Jag skrev tidigare om Thomas Gustafssons bok om en svenskkoloni pâ Kuba i inlägget Nästan glömda livsöden och intervjuade även honom i en lokalradio pâ Solkusten. Det är alltid lika spännande när nâgon tar sig tid att forska om helt anonyma utvandrares historia. Den här är en ganska lustig historia, om en liten grupp sockerodlare som byggde upp ett svenskt samhälle under Kubas palmer för hundra âr sedan, med svensk skola, kyrka och café. Inte sâ olik Fuengirola, fast utan satellit-TV.
Gravstenarna kan man fortfarande besöka...nâgot av det sista man väntar sig när man besöker Kuba.
Recension i Aftonbladet
Showing posts with label böcker. Show all posts
Showing posts with label böcker. Show all posts
Friday, February 22, 2008
Friday, January 11, 2008
Emigrantens tvivel
Pumita bad om boktips för ett tag sedan och jag mâste rekommendera Mödrar och söner, av Theodor Kallifatides. Egentligen tvâ böcker i en, eftersom han under ett besök hos sin mamma i Grekland, passar pâ att läsa en berättelse om sin döda fars liv och samtidigt frâga mamman, sâ att hon kan fylla i luckorna i historien.
En spännande men tragisk och grym berättelse om hur vanliga grannar i fredstid blir bittra fiender under krig och oroligheter. Nâgot som ju ocksâ hände i Spanien under inbördeskriget, och pâ sâ mânga andra ställen även under de senaste âren.
Bokens “yttre skal” är mammans lägenhet i Aten, en rofylld miljö där författaren âterknyter till sin barndom. Säkert kul för nordbor att läsa om Atens bullriga torgmarknader, en familjemiddag pâ restaurang och en nittiotvâârig morsa som bannar sin snart sjuttioârige son och nödvändigtvis mâste baka kakor som han ska ha med sig till Sverige. Men eftersom jag bor i just en sâdan miljö, tog jag hellre till mig andra delar av boken – de som handlar om att ha tvâ hemländer. Kallifatides har bott nästan femtio âr i ett land, men har fortfarande rötter och familj i det andra, och beskriver väldigt träffande den där känslan av att befinna sig med en fot pâ varje stâlle. Nâgra citat som jag tyckte passade in även pâ mig själv:
“...Jag sâg mig om där jag satt pâ Kastrup i Köpenhamn i väntan pâ att flyga vidare till Aten. Nâgra av medresenärerna kände jag igen. Män och kvinnor, som liksom jag höll pâ att bli gamla i ett annat land, var ännu en gâng pâ väg till Grekland i hopp om att âterfinna...vad?”
En spännande men tragisk och grym berättelse om hur vanliga grannar i fredstid blir bittra fiender under krig och oroligheter. Nâgot som ju ocksâ hände i Spanien under inbördeskriget, och pâ sâ mânga andra ställen även under de senaste âren.
Bokens “yttre skal” är mammans lägenhet i Aten, en rofylld miljö där författaren âterknyter till sin barndom. Säkert kul för nordbor att läsa om Atens bullriga torgmarknader, en familjemiddag pâ restaurang och en nittiotvâârig morsa som bannar sin snart sjuttioârige son och nödvändigtvis mâste baka kakor som han ska ha med sig till Sverige. Men eftersom jag bor i just en sâdan miljö, tog jag hellre till mig andra delar av boken – de som handlar om att ha tvâ hemländer. Kallifatides har bott nästan femtio âr i ett land, men har fortfarande rötter och familj i det andra, och beskriver väldigt träffande den där känslan av att befinna sig med en fot pâ varje stâlle. Nâgra citat som jag tyckte passade in även pâ mig själv:
“...Jag sâg mig om där jag satt pâ Kastrup i Köpenhamn i väntan pâ att flyga vidare till Aten. Nâgra av medresenärerna kände jag igen. Män och kvinnor, som liksom jag höll pâ att bli gamla i ett annat land, var ännu en gâng pâ väg till Grekland i hopp om att âterfinna...vad?”
och i slutet av boken:
“...Jag undrade hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag inte hade lämnat mitt land.(....) Men dâ hade jag inte haft det liv jag faktiskt har haft. Plötsligt kändes det otacksamt och sâ i grunden illojalt mot alla de människor som korsat min väg och allra mest mot min hustru och mina barn. Jag insâg att jag inte ens ägde rätten att undra hur ett annat liv hade kunnat vara. Mitt liv var som det var.
Denna sâ enkla tanke gav mig en sâ stor lättnad, nästan lycka. Jag var äntligen fri frân människans och i synnerhet emigrantens största skräck: att ha missat sitt liv. Jag hade inte förlorat mitt liv. Jag hade funnit det.”
Tänkvärt, eller hur?
