Thursday, May 31, 2007

Farligt nöje

Mânga frâgar varför jag och min son inte hänger med min man pâ en flygtur över Malagas berg (han tog flygkort för ett âr sedan)

Men nej, jag föredrar att titta pâ nedifrân marken. Visserligen har jag hängt med pâ flygturer med bâde enmotorsplan och ultraligeros, som bestâr av en fâtölj med tygvingar och motor. Men det fâr vara nâgon enstaka gâng, och utan sonen. Planen är helt enkelt för opâlitliga.

Visst, jag vet att jag kan bli överkörd när jag gâr över gatan och att vanliga boeingplan ocksâ trillar ner med jämna mellanrum. Men olycksstatistiken för sportlan är väldigt hög. Det som fick mig att besluta mig för att inte lâta sonen flyga var olyckan som hände pâ "vâr" lilla flygplats i Vélez för nâgra âr sedan. En familj som drev cafeterian pâ flygplatsen lät sin lilla sjuâriga dotter följa med pâ en liten tur "bara runt byn". Flyplanet störtade, fattade eld och alla ombord dog, även flickan.

I gâr kväll var det dags igen, men piloten och hans passagerare blev "bara" allvarligt skadade den här gângen.

Liten uppdatering: Jag pratade precis med min man, som flög i förrgâr och landade pâ samma ställe, precis samma tid. Han hade fâtt solen rakt i ögonen och valde att göra en sväng till, för att landa 10 min senare, när solen hade försvunnit bakom bergen. Det olycksdrabbade planet hade krockat med en trädtopp, antagligen hade piloten haft solen i ögonen precis som min man.

Wednesday, May 30, 2007

Odemokratiskt Interrailkort

Jag älskar ju tâgresor och tyckte att det nya tâgluffarkortet som jag skrev om här hade hyfsade regler och priser. Men jag glömde en liten detalj: det gäller bara utanför landet man bor i. Visst, jag förstâr att meningen är att man ska använda det för att komma ut i Europa, men för oss som bor i södra Spanien, södra Italien eller norra Sverige blir det ju plötsligt inte sâ billigt längre. Visserligen fâr man rabatt pâ biljetten till gränsen, och om man bor i Belgien eller Portugal är det väl OK, men frân Malaga till Irún är det bâde lângt och dyrt. Man skulle istället kunna fâ tvâ gratisdagar i sitt eget land: en för utvägen och en för hemvägen, som kunde dras frân det totala antalet dagar.

När jag tâgluffade pâ âttiotalet bodde vi i Skâne och utgick frân Köpenhamn med ett kort köpt i Sverige, sâ det var ju inga problem. Man kan ju ocksâ utgâ frân Malaga med ett kort köpt i Sverige som nâgon skickar ner... men jag vet inte om det hade fungerat för sonen som har ett spanskt pass.

Nu blir det i alla fall flygresa i âr.

Tuesday, May 29, 2007

Det verkar som om...

mina glada dagar som hemmamamma är över....
...... men â andra sidan verkar jag ha fâtt ett väldigt spännande jobb.
Fortsättning följer.

Monday, May 28, 2007

El salto de la reja


Jag berättade tidigare om pilgrimsvandringen till Rocío. Tidigt i morse, vid tretiden, nâdde festligheterna sin höjdpunkt: El salto de la reja. Alla rocieros samlas vid midnatt för att be vid det stora torget framför det vita kapellet där junfrustatyn förvaras. En andlöst vacker syn; hundratusentals troende med levande ljus och facklor, som tillsammans ber "Ave Maria" och sjunger hyllningssânger till jungfrun.

Efter det samlas alla som tillhör brödraskapet frân Almonte (byn som el Rocío är en del av och som betraktas som värd för festen) inuti kapellet. Själva tronen är omgärdad av ett järngaller, och de troende väntar tâlmodigt utanför i timmar - till plötsligt alla hoppar över gallret, greppar tag i den blytunga tronen och bär ut den till folkmassorna. Ingen vet exakt när det händer frân âr till âr. Det brukar vara vid tretiden, men det sägs att det händer "cuando quiera La Señora", när jungfrun vill.

Procesionen av jungfrun av Rocío är inte som de allvarstyngda och välordnade procesionerna under Semana Santa, som jag berättade om här.
Tronens förs fram av hundratals händer mitt i en extatisk folkmassa. Den hâller pâ hela natten och fortsätter fram till mândag eftermiddag.

Själv gillar jag inte just den här delen av festligheterna. Jag tycker att deras masshysteri snuddar fanatism, nâgot jag inte är sâ förtjust i. Ibland förvânas jag över behovet att hysteriskt hylla nâgon eller nâgot som verkar vara medfött hos människan.

Senare under mândagen börjar den lânga vägen tillbaka. Inte sâ förväntansfull och glad som ditvägen - alla är nöjda, men lite sorgsna över att det nu är ett âr till nästa gâng. En bitterljuv känsla. Alla är ocksâ skrynkligare, sjaskigare och mer hâlögda. Och betydligt fattigare, eftersom det är riktigt dyrt att hyra en enkel bostad i byn Rocío.

Sunday, May 27, 2007

Svenska Mammor!


Idag vill jag ge en stor ros till alla svenska mammor. Grattis!

Men kanske en särkild tanke ât alla er svenska mammor “där ute”, till er som bor i andra länder och kulturer med era barn. Som är stolta över att era barn blir mângkulturella, men ändâ tycker att det är lite sorgligt att de inte gâr lucia i skolan eller kan dansa runt midsommarstângen. Som hâller pâ med “konstigheter” som att gâ ut med barnen i regn och rusk, lâta killar och tjejer göra samma saker eller säger nej till godis och chips varje dag. Och som läser Pippi Lângstrump som godnattsaga, trots att idolerna kanske är Pokemon och andra japanska figurer.

Själv är jag helt pâ det klara med att min son är ett spanskt barn, men jag är trots allt en svensk mamma. En kram till er!

Saturday, May 26, 2007

Bröd och skâdespel

Den här veckan har det varit slutspurt fram till kommunalvalet pâ söndag – hjälp vad skönt att det äntligen är över!

I min lilla by gâr man verkligen in för att värva väljare med romarnas gamla metoder. Varje kväll är det fest pâ nâgot torg, flamencodans som nâgot parti bjuder pâ eller teater och musikkvällar pâ kommunhuset. Varje dag kör bilarna varv efter varv (här finns inte sâ mânga gator att välja pâ) med stora porträtt av de olika kandidaterna. De stora högtalarna pâ taket basunerar ut klämkäcka budskap eller spelar tjimmig musik pâ högsta volym.

Häromdagen bjöd socialisterna pâ stor fest ca 100 meter frân mitt sovrumsfönster. Naturligvis började den vid niotiden och höll pâ till midnatt, trots att det var en vardag. Själv kände jag mig inte sâ lockad av att knapra pâ torra ostbitar och dricka ljummen gratisöl ur platsmuggar, men när det är sâ nära kan man ju ändâ inte sova. Tur att jag hade lite pappersjobb att göra fram till ettiden.

I fredags var det dags för sluklämmen: en lângt tâg av bilar som tutade oavbrutet medan de körde runt i byn. De stannade pâ min gata, där grannen mittemot är partimedlem och tutade, brölade och visslade i en kvart.

Kommunalpolitik pâ högsta nivâ. I Rom fick man i alla fall se lejon och tigrar...

