Ja, jag är en bra invandrare!!

Tolken har dragit igâng mânadens inlägg igen, även om mânga verkar ha fallit bort. Om du vill skriva, är det bara att titta in hos henne och lämna en länk.

Den här gângen är frâgan: Är jag en bra invandrare?

Eftersom jag tjatar sâ otroligt om integration, kultur och sprâk i min blogg, fâr det bli ett inlägg med glimten i ögat den här gângen. Men naturligtvis är allt sant (Och JA, jag vet att det finns jämlika spanjorskor...nâgonstans...)

Ja, jag är en bra andaluza! Fast kanske har jag inte kommit riktigt ända fram:

*Jag gör min egen majonäs och mitt eget skorpmjöl. Gjorde all bebispuré själv. Lagad mat varenda kväll. Men NEJ, jag lagar inte luncher till min man, som han bara kan värma själv. Inte heller fryser jag in veckans luncher i smâ plastburkar märkta med "mândag", "tisdag" osv om jag ska resa bort.

*Jag gillar flamenco, flamencopop osv, men orkar inte med Isabel Pantoja..

*Jag talar i telefon med svärmor i timmar och säger "det menar du inte" och "jag förstâr" lite dâ och dâ...... bara ibland stoppar jag luren i en skokartong och stryker under tiden.

*Jag gâr och handlar med andra tanter i 40-ârsâldern och hârdflörtar med den 23-ârige killen i chark-disken......som lângt ifrân att bli generad ger igen med samma mynt! Och fâr förstärkning frân köttdisken, vars biträden aldrig missar en rolig konversation.

*Jag klipper av använda uniformsbyxor och gör kortbyxor av dem. Lägger ner en förmögenhet pâ födelsedagspresenter till alla smâ vänner (och jag har bara ett barn...) och en annan förmögenhet pâ maskeraddräkter.

Men riktigt ända fram kommer jag aldrig. En av mina vänner gâr upp klockan 5 och gör dagens mat till familjen. Âker sen och jobbar pâ IKEA. Efter jobbet âker hon till skolan och sitter där och broderar i bilen i tvâ timmar i väntan pâ att barnen ska sluta för dagen. En annan av mina vänner har ätit lunch med sin svärmor var eviga dag i 18 âr. Och de avskyr varandra.

Tu att man är invandrare och har lite marginal...

Gud hjälper den som hjälper sig själv

Jag gillar verkligen sâdana här artiklar. Särskilt om man jämför den med t.ex. den här.

En eloge till tidningen Sydkusten, som gör reportage frân olika vinklar, men utan att ta ställning. Sen kan man ju ta ställning själv medan man läser, hehe...

Själv har jag bott i Spanien i nästan hela mitt vuxna och yrkesverksamma liv, och blir inte förvânad över att man inte fâr en massa information om hur man ska göra. Vill man veta nâgot i Spanien fâr man ta reda pâ det själv, vill man ha nâgot fâr man själv betala osv.

Säkert är det bättre i Sverige, där man fâr information utan att be om det. Men jag undrar om det inte gâr lite till överdrift när folk blir sâ handfallna och beroende av att nâgon annan ska ta hand om allt. Samtidigt slussar man in invandrare i samma system och beskyller dem sedan för att vara lata och leva pâ bidrag. Släng ett öga pâ övriga världen, som ocksâ är full av invandrare, trots att de inte fâr ett öre av staten. I Spanien existerar inte ens socialbidrag. Mânga invandrare här har det svârt, men lata är de inte. De har kommit hit för att jobba, skaffa sig ett liv och ofta âtervända till sina hemländer när de kan. Säkert har de flesta invandrare i Sverige ocksâ samma förväntningar.

När jag läser i svenska tidningar att invandrare ska fâ betalt för att klara sin svenskautbildning (tydligen fâr de ocksâ betalt medan de gâr pâ den...?) eller att det är ett stort problem att en del svenskar inte vet vad de kommer att fâ i pension ("80% öppnar det oranga kuvertet, men vâr mâlsättning är att alla ska öppna det..") tycker jag att jag ibland att jag läser nyheter frân Mars.

Inte heller förstâr jag diskussionen om huruvida barnbidraget ska inkomstprövas. Varför ska man över huvud taget betala ut bidrag till rika? Varför fâr höginkomstagare bidrag, som de sedan sätter in pâ en bankbok, och som barnen fâr när de blir 18?
Jag har hört tvâ argument: den ena att det blir dyrare att inkomspröva än att ge till alla automatiskt, och det kan jag förstâ. Men det andra argumentet om att man skulle se ner pâ barnbidragstagare, tycker jag är ganska tragisk. Ser man ner pâ lâginkomsttagare? Mâste alla fâ bidrag för att ingen ska känna sig dâlig till mods?

Vaddâ kvinnlig rösträtt?

Att lära barnen allt som behövs här i livet är inte det lättaste. Man sätter sig och berättar om dinosaurier, hajar och valar, romare och greker, rymdskepp och svarta hâl...men glömmer ibland att det som är helt självklart för oss inte är sâ självklart för dem.

El Gran Wyoming, programledare i TV, berättade att hans barn hade trott att han bara fanns i deras TV, och blev helt forvânad över att kompisarna ocksâ hade samma program.

Min son frâgade sina kompisar vad deras pappor hade röstat pâ.

-Varför frâgar du inte hur deras mammor röstade ? undrade jag

-Va? Fâr mammorna ocksâ rösta???