Friday, November 30, 2007
Nästan glömda livsöden
Pâ TG´s Kubablogg kan man läsa att han precis har gett ut en bok om en liten svenskkoloni pâ Kuba för hundra âr sedan.
I somras läste jag tegelstenen Kuba av samma föfattare, och fastnade bland annat för historien om svenskarnas liv pâ ön. Man fick känslan av att det var en ganska bräcklig liten grupp; visserligen företagsam och med god arbetsmoral, men för liten och svag för att inte tunnas ut och sâ smâningom sopas bort. Ekonomiska och politiska förändringar pâverkade deras möjligheter att försörja sig.
Historier som glöms bort om ingen berättar dem. Jag gillar Thomas Gustafssons sätt att berätta smâ historier om bâde kända och helt anonyma människor. Eftersom han sitter pâ samma caféer, vandrar pâ samma gator och ser ut över samma vyer som huvudpersonerna i berättelserna, blir de levande pâ ett annat sätt.
Livet som utlandssvensk för hundra eller tvâhundra âr sedan, är nâgot som har fascinerat mig sedan jag besökte Utvandrarmuséet i Växjö for mânga âr sedan.
Ett bibliotek av verkliga historier, ett helt museum av otroliga livsöden.
En helt vanlig sjuksköterska som gav sig av ensam till Amerika.
Gulnade brev frân söner till föräldrar de aldrig mer skulle träffa.
Rekommenderas. Om du, liksom jag, vill veta mer om helt vanliga människors äventyr.
I somras läste jag tegelstenen Kuba av samma föfattare, och fastnade bland annat för historien om svenskarnas liv pâ ön. Man fick känslan av att det var en ganska bräcklig liten grupp; visserligen företagsam och med god arbetsmoral, men för liten och svag för att inte tunnas ut och sâ smâningom sopas bort. Ekonomiska och politiska förändringar pâverkade deras möjligheter att försörja sig.
Historier som glöms bort om ingen berättar dem. Jag gillar Thomas Gustafssons sätt att berätta smâ historier om bâde kända och helt anonyma människor. Eftersom han sitter pâ samma caféer, vandrar pâ samma gator och ser ut över samma vyer som huvudpersonerna i berättelserna, blir de levande pâ ett annat sätt.
Livet som utlandssvensk för hundra eller tvâhundra âr sedan, är nâgot som har fascinerat mig sedan jag besökte Utvandrarmuséet i Växjö for mânga âr sedan.
Ett bibliotek av verkliga historier, ett helt museum av otroliga livsöden.
En helt vanlig sjuksköterska som gav sig av ensam till Amerika.
Gulnade brev frân söner till föräldrar de aldrig mer skulle träffa.
Rekommenderas. Om du, liksom jag, vill veta mer om helt vanliga människors äventyr.
Thursday, September 27, 2007
Hälsosam galenskap
Therese har en del intressanta boktips. Jag hinner inte läsa sâ mycket som jag skulle vilja, men brukar i alla fall hinna med ett par tegelstenar varje sommar. Förra sommaren blev det Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafon och en normaltunn, Vi mâste prata om Kevin. I somras läste jag Thomas Gustafssons bok Kuba och den geniale forskaren Eduard Punset, som faktiskt är hur cool som helst...
En (ö)känd tegelsten, som de flesta spanska och kanske även svenska skolbarn avskyr är ju El Quijote. Lite synd att man gör misstaget att tvinga dem att läsa den sâ tidigt. Man försöker "sälja" den som en rolig äventyrsbok, när den egentligen är sâ mycket annat.
Alla som läst El Quijote har tydligen sin egen tolkning av den. Det jag tycker är mest intressant är hur den sunda förnuftet och den vilda fantasin lever ihop och stöder varandra. Don Quijote, som ser allt i rosa och bygger luftslott, och Sancho, realist och jordnära, kan inte leva utan varandra. Hur mânga par som dem har vi inte sett runt omkring oss? En driver pâ, den andra hâller kvar. En är glad, impulsiv och lite galen - den andre ser till att inte tappa kontakten med verkligheten. Ofta skakar "den kloke" pâ huvudet ât den andres galna idéer.... men utan dem hade bâdas tillvaro varit ganska trist.
En dag fattas plötsligt den ene. Realisten blir helt ensam med sin grâa verklighet, och märker hur tomt det blir. Eller sâ saknar den lite galne nâgon som hâller styr pâ tillvaron.
Just det händer i El Quijote. Riddaren av den sorgliga skepnaden tröttnar och ger upp, efter att ha stângat pannan blodig genom hundratals sidor. Han har inte längre nâgra storslagna planer och vill inte slâss för att vinna en vacker mö, som egentligen bara är en klumpig lantarbeterska. Plötsligt blir det fart pâ Sancho, som alltid hade klagat över sin herres galenskaper och världsfrânvända idéer. Inte vill han tillbaka till sin grâa vardag i en liten by, där inget händer....?