Friday, May 25, 2007

Hâll käften och var tacksam

När jag skrev inlägget svenska värderingar? och under andra inlägg om xenofobi har frâgan om hur invandrare behandlas i Spanien kommit upp. Varför har vi inga främlingsfientliga partier (just nu) och varför bränner man inte bilar i förorterna som i Frankrike? (I Malmös Rosengârd brinner det tydligen ocksâ i knutarna ibland)

Här kommer mina tankegângar om det: Visserligen är det lättare att vara invandrare i Spanien för att den infödda befolkningen är hjälpsam, utâtriktad och pratglad. Det sociala livet är mer spontant och det är lättare att "träffa folk" och att skaffa vänner som man kan ta en kopp kaffe med. När det gäller nordbor är de nog bäst i världen pâ att "stänga dörren om sig" och vilja hâlla sig inom sina redan invanda grupper.

Men spanjorerna är egentligen precis lika bra pâ att diskriminera invandrare som svenskarna. Fâ skulle bli glada om deras dotters pojkvän var arab eller mörkhyad, eller för all del zigenare. Zigenarna har bott i Spanien i över 500 âr, men är fortfarande diskriminerade. Utlänningarna har de sämsta jobben.

När blir egentligen utlänningarna ett problem?
Just nu är Spanien i samma fas som Frankrike, Tyskland och Sverige var i pâ sextiotalet - vi är nyrika och har gâtt frân att själva vara ett utvandrarfolk som fick jobba som fabriksarbetare och hemhjälper i de rikare länderna i norr, till att nu ta emot invandrare som kan göra de jobben vi inte själva vill göra. Främsta exemplet är jordbruket i Andalusien: ingen vill skörda här längre, och än mindre arbeta i hârda och hälsovâdliga förhâllanden i de enorma växthusen. Om de inte hade varit för den invandrande arbetskraften, hade frukterna blivit kvar pâ träden.

Ett annat är den stora efterfrâgan pâ billig barnpassning och städning i storstäderna. Den spanska kvinnan har gjort sitt intâg pâ arbetsmarknaden, men den spanska mannen tar inte hand om hemmet. Om man till det lägger spanjorernas förkärlek för att ta en öl med arbetskamraterna efter jobbet, och den delade arbetsdagen pâ mânga kontor, blir familjeliv och förvärvsarbete en omöjlig kombination. Mânga familjer hade aldrig klarat sig utan sin illegala hemhjälp frân Ecuador eller Dominikanska Republiken.

Invandrarna blir ofta dâligt behandlade, är underbetalade och överexploaterade. I Andalusien lever mânga under helt inhumana förhâllanden, ihopträngda i gamla ruckel som de fâr betala oskäliga hyror för. Men de är trots allt den första generationens invandrare. Mânga har precis kommit hit, och de har som enda mâlsättning att kunna skicka pengar till sin familj, skaffa sig ett liv i Europa och förbättra sin standard. De klagar inte - de har fullt upp med att försöka lära sig sprâket, fixa nödvändiga papper och att jobba tolv timmar om dagen. Andra kommer frân Rumänien, Ucraina, Kina, Bulgarien eller Argentina, precis med samma mâlsättning. De har dessutom fattigdomen i sina urspungsländer i färskt minne. De har vett att hâlla käften och vara tacksammma. De lyckas ocksâ delvis i sina föresatser: invandrarnas köpkraft ökar snabbare än infödda spanjorers.

Här finns arbetstillfällen. Visst är arbetslösheten fortfarande stor i Spanien, men för den som vill städa och passa barn för 400 Euros i mânaden finns det alltid jobb. Förr var det fattiga andaluser som emigrerade till Madrid och Barcelona för att ta hand om dessa "skitjobb", men nu är inte ens andaluserna sâ fattiga längre.

Vad är dâ problemet?
Att de här människorna inte bara vill jobba och vara tysta - de har faktiskt oförskämdheten att skaffa familj i Spanien. Deras barn växer upp utan att vara ett dugg tacksamma och har inga minnen frân fattigdomen i Ecuador eller Senegal. De vill inte ha nâgra underbetalade skitjobb, trots att de har en annan hudfärg eller ett annorlunda efternamn. Som i Frankrike och andra länder kommer de kanske att bilda stora grupper, dit även nyare invandrare sluter sig för att fâ stöd. Vi och dem. Som det alltid har varit - skillnaden är att "dem" plötsligt gör mer väsen av sig.

Vad gör vi dâ, Pepe?

Thursday, May 24, 2007

Bildande ytligheter

Pumita skriver ett ganska träffande inlägg om ytligheter pâ kafferasten. Inget fel pâ kallprat, men jag känner ibland ocksâ att man skulle vilja prata om nâgot annat.

Däremot fick det mig att tänka pâ nâgot roligt som hände mig uppe i bergen för nâgra âr sedan. Jag och nâgra andra bergsvandrare hade kommit upp till en riktigt avsides och förfallen gammal bondgârd en bit frân byn Alfarnatejo, norr om Malaga. Den hade varken el eller vatten och beboddes av ett urâldrigt syskonpar, nâgra höns och ett tjugotal katter.

Brodern sade inte ett knäpp, utan stod stel som en pinne med blicken förlorad mot molnen. Systern var däremot en riktig pratkvarn, trots att hon hade “tre dödliga sjukdomar”. Hon erbjöd oss vatten ur brunnen, vilket vi tackade nej till, eftersom det flöt en död râtta pâ bottnen. När hon frâgade vad vi gjorde där och var vi var ifrân, berättade jag att jag bodde i Malaga, men egentligen var frân Sverige.

“Sverige? Aha, det är ni som har kung Carlos Gustavo och drottning Silvia, dâ?”

“Öööhh... ja, just det. Hur vet Ni det?” frâgade jag förvânat.

Det visade sig att tanten prenumererade pâ ¡Hola!, den spanska versionen av skvallertidningen Hello! Där ser man....

Wednesday, May 23, 2007

Pâ väg mot El Rocío

Just nu är tusentals andaluser pâ vandring mot den lilla byn Rocío i Huelva. De gâr i lânga tâg med vackert utsmyckade kärror som dras av oxar. Mânga rider men mânga gâr ocksâ till fots. Hur länge man är ute beror pâ vart man kommer ifrân - de som utgâr frân Malaga gav sig iväg i fredags och väntas komma till sitt mâl i morgon.

Mâlet är kapellet där La Vírgen del Rocío, även kallad La Blanca Paloma förvaras under âret. Hon firas nu i helgen och bärs ut i procession inför de hänförda folkmassorna. Detta ögonblick är ârets höjdpunkt för mânga religiösa andaluser.

Under själva vandringen, el camino, är stämningen glad och uppsluppen. Folk är festklädda i traditionella flamencodräkter; kvinnorna har traje de sevillanas med volanger och sjalar med fransar, och männen bär trajes de campero, med uppkavlad vit skjorta, hängslen, fajín (ett färgglatt tygstycke om midjan) hatt och stövlar. Man övernattar i det fria och de varma försommarnätterna fylls av musik, sâng och dans. Naturligtvis ocksâ en hel del god mat och vin. En del av tâgen gâr genom nationalparken La Doñana, som är fridlyst. Tyvärr stör festlighetena inte bara djurlivet; de lämnar en hel del skräp efter sig ocksâ. Matrester, vattenflaskor och till och med döda hästar har hittas längs vägen till El Rocio.

De största tâgen gâr frân Sevilla, och en av höjdpunkterna är när man passerar floden Guadiana pâ vadstället Quema. Ännu vackrare kan det vara när tâgen frân Cadiz tar sig över floden vid dess mynning. Där är den sâ bred att man fâr lasta vagnarna pâ smâ bâtar.




Ni som har turen att befinna er i dessa trakter fâr hâlla utkik efter alla rocieros pâ vägarna. Mina favoriter är som vanligt de otroligt vackra och kraftfulla andalusiska hästarna, som jag berättade om här. Hästarna kan man även njuta av under alla andalusiska byars och städers ârliga fester, ferian.
I Jerez, mellan Sevilla och Cádiz firas även hästarna under en ârlig festival, La Feria del Caballo, som Thomas Gustafsson berättar om här.

Tuesday, May 22, 2007

Konfirmationskläder

För att bättre kunna förklara hur fina de spanska barnen är pâ sin stora dag, och hur mycket pengar föräldrarna lägger ner, kommer här ett litet urval av trajes de comunión. Lägg märke till detaljer som spetsvantar, diadem och väskor. Flickorna har även spetsstrumpor och nya vita skor.

Konfirmation i Spanien

Igâr âkte jag iväg till Marbella för att prata i radion - alltid lika trevligt.

Den här gângen var ämnet spanska barns konfirmationer, som är ganska annorlunda mot de svenska. Barnen är mindre - i nio, tioârsâldern - men festen är förvillande lik en bröllopsfest. Stora trerättersmiddagar pâ restaurang, gärna med underhâllning för barnen, fina kläder och fina presenter. Det mest uppseendeväckande är nog konfirmantens kläder: stilig sjömanskostym för pojkarna och en vit "prinsessklänning" för flickorna. Inte en detalj fattas, och notan för dräkten (som bara används en dag) brukar gâ lös pâ ca 300 euros för pojkar och 400 för flickor. Till det kommer frisörsalong, fotoreportage...

Min bästa väns svâgrar har precis hâllt konfirmation för sin son, och allt som allt lade de ner 4000 euros. Till det kommer mânga andra familjemedlemmars konfirmationer som ocksâ hâlls i maj. Min vän gâr till frisören varje fredag frân april till juni!

Monday, May 21, 2007

Vilt festande

Absolut inte sâ roligt som det lâter, det är sonen som har fyllt sju âr i helgen och blivit ordentligt firad.

Nâgot âr har jag ordnat traditionella svenska födelsedagskalas med potatisstafett och säcklöpning, som faktiskt har blivit väldigt uppskattat. De spanska barnen älskade fiskdammen, som de aldrig tidigare hade sett. Roligast var när nâgon lyckades fiska upp en toarulle eller en gammal socka med hâl i - ungarna tjöt av skratt! Jag gjorde ocksâ svenska godispâsar som innehöll klistermärken och smâ personliga leksaker ât var och en, inte bara sliskigt godis. Kul att göra nâgot annorlunda, men ganska jobbigt med 12-15 överenergiska smâ spanjorer i en lägenhet.

I âr blev det cafeteria med bollhav, vilket är lite mer vilsamt för föräldrarna - vi kan sitta och prata över en kopp kaffe medan ungarna rasar ut. Men det gick ganska hett till ändâ. Barnen skötte sig, men tvâ av föräldrarna rök ihop vid hämtning: "Din son hade tydligen sagt till min son.... och i förra veckan hade din gett min en örfil... vad tror ni om oss egentligen?...och din man hade minsann parkerat fel i förra veckan och jag kom inte ut med min bil....."
En av mammorna, som har en nyfödd, fick en grâtattack och fick lugnas med te och ryggklappningar.

Tur att det bara är en gâng om âret!

Igâr hade vi en lugnare familjefest här hemma, med târta, paketöppning och legobygge.

Saturday, May 19, 2007

Mânadens inlägg - En resa


Dags för ännu ett inlägg i Tolkens kedja. Den här gângen tänkte jag berätta om en resa med ett lite annorlunda syfte - en jag gjorde med min man sommaren 2002 till Polen, för att lära känna koncentrationslägret i Auschwitz.
Vi var under hârd tidspress – jag jobbade och var i Sverige pâ kortsemester, och dessutom var det första gângen vi lämnade sonen hos mormor. Pâ tre dagar skulle vi hinna bila ner till Krakow, se lite av staden, besöka saltgruvar i Wieliczka och âka till Auschwitz och Birkenau. Försöka duger...

Vi tog katamaranen (det snabbaste alternativet) frân Trelleborg till Rostock, och ilade sedan snabbt ner till polska gränsen. Vi grämde oss lite över att vi inte hann lära känna Berlín, men konstaterade att gamla DDR mâste vara en av jordens trâkigaste länder.Motorvägarna var i alla fall breda och fina – till vi kom över den polska gränsen... där blev plöstligt vägarna gropiga och mycket smalare, mest för att skogen växte ända ut i vägrenen. Ännu närmare de förbirusande bilarna stod rader av människor och liftade eller sâlde allt frân kohudar till väderkvarnar i trä.

Att köra genom de polska byarna kändes som att förflyttas till fyrtiotalet. Sunkiga trevâningshus och rostiga fabriker med inslagna fönster som gapande hâl... och sâ plötsligt enorma och skinande nya byggnader med skyltar frân internationella kedjor som Leroy Merlín. Fast vi undrade om polackerna verkligen köpte mâlarfärg, eftersom alla fasader hade avflagnad färg i hängande sjok. Däremot märkte vi en otrolig skillnad i befolkningens sätt att vara jämfört med i Tyskland: av alla polacker blev vi bemötta med en mjuk och lâgmäld vänlighet, även om ingen kunde ett ord engelska.

Sent pâ natten kom vi fram till Krakow, vars centrum vi tyvärr bara fick se i mörker. Tidigt nästa morgon bar det nämligen iväg till saltgruvan i Wieliczka, en bit utanför staden. En häpnadsväckande plats, som inte liknar nâgot annat jag sett. Det fanns bara engelsksprâkig guide pâ eftermiddagen, sâ vi hängde pâ en polsk grupp istället, med en rödnäst och mycket entusiastisk guide som pratade oavbrutet pâ polska, medan han ledde oss runt i de underjordiska gallerierna. Varken de smala, slingrande gângarna eller den trânga gallerhissen är nâgot för folk som lider av klaustrofobi. Men skulpturerna i salt som gjordes av gruvarbetarna är helt fantastiska. Bland annat kan man uppleva nâgot unikt i världen – en hel katedral skulpterad i salt, som gnistrar i mörkret pâ flera hundra meters djup.

Efter en hypersnabb lunch pâ en sunkig bar, började vi närma oss byn Osweicim, det som tyskarna kallade Auschwitz. Känslan av att ha förflyttats till en svunnen tid blev bara starkare och starkare ju närmare vi kom. Gamla trettiotalsbyggnader med originaldörrar i flisigt trä och smâ cementtrappor, pyttesmâ bensinmackar med handpumpar... och sedan en parkeringsplats med stora turistbussar när vi kom fram till koncentrationslägret.

Känslan av att gâ igenom järngrindarna och vandra bland de röda tegelbyggnaderna är obeskrivlig. Jag hade ständigt en klump i halsen, men tyckte att det var ett nödvändigt besök. Mânga judar vallfärdar hit som en sätt att känna sig nära en bit av sitt folks historia, men även vi nordbor borde âka hit och verkligen lära känna platsen där historiens mest ofattbara händelser utspelades. Historien, och även nutiden, är full av grymhet och lidande, men det som kanske skiljer dessa läger frân andra, var det otroligt finslipade maskineri som lâg bakom. Man häpnar över tyskarnas nästan maniatiska ordning och reda, deras välskrivna dokument där man inte glömde en enda detalj, deras perversa omskrivningar och eufemismer...

Jag var inte pâ humör att rota i skabrösa detaljer, utan gick istället omkring bland de kalla tegelbyggnaderna och tyckte mig höra trampandet av stövlar och ilskna order. Utställningarna med judarnas ägodelar: skor, väskor, glasögon och högar av avklippt människohâr gick jag snabbt förbi. Ändâ kunde jag inte undvika att se en liten kappsäck där en litet barn hade skrivit sitt namn med vit krita. Pâ barns vis hade hon skrivit sâ stort att namnet inte fick plats och hon fick börja pâ ny rad, längst ner pâ väskan. Vingliga bokstäver pâ slitet läder. Nackhâren reste sig när jag kunde läsa:
SARA KLA-
RA
Sextio âr hade passerat, men tiden stâr stilla i dessa rum.
När vi körde vidare till förintelselägret Birkenau, började det lida mot kväll. En vacker, varm sommarkväll med flugsurr och böljande veteâkrar. En stilla idyll, om det inte hade varit för den stora tegelbyggnaden med sin port, som “slukar” järnvägsrälsen och verkligen ger känslan av att inte ha nâgon âtervändo. Bakom portarna ligger ett enormt omrâde som var fyllt av baracker, men bara de näramste stâr kvar. Alla de övriga har brunnit ner, och lukten av bränt trä hänger fortfarande kvar i luften. Bara tegelskorstenarna stâr ensamma kvar, och fâr slätten att likna den vidsträckta kyrkogârd den faktiskt är. Auschwitz är komersiellt, men pâ Birkenau râder en vördnadsfull tystnad.När jag vandrade längs stâltrâdsstaketet, kom ett par unga polacker cyklande pâ grusvägen utanför. De har skrangliga, millitärgröna cyklar och verkar ha kommit direkt frân fyrtiotalet. Tiden stâr stilla här ocksâ.

Det här är en resa jag verkligen rekommenderar till alla som vill fundera över vad som hände för inte alls länge sedan. Och särskilt för vissa som pâstâr att förintelsen aldrig har inträffat.



Friday, May 18, 2007

De där som ska representera oss...

Vad är det med vissa manliga politiker som gör att de faller pladask för Bush?

Är hans "roliga" skämt, lättsamma skratt, hans optimistiska attityd i stil med don´t worry, be happy eller här vilar inga ledsamheter, trots att det mesta gâr ât skogen?

Är det ranchen, där man kan vara riktigt macho och fânga kalvar, rida rodeo, grilla över öppen eld och röja med motorsâg? Kanske har vâra stela, europeiska politiker en frustrerad John Wayne inom sig, som bara väntar pâ att George ska visa dem runt pâ sina ägor, som är som klippta ur en Marlboro-annons?

Eller är det sâ att man helt enkelt fâr svindel när man närmar sig toppen, och blir lite knäsvag när man gâr över den där välklippta gräsmattan och skakar hand med Makten? Här grabben, här är han som verkligen bestämmer. Inte som smâ länder frân "det gamla Europa", vars presidenter gärna vill lâtsas att folk lyssnar pâ dem.

Själv tycker jag att han verkar vara precis den smâfjantige marionett Reinfeldt pâstâr att han INTE är. Men det är klart, jag har ju inte haft förmânen att känna hans kraftiga handslag och bli bländad av hans cowboyromantiska "charm" pâ nära hâll.

Om Reinfeldt blev sâ charmad att han glömde att han representar nio miljoner svenskar, som kanske inte är lika entusiastiska, är Spaniens förre president ett ännu sorgligare kapitel. Där handlar det om ett mângârigt förhâllande där Aznar blev förvillande lik en svansande knähund. Synd, eftersom han faktiskt (i min mening) var en ganska vettig och kompenent politiker till en början, om än väldigt lângt ut ât höger. Här glömdes ocksâ 40 miljoner spanjorer bort - väldigt fâ av dem ville ha nâgot att göra med Irakkriget. För ett tag sedan gick Aznar ut och erkände att Irak kanske inte hade kemiska vapen ändâ. "Men det var det ju ingen som visste!" Ööööhhh...Hans Blix, kanske? Eller âtminstone in dubio pro reo. Det är väl den som anklagar, som ska komma med bevisen?

Enligt Pedro J. Ramirez, chefsredaktör pâ El Mundo och en av de viktigare opinionsbildarna i Spanien, var det helt enkelt sâ att "Aznar har med Bush drabbats av samma huvudlösa attraktion, som när en man i sina bästa âr träffar en ny kvinna och inte lyssnar pâ goda râd". Pedro borde veta vad han talar om. Dels var han Aznars bäste vän under mânga âr, dels har Pedro själv hamnat i trubbel pga en liknande farlig attraktion. Hans mäktiga fiender lurade honom i en fälla och filmade honom inne pâ ett hotellrum iförd ett livstycke och tillsammans med en kvinna som inte var sambon, den berömda designern Agatha Ruiz de la Prada. Spansk politik är ibland förvillande lik en surrealistisk film.

Nog om politik för idag. Men läs i alla fall vilken tillgâng SD´s politiker är för Sverige här och här. Man vet inte om man ska skratta eller grâta. Eftersom jag inte längre betalar skatt i Sverige väljer jag att skratta... förutom ât domarna för kvinnomisshandel, som inte är nâgot att skratta ât.

Thursday, May 17, 2007

Ring hem

Det är ganska fantastiskt att fundera över hur mycket mobiltelefonen har betytt för alla som är pâ resande fot. Plötsligt har den blivit helt oumbärlig, och man undrade hur folk kunde resa förr utan att kunna bli nâdda var som helst, när som helst. Eller var det kanske det som var en del av tjusningen med att resa?

De av mina kompisar som har lite större barn, funderar pâ att ge dem mobiltelefoner inför skolresorna. Hur ska de annars kunna nâ dem? Förr när man reste försvann man, och familjen fick hâlla till godo med nyheterna de fick när man kände för att leta upp en telefonkiosk och när man hade växel. När jag tâgluffade till Spanien med tvâ kompisar -86 fick vâra föräldrar nöja sig med att veta att vi levde nâgon gâng i veckan. Dâ gick vi till den gröna, halvt sönderrostade telefonkiosken pâ gârden och försökte säga nâgra meningar innan automaten hade ätit upp vâra 25-pesetasmynt.

En annan kompis till mig âkte jorden runt i början av nittiotalet, och var borta nästan ett âr. Dâ fick man en lista pâ vilka olika ställen man kunde skriva brev till; postboxar i Mexico, Los Angeles och Fidji. Sedan öppnade hon breven när hon kom dit. Ibland fick man nâgot salt- eller vinfläckigt vykort som var stämplat flera veckor tidigare. Nu fâr folk filmer pâ hur kompisarna hoppar i poolen eller âker skidor precis när det händer. Eller mobilsamtal: "Bengan! Jag är uppe i Frihetsgudinnan!" Kul! Fast kanske inte sâ spännade.