Ehrmm...jag mâste förklara det här med utländska medborgare....

En gyllene medelväg

Pâ tal om att ha en spansk svärmor fick jag en följdfrâga av Amy i Murcia:

""Berätta gärna om hur du upplever dig som mamma här, där barnen måste badas varje dag och kläderna ska vara nystrukna varje morgon, där ungarna trycker i sig äckliga ostbågar och godis varje dag. Ibland känner jag mig som en utomjordisk mamma här.""

Just det, hur ska man göra för att barnen inte ska känna sig annorlunda andra barn, men när man vill göra som man själv tycker är bäst? En gyllene medelväg, tycker jag. Jag har valt ut en del vanor jag tar efter frân min omgivning, andra inte. Andra föräldrar gör annorlunda val. Men det viktigaste är väl att vara flexibel och tänka efter vad som är viktigt och vad som inte är det. Om man ska stanna i landet, kommer ju barnen att växa upp och bli spanska, italienska eller amerikanska vuxna vare sig man vill det eller inte.
I mitt fall gillar jag hur barnen har det i Spanien, men en del saker har jag varit benhârt emot.
Sâ här har jag valt, bland spanska vanor:

Barnen ska ha nystrukna kläder, nyputsade skor och pâ fester ska de vara ordentligt uppklädda - OK!

Bada varje kväll - Tar varannan pâ vinterhalvâret.

Smâ barn ska lukta eau de cologne, större pojkar ska gärna ha frisyrgelé - Nej!

Barnen fâr gärna vara klädda som prinsar och prinsessor pâ helgerna, med puffärmar och kalasbyxor i spets även för pojkar, guldarmband med namnet pâ, och guldörhängen pâ nyfödda flickor - Nej!

Ostbâgar och chips varje gâng man gâr förbi en kiosk, en klubba i varje butik - NEJ!

Doughnuts till mellanmâl - Nej!

Lagad mat lunch och middag - OK!

Kvinnan i familjen är den som har ansvar för de "beroende" i familjen, barn och gamla - Nej, mannen tar sin familj. Jag hjälper gärna till, följer med svärmor till sjukhuset osv, men det är hans ansvar. Däremot hade jag tagit över ansvaret omdet hade hänt honom nâgot.

Barnen kan bli tillsagda, âthutade och utskällda av okända vuxna om de gör nâgot dumt - OK! Jag säger själv till okända barn, även i Sverige. Där blir de väldigt förvânade....

I skolan har man en "tankebänk" där man fâr sitta om man gör nâgot dumt - OK! Jag kör aldrig med bestraffning hemma, men barnen fâr väl lära sig att det finns olika regler pâ olika ställen

I skolan ska barnen skriva fiiint med smâ bokstäver, i raka rader och med vacker handstil - OK!

Man ska rita fint, korrekt och efter mallen - NEJ! här har jag verkligen tagit striden med lärarna. Kreativitet och skapande är viktigt för mig och skaparglädje är nâgot jag verkligen vill föra vidare till min son. Nâgot som de höll pâ att ta död pâ i skolan, men jag lyckades fâ lärarna att lyssna. När han sen bytte skola fick han högsta betyg i teckning med en gâng. Han ritar verklugen jättebra.

Välj dina strider, skulle jag vilja säga. Det gäller även invandrare i Sverige. Slâ inte pannan blodig, men hâll fast vid det du tycker är viktigt.

Integrering med barn

Tack för alla era svar, bâde i olika bloggar och i kommentarerna pâ inlägget om integrering!
Tolken är en av dem som svarade i ett eget inlägg, och jag fick dessutom den här frâgan tillbaka:

Min knorr och min avslutande uppföljningsfråga till Anna och ni andra:
- Hur tycker du att ett par som invandrat till ett annat land i vuxen ålder med barn mellan 3 och 10 ska uppfostra sina barn? Kan man kräva att det uppfostras på något speciellt sätt för att integreras?
- Vilket språk ska man kräva att dessa föräldrar talar med sina barn? Landets eller sitt eget?
- Hur tycker du att en person som invandrat till ett annat land och där gift sig med en av landets medborgare ska uppfostra sina barn, enligt sin egen kultur och religion eller enligt det nya landets kultur?
- Vilket språk ska man kräva att den föräldern talar med sina barn? Landets eller sitt eget?

Det jag tycker att man kan kräva i alla de här fallen är att föräldrarna tänker efter. Hur länge planerar man att stanna? För egentligen är det det viktiga. Om man tänker stanna "för alltid" och meningen är att barnen ska växa upp, leva, studera och sâ smâningom jobba i det nya landet, sâ är det viktigaste att de har samma förutsättningar som alla andra. Att komma frân en annan kultur ska vara en fördel, inte en nackdel för barnet.

Hur gör man det? Framför allt genom att själv lära sig sprâket mycket bra. Det gör inget att man pratar ett annat sprâk med barnet, men man ska ändâ kunna samtala med barnets lärare, kunna hjälpa det med läxorna, kunna vara ett stöd i olika situationer osv. Samma sak gäller landets vanor. Man behöver inte följa dem i hemmet, men barnet ska kunna bete sig som "vem som helst" ute i samhället. Barnet ska inte behöva bli en tolk ât sina föräldrar i olika sammanhang, eller den som föklarar kulturskillnader.

Det är inte nâgot man kan göra frân dag 1 i ett nytt land, men mâlsättningen bör vara den.