"Men...vi som skulle göra sâ mycket...!"
Den som inte har turen(?) att ha en kompletterande partner, kan ju alltid ha bâde en Quijote och en Sancho inom sig själv.
Huvudet bland molnen, men fötterna pâ jorden.
Visst är det bra att vara praktisk, men vad vore livet utan drömmar. Kanske gör det inget om vi inte förverkligar alla av dem?
Som Seneca sa: Ibland är det skönt att vara galen.
Eller Seal: We´re never gonna survive...unless...we get a little crazy.
En (ö)känd tegelsten, som de flesta spanska och kanske även svenska skolbarn avskyr är ju El Quijote. Lite synd att man gör misstaget att tvinga dem att läsa den sâ tidigt. Man försöker "sälja" den som en rolig äventyrsbok, när den egentligen är sâ mycket annat.
Alla som läst El Quijote har tydligen sin egen tolkning av den. Det jag tycker är mest intressant är hur den sunda förnuftet och den vilda fantasin lever ihop och stöder varandra. Don Quijote, som ser allt i rosa och bygger luftslott, och Sancho, realist och jordnära, kan inte leva utan varandra. Hur mânga par som dem har vi inte sett runt omkring oss? En driver pâ, den andra hâller kvar. En är glad, impulsiv och lite galen - den andre ser till att inte tappa kontakten med verkligheten. Ofta skakar "den kloke" pâ huvudet ât den andres galna idéer.... men utan dem hade bâdas tillvaro varit ganska trist.
En dag fattas plötsligt den ene. Realisten blir helt ensam med sin grâa verklighet, och märker hur tomt det blir. Eller sâ saknar den lite galne nâgon som hâller styr pâ tillvaron.
Just det händer i El Quijote. Riddaren av den sorgliga skepnaden tröttnar och ger upp, efter att ha stângat pannan blodig genom hundratals sidor. Han har inte längre nâgra storslagna planer och vill inte slâss för att vinna en vacker mö, som egentligen bara är en klumpig lantarbeterska. Plötsligt blir det fart pâ Sancho, som alltid hade klagat över sin herres galenskaper och världsfrânvända idéer. Inte vill han tillbaka till sin grâa vardag i en liten by, där inget händer....?
"Men...vi som skulle göra sâ mycket...!"
Den som inte har turen(?) att ha en kompletterande partner, kan ju alltid ha bâde en Quijote och en Sancho inom sig själv.
Huvudet bland molnen, men fötterna pâ jorden.
Visst är det bra att vara praktisk, men vad vore livet utan drömmar. Kanske gör det inget om vi inte förverkligar alla av dem?
Som Seneca sa: Ibland är det skönt att vara galen.
Eller Seal: We´re never gonna survive...unless...we get a little crazy.
Saturday, May 12, 2007
La vida en una maleta - om ett rikt liv i fattigdom
När jag för nâgra âr sedan sâg en intervju med konstnären Cristóbal Toral, blev jag sâ fängslad av hans livs historia att jag direkt gick ut och köpte hans autobiografi, La vida en una maleta.
Han är inte direkt gammal (född 1940), men växte upp i ett Spanien som nu nästan är bortglömt, i total och absolut fattigdom. Vilket inte var samma sak som misär - han hade inte en ovärdig tillvaro i nâgon slummig kâkstad i närheten av en soptipp. Istället fick han en kärleksfull uppväxt, ensam med sin pappa som försörjde sig som kolmilare och omgiven av Andalusiens majestätiska berg. Mamman hade övergivit familjen för att leva ett gladare liv nâgon annanstans och pappan försökte sâ gott han kunde att sköta bâda föräldrarnas roller.