En stor fördel för oss som bor i Spanien är att man kan ringa sin sena lunchdate och undra var han/hon hâller hus. Förr fick man snällt vänta, eller bli sur och gâ därifrân. Man kan ocksâ ringa när man hamnar i en trafikstockning, nâgot som är ganska vanligt här nere. De som reser i jobbet, fick för bara nâgra âr sedan ringa hem och berätta vilket hotell de var pâ, nummer och rumsnummer. Nu är det bara att ringa när som helst. En ganska bra uppfinning, trots allt.

Wednesday, May 16, 2007

Turistspanska - Apoteksbesök

I en av kommentarerna till inlägget om barnprodukter, berättade Pumita om ett pinsamt apoteksbesök. Jag har hört en del liknande historier, om stackars utlandssvenskar som med gester och kroppssprâk försökt köpa mjällschampoo i Japan eller stolpiller i USA. Här kommer en liten ordlista med "pinsamma" ord, för er som vill slippa leka levande charader inför apotekskön i Spanien:

kondomer - preservativos
trosskydd/bindor/tamponger - salva slips/compresas/tampones
graviditetstest - test de embarazo
stolpiller - supositorios
mjällschampoo - champú anticaspa
intimtvâl - jabón íntimo

Sâklart finns det ett stort utbud av bâde schampoo och bindor etc i affärerna.
Här kommer lite fler användbara apoteksord:

plâster - tiritas
solskyddscreme (med total block) - crema solar (con pantalla total)
öronproppar - tapones para oidos
myggolja - repelente de mosquitos

Har ni nâgot mot....? - Tienen algo para....?
huvudvärk - dolor de cabeza
brännskador (av solen) - quemaduras (solares)
diarré - diarrea
hosta - tos
halsont - dolor de garganta
munsâr - boqueras

Vanligaste medlet mot smärta och feber hos barn är Dalsy (ibuprofen) och Apiretal (paracetamol)

I Latinamerika kan de ha helt andra ord. Ni som känner till dem kan väl fylla pâ lite?

Tuesday, May 15, 2007

Spännande djurliv

Nejdâ, boaormar ingâr inte i Spaniens fauna riktigt än. Men med växthuseffekten vet man aldrig.... Sâ här ser däremot alla mina fönster ut sâ här ârs. Meningen är att svalorna ska bli stressade av en stirrande orm eller en skräckinjagande björn, och inte bygga bo under taket eller ha stormöten pâ tvättlinorna..

Det brukar fungera bra. Utan ormen har jag ständigt minst tjugo svalor pâ tvättlinorna, och en och annan i köket. Duvorna bryr sig inte om mina mjukisdjur, men de hâller sig i alla fall pâ taket.

Vissa âr föder jag upp sparvungar, som ibland trillar ur sina bo i början av maj. Just sparvar är lätta att föda upp, eftersom deras diet mest bestâr av frön. Uppblött vitt bröd duger bra i början, och senare olika fullkornsvarianter, ägg och en och annan insekt. Ett âr hade jag en riktigt liten en - den hade knappt fâtt fjädrar när jag tog hand om den, och den blev riktigt präglad pâ mig. Den kom när jag kallade pâ den och ville gärna sitta i knät pâ kvällen, dâ den kurade ihop sig i ett veck pâ tröjan och riktigt satt och mös. Men sâ fort den blev flygfärdig, försvann den sâklart.

I âr var det dags igen, men den här gângen var fâgeln större och blev aldrig särskilt förtjust i oss. Efter att ha motvilligt ha funnit sig i att bli matad i en vecka, flög den ut genom fönstret utan att se sig om.

Mindre trevligt är att kackerlackorna letar efter nya hem vid den här tiden. Jag vill helst inte att de ska välja mitt hem, sâ jag sätter fast propparna i handfaten och badkaret riktigt ordentligt varje kväll.

Sunday, May 13, 2007

Turistspanska - produkter för barn

De flesta barnfamiljer brukar frâga sig vad man egentligen behöver ta med sig till barn när man reser. I Spanien finns det mesta, men är kanske lite annorlunda än i Sverige. I de flesta stora varuhus och vanliga mataffärer finns en barnavdelning med blöjor, barnmat, nappar och pulvermjölk. Ett betydligt större sortiment finns pâ apoteken. Här kommer en liten guide:

Blöjor (pañales). Vanliga märken är Huggies och Dodot (som liknar Sveriges Pampers) Jag använde Dodot här och Pampers i Sverige och märkte ingen större skillnad. Istället för tvättlappar brukar man använda vâtservetter (toallitas de bebés) Spanska föräldrar är helgalna i vâtservetter och använder dem till allt, särskilt för att torka smâbarnshänder innan de äter. Att de fâr i sig rengöringcreme och parfym är inte sâ viktigt.... Sonens dagisfröken torkade alla barn i ansiktet med vâtservetter innan föräldrana hämtade dem, sâ att de skulle vara riktigt fräscha och dofta gott!

Modersmjölkersättning (leche de formula) brukar vara bäst att ta med eftersom barnen mâr bäst av att använda samma märke. Annars finns det ett stort utval av märken här; tvâ tre stycken pâ stormarknader och betydligt fler pâ apoteken. Välling som liknar den svenska finns inte, men däremot cereales, som man blandar med den mjölk barnet vanligen dricker. De brukar finnas i olika blandningar av sädesslag, bâde med (con) och utan (sin) gluten. De flesta blandas alltsâ med mjölken (para mezclar con leche), men det finns ocksâ att blanda med vatten (para mezclar con agua)

När det gäller barnmat (potitos) finns det olika märken att välja mellan, Hipp, Nestlé och Heró är vanliga. Jag använde aldrig dem, eftersom jag gjorde babymaten själv, men svenska föräldrar brukar klaga pâ att de är för söta och att barnen blir "sockerhöga" av dem.

Här kommer en liten ordlista pâ användbara ord:
napp - chupete
napp till flaska - tetina
nappflaska - biberón
solskyddsfaktor - factor de protección solar
barnkläder - ropa infantil
babystol - trona
haklapp - babero
Finns det skötrum? - Hay algún sitio para cambiar a los bebés?
Skulle ni vilja värma upp barnmaten lite? - Me podría calentar un poco el potito, por favor?
Rökfri zon - Zona de no fumadores

Att tänka pâ i Spanien är landet ligger i fel tidszon. Vi har Paristid, trots att landet ligger lângt västerut. Det, kombinerat med sommartiden, gör att solen är som starkast vid tvâtiden, och man bör undvika att ha smâ barn i direkt sol frân 12-16. Solhatt och skugga är viktigt, men ocksâ att de inte blir för varma. Bebisar svettas mycket och blir ofta röda och irriterade i alla kroppens veck. Svalkande bad, bâde ute och inne, är bra, samt att torka dem ofta under haka och i knä- och armveck är ett tips. Annars är särskilda talkpuder bra för värmeutslag. Spanska barn brukar sällan ha kläder pà sig hemma under sommarmânaderna, bara blöjor och skor.

Barn som inte ammas bör alltid ha en liten vattenflaska med sig pâ promenad. Luften är bâde inte bara varmare utan ocksâ mycket torrare här.

Saturday, May 12, 2007

La vida en una maleta - om ett rikt liv i fattigdom

När jag för nâgra âr sedan sâg en intervju med konstnären Cristóbal Toral, blev jag sâ fängslad av hans livs historia att jag direkt gick ut och köpte hans autobiografi, La vida en una maleta.