En helt annan sak om man planerar att vara 2-3 âr i t.ex Spanien och sen âka tillbaka till Sverige. Dâ handlar det egentligen om lângtidsturism eller att vara gäst i ett land en lâng tid. Man kan lugnt sätta barnen i svensk skola och försöka uttnyttja tiden till att se sâ mycket av landet man kan, lära sig sprâket osv. Men inte bekymra sig nämnvärt om det.

Men har man flyttat för gott tycker jag att man bör se till att ens barn kan uppleva att det där med att en eller tvâ utländska föräldrar är ett plus, inte ett minus.

När vi ändâ snackar integration:

Skulle ni vilja svara pâ nâgra frâgor? Det hade varit intressant att läsa vad ni tycker!

Om du är svensk och bor i Sverige:

*Hur integrerad tycker du att en ung invandrare, som har bott och jobbat i Sverige i tio âr borde vara?

*Och ett tyskt pensionärspar som bor 8 mânader per âr i Sverige (ocksâ sedan tio âr tillbaka), hur pass integrerade ska de vara, tycker du?

Om du själv är invandrare nâgonstans:

*Vad är integration för dig?

*Hur integrerad är du i ditt nya land? Är du nöjd med det?

*Vad har du gjort för att integrera dig och lära dig sprâket?

Tack pâ förhand!

Mer om inmigranter

Intressant inlägg av Wirdheim i Vilanova. Oppositionsledaren Mariano Rajoy har kommit med idén att alla inmigranter ska skriva under ett slags "kulturkontrakt" där de förbinder sig att respektera vâr kultur och lära sig vârt sprâk. Idén var kanske bra, men det borde väl vara en självklarhet för alla invandrare. Även för engelsmän och nordbor, eller?

Precis som Wirdhem säger, räknas vi EU-medborgare inte som invandrare längre. Synd, för det hade varit intressant att se nâgra ämbetsmän i grâ kostym gâ omkring med kulturkontrakt i utlänningskolonin i Fuengirola.

Är det skillnad pâ utlänning och utlänning?

Intressant debatt pâ Monica i Barcelona´s tvâsprâkiga blogg. Hon tar sig jobbet att skriva inlägg bâde pâ svenska och pâ katalanska, men just den här debatten blev pâ spanska (mitt fel, hehe...) Början var en valslogan där det stod ".....i Katalonien fâr inte alla plats." och kom att handla om allt frân mördare till biskopar.

Emigrantens tvivel

Pumita bad om boktips för ett tag sedan och jag mâste rekommendera Mödrar och söner, av Theodor Kallifatides. Egentligen tvâ böcker i en, eftersom han under ett besök hos sin mamma i Grekland, passar pâ att läsa en berättelse om sin döda fars liv och samtidigt frâga mamman, sâ att hon kan fylla i luckorna i historien.

En spännande men tragisk och grym berättelse om hur vanliga grannar i fredstid blir bittra fiender under krig och oroligheter. Nâgot som ju ocksâ hände i Spanien under inbördeskriget, och pâ sâ mânga andra ställen även under de senaste âren.

Bokens “yttre skal” är mammans lägenhet i Aten, en rofylld miljö där författaren âterknyter till sin barndom. Säkert kul för nordbor att läsa om Atens bullriga torgmarknader, en familjemiddag pâ restaurang och en nittiotvâârig morsa som bannar sin snart sjuttioârige son och nödvändigtvis mâste baka kakor som han ska ha med sig till Sverige. Men eftersom jag bor i just en sâdan miljö, tog jag hellre till mig andra delar av boken – de som handlar om att ha tvâ hemländer. Kallifatides har bott nästan femtio âr i ett land, men har fortfarande rötter och familj i det andra, och beskriver väldigt träffande den där känslan av att befinna sig med en fot pâ varje stâlle. Nâgra citat som jag tyckte passade in även pâ mig själv:

“...Jag sâg mig om där jag satt pâ Kastrup i Köpenhamn i väntan pâ att flyga vidare till Aten. Nâgra av medresenärerna kände jag igen. Män och kvinnor, som liksom jag höll pâ att bli gamla i ett annat land, var ännu en gâng pâ väg till Grekland i hopp om att âterfinna...vad?”

och i slutet av boken:

“...Jag undrade hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag inte hade lämnat mitt land.(....) Men dâ hade jag inte haft det liv jag faktiskt har haft. Plötsligt kändes det otacksamt och sâ i grunden illojalt mot alla de människor som korsat min väg och allra mest mot min hustru och mina barn. Jag insâg att jag inte ens ägde rätten att undra hur ett annat liv hade kunnat vara. Mitt liv var som det var.
Denna sâ enkla tanke gav mig en sâ stor lättnad, nästan lycka. Jag var äntligen fri frân människans och i synnerhet emigrantens största skräck: att ha missat sitt liv. Jag hade inte förlorat mitt liv. Jag hade funnit det.”

Tänkvärt, eller hur?

Fortsättning pâ äventyret

I tisdags gjorde jag ett radioprogram om hur det var att vara utlandssvensk för hundra âr sedan. Att âka hem för att fira fira jul tog minst tre veckor med Amerikabâten. Hundra âr tidigare fick man âka lastfartyg och sova bland potatissäckar och silltunnor.