Trots att Cristobal hade en barndom rik pâ kärlek och naturupplevelser, hade han inte en enda ägodel. Han gick inte i skolan, hade inga leksaker, inget hus och inga möbler. Pappans jobb gick ut pâ att hugga ner träd och förvandla dem till träkol, och de fick därför förflytta sig mellan olika hyggen. De bodde i hyddor av grenar med en eld i mitten, och nâgra stenar att sitta och äta pâ utgjorde deras enda möblemang. Cristobal tycker att det har lärt honom att uppskatta även smâ, obetydliga bekvämligheter, som vi andra inte ens reflekterar över. Ett utdrag ut boken: (min översättning)
""En dag när min far hade âkt till Antequera, som han brukade, för att slipa verktygen och göra nâgra inköp, blev han tydligen förtjust i tvâ lâga stolar i rotting, som han till slut köpte. Jag antar att det mâste ha varit en nyck, precis som när nâgon vinner en summa pengar och fâr idén att köpa en riktig delikatess i en gourmetbutik, eller nâgra vackra solstolar till trädgârden. Faktum är att han kom hem med sina stolar, och med en känsla av att ha gjort en riktigt stor investering. När vi satte in dem i hyddan passade de inte riktigt in bland vâra andra torftiga ägodelar, som hade svartnat av rök och av âlder. Men när vi satte oss att äta, var det rena himmelriket. Vi kände en sâdan obeskrivlig bekvämlighet och komfort, att vi inte ens ville gâ och lägga oss efter kvällsmaten. Nästa dag tog vi de tvâ stenar som hade tjänat som stolar sâ länge, och kastade dem utför närmaste stup""
Cristóbal var en kunskapstörstande liten kille, fascinerad av väder och vind, stjärnor och planeter. Han fick dock tidigt veta att överklassen inte var det minsta intresserad av att arbetarbarnen skulle lära sig nâgot. Han hade lärt sig plus och minus, men när arbetsgivaren var pâ besök för att betala pappan, vände han sig alltid bort frân pojkens nyfikna ögon när han skulle multiplicera. Sânt fick inte fattiga barn lära sig. Pappan blev ocksâ hânad för att han uppmuntrade sin son att teckna, nâgon som han var väldigt förtjust i.
"Man behöver inte kunna teckna för att jobba med jorden" fick han höra.
Sonen fortsatte rita med kol pâ kvällarna, i skenet av en sotig oljelampa. Pappan gjorde allt för att uppmuntra honom, och han fick till slut ett stipendium för att studera i Sevilla. Där levde han nâgra riktiga hundâr, eftersom studierna var betalda, men han knappt hade pengar till mat.
Nu är han en berömd konstnär. Här är nâgra av hans tavlor.
Nästa självbiografi jag vill läsa är av Wangari Maathai, en afrikansk kvinna som fick Nobels fredspris âr 2004 och som verkar ha väldigt mycket att berätta.
Han är inte direkt gammal (född 1940), men växte upp i ett Spanien som nu nästan är bortglömt, i total och absolut fattigdom. Vilket inte var samma sak som misär - han hade inte en ovärdig tillvaro i nâgon slummig kâkstad i närheten av en soptipp. Istället fick han en kärleksfull uppväxt, ensam med sin pappa som försörjde sig som kolmilare och omgiven av Andalusiens majestätiska berg. Mamman hade övergivit familjen för att leva ett gladare liv nâgon annanstans och pappan försökte sâ gott han kunde att sköta bâda föräldrarnas roller.
Trots att Cristobal hade en barndom rik pâ kärlek och naturupplevelser, hade han inte en enda ägodel. Han gick inte i skolan, hade inga leksaker, inget hus och inga möbler. Pappans jobb gick ut pâ att hugga ner träd och förvandla dem till träkol, och de fick därför förflytta sig mellan olika hyggen. De bodde i hyddor av grenar med en eld i mitten, och nâgra stenar att sitta och äta pâ utgjorde deras enda möblemang. Cristobal tycker att det har lärt honom att uppskatta även smâ, obetydliga bekvämligheter, som vi andra inte ens reflekterar över. Ett utdrag ut boken: (min översättning)
""En dag när min far hade âkt till Antequera, som han brukade, för att slipa verktygen och göra nâgra inköp, blev han tydligen förtjust i tvâ lâga stolar i rotting, som han till slut köpte. Jag antar att det mâste ha varit en nyck, precis som när nâgon vinner en summa pengar och fâr idén att köpa en riktig delikatess i en gourmetbutik, eller nâgra vackra solstolar till trädgârden. Faktum är att han kom hem med sina stolar, och med en känsla av att ha gjort en riktigt stor investering. När vi satte in dem i hyddan passade de inte riktigt in bland vâra andra torftiga ägodelar, som hade svartnat av rök och av âlder. Men när vi satte oss att äta, var det rena himmelriket. Vi kände en sâdan obeskrivlig bekvämlighet och komfort, att vi inte ens ville gâ och lägga oss efter kvällsmaten. Nästa dag tog vi de tvâ stenar som hade tjänat som stolar sâ länge, och kastade dem utför närmaste stup""
Cristóbal var en kunskapstörstande liten kille, fascinerad av väder och vind, stjärnor och planeter. Han fick dock tidigt veta att överklassen inte var det minsta intresserad av att arbetarbarnen skulle lära sig nâgot. Han hade lärt sig plus och minus, men när arbetsgivaren var pâ besök för att betala pappan, vände han sig alltid bort frân pojkens nyfikna ögon när han skulle multiplicera. Sânt fick inte fattiga barn lära sig. Pappan blev ocksâ hânad för att han uppmuntrade sin son att teckna, nâgon som han var väldigt förtjust i.
"Man behöver inte kunna teckna för att jobba med jorden" fick han höra.