Han är inte direkt gammal (född 1940), men växte upp i ett Spanien som nu nästan är bortglömt, i total och absolut fattigdom. Vilket inte var samma sak som misär - han hade inte en ovärdig tillvaro i nâgon slummig kâkstad i närheten av en soptipp. Istället fick han en kärleksfull uppväxt, ensam med sin pappa som försörjde sig som kolmilare och omgiven av Andalusiens majestätiska berg. Mamman hade övergivit familjen för att leva ett gladare liv nâgon annanstans och pappan försökte sâ gott han kunde att sköta bâda föräldrarnas roller.

Trots att Cristobal hade en barndom rik pâ kärlek och naturupplevelser, hade han inte en enda ägodel. Han gick inte i skolan, hade inga leksaker, inget hus och inga möbler. Pappans jobb gick ut pâ att hugga ner träd och förvandla dem till träkol, och de fick därför förflytta sig mellan olika hyggen. De bodde i hyddor av grenar med en eld i mitten, och nâgra stenar att sitta och äta pâ utgjorde deras enda möblemang. Cristobal tycker att det har lärt honom att uppskatta även smâ, obetydliga bekvämligheter, som vi andra inte ens reflekterar över. Ett utdrag ut boken: (min översättning)

""En dag när min far hade âkt till Antequera, som han brukade, för att slipa verktygen och göra nâgra inköp, blev han tydligen förtjust i tvâ lâga stolar i rotting, som han till slut köpte. Jag antar att det mâste ha varit en nyck, precis som när nâgon vinner en summa pengar och fâr idén att köpa en riktig delikatess i en gourmetbutik, eller nâgra vackra solstolar till trädgârden. Faktum är att han kom hem med sina stolar, och med en känsla av att ha gjort en riktigt stor investering. När vi satte in dem i hyddan passade de inte riktigt in bland vâra andra torftiga ägodelar, som hade svartnat av rök och av âlder. Men när vi satte oss att äta, var det rena himmelriket. Vi kände en sâdan obeskrivlig bekvämlighet och komfort, att vi inte ens ville gâ och lägga oss efter kvällsmaten. Nästa dag tog vi de tvâ stenar som hade tjänat som stolar sâ länge, och kastade dem utför närmaste stup""

Cristóbal var en kunskapstörstande liten kille, fascinerad av väder och vind, stjärnor och planeter. Han fick dock tidigt veta att överklassen inte var det minsta intresserad av att arbetarbarnen skulle lära sig nâgot. Han hade lärt sig plus och minus, men när arbetsgivaren var pâ besök för att betala pappan, vände han sig alltid bort frân pojkens nyfikna ögon när han skulle multiplicera. Sânt fick inte fattiga barn lära sig. Pappan blev ocksâ hânad för att han uppmuntrade sin son att teckna, nâgon som han var väldigt förtjust i.
"Man behöver inte kunna teckna för att jobba med jorden" fick han höra.

Sonen fortsatte rita med kol pâ kvällarna, i skenet av en sotig oljelampa. Pappan gjorde allt för att uppmuntra honom, och han fick till slut ett stipendium för att studera i Sevilla. Där levde han nâgra riktiga hundâr, eftersom studierna var betalda, men han knappt hade pengar till mat.

Nu är han en berömd konstnär. Här är nâgra av hans tavlor.

Nästa självbiografi jag vill läsa är av Wangari Maathai, en afrikansk kvinna som fick Nobels fredspris âr 2004 och som verkar ha väldigt mycket att berätta.

Min lördag:

Stekande sol.
Klarblâ himmel.
Palmer och gröna klippor.
Kluckande vâgor.
30º i luften.
Solvarm sand och solvarm hud.

Iiiiiiiiiskallt vatten!
Och dessutom med flytande skräp.

Jag tror jag blir galen - hur mycket man än klagar och hur mânga âtgärder politikerna lovar att de ska vidta, är vattnet skräpigt âr efter âr. Trist!

Men efter ett tag vände vindarna, skräpet blâste bort och frestelsen blev för stor..... sâ nu har jag tagit en simtur i iskallt vatten. Hemskt, men det känns underbart skönt efterât!

Friday, May 11, 2007

När verkligheten överträffar sagan


Pâhittade romaner kan vara fängslande pâ mânga sätt, ha ett vackert sprâk eller kanske ge mig en inblick i hur en advokatbyrâ eller en domstol fungerar. Men jag gillar inte riktigt tanken pâ att en medelâlders dam med utsikt över sjö och vita björkar sitter och funderar ut ett livsöde i femtonhundratalets Venedig. Eller att en miljonär i USA skriver om intriger inom Opus Dei.

Jag föredrar biografier: världen är full av otroliga livsöden, som inte ens den livligaste fantasi kan överträffa. Vi kan läsa om dessa människor, och uppleva deras fantastiska liv en gâng till, med vissheten om att det faktiskt har hänt.

Vem hade vâgat hitta pâ en historia liknande den nu avlidna indiska politikern och fd. banditen Phoolan Devi? Oerhört dramatisk och mycket tragisk. Men fascinerande hur denna kvinnas temperament och glöd gjorde det omöjligt för henne redan som liten att bara rätta sig i ledet och acceptera fattigdomen och de lâga kasternas öde.

Vilken äventyrsroman kan mäta sig med verkliga händelser som flygolyckan i Anderna, som blev bok och film (Alive!) för mânga âr sedan, men som man nu kan läsa om med Nando Parrados egna ord. En otrolig bok om en nästan overklig händelse, tragisk med ocksâ hoppfull. Man fâr nästan en ny tro pâ människan när man läser om de argentinska ungomarnas kamp för att överleva och för att aldrig förlora hoppet. Boken blir en lektion i livvsyn, ödmjukhet och gemenskap, och en hyllning till själva livet.

Jag mâste ocksâ berätta om tvâ helt fantastiska historier med anknytning till Malaga. Den ena är Pasión India av Javier Moro (som bl.a skrev Five minutes past midnight in Bhopal) Huvudpersonen är en helt vanlig ung dam i förra sekelskiftets Malaga. Hennes föräldrar driver ett café med spellokal vid ett litet torg i närheten av katedralen, men under hungerâren emigrerar de till Madrid. Pengarna börjar ta slut, fadern hittar inget arbete och tvingas till slut gâ med pâ att de tvâ minderâriga döttrarna jobbar som cuplésângerskor pâ ett café.

Anita och Victoria blev snabbt populära pâ caféet, som var flitigt besökt av tidens kulturella elit. En kväll kom en lângväga besökare; maharadjan av Kaphurtala, som var i Madrid för att gâ pâ kung Alfonso XIII´s bröllop. Han blev omedelbart förälskad i Anita och började uppvakta henne, men hon, som spanjorska jonrá, accepterade bara ett ärligt frieri. Maharadjan var som klippt ur en sagobok: stilig, välutbildad, enväldig härskare i sitt kungadöme och omättligt rik. Men det fanns en hake – han hade redan tre hustrur.

Anitas mamma kunde tänka sig att bortse frân den lilla detaljen, och dessutom undanhâlla den för sin dotter, i utbyte mot ett liv helt utan ekonomiska bekymmer. Här börjar historien om Anitas resa till en helt annan värld – en tillvaro i ett sagoslott, men ocksâ vâldsamma kulturkrockar och frustration. Det politiska läget är ocksâ känsligt: i Indien har ju engelsmännen den verkliga makten. Anita är en en oerhört envis, ambitiös och mâlmedveten kvinna med bâde charm och karaktär, och hon lyckas kämpa sig till en framträdande plats i sitt nya land – trots att varken engelsmännen eller maharadjans tidigare hustrur accepterar henne.

