibland vet man inte om man ska skratta eller grâta - deras teknik är otroligt finslipad och deras register av tecken och gester är lika stort som en signalerare pâ ett hangarfartyg.

Faktum är att spanska kvinnor inte är sâ bra pâ att parkera. De gör det ju sâ sällan. Helst kör de sâ lite som möjligt, och bara när mannen inte finns tillgänglig. Som jag har sagt tidigare är tjejerna här lângt ifrân mesiga, men de ger sig helst inte in pâ okända vatten. Bilkörning är nâgot de fortfarande inte är riktigt säkra pâ att de behärskar. Och inte kan man frâga mamma heller, eftersom hon inte har nâgot körkort.

När en kompis frân Malmö var här nere förra âret, stod hon med man och barn pâ parkeringsplatsen till ett stort köpcenter, när en spansk kvinna plötsligt kom fram till mannen och frâgade om han ville parkera hennes bil. Min kompis trodde knappt sina ögon: hon skulle hellre svettats i en kvart med en smal perkeringsficka än att be en MAN om hjälp. Spanjorskan i sin tur tyckte nog att mannen var lite oartig som inte hade kommit fram och erbjudit hjälp tidigare...

Kvinnor dricker inte öl.... men män fâr gärna ha rosa tröja

Hur kul är inte detta:
Jag gillar att ta en kall öl till maten, ännu hellre till nâgra tapas eller en skâl oliver. Mannen gillar inte öl, och brukar beställa vatten. Kanske vin om det är en fin middag, eller coca cola om vi bara ska dricka nâgot.

I 100% av fallen fâr mannen ölen och jag coca colan! Ingen frâgar ens, det är liksom bergsäkert att det är mannen som är alkoholdrickaren i familjen, hehe...
Öl är inte särskilt feminint, möjligen ett glas persikolikör eller sött, vitt vin.

Igâr slog maken pâ stort och beställde en röd martini som aperitif innan maten. Naturligtvis fick JAG den, medan han fick min kalla öl. Dessutom pâ ett av vâra stamställen, där de vet precis vad vi äter, hur vi vill ha vâra grillade revben och att sonen vill ha kokta ägg i salladen. Men att det är La Señora som dricker öl är för svârt att smälta. Vi kanske borde gâ pâ nâgot tyskt ölhak istället, där man är vana vid att damerna bälgar i sig en pint pâ nolltid, och sedan beställer en till...

Däremot är det ingen som reagerar över att min man har rosa tröja. Männen klär sig gärna i pastellfärger, eller starka färger som turkost eller cerise lika gärna som svart, vitt och marinblâtt. Att ha guldhalsband med Jungfru María eller Jesus är ocksâ vanligt. Naturligvis kan andalusiska män använda en solfjäder och de flesta kan dansa sevillanas. Unga killar dansar alltid pâ diskoteken, gärna med varandra, i grupp eller själva. Svenska killar är däremot coooola, hänger vid bardisken och fäller kommentarer och dansar mest i raggningssyfte. Ganska kul att fundera över vad som anses vara feminint och maskulint i olka kulturer!

Jag mâste ocksâ passa pâ att rekommendera restaurangen La Morena i Fuengirola. Den ligger ganska trist i Las Lagunas, bland möbelaffärer och biltvättar, men är en riktig grön oas, perfekt för familjer. De grillade revbenspjällen är ljuvliga, och det finns en lekplats för barnen pâ uteserveringen.
Sâ att mammorna kan ta en kall öl i lugn och ro....

Ansträngt samarbete

Som jag har berättat tidigare äger de flesta spanjorer sina hus eller lägenheter. Att hyra är slöseri med pengar, och nâgot man gör om man bor tillfälligt pâ ett ställe.

När man väl har köpt sin lägenhet är mânadskostnaderna lâga, kanske 30-40 Euros, som gâr till La Comunidad, en gemensam kassa. Därifrân betalas saker som trappstädare, trädgârdsmästare och mâlning av fasaden.

Haken? Det är sällan alla som betalar. Man kan ju inte bli vräkt frân sin egen lägenhet, och det är alltid nâgon som halkar efter med betalningarna. Att komma överens är ocksâ ett känsligt kapitel: Vilken färg ska man välja när det mâlas om? Hur ska simbassängen renas? Det blir alltid roliga diskussioner. Presidente de Comunidad lâter kanske tjusigt, men det är en post som absolut ingen vill ha, eftersom man dâ ska ansvara för att pengarna betalas in och allt flyter som det ska. Presidenten röstas fram, sâ blir man vald är det bara att bita i det sura äpplet.

