Friday, January 11, 2008

Emigrantens tvivel

Pumita bad om boktips för ett tag sedan och jag mâste rekommendera Mödrar och söner, av Theodor Kallifatides. Egentligen tvâ böcker i en, eftersom han under ett besök hos sin mamma i Grekland, passar pâ att läsa en berättelse om sin döda fars liv och samtidigt frâga mamman, sâ att hon kan fylla i luckorna i historien.

En spännande men tragisk och grym berättelse om hur vanliga grannar i fredstid blir bittra fiender under krig och oroligheter. Nâgot som ju ocksâ hände i Spanien under inbördeskriget, och pâ sâ mânga andra ställen även under de senaste âren.

Bokens “yttre skal” är mammans lägenhet i Aten, en rofylld miljö där författaren âterknyter till sin barndom. Säkert kul för nordbor att läsa om Atens bullriga torgmarknader, en familjemiddag pâ restaurang och en nittiotvâârig morsa som bannar sin snart sjuttioârige son och nödvändigtvis mâste baka kakor som han ska ha med sig till Sverige. Men eftersom jag bor i just en sâdan miljö, tog jag hellre till mig andra delar av boken – de som handlar om att ha tvâ hemländer. Kallifatides har bott nästan femtio âr i ett land, men har fortfarande rötter och familj i det andra, och beskriver väldigt träffande den där känslan av att befinna sig med en fot pâ varje stâlle. Nâgra citat som jag tyckte passade in även pâ mig själv:

“...Jag sâg mig om där jag satt pâ Kastrup i Köpenhamn i väntan pâ att flyga vidare till Aten. Nâgra av medresenärerna kände jag igen. Män och kvinnor, som liksom jag höll pâ att bli gamla i ett annat land, var ännu en gâng pâ väg till Grekland i hopp om att âterfinna...vad?”

och i slutet av boken:

“...Jag undrade hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag inte hade lämnat mitt land.(....) Men dâ hade jag inte haft det liv jag faktiskt har haft. Plötsligt kändes det otacksamt och sâ i grunden illojalt mot alla de människor som korsat min väg och allra mest mot min hustru och mina barn. Jag insâg att jag inte ens ägde rätten att undra hur ett annat liv hade kunnat vara. Mitt liv var som det var.
Denna sâ enkla tanke gav mig en sâ stor lättnad, nästan lycka. Jag var äntligen fri frân människans och i synnerhet emigrantens största skräck: att ha missat sitt liv. Jag hade inte förlorat mitt liv. Jag hade funnit det.”

Tänkvärt, eller hur?

14 comments:

emma said...

åh! vad träffsäkert o vackert! jag älskar ditt inlägg, skriv mer!

Unknown said...

Den här sidan är riktigt bra om du vill ha boktips:

http://www.bokhora.se/blog/

Cattis said...

åå jag fick ståpäls på slutet!
så bra!
för varför gräma sig över det som inte blev istället för att glädja sig över det som är?
KRAM o TREVLIG HELG

KARLAVAGNEN said...

Olé!

Pumita said...

Mycket bra skrivet, Anna! Det här är verkligen en bok som jag kommer att tycka om. Skulle bli mycket förvånad om det inte var så.

Eftersom jag inte upplever bullriga torgmarknader (och annat sydländskt som beskriv i boken) i min vardag är det säkert mycket underhållande att läsa om dem. Däremot upplever jag det inte som en belastning att fundera över mina val och har inte dåligt samvete för att jag ibland undrar över hur mitt liv skulle ha blivit om jag inte hade bytt land. Det är ju helt naturligt att tänka så.

Anna Malaga said...

Emma - Tack! Ännu mer?? Hm... det fanns nog fler bra citat...

Ulrika - Tack! Har tittat in där.

Cattis - Just det! Trevlig helg!

Karla - Skickar det vidare till TK...om greker förstâr Olé! ;-)

Pumita - Jag tror du kommer att gilla den.
Nej, visst är det naturligt att känna sâ, men för oss som bor lite längre bort och i andra kulturer känns det ibland jobbigt. Inte sâ mycket för mig, men jag vet väldigt mânga som velar och undrar hur deras liv ahde varit i Sverige. Därför var det intressant att läsa om nâgon som tänker likadant, fast han har flyttat "tvärtom".

Thérèse said...

Fint och tänkvärt skrivet. Blