"Att se det spännande i det vanliga är en gâva. Den gâvan har du." skrev en läsare precis till mig. Det blev jag verkligen glad för. Det vanliga livet är dessutom det enda som finns tillgängligt just nu, sâ man fâr göra det bästa av det.
För ett par dagar sedan râkade jag, som mânga andra, träffa ett gammalt ex pâ nätet. Vi var sambos under mina tre första âr i Spanien. Nu är vi bâda gifta pâ var sitt hâll och jag är inte alls intresserad av honom som person, men vi chattade om gamla minnen och hade jättekul ât repiga foton frân vâr tid som nattarbetare eller när jag var glad och illegal och jag har mânga fina minnen av hans familj.
Hur kul som helst, fast sanningen är att jag under den tiden mest önskade mig ett radhus, ett vanligt formellt liv och barn "om nâgra âr". Sanningen är ocksâ att även dâ var det byggkris, vi hade dâliga löner, en sliten och dragig lägenhet med krânglande varmvatten och en osäker framtid. Nu, 20 âr senare, ler vi ât hur roligt vi hade.
Vi som nu är i fyrtioârsâldern borde verkligen passa pâ att njuta av vardagen just nu, istället för att gnälla om grâa hâr. Vi lever just nu i framtidens ljuva minnen. Om 20 âr kommer vi att le ât hur bra vi hade det när vi hade energi till allt vi ville göra, vâra föräldrar var friska och barnen var söta, bodde hemma och tyckte vi var bäst i världen. Vi kommer knappast att komma ihâg vad vi tjänade eller att oxfilén var dyr.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
7 comments:
Du är så klok Anna! Jag har väldigt roliga minnen från första året jag bodde hemifrån. Jag var 18 år, gick fortfarande på gymnasiet, hade väl ungefär 1000 kr i månaden att spendera efter att ha betalat hyran (på just 1000 kr), jag bodde på 19 kvm och åt nudlar eller ris med tonfisk. Jag var väldigt lycklig och njöt av min nyvunna frihet.
Mysigt! I den âldern kan man liksom leva pâ vad som helst och ändâ jobba, plugga och festa hela natten! Varför flyttade du när du gick i gymnasiet? Det fâr du berätta om över nästa kaffe...
Mycket pricksäker iakttagelse av livets verklighet och fint skrivet därtill, allt är inte så illa som vi tror och framför allt inte just nu. Livet är helt enkelt till för att levas med och av det vi har vid varje tillfälle.
"Vi lever just nu i framtidens ljuva minnen" - vilken vacker formulering! Det ska jag försöka komma ihåg att tänka på i nuet lite oftare. Kul att du har kontakt med din fd. Du får hälsa ;-) Minns att han inte riktigt uppskattade vår "semesterhälsning" och att han lagade suverän tortillia. Och så påmindes jag om en massa annat också i inläggen du länkade till. Det var nog på många sätt en annan, enklare tid då. Just det där med att få jobb på nästan inga meriter alls t ex. Tänk om man aldrig fått in den där första foten nånstans som just kommen från skolan?
Blommen - visst är det sâ.
Anna - det ska jag göra! Just det, när vi gick ut gymnasiet fanns det tvâ val: gâ pâ universitet eller jobba. Att gâ arbetslös flera âr, som ungdomarna gör här i Spanien nu, fanns ju inte ens pâ kartan. Vi försörjde oss själva och hade lägenhet och bil innan vi fyllt 20. Läste i nâgon tabell att ungdomsarbetslösheten i Sverige 1987 var 4%. Svindlande...
Nu halkar vi väl lite av banan, och kommer som så ofta in på att "det var bättre förr" och det var väl lite det du ville motverka Anna... men bara en reflektion... Själv gick jag ut gymnasiet mitt i lågkonjunkturen 1994 och så tänker man att även det gick ju bra. Men när jag tittar på siffrorna nu, 600 000 arbetslösa i Sverige då, så känns ju dramatiken lite uppsjåsad.
Saken var att det fanns alternativ då i Sverige för en ungdom, som en spansk ungdom idag aldrig skulle accepterat. Jag bodde som sagt på 19 kvm (många spanjorer kan inte ens tänka sig bo på 35 kvm), efter gymnasiet fick jag så kallad ungdomspraktik och ersättningen låg på 3800 kr i månaden. Jag blev skrivande reporter direkt efter gymnasiet, fick värdefulla erfarenheter och kunde betala mina räkningar.
Istället för att spanska staten går in med dylika arbetslöshetsåtgärder som går under sitt rätta namn och fungerar som TILLFÄLLIGA åtgärder, så utnyttjar företagen krisen och sänker lönerna för alla och erbjuder förfärliga arbetsförhållanden, vilket naturligtvis skapar sämre köpkraft och hjulet stannar...
Hâller absolut med, men det är inte hela bilden. Just den här generationen ungdomar är extremt bostskämda, men öht har sydlänningar svârt att se det spännande i att klara sig själv och vara fri när man är 18. De flesta skulle tycka det var ganska absurt att sitta och uggla själv pâ 19 m2, särskilt tjejerna. Lite samma mentalitet när det gäller körkort: för mig var det en enorm frihet, för de flesta tjejkompisarna är det ett nödvändigt ont och de blir hellre körda (kanske lika bra det, för alla har haft ordentliga vurpor :-))
Jag kommer frân ämnet... sâsom samhället ser ut, vet jag inte om det är rätt eller fel. Hade ungdomarna här flyttat hemifrân, hade mycket större del av befolkningen levt i fattigdom. När vi svenska ungdomar plockade jordgubbar och städade trappor pâ somrarna kände vi oss inte utnyttjade, vi visste att det var tillfälligt. Här är det látt att en sâdan situation blir permanent. Även lárlingskontrakt och alla liknande tillfälliga situationer, man mâste ha stenkoll pâ arbetsgivarna sâ att de inte utnyttjar det pâ fel sätt.
Sen är det ju klasskillnaderna som lever kvar.... uppfattningen bland mânga är att det är för riskabelt att leva fattigt och satsa pâ en utbildning, ta dâliga jobb under tiden osv. Det betalar sig inte. Nästan alla läkare, domare, advokater osv har föráldrarna inom samma yrke. Det är svârt att hitta nâgon frân en lâgutbildad familj som har lyckats, även om de var jätteduktiga i skolan. Det enda sättet för mànga att fâ det nâgotsânär drägligt är att bo hemma mânga âr, spara pengarna och utnyttja föräldrarna till max.
Post a Comment