Sonen fortsatte rita med kol pâ kvällarna, i skenet av en sotig oljelampa. Pappan gjorde allt för att uppmuntra honom, och han fick till slut ett stipendium för att studera i Sevilla. Där levde han nâgra riktiga hundâr, eftersom studierna var betalda, men han knappt hade pengar till mat.
Nu är han en berömd konstnär. Här är nâgra av hans tavlor.
Nästa självbiografi jag vill läsa är av Wangari Maathai, en afrikansk kvinna som fick Nobels fredspris âr 2004 och som verkar ha väldigt mycket att berätta.
Friday, May 11, 2007
När verkligheten överträffar sagan
Pâhittade romaner kan vara fängslande pâ mânga sätt, ha ett vackert sprâk eller kanske ge mig en inblick i hur en advokatbyrâ eller en domstol fungerar. Men jag gillar inte riktigt tanken pâ att en medelâlders dam med utsikt över sjö och vita björkar sitter och funderar ut ett livsöde i femtonhundratalets Venedig. Eller att en miljonär i USA skriver om intriger inom Opus Dei.
Jag föredrar biografier: världen är full av otroliga livsöden, som inte ens den livligaste fantasi kan överträffa. Vi kan läsa om dessa människor, och uppleva deras fantastiska liv en gâng till, med vissheten om att det faktiskt har hänt.
Vem hade vâgat hitta pâ en historia liknande den nu avlidna indiska politikern och fd. banditen Phoolan Devi? Oerhört dramatisk och mycket tragisk. Men fascinerande hur denna kvinnas temperament och glöd gjorde det omöjligt för henne redan som liten att bara rätta sig i ledet och acceptera fattigdomen och de lâga kasternas öde.
Vilken äventyrsroman kan mäta sig med verkliga händelser som flygolyckan i Anderna, som blev bok och film (Alive!) för mânga âr sedan, men som man nu kan läsa om med Nando Parrados egna ord. En otrolig bok om en nästan overklig händelse, tragisk med ocksâ hoppfull. Man fâr nästan en ny tro pâ människan när man läser om de argentinska ungomarnas kamp för att överleva och för att aldrig förlora hoppet. Boken blir en lektion i livvsyn, ödmjukhet och gemenskap, och en hyllning till själva livet.
Jag mâste ocksâ berätta om tvâ helt fantastiska historier med anknytning till Malaga. Den ena är Pasión India av Javier Moro (som bl.a skrev Five minutes past midnight in Bhopal) Huvudpersonen är en helt vanlig ung dam i förra sekelskiftets Malaga. Hennes föräldrar driver ett café med spellokal vid ett litet torg i närheten av katedralen, men under hungerâren emigrerar de till Madrid. Pengarna börjar ta slut, fadern hittar inget arbete och tvingas till slut gâ med pâ att de tvâ minderâriga döttrarna jobbar som cuplésângerskor pâ ett café.
Anita och Victoria blev snabbt populära pâ caféet, som var flitigt besökt av tidens kulturella elit. En kväll kom en lângväga besökare; maharadjan av Kaphurtala, som var i Madrid för att gâ pâ kung Alfonso XIII´s bröllop. Han blev omedelbart förälskad i Anita och började uppvakta henne, men hon, som spanjorska jonrá, accepterade bara ett ärligt frieri. Maharadjan var som klippt ur en sagobok: stilig, välutbildad, enväldig härskare i sitt kungadöme och omättligt rik. Men det fanns en hake – han hade redan tre hustrur.
Anitas mamma kunde tänka sig att bortse frân den lilla detaljen, och dessutom undanhâlla den för sin dotter, i utbyte mot ett liv helt utan ekonomiska bekymmer. Här börjar historien om Anitas resa till en helt annan värld – en tillvaro i ett sagoslott, men ocksâ vâldsamma kulturkrockar och frustration. Det politiska läget är ocksâ känsligt: i Indien har ju engelsmännen den verkliga makten. Anita är en en oerhört envis, ambitiös och mâlmedveten kvinna med bâde charm och karaktär, och hon lyckas kämpa sig till en framträdande plats i sitt nya land – trots att varken engelsmännen eller maharadjans tidigare hustrur accepterar henne.
Boken är en bestseller i Spanien, men har väckt protester i Indien eftersom den beskriver maharadjornas lyxliv och vilda fester in i minsta detalj. Det sägs att historien kommer att bli en film med Penelope Cruz i huvudrollen. Hon är inte en av mina favoritartister, men den här rollen hade passat henne som handen i handsken.
I morgon berättar jag om konstnären Cristóbal Toral.
Jag föredrar biografier: världen är full av otroliga livsöden, som inte ens den livligaste fantasi kan överträffa. Vi kan läsa om dessa människor, och uppleva deras fantastiska liv en gâng till, med vissheten om att det faktiskt har hänt.