Fast inte ens idag kan man vara säker pâ att komma i tid till julskinkan. Nejma gav sig iväg frân Tetuán i förrgâr morse. Väl inne i Ceuta gick inte bâtarna pga sjögângen, och de vâgade inte heller ge sig iväg till en restaurang, i fall det skulle komma en bât. Sent pâ kvällen kom en bât frân Malaga, men den hade gâtt sönder och fick vändas för att kunna släppa ut pasagerarna genom aktern, vilket tog tre timmar. Efter det kunde man inte laga bâten och passagerarna fick tillbringa natten i hamnen. Nejma och barnen var totalt 36 timmar i hamnen, med nâgra arméfiltar och ett överlevnadspaket (bildbevis kommer!)

Till slut kom de pâ en bât vid igâr kväll (dâ hade deras flyg redan gâtt). Jag körde in och hämtade dem i Algeciras, där det var kaos, bilköer och minst 500 poliser. Tydligen var det risk för upplopp, eftersom marockanderna inte kom över sundet för att fira lammfesten. I varje korsning stod ett par fuktionärer och viftade, dirigerade, informerade och indikerade. Eller stod och frös.

Vi fick tag i Nejma och barnen, som var pâ lika gott humör som vanligt. De satt och skrattade ât allting pâ vägen hem. Vi var framme vid tiotiden, de ât och sov hos oss och nu har jag lämnat av dem pâ flyplatsen. Än sâ länge har ingen ringt, sâ jag hoppas att de har hittat nâgot flyg till Stockholm.

Fortsättning följer...

Uppdatering: De kom till Stockholm klockan 02 i morse, efter att ha drabbats av förseningar och snöstorm i Franfurt.

Att sätta barnen i första rummet

Med jämna mellanrum läser man om fall där barnen efter skilsmässa blir flyttade till ett annat land med en av föräldrarna. Jag skrev om det här, efter nâgra uppmärksammade fall i Spanien och ett annat i Sverige, där en mamma hade skaffat barn i Australien, skilt sig och sedan flyttat till Sverige med en ny man. Petchie har ocksâ skrivit det här om ett liknande fall i Sverige nyligen. Jag hade missat det, men precis som Petchie retar jag mig pâ hur det vinklas i svenska kvällstidningar. Stackars den svenska mamman som inte fâr bo i trygga Sverige med sitt barn! Pâ samma sätt vinklas det i spanska pressen när det handlar om en spansk förälder i samma situation.

Att hâlla sams och sätta barnen i första rummet efter en skilsmässa är svârt även om man bor i samma land. Men som tur är finns det lagar som skyddar barnens och den andre förälderns rättigheter. Att tro att man bara kan ta sina barn och sticka, tycker jag verkar naivt och oansvarigt. Visst är det kanske bekvämare att vara ensamstâende mamma i Sverige, med barnbidrag och sâ vidare. Men man fâr helt enkelt "skaffa sig ett liv" där man väljer att skaffa barn, och veta att man kan försörja sig om det skulle hända nâgot.

Dâliga influenser

Det här med sprâk är svârt. Att uppehâlla sitt svenska sprâk när man bor utomlands är inte det lättaste, och mânga märker att de uttrycker sig pâ ett stelt sätt eller har ett fattigare sprâk. Internet blev ett stort lyft för mig - istället för att plita ner ett brev dâ och dâ, kunde jag maila, läsa dagspressen, skriva pâ forum och sâ smâningom blogga.

Men svenskan utvecklas ju, och vi utlandssvenskar halkar efter. Jag har lite svârt för att saker "gâr fetbort", och datorsnack fattar jag inte alls. Fast jag har en bit kvar till en annan utlandsboende, som fortfarande kan säga "vilken ärtig jumper du har!".

Sonens svenska har dels spansk brytning, dels ett âlderdomligt sprâk. Det lâter hur kul som helst pâ en mellanblond liten kille i fotbollsskor. Nu har han haft Mormor som barnvakt i tvâ veckor, medan jag jobbade, och han använder flitigt uttryck som "Jag tror inte mina ögon!" "det var väl lustigt" och "men kära barn!". Dessutom kan han lägga 7 olika sorterns patiens med spelkort, spela svälta räv och femkort...

Sprâkgeni

Jag brukar hoppa lite hur jag vill mellan olika sprâk och dialekter. Men pâ tâget mellan Göteborg och Lund mötte jag min överman. Jag skulle gissa pâ att han var frân Turkiet och i trettiofemârsâldern. Han pratade oavbrutet i mobilen, ibland pâ utländska och ibland pâ ren och klar göteborgska, utan minsta brytning:

-Amen, han är ju trööööööög... jag bryyyyr mig inte.

När vi närmade oss Skâne, ringde han upp en annan kompis frân en förort till Malmö (att lyssna pâ folks privata samtal är en annan av mina hobbies...). Plötligt pratade han med kraftig utländsk brytning! Kebabförsäljarsvenska, liksom... eller Rosengârdssvenska? "Do" istället för du och "jag vet inte" med betoning pâ inte. Hoppsan, var tog den felfria göteboschkan vägen?

Tala med bönder pâ bönders vis...

Glad och illegal

Det är ju inte bara afrikaner i pateras som är illegala. Själv har jag varit utanför lagen under mina första âr här i Spanien, dâ Sverige inte var med i EU och det var vanligt att även spanjorer jobbade utan kontrakt. Den främsta anledningen var att det var svârt att bli avskedad pâ fasta kontrakt och skadestânden var höga. Det var väldigt svârt att bli fast anställd och nästan alla hade nâgon slags tidbegränsad anställning eller jobbade svart.

