Tuggmotstând

Äter glass och kall mangopuré efter ett traumatiskt besök hos tandläkaren.
Som de flesta spanjorer gâr jag sällan dit, men nu blev jag sâ illa tvungen efter att ha tappat en plomb i min enda lagade tand. Tyvärr gick den inte att rädda och nu har jag, som de flesta spanjorer, en inkomplett tanduppsättning.
Som de flesta spanjorer är jag ocksâ lite misstänksam mot privatläkarnas alla idéer. I det här landet fungerar den privata och den offentliga sjukvârden sida vid sida och kompletterar varandra. Den offentliga har, precis som i mânga andra länder, lânga köer för vissa ingrepp. Mânga väljer därför att ha en privat sjukförsäkring ocksâ. Ofta ingâr tandförsäkring, vilket gör att bâde tandläkare och patienter brukar vara ganska villiga att göra stora och komplicerade jobb. Det är ju försäkringen som betalar.
Det gäller däremot att vara lite pâ sin vakt, sâhär i kristider. Att det är dâliga tider märks inte minst pâ att man nu fâr en tandläkartid dagen efter, eller till och med samma dag. Det hade varit otänkbart för nâgra âr sedan.
Jag gick först till en tjusig klinik i grannbyn, där de hade tusen olika planer för min tand, den ena dyrare än den andra. Jag blev röntgad i tre dimensioner i ett speciellt rum med en kamera som cirklade runt huvudet och jag fick tre olika offerter pâ fina kronor i olika material. När jag bara ville dra ut tanden, tyckte tandläkaren det var för komplicerat och remitterade mig till en tandkirurg.
Till slut tröttnade jag och gick till en tandläkarmottagning i Martínez de la Rosa ett folkligt kvarter bredvid jättesjukhuset Carlos de Haya, där det bor tiotusentals människor. Gatorna är fullpackde med barer och butiker och har konstant brist pâ parkeringsplatser.
Väntrummet var fullsatt och den genomtrevlige tandläkaren drog ut tanden för 40 euro, inklusive undersökning, tre besök. Han beklagade sig bara över min stenhârda käke och tyckte att jag kunde jobba som boxare.
Kvarterskrogar är bäst!