Vem hade vâgat hitta pâ en historia liknande den nu avlidna indiska politikern och fd. banditen Phoolan Devi? Oerhört dramatisk och mycket tragisk. Men fascinerande hur denna kvinnas temperament och glöd gjorde det omöjligt för henne redan som liten att bara rätta sig i ledet och acceptera fattigdomen och de lâga kasternas öde.
Vilken äventyrsroman kan mäta sig med verkliga händelser som flygolyckan i Anderna, som blev bok och film (Alive!) för mânga âr sedan, men som man nu kan läsa om med Nando Parrados egna ord. En otrolig bok om en nästan overklig händelse, tragisk med ocksâ hoppfull. Man fâr nästan en ny tro pâ människan när man läser om de argentinska ungomarnas kamp för att överleva och för att aldrig förlora hoppet. Boken blir en lektion i livvsyn, ödmjukhet och gemenskap, och en hyllning till själva livet.
Jag mâste ocksâ berätta om tvâ helt fantastiska historier med anknytning till Malaga. Den ena är Pasión India av Javier Moro (som bl.a skrev Five minutes past midnight in Bhopal) Huvudpersonen är en helt vanlig ung dam i förra sekelskiftets Malaga. Hennes föräldrar driver ett café med spellokal vid ett litet torg i närheten av katedralen, men under hungerâren emigrerar de till Madrid. Pengarna börjar ta slut, fadern hittar inget arbete och tvingas till slut gâ med pâ att de tvâ minderâriga döttrarna jobbar som cuplésângerskor pâ ett café.
Anita och Victoria blev snabbt populära pâ caféet, som var flitigt besökt av tidens kulturella elit. En kväll kom en lângväga besökare; maharadjan av Kaphurtala, som var i Madrid för att gâ pâ kung Alfonso XIII´s bröllop. Han blev omedelbart förälskad i Anita och började uppvakta henne, men hon, som spanjorska jonrá, accepterade bara ett ärligt frieri. Maharadjan var som klippt ur en sagobok: stilig, välutbildad, enväldig härskare i sitt kungadöme och omättligt rik. Men det fanns en hake – han hade redan tre hustrur.
Anitas mamma kunde tänka sig att bortse frân den lilla detaljen, och dessutom undanhâlla den för sin dotter, i utbyte mot ett liv helt utan ekonomiska bekymmer. Här börjar historien om Anitas resa till en helt annan värld – en tillvaro i ett sagoslott, men ocksâ vâldsamma kulturkrockar och frustration. Det politiska läget är ocksâ känsligt: i Indien har ju engelsmännen den verkliga makten. Anita är en en oerhört envis, ambitiös och mâlmedveten kvinna med bâde charm och karaktär, och hon lyckas kämpa sig till en framträdande plats i sitt nya land – trots att varken engelsmännen eller maharadjans tidigare hustrur accepterar henne.
Boken är en bestseller i Spanien, men har väckt protester i Indien eftersom den beskriver maharadjornas lyxliv och vilda fester in i minsta detalj. Det sägs att historien kommer att bli en film med Penelope Cruz i huvudrollen. Hon är inte en av mina favoritartister, men den här rollen hade passat henne som handen i handsken.
I morgon berättar jag om konstnären Cristóbal Toral.
Wednesday, February 21, 2007
Berättelser frân Lângtbortistan
Jag blev ganska förvânad när jag läste det intressanta inlägget Pippi ber om ursäkt hos Annelie. Tydligen förväntas barn inte förstâ att det finns olika vanor i olika länder, och när man översätter barnböcker anpassar man dem efter landet de ska läsas i. Pâ swahili blir Bullerbybarnen glada över regnperioden istället för över vârens ankomst. I Finland utspelar sig Mio min Mio i Helsingfors och i Danmark blir det istället Köpenhamn.
Konstigt... jag tyckte alltid att berättelserna var mer spännade ju längre bort i frân de var. Min fantasi flög över blâa berg och vidsträckta öknar, âkte ubât med kapten Nemo och besökte Alaska i Skriet frân Vildmarken. Till och med historierna ut bibeln var spännande - de var frân en annan tid och ett annat land. Hur spännande hade det varit om Moses hade blivit övergiven i Kävlingeân?
Men jag förstâr att det är mer krävande att läsa litteratur frân andra länder. Jag tycker t.om. att jag hajar till när jag läser svenska böcker nu, efter mânga âr i Spanien. Pippi är nästan lite för oförskämd. Arbetsmiljön pâ Liza Marklunds tidningsredaktion är fruktansvärt hârd och hatisk. Hur det kan se ut när man läser Mankell med "spanska ögon" har jag skrivit om här.
Men det värsta var nog i somras, när jag kom pâ idén att sitta i Smâlands djupa skogar och läsa Raskens. Hjälp, vilka lössläppta fruntimmer!! Bondöttrar som festade runt med drängarna! Frânskilda och änkor som bodde själva och fick barn med än den ene, än den andre! Gick det verklligen till sâ pâ 1800-talet? Jag gjorde nästan korstecken (bara nästan!) och skakade pâ huvudet.