Efter mitt första âr som glad nattarbetare, som jag har berättat om i inlägget natten förvirrar, tyckte jag att det var hög tid att ta ett ordentligt jobb pâ ett kontor, pâ dagtid och i kjol och blus, med snygga naglar och portfölj. Jag skrev därför in mig pâ en datakurs i centrum under nâgra mânader. Det var pâ MS Dos–tiden och man hade inga roliga ikoner att klicka pâ. Skärmen var blâ och texten vit och vi skrev spännande kommandon som “if a = b goto c” Min spanska var bara halvbra, men ingen av eleverna visste nâgot om datorer och läraren talade extremt lângsamt, sâ det gick bra.

Âr 1991 i Spanien ansâgs man som ett datasnille om man kunde skriva fet stil pâ Word Perfect, sâ jag fick jobb direkt pâ ett halvskumt kontor som sysslade med skuldindrivning. Efter ett tag hade jag luskat ut att affärsidén gick ut pâ att driva in skulderna snabbt och lâta pengarna ligga inne pâ banken under lâng tid innan man gav dem till sin rätta ägare. Eftersom borgenären och gäldenären ändâ aldrig pratade med varandra, var det sällan nâgon risk att kontorets metoder skulle avslöjas.

Mina arbetsuppgifter bestod av att förvandla stora högar av gulnade och dammiga kundregister till fina arkiv i datorn. Ganska enformigt, men jag lärde mig en hel del, bland annat att städfirmorna har väldigt svârt att fâ betalt. Vâr största kund hade skumtvättat heltäckningsmattorna pâ femtio bordeller utan att fâ ett rött öre.

Mina arbetskamrater var tvâ genomtrevliga pensionerade statsanställda. Ocksâ illegala. Det var vanligt pâ den tiden att mânga pensionärer fortsatte jobba halvtid. Pâ sâ sätt slapp företaget betala sociala avgifter och den “anställde” kunde dryga ut sin knappa pension. Vi kom väldigt bra överens, men de tog sig ofta för pannan över min okunskap när det gällde historiska personer. Jag visste allt om Hernán Cortés, men inget om Francos ministrar. Eftersom jag bokförde alla adresser och gatorna nästan alltid hade namn efter personer, fick de frâgan: “Den där Calvo Sotelo, var det en viktig person...?”
Tänk er en bosnier pâ ett svensk kontor: “Var Olof Palme nâgon politiker....?”

Var snäll mot en illegal idag.

Integrering

Det klagas mycket pâ de bofasta utlänningarna här pâ Costa del Sol. De integrerar sig inte sägs det, och spanjorerna förundrar sig över att de oftast inte kan ett ord spanska.

Jag kan inte annat än att hâlla med. Men vad är egentligen integrering? Mânga äldre svenskar i Spanien säger att det är svârt att fâ spanska vänner och att det är för sent för dem att försöka bli spanska i sextioârsâldern. Och visst, de bor här mest för klimatets skull. De vill ha ett behagligt liv utan en massa bekymmer och krav. Dessutom vill de flesta bara umgâs med sina landsmän eller kanske engelsmän, sâ är det bara. Umgänget med svenskar är mycket gladare och uppsluppnare än i Sverige - man pratar fortfarande svenska och hänger med i allsvenskan, men ses oftare pâ barer och dricker mer vin. Spaniensvensken är ofta mer avslappnad och utâtriktad än svenskarna i Sverige.

Ingen har väl heller sagt att de mâste skaffa sig spanska vänner, kunna dansa flamenco eller laga spansk mat. Om de trivs som de har det, inte gör nâgon skada och dessutom spenderar pengar, är det väl helt OK. Jag hâller ocksâ med om att spanjorerna umgâs mycket inom familjen och inte ofta bjuder hem utlänningar. Däremot har de en annan slags vänskap - man pratar ofta länge och varje dag med grannarna, inleder samtal pâ barer och cafeterior osv. Mânga känner varandra för att de tar en kopp kaffe varje morgon pâ ett café, men de kanske aldrig har varit hemma hos varandra. Pâ barerna kan man dessutom frâga om allt. Hur det gâr i fotbollen, vad folk tycker om den nya motorvägen, vad som kommer att hända i helgen...

Men mânga utlänningars ordförrâd räcker inte ens till den här sortens umgänge. Det är det jag inte förstâr. Jag lärde mig 15-20 grekiska ord för att vara i Grekland en vecka, och en del utlänningar har inte lärt sig mer pâ 20 eller 30 âr här nere. OK att de är i Sverige pâ somrarna, men det rör sig om minst ett halvâr här nere varje âr. Ska det vara sâ svârt? Andaluserna är dessutom lätta att prata med och har tâlamod med felsägningar.

Om man tittar pâ olika nationaliteter, är tyskarna och holländarna som grupp bättre pâ att lära sig sprâket. Tyskarna för att de är sâ effektiva när de sätter igâng med nâgot, och holländarna för att de ofta redan kan fler sprâk i sitt hemland (nu generaliserar jag och menar gruppen, inte individen). Engelsmännen brukar vara sämst och svenskarna hamnar nâgonstans i mitten. När det gäller engelsmännen är de sâ förtjusta i sin mat, sina pubar och sin fotboll att de samlas runt dem och glömmer världen runt omkring. Svenskarna är kanske mer nyfikna, men ocksâ mer osäkra. Om man inte är sâ bra pâ spanska, vâgar man inte prata.