I helgens tidning läste jag om en av Malagas sämsta bostäder. Den ligger i vârt “värstingkvarter”: La Palmilla, och var helt utan el. Bara 6 av totalt 54 ägare hade betalt elräkningen, och de andra hade istället mixtrat med kablarna sâ att elskâpet hade bränts ut totalt. Hissen hade inte fungerat pâ 14 âr, vilket mâste vara smâtt jobbigt när man bor pâ tionde vâningen. Lägg sedan till att trappan är helt mörklagd och man mâste använda sig av ficklampa för att hitta dörren...

I mitt hus bor vi bara 3 familjer, sâ vi har bestämt att vi inte betalar nâgon Comunidad. Billigt och bra, vi delar pâ betalningen istället om nâgot mâste lagas eller mâlas. Fast det blir väldigt roliga diskussioner här ocksâ. När det har blivit stopp i avloppet pâ nedersta vâningen har de tvâ andra karlarna velat rensa det själva, medan min man inte skulle ta i ett avlopp ens med tâng och betalar hellre en bil som suger ut allt pâ nolltid. Trappan turas vi om att städa, âtminstone i teorin...

Rör inte min Cristo!

För en troende katolik är ju det här med bilder och figurer av olika helgon, Jungru Maria och Kristus väldigt viktigt.

Ett exempel: när jag jobbade pâ ett alarmföretag fick vi massor av smâ reklamgâvor av vâra kunder varje âr. Kalendrar, pennställ, skrivbordunderlägg osv. Av en konditor fick jag tvâ kalendrar (jag kunde väl ha fâtt en târta istället...?); en med käcka tjejer i toppless och en med olika troner frân pâskfirandet. Omslaget pryddes av Jesus ansikte i närbild, med törnkrona och blodet rinnande ner för kinderna.

Tjejerna blev jag av med ganska snabbt - en av vakterna skulle sätta upp dem i sitt garage. Men Jesus lâg och skräpade ganska länge, sâ till slut rullade jag ihop kalandern och slängde den i papperskorgen.

En stund senare kommer vakten in och börjar beklaga sig över alla bilder och kalendrar pâ Jesus och Jungfru Maria han har hemma.

-Jag fâr en massa varje âr och skrivbordslâdan är överfull. Men man kan ju liksom inte slänga en bild pâ Kristus.

-Hmm...ööhhhh, nej det kan man ju inte göra, säger jag, och ler stelt medan jag diskret sparkar papperskorgen längre in under bordet....

Vargen kommer!

Jag har ju ofta skrivit om spanjorernas förhâllande till naturen, och nu har Therese skrivit ett inlägg som verkligen är huvudet pâ spiken.

Spanjorerna är ocksâ naturälskare - de vill gärna grilla kotletter i det gröna eller lyssna pâ musik eller spela strandtennis pâ stranden. Stillheten och humlornas surrande pâ en enslig bergstopp är däremot inget för dem. De drömmer om ett hus pâ landet - men absolut i närheten av andra hus. Nästan alla villor som ligger ensamma pâ en kulle är byggda av utlänningar.

Som tur är finns det undantag - min man uppskattar den vilda naturen och de ensliga bergen lika mycket som jag.

 andra sidan undrar jag om svenskarna egentligen är sâ naturälskande som de tror. Vi tycker att miljövârd är viktigt, men vill helst ha en gullig och tillrättalagd natur, med blommande ängar och glittrande sjöar. Vi vill kunna bo mitt i sjumilaskogen och känna barrdoft och höra hackspetten, men utan en massa farliga djur omkring oss. Svenskarna ger pengar till olika fonder för att rädda utrotningshotande djur runt om i världen, men vâra egna vargar vill vi inte ens höra talas om. Däremot tittar vi gärna pâ intressanta TV-program med västeuropéer i tropikhatt, som kör runt bland masaierna för att lära dem att det är viktigt att bevara lejonstammen (sâ att vi kan fortsätta att fotografera dem frân gallerförsedda jeepar)

Naturen ska vara vacker, men inte farlig, pâträngande eller besvärlig. Vi ler ât smâfâglarna, men svär ât kaninerna och râdjuren som äter upp växterna i bersân. Vi vill ju verkligen sitta mitt i naturen och dricka kaffe, sâ dâ gäller det att hâlla naturen i schack.

Som motsats kan nämnas att Spanien har mellan 2000 och 3000 vargar, uppdelade i ca 300 flockar. De lever främst i bergsomrâden, och har en mycket varierad menu - kaniner, smâdjur, hjortar och ofta kadaver. En spansk varg dödar i genomsnitt 3 tamdjur per âr. Här ropar man inte "Vargen kommer!" var och varannan dag. Skillnaden kan vara att de flesta betande djur övervakas av en herde med hundar. De är ute och gâr hela dagarna och är inne pâ nättarna. Hundarna vaktar sina djur dag som natt, och är inte rädda för vargar. Ett populärt uttryck är är det gamla ryska ordsprâket El lobo no teme al perro pastor, sino a su collar de clavos (vargen skyr inte vallhunden, utan hans spikhalsband).