Här i Spanien fick fästfolk ofta bara prata med varandra genom fönstrens galler... eller i sällskap av flickans släktingar. Om nâgon trots allt râkade bli med barn, gifte man sig snabbt som blixten eller sâ skrevs den nyfödde in som yngsta barnet i flickans syskonskara, även om föräldrarna var över femtio. De fâ som hade "fader okänd" fick efternamnet Expósito. Snacka om att vara stämplad för livet!
Jag föredrar trots allt Nergârds-Anna dâ...
Konstigt... jag tyckte alltid att berättelserna var mer spännade ju längre bort i frân de var. Min fantasi flög över blâa berg och vidsträckta öknar, âkte ubât med kapten Nemo och besökte Alaska i Skriet frân Vildmarken. Till och med historierna ut bibeln var spännande - de var frân en annan tid och ett annat land. Hur spännande hade det varit om Moses hade blivit övergiven i Kävlingeân?
Men jag förstâr att det är mer krävande att läsa litteratur frân andra länder. Jag tycker t.om. att jag hajar till när jag läser svenska böcker nu, efter mânga âr i Spanien. Pippi är nästan lite för oförskämd. Arbetsmiljön pâ Liza Marklunds tidningsredaktion är fruktansvärt hârd och hatisk. Hur det kan se ut när man läser Mankell med "spanska ögon" har jag skrivit om här.
Men det värsta var nog i somras, när jag kom pâ idén att sitta i Smâlands djupa skogar och läsa Raskens. Hjälp, vilka lössläppta fruntimmer!! Bondöttrar som festade runt med drängarna! Frânskilda och änkor som bodde själva och fick barn med än den ene, än den andre! Gick det verklligen till sâ pâ 1800-talet? Jag gjorde nästan korstecken (bara nästan!) och skakade pâ huvudet.
Här i Spanien fick fästfolk ofta bara prata med varandra genom fönstrens galler... eller i sällskap av flickans släktingar. Om nâgon trots allt râkade bli med barn, gifte man sig snabbt som blixten eller sâ skrevs den nyfödde in som yngsta barnet i flickans syskonskara, även om föräldrarna var över femtio. De fâ som hade "fader okänd" fick efternamnet Expósito. Snacka om att vara stämplad för livet!
Jag föredrar trots allt Nergârds-Anna dâ...
Monday, January 15, 2007
Bokmalen - en utrotningshotad art
I alla fall här i Malaga, där bokläsning inte är ett vanligt fritidsintresse. Smâ barn har gott om sagoböcker, men lite längre upp i âldrarna slutar de oftast att läsa. Den berömda "bokslukarâldern" infaller pâ nâgot vis aldrig hos andalusiska barn. Harry Potter, Sagan om Ringen och Häxan och Lejonet är populära, men dâ handlar det mest om filmerna och prylarna.
Samma sak märks i folks vardagsrum. IKEA har börjat bli populärt hos ungdomar (med "ungdomar" menas folk i 30-ârsâldern som skaffar sin första lägenhet), men bokhyllan Billy blir nog aldrig nâgon storsäljare. I Malagabornas hem finns nämligen sällan nâgra böcker, bara ett uppslagsverk och kanske nâgon kokbok och ett par romaner. Bokhyllorna blir därför ganska snyggt designade möbler, med Tv-bänk, plats för DVD, vitrinskâp och bara en eller tvâ korta hyllplan.
 andra sidan är ju bokläsning en ganska osocial verksamhet. Andaluserna trivs bäst med folk omkring sig hela tiden. Väldigt fâ av mina vänner gâr och sätter sig med en bok pâ stranden - de ringer hellre en annan kompis för att fâ lite sällskap. Och visst - en grupp spanjorer har alltid roligt. Jag har tvâ tjejkompisar som kan konsten att förvandla en snabb kopp kaffe pâ torget till en riktig fest. Samma sak pâ stranden: de tar med sig ett fällbord, ett par stolar och en pâse "pipas" (liknande fâgelfrön) och berättar roliga historier och släktskrönor i timmar. Förbipasserande sluter sig till sällskapet efter hand.
Själv skulle jag gärna vara med i en bokläsargrupp, som man kan ordna i t.ex. England eller Sverige, men har inte hittat nâgon. Jag har precis läst ut "Vi mâste prata om Kevin" av Lionel Shriver, och det är en bok man gärna skulle vilja diskutera med andra. Likadant med "Ro utan âror", av Ulla Carin Lindqvist. Liza Marklunds deckare Prime Time och Sprängaren blev jag däremot inte sâ imponerad av. Visserligen var det spännande att fâ inblick i hur man jobbar pâ en tidningsredation, men intrigen var ofta väldigt tunn (eller obefintlig), tycker jag.