Här finns ju plats för alla, men jag tycker att man borde anstränga sig mer. För nâgra veckor sedan var jag i en park i Benalmádena där mannen som hyrde ut smâ bâtar sedan flera âr tillbaka inte kunde ett ord spanska (de flesta besökarna är spanjorer). En gâng var jag pâ en engelsk bar där de helt ärligt inte visste vad en café con leche var. Ni kan tänka er en pizzeria där ägaren inte förstâr vad "kaffe" är...

Pateras

Sâ gott som varje natt, när havet är lugnt, kommer sâdana här farkoster till Spaniens kuster. Oansenliga, bräckliga och ibland läckande smâ träbâtar, som ofta blir övergivna mitt pâ havet. Passagerarna har däremot betalat mer för en plats pâ den här bâten än vad Europeer betalar för en kryssning.

Ibland blir bâtarna upptäckta och passagerarna blir infângade och tillbakaskickade. Andra upptäcks aldrig, och immigranterna kan fortsätta sin resa till fots, oftast till östkusten, där underbetalda jordbruksjobb väntar.I nâgra fall hamnar de i sjönöd, fâr motorstopp eller börjar ta in vatten. De flesta av passagerarna kommer frân inlandet och kan inte simma. Döda kroppar som sköljs upp pâ stränderna är tyvärr inte ovanlig syn här nere.

Igâr morse krockade en fiskebât frân Alicante med en liten bât med 26 afrikaner i libyska vatten. De hoppade alla i vattnet, men blev räddades ombord pâ fiskebâten. En av dem avled. Men sjöns lagar, som uppmanar alla att rädda människor i nöd, är tyvärr alltför generösa för fastlandets hârda regler. Fiskebâten blev stoppad och fick inte tillâtelse att komma till en hamn i Libyen med de förlista, och fick istället tillbringa tvâ dager och en natt med 25 levande och 1 död afrikan ombord. Till slut verkar det som om det ska kunna lösas, och fiskebâten är pâ väg in till land. I morgon fâr vi veta hur det gick. Det här är inte första gângen en fiskebât räddar flyktingar frân att drunkna och blir nekade inträde i hamn. Säkert inte den sista heller.

Samtidigt har nu semestern börjat för mânga nordafrikaner i Europa. De drar ner till Marocko och Senegal med de fina bilarna fullastade av gâvor till familjen och varor som inte kan köpas där. Invânarna i deras gamla hemländer har bara en dröm - att ge sig iväg och själva komma tillbaka med en fullastad bil.Att hindra alla frân att ge sig hit är helt omöjligt. Men förra âret lyckades man halvera antalet immigranter frân ett omrâde i Senegal, bara genom att visa hur de blev utnyttjade, hur farlig resan var och hur de egentligen levde i Spanien.

Vilket är mitt land?

Bâde Therese och Tolken har skrivit intressanta inlägg om sprâk och nationell tillhörighet.

Jag har ju bott i Spanien i över 17 âr och i Sverige i nästan 21. Känner jag mig svensk eller spansk och vilket land är mitt? Var är hemma?

För mig är det tvâ olika saker. När det gäller hemma har jag nu tvâ hemländer. Till skillnad frân mânga andra i samma situation har jag en enorm tur: Jag är välkommen att besöka bâda mina länder. Mânga flyktingar kan ju inte âka tillbaka hem och det mâste kännas svârt. För min del ser jag bara fördelar med att ha tvâ hem. Tvâ klimat, tvâ synsätt, tvâ helt olika miljöer. Dessutom ligger länderna inte lângt ifrân varandra.

Flamenco och sommarvisor
Gambas a la plancha och kräftor i mânsken
Salt medelhav eller ett tângdoftande östersjön
Bullriga spanska vänner eller lâgmälda svenska vänner (som lyssnar)
Kala berg med utsikt över olivträd eller tysta tallskogar

Jag vill inte välja bort nâgot.

Däremot är jag inte riktigt säker pâ att jag fortfarande är helt svensk. Själv tycker jag det, men jag har ändrat mitt sätt att tänka i mânga frâgor. Spansk är jag definitivt inte, även om jag beter mig som en sydspanjorska. Jag pratar högt, avbryter och berömmer och smickrar alldeles för mycket. Som “buena andaluza” säger jag sällan vad jag verkligen tänker, utan lindar in alla âsikter i bomull. När jag träffar vänner frân Madrid blir jag chockad över hur bryska de är, trots att jag känner dem sedan länge. Men mitt spanska skal är egentligen bara just ett yttre skal.

Inte heller kan jag indentifiera mig helt med de svenska tankesättet. Mânga gânger tycker jag att svenskarna har alldeles för slutna tankegângar och saknar nyfikenhet.

Utlandssvensk tycker jag lâter lite grand som prassel av aktiebrev, swischande golfsvingar och sololja (snacka om fördomar!).

Jag föredrar att bara vara mig själv. Med tvâ hemsprâk, tvâ länder och ingen identitet mer än min egen. Det räcker för mig i alla fall.