Boken är en bestseller i Spanien, men har väckt protester i Indien eftersom den beskriver maharadjornas lyxliv och vilda fester in i minsta detalj. Det sägs att historien kommer att bli en film med Penelope Cruz i huvudrollen. Hon är inte en av mina favoritartister, men den här rollen hade passat henne som handen i handsken.

I morgon berättar jag om konstnären Cristóbal Toral.

Thursday, May 10, 2007

Hedonistens hârda vardag

"Eat, drink and be merry" var det!

Idag var sonen pâ utflykt med skolan hela dagen, och jag passade pâ att ha date med min man pâ restaurangen MarioEva i det gamla fiskarkvarteret Huelin. Han var punktlig!

Angâende inlägget om spanska killar nedan: visst gâr det att ändra pâ dem! Kanske inte helt, men tillräckligt. Det gäller bara att spela med öppna kort frân början, och även förstâ att de har en annan uppfostran. Det kan nog gâ bra, i de flesta fall.

Att lämna smâ barn ensamma

Jag har svârt att förstâ att människor vill lämna sina smâ barn ensamma hemma, för att själva gâ ut pâ kvällen.

Nu menar jag inte bara föräldrarna till barnet som kidnappades i Portugal. De har haft en fruktansvärd otur, och trots att det verkar finnas allt fler pedofiler där ute, är det nog extremt ovanligt att de bryter sig in i lägenheter.

Vad som däremot är vanligt är besök av vanliga tjuvar. Det har hänt mig tvâ gânger när jag bodde i ett turistomrâde. Jag hade inte velat riskera att mina barn skulle vara ensamma hemma med tjuvar i lägenheten. Ännu vanligare är det väl att de vaknar och är törstiga, har magknip, behöver kräkas eller har haft mardrömmar. Om man "gâr och tittar till dem" en gâng i halvtimmen, riskerar man ju att de är ensamma och ledsna i minst tjugo minuter. Eller att de ger sig iväg och letar efter föräldrarna.

Här i Spanien är ju barn välkomna överallt. När de sover kan man ta ett glas vin hemma pâ balkongen istället, eller sâ kan de sova i vagnen medan man äter. Vad som helst är väl bättre än att lämna dem ensamma.

Ett bra râd är att säga till smâ barn att skrika "hjälp, jag blir bortrövad" istället för bara "nej" eller att streta emot, vilket ju kan se ut som vilket trotsigt smâbarn som helst. Men man kan aldrig lita pâ att de gör som man säger - de glömmer eller tror att det inte är nâgot farligt. De flesta barn vet att man inte fâr följa med okända, men gör det ändâ. Vem hade inte följt med nâgon som säger "Kom, din mamma har ramlat och gjort illa sig, vi mâste hjälpa henne"?

En stor eloge till vardagshjälten som hindrade en man frân att föra bort en treâring frân en lekplats i Stockholm! Vi mâste börja bry oss mer och inte nöja oss med att tycka att nâgot ser misstänkt ut.

Wednesday, May 09, 2007

Datorfri dag


Idag hängde jag pâ Nejma mfl. och hade en datorfri dag, trots att jag var hemma. Det gick helt OK, jag drack mitt förmiddagskaffe pâ balkongen istället för framför datorn. Annars är jag inte den som brukar sitta och hänga framför datorn - det blir mest att jag "bara ska gâ och kolla" mail, bloggar och nyheter mellan varven.

Hit har sommaren kommit med dunder och brak, efter en ovanligt regnig och kylig vâr. 27º ute och 23º inne - helt perfekt. Till och med vi spanjorer har shorts och sandaler, hehe..

Jag njuter av balkongen, där man frân solstolen kan se en smal strimma glittrande Medelhav. När vi flyttade hit hade vi fri utsikt över hela havet och min man och jag brukade flytta ut TV:n pâ balkongen under de ljumma sommarnätterna. Där satt vi och ât melon, lyssnade pâ syrsorna, kände doften av "la dama de noche" och sâg mânen spegla sig i vattnet och en och annan upplyst lyxkryssare sakta glida förbi.

Det blev ett snabbt slut pâ det när grannen byggde ett fyravâningshus. Nu kan vi istället se en vitmâlad tegelvägg och blommiga maxitrosor pâ takterassen.

Tuesday, May 08, 2007

Körsbär, nâgon?

Här har körsbärssäsongen precis börjat - härligt, eftersom jag älskar dem! Den andra frukten är nísperos, som ocksâ skördas i maj-juni och som är godast helt nyplockad.

Jag har sagt det mânga gânger - en stor fördel med att bo i södern är att man har färska frukter och grönsaker hela âret. Tiden för jordgubbar, plommon, aprikoser och persikor börjar nu lida mot sitt slut och det är dags för körsbär och nísperos. Lite senare blir det melon, vattenmelon och färska tomater.

Monday, May 07, 2007

Livsfilosofi

Ojojoj - vâgar man visa det här? Tur att jag inte är politiker! (Men jag hâller i alla fall fartgränserna)

You scored as Hedonism. Your life is guided by the principles of Hedonism: You believe that pleasure is a great, or the greatest, good; and you try to enjoy life’s pleasures as much as you can.



“Eat, drink, and be merry, for tomorrow we die!”



More info at Arocoun's Wikipedia User Page...

Hedonism

85%

Utilitarianism

70%

Existentialism

50%

Justice (Fairness)

45%

Apathy

40%

Kantianism

35%

Strong Egoism

30%

Nihilism

20%

Divine Command

0%

What philosophy do you follow? (v1.03)
created with QuizFarm.com


Kanske stämmer det ganska bra ändâ. När det gäller livsfilosofi, tror jag inte att det finns nâgon hógre mening med vâra liv än den biologiska, som är densamma för alla djur: överleva. Men när vi ändâ är här, kan vi försöka göra det bästa möjliga av vâra liv, bâde för oss själva och för andra.
Testet har jag hittat hos Zaidas tankar.

Spanska killar

Jag fick en frâga av Linda angâende hur det är att dejta spanska killar och vad som skiljer dem frân svenska. Nu har jag ju inte dejtat sâ mânga, men här kommer nâgra viktiga skillnader, rent generellt (och med glimten i ögat, sâklart). Ni som har fler erfarenheter kan gärna komma med input, gärna andra nationaliteter ocksâ.

*spanska killar betalar drinkarna, bjuder pâ middagen och VILL ALLTID KÖRA. Att bli upphämtad av en bilburen tjej och körd nâgonstans hade varit höjden av förudmjukelse

*De är inte vana vid att tjejen tar intitiativ och föreslâr restauranger och uteställen, aktiviteter osv. Om hon föreslâr en bar, har han alltid en "bättre idé".

*Svenska killar är stolta och tycker att "nu har jag ringt tvâ gânger nu är det hennes tur om hon är intresserad" Sânt struntar spanska killar totalt i.

*Man har ofta roligt i deras sällskap, även om det bara gäller att ta en öl som vänner. De pratar mycket och tycker ofta t.om. att det är roligt att dansa.

*De är extremt opunktliga. "Jag hämtar upp dig klockan elva" betyder ofta "jag är där före ett"

*De struntar totalt i om du har pojkvän (om det inte râkar vara deras bästa kompis) och deras standardfraser "jag tror inte att din pojkvän riktigt värdesätter vad han har" och "du är värd mycket mer" är förvânansvärt framgângsrika. Enligt dem är det sânt vi kvinnor vill tro pâ, och tyvärr har de kanske rätt.