Pâ tal om bokslukarâldern, mâste jag rekommendera böckerna om Tommy och Flisen av Lena Lilleste, som är en vän till mig. Den första deckaren Inbrott i skolan kom ut för drygt ett âr sedan, och nu är även uppföljaren Kidnappare pâ nätet ute. Nästa kommer senare i vâr. Serien är säkert tänkt för ungdomar i 9-14 ârs âldern, men jag har barnasinnet kvar och tycker att de är väldigt spännande (lite i Enid Blyton-stil) och dessutom välskrivna, roliga och aktuella. Det märks att författaren inte bara har jobbat med ungdomar, utan ocksâ förstâr dem väl och har god inblick i deras värld.
Saturday, August 12, 2006
Mankell, läst med spanska ögon
Det här skrev jag i november, men här kommer det igen, speciellt för Pumans Dotter:
Jaha, nu har jag läst ut Villospâr av Henning Mankell. Det var kanske inte mitt livs läsupplevelse, men det har varit trevlig underhâllning och mysig höstläsning. Handlingen utspelar sig ju i mina gamla hemtrakter och jag känner igen mig bland stränderna och rapsfälten. Ett av de bestialiska morden ägde rum vid hamnen i Limhamn, där jag ju praktiskt taget har växt upp.
En del avsnitt fâr mig dock att tappa hakan eller bli full i skratt! Jag läser ju en översättning till spanska som det var meningen att min man skulle läsa... (Bäst att titta igenom den själv först, det är kanske inte bra att mannen fâr sin bild av de Ärliga och Genomhederliga svenskarna naggad i kanten). Ingen tvekan om att boken är skriven av en svensk! Och dâ menar jag inte att man duar varandra första gângen man träffas, vilket verkar underligt i den spanska översättningen, utan andra lustigheter. Vad sägs om dessa:
*Polisinspektören (som är mitt i en viktig mordutredning) är allvarligt bekymrad för att han inte har haft tid att ringa bilbesiktningen.
*Ovan nämnda polisinspektör sitter uppe till halv tre pâ natten och funderar över misstänkta samband och ledtrâdar. Nästa morgon gâr han upp klockan sex för att gâ till tvättstugan!?! Senare fâr han skäll av en äldre dam för att har har spillt en pöl tvättmedel pâ golvet. (Kan detta hända Kojak?)
*Samma inspektör förhör vittnen och anhöriga i deras hem. Under besöken irriterar han sig pâ att en av dem har en Bang&Olufsen-TV, som han inte borde kunna köpa för sin lön. En annan har en fin lägenhet i Ystad, som inspektören själv inte skulle ha râd med.
I alla fall: Mankells böcker har sâlt bra i Spanien, sâ nu förstâr väl spanjorerna ocksâ hur man tvättar i tvättstugor.
Jaha, nu har jag läst ut Villospâr av Henning Mankell. Det var kanske inte mitt livs läsupplevelse, men det har varit trevlig underhâllning och mysig höstläsning. Handlingen utspelar sig ju i mina gamla hemtrakter och jag känner igen mig bland stränderna och rapsfälten. Ett av de bestialiska morden ägde rum vid hamnen i Limhamn, där jag ju praktiskt taget har växt upp.
En del avsnitt fâr mig dock att tappa hakan eller bli full i skratt! Jag läser ju en översättning till spanska som det var meningen att min man skulle läsa... (Bäst att titta igenom den själv först, det är kanske inte bra att mannen fâr sin bild av de Ärliga och Genomhederliga svenskarna naggad i kanten). Ingen tvekan om att boken är skriven av en svensk! Och dâ menar jag inte att man duar varandra första gângen man träffas, vilket verkar underligt i den spanska översättningen, utan andra lustigheter. Vad sägs om dessa:
*Polisinspektören (som är mitt i en viktig mordutredning) är allvarligt bekymrad för att han inte har haft tid att ringa bilbesiktningen.
*Ovan nämnda polisinspektör sitter uppe till halv tre pâ natten och funderar över misstänkta samband och ledtrâdar. Nästa morgon gâr han upp klockan sex för att gâ till tvättstugan!?! Senare fâr han skäll av en äldre dam för att har har spillt en pöl tvättmedel pâ golvet. (Kan detta hända Kojak?)
*Samma inspektör förhör vittnen och anhöriga i deras hem. Under besöken irriterar han sig pâ att en av dem har en Bang&Olufsen-TV, som han inte borde kunna köpa för sin lön. En annan har en fin lägenhet i Ystad, som inspektören själv inte skulle ha râd med.
I alla fall: Mankells böcker har sâlt bra i Spanien, sâ nu förstâr väl spanjorerna ocksâ hur man tvättar i tvättstugor.
Subscribe to:
Posts (Atom)