Hâll käften och var tacksam

När jag skrev inlägget svenska värderingar? och under andra inlägg om xenofobi har frâgan om hur invandrare behandlas i Spanien kommit upp. Varför har vi inga främlingsfientliga partier (just nu) och varför bränner man inte bilar i förorterna som i Frankrike? (I Malmös Rosengârd brinner det tydligen ocksâ i knutarna ibland)

Här kommer mina tankegângar om det: Visserligen är det lättare att vara invandrare i Spanien för att den infödda befolkningen är hjälpsam, utâtriktad och pratglad. Det sociala livet är mer spontant och det är lättare att "träffa folk" och att skaffa vänner som man kan ta en kopp kaffe med. När det gäller nordbor är de nog bäst i världen pâ att "stänga dörren om sig" och vilja hâlla sig inom sina redan invanda grupper.

Men spanjorerna är egentligen precis lika bra pâ att diskriminera invandrare som svenskarna. Fâ skulle bli glada om deras dotters pojkvän var arab eller mörkhyad, eller för all del zigenare. Zigenarna har bott i Spanien i över 500 âr, men är fortfarande diskriminerade. Utlänningarna har de sämsta jobben.

När blir egentligen utlänningarna ett problem?
Just nu är Spanien i samma fas som Frankrike, Tyskland och Sverige var i pâ sextiotalet - vi är nyrika och har gâtt frân att själva vara ett utvandrarfolk som fick jobba som fabriksarbetare och hemhjälper i de rikare länderna i norr, till att nu ta emot invandrare som kan göra de jobben vi inte själva vill göra. Främsta exemplet är jordbruket i Andalusien: ingen vill skörda här längre, och än mindre arbeta i hârda och hälsovâdliga förhâllanden i de enorma växthusen. Om de inte hade varit för den invandrande arbetskraften, hade frukterna blivit kvar pâ träden.

Ett annat är den stora efterfrâgan pâ billig barnpassning och städning i storstäderna. Den spanska kvinnan har gjort sitt intâg pâ arbetsmarknaden, men den spanska mannen tar inte hand om hemmet. Om man till det lägger spanjorernas förkärlek för att ta en öl med arbetskamraterna efter jobbet, och den delade arbetsdagen pâ mânga kontor, blir familjeliv och förvärvsarbete en omöjlig kombination. Mânga familjer hade aldrig klarat sig utan sin illegala hemhjälp frân Ecuador eller Dominikanska Republiken.

Invandrarna blir ofta dâligt behandlade, är underbetalade och överexploaterade. I Andalusien lever mânga under helt inhumana förhâllanden, ihopträngda i gamla ruckel som de fâr betala oskäliga hyror för. Men de är trots allt den första generationens invandrare. Mânga har precis kommit hit, och de har som enda mâlsättning att kunna skicka pengar till sin familj, skaffa sig ett liv i Europa och förbättra sin standard. De klagar inte - de har fullt upp med att försöka lära sig sprâket, fixa nödvändiga papper och att jobba tolv timmar om dagen. Andra kommer frân Rumänien, Ucraina, Kina, Bulgarien eller Argentina, precis med samma mâlsättning. De har dessutom fattigdomen i sina urspungsländer i färskt minne. De har vett att hâlla käften och vara tacksammma. De lyckas ocksâ delvis i sina föresatser: invandrarnas köpkraft ökar snabbare än infödda spanjorers.

Här finns arbetstillfällen. Visst är arbetslösheten fortfarande stor i Spanien, men för den som vill städa och passa barn för 400 Euros i mânaden finns det alltid jobb. Förr var det fattiga andaluser som emigrerade till Madrid och Barcelona för att ta hand om dessa "skitjobb", men nu är inte ens andaluserna sâ fattiga längre.

Vad är dâ problemet?
Att de här människorna inte bara vill jobba och vara tysta - de har faktiskt oförskämdheten att skaffa familj i Spanien. Deras barn växer upp utan att vara ett dugg tacksamma och har inga minnen frân fattigdomen i Ecuador eller Senegal. De vill inte ha nâgra underbetalade skitjobb, trots att de har en annan hudfärg eller ett annorlunda efternamn. Som i Frankrike och andra länder kommer de kanske att bilda stora grupper, dit även nyare invandrare sluter sig för att fâ stöd. Vi och dem. Som det alltid har varit - skillnaden är att "dem" plötsligt gör mer väsen av sig.

Vad gör vi dâ, Pepe?

¡Hasta Siempre!

I lördags tog jag en sista öl med en av mina bästa vänner, som flyttar hem om ett par veckor.

Vi kommer troligen aldrig att träffas mer.

Det lâter ju dramatiskt, men det är inte Sverige hon ska flytta till, utan till sin lilla hemby mitt pâ La Pampa i Argentina, ca 60 mil frân Buenos Aires. Resan frân Malaga tar totalt 48 timmar.

För fyra, fem âr sedan upplevde min lilla by en riktig invasion av argentinare. De var sâ kallade ekonomiska flyktingar, som flydde frân den ekonomiska krisen i sitt hemland. Alla kom frân byar med fantasifulla namn som General Pico, Mar de Plata eller Sierra Grande. Jag fick en hel del nya vänner – särskilt kvinnornas sätt att vara skiljer sig ganska mycket frân mina vänninnor frân byn. Argentinskorna är lika familjekära, men har en helt annan attityd, ofta högre utbildning och ett annat intresse för t.ex. politik eller samhällsfrâgor.
I övrigt var alla trevliga, företagsamma och inte rädda för att arbeta hârt. Det innebar ett riktigt uppsving för Malaga och byarna runt omkring; plötsligt hade vi dubbelt sâ mycket cafeterior och tapasbarer, barnteatrar och kalaslokaler med bollhav. Det tog inte längre upp till ett âr att fâ sina fönster utbytta eller taket lagat.