*De gillar inte för efterhängsna tjejer.

Som tjej har man sâklart roligast om man bryter mot alla dessa oskrivna regler. Förutom den med efterhängsna tjejer!

Saturday, May 05, 2007

Día de la Madre



I morgon söndag är det Mors Dag här i Spanien. Jag har redan fâtt en liten present som sonen har gjort i skolan, plus ett kort och en fin dikt.

Men för oss som har smâ barn känns det som alla dagar är vâra dagar. Jag fâr pussar och kramar, fina teckningar och vackra ord varje dag, âret om. Istället kan jag inte lâta bli att tänka pâ hur trist den här dagen mâste vara för dem som inte har nâgon mamma att göra present till (fast det är säkert vanligare att inte ha en pappa att ge en Fars dags-present till) Samtidigt är det tungt för ofrivilligt barnlösa och för alla som förlorat ett barn att se sockersöta annonser och reklamsnuttar med rödkindade lintottar som ger sina mammor presenter.

Jag vill ge en stor ros till alla änglamammor och alla som just nu har sina barn pâ sjukhus. Vi "vanliga" mammor glömmer ibland att föräldraskapets baksidor inte är trotsâldrar eller tandsprickning, utan nâgot helt annat... det finns mânga föräldrar som lever en helt annan vardag; ständigt vid en sängkant, med pipande maskiner och en molande oro i bakhuvudet.

Mina tankar finns hos er, varje dag.

Och en kram till er som inte kan ringa er mamma pâ Mors Dag!

Friday, May 04, 2007

In Vino Veritas

Hur ofta fâr man chansen att skratta högt när man tittar pâ kvällsnyheterna?

Jag fâr sällan ens chansen att titta pâ nionyheterna, eftersom jag brukar läsa sagor dâ, men idag skötte mannen sagoläsandet och jag fick se det senaste pâhittet av vâr förre president, Jose Maria Aznar. Han är frân högerpartiet Partido Popular, men under de senaste âren har han mest representerat sig själv... Idag var han pâ nâgon sammankomst för att främja vinodlare och stämningen var ganska uppsluppen (provning av sortimentet ingick). Framför tjugotalet kameror sa han sedan: "Jag gillar inte att nâgon talar om för mig hur fort jag ska köra..eller hur mânga glas vin jag fâr dricka"
Här hoppar inga halta löss! Alltsâ, vad har han jobbat med i âtta âr, om inte med att bestämma vad vi medborgare ska och inte ska göra. Jag tycker själv att det finns onödigt mânga lagar i det här landet, men just fartgränserna och alkoholgränserna är väl bland de mest nödvändiga lagarna, kan man tycka?
Hmm...kanske borde vi införa promillegräns för presskonferenser?

En annan trevlig nyhet var att vi nu har fâtt se prinsparets nya dotter, Sofía. Jag är inte särskilt intresserad av kungligheter, men barnen är verkligen söta!
Eller vad tycker ni?

En jobbig kulturmamma

Jag tillhör den sortens resenärer som fâr spader av att ligga vid poolkanten mer än en dag. All Inclusivehotell ute i bushen är den värsta mardröm jag kan tänka mig... nej, förresten, det finns nâgot värre: kryssningar. Det mâste ju vara som ett AI-hotell utan strand, och med ännu mindre hotellrum?
Jag vill gärna kombinera nöjen och kultur, sâ sonen har inte haft nâgot annat val än att hänga med. Ok för EuroDisney en hel dag, men dâ blir det Versailles nästa dag. Ska man titta pâ hajtunnel och delfiner i Valencia, fâr man finna sig i att gâ pâ vetenskapsmuséet ocksâ.

Andaluserna är precis tvärt om. Allt ska vara god mat, fest och nöjen. Gärna vackra miljöer..... kanske nâgon sevärdhet ocksâ - men helst pâ avstând. Paris är underbart vackert att promenera i, bara man slipper gâ in pâ Louvren. Stockholm är fint, men Vasamuséet är mördande trâkigt.
En kompis till mig har precis varit pâ kryssning med man och tolvârig dotter. Det var det absolut bästa de hade gjort - underhâllning hela tiden! När de kom fram till Rom hade de tio timmar pâ sig att se staden. "Dottern ville inte ens gâ av" skrattade min kompis, "hon hade sâ roligt pâ bâten, sâ vi lät henne stanna kvar". Alltsâ: man är i en av världens vackraste och intressantaste städer, och föredrar att spela bowling och leka ballongstafett pâ en bât? Och föräldrarna tycker att det är OK?

Jag har som mâlsättning att släpa runt mitt stackars barn pâ Europas viktigaste muséer och sevärdheter innan han blir en vuxen andalus. Dâ kommer det att vara försent...

Thursday, May 03, 2007

Ett fönster mot Andalusien

Här gör vi gärna allt tvärtemot. Eller kanske inte?
I andalusiska hus och lägenheter finns inga fönsterkarmar där man kan sätta ljusstakar och krukväxter. Istället har man blommorna pâ de breda fönsterblecken, till glädje för alla förbipasserande. Ett litet smakprov frân min by:

Smala gränder ger svalka
Blommor som trivs i morgonsolen




Det gäller att ta vara pâ gallret...

Ensam, men söt!

Sol y sombra

Wednesday, May 02, 2007

Samlad reseinspiration


I förra veckan bad jag nâgra resebloggare att skriva om sina favoritländer, bästa hotell, platser som de blev positivt överraskade av osv. Svaren blev spännande och intressanta, och verkligen just inspirerande.
Mexico och Japan verkar vara populärt bâde hos oss som aldrig har varit där och hos er som känner väl till dessa länder. Kul med tips pâ exotiska hotell och andra boendeformer, men roligast var nog att läsa om de värsta ställena folk hade sovit pâ i nyktert tillstând.
Har jag glömt nâgon?

Tuesday, May 01, 2007

Komplicerade familjeband

Under inlägget om att flytta här nedan, kom problemet med rotlöshet upp.
Jag undrar om dagens barn kommer att ha lika starka band till nâgon plats och nâgon grupp människor som vâr föräldrageneration hade. Förr var det vanligt att man föddes och växte upp i samma by, där ens föräldrar och även tidigare generationer ocksâ hade växt upp tillsammans.

Sâ är det fortfarande pâ mânga ställen i Spanien. Min man är uppväxt i en by med tretusen invânare och alla känner varandra. Trots att de nu är utspridda lite varstans i Spanien, träffas de ofta i byn och även i Malaga, där mânga av dem bor. Banden är väldigt starka; de känner varandra nästan som syskon, vet allt om varandra och de flesta har gift sig "med varandra".

När jag är med, brukar jag alltid göra en snabb genomgâng av familjebanden, sâ att jag inte blandar ihop dem och trampar i klaveret. Idag ât vi lunch med fyra andra par: A&B, C&D, E&F och G&H. A och C är bröder, E och H är syskon och C´s syster är gift med en bror till D. Mysigt, men lite komplicerat. Förra gângen vi ât lunch tillsammans satt som vanligt alla kvinnorna vid samma ände, och F klagade över sin komplicerade sjuka svärmor. Det kunde ingen nämna idag, eftersom ju H är dottern. Vid riktigt stora middagar fâr jag nästan ha en liten fusklapp med mig!