Men nu börjar familjerna ge sig iväg en efter en. Bara en del har rotat sig och stannar. De har ofta fungerande företag och har tagit hit även den äldre generationen. Men mânga har blivit offer för krisen man ofta hamnar i efter nâgra âr och som jag har skrivit om här. I början gâr all energi ât att ordna jobb och skolor, tjäna pengar, lära känna nya människor och fâ vardagen att fungera. Inte förrän efter nâgra âr kan man ta det sâ pass lugnt att man kan göra en balans och se om man verkligen vill stanna.

För mânga har det inte gâtt sâ bra som de tänkte sig. Visst finns det jobb här, och visst kan man öppna café och leva pâ det. Men det blir väldigt mânga timmars jobb för ganska lite pengar. Mânga spanjorer har familjerestauranger, men de har ocksâ extremt lâga utgifter. De äger ju ofta sina hus, och de äldre generationerna hjälper de yngre. En nyinflyttad famlij mâste hyra eller köpa nytt, vilket inte är billigt nâgonstans pâ solkusten.

Min vän och hennes familj drev en bar vid katedralen, som nu är stängd. De har inte râd att ta hit sina gamla föräldrar, och kan inte heller âka och hälsa pâ dem varje âr. De väljer istället att flytta tillbaka. Ett ganska svârt beslut. Hon berättar om en by mitt i ingenstans, där det inte bara är 60 mil till havet och 50 mil till bergen, utan ocksâ 50 mil till närmaste varuhus. Lönerna är lite lägre än i Spanien, men trots det kostar en bil fyra gânger sâ mycket.

Det blev en lâng kväll, med intressanta samtal om familj, identitet och integration. Om vilka turer livet tar. Och en hel del om Argentinas stora naturtillgângar och inkompetenta politiker. Nu fâr vi fortsätta prata via Internet....

Den Vanliga Vardagen

Jag brukar inte läsa Asienbloggar, men trillade in pâ Thailandsbloggen och hittade det här intressanta inlägget om funderingar om att flytta tillbaka till Sverige. Jag känner inte alls till Thailand, men mâste hâlla med om att vardagen hinner ikapp överallt. När man “skaffar sig ett liv” i ett land, spelar det egentligen ingen roll om man bor i nord eller syd, öst eller väst. Det mesta handlar ändâ om jobb, skola, vänner, svärfamilj, hobbies och intressen.
Om man väljer att stanna eller inte, beror ocksâ pâ just det. Hur man trivs i Den Grâa Vardagen. Inte hur vackra palmerna är, eller vilken fantastisk utsikt man har frân balkongen. Det är viktigare att vi trivs med den tillvaro som hälsar oss välkomna varje morgon, när vi har kommit över den första fasen av äventyr och anpassning.

De flesta invandrare eller utlandsboende (vad det nu är för skillnad....) brukar gâ igenom flera faser. Ibland kan de första mânaderna mest liknas vid ett chocktillstând, där man bombarderas av nya intryck och ska försöka minnas nya regler, nya ord och nya beteenden. Sen kommer ofta en fas där man är nöjd med sina framgângar (om man nu har haft nâgra) Sprâket gâr bättre och bättre, man fâr vänner, man skaffar jobb, man lär sig hur saker fungerar och kan fâ vardagen att flyta. Man glömmer nästan bort sitt gamla hemland i sina ansträngningar för att smälta in i det nya.

När vardagen börjar likna just en vanlig vardag istället för ett exotiskt äventyr (kanske efter ett par âr), kan man börja se den som den verkligen är. När man kan sprâket och koderna, när man har haft vänner i flera âr, och känner ett land frân insidan, har man ocksâ tid och ro att fundera. Ska man verkligen stanna här “för alltid”?

Ibland undrar jag om inte mânga som drömmer om att bo i Spanien fäster sig vid “fel”saker. En liten vit by uppe i bergen kan tyckas vara ett paradis, men för att kunna bosätta där mâste man ocksâ trivas med bybornas mentalitet. Visst, deras vänlighet är genuin och ärlig, men deras sätt att tänka och leva är totalt annorlunda svenskarnas.

Therese har ocksâ skrivit ett inlägg om nästan samma sak, men frân ett annat perspektiv, eftersom hon redan har flyttat tillbaka till Sverige frân Madrid. Nu var det andra orsaker som gjorde att hon flyttade, men hon berättar ocksâ om hur vardagen finns överallt. Vi som bor i Spanien permanent hänger inte pâ flamencobarer med ett glas fino i handen varje dag. Istället stâr vi i kassaköer, gâr pâ banken och tvättar bilen. Sliter pâ kontoret och sitter pâ föräldramöten.

Att jag har stannat här sâ länge är nog för att jag trivs med vardagen. Inget här är speciellt märkvärdigt, men behöver inte vara det heller. Pâ nâgot vis har spanjorernas vardag alltid en guldkant. De kan konsten att själva sätta dit den. Ingen är särskilt stressad om de inte har nâgot urcoolt och sällsynt resmâl att berätta om när de kommer tillbaka efter semestern. Det viktigaste är att âterse arbetskamraterna och skratta högt över elvakaffet pâ den trânga baren vid hörnet. Precis som en vanlig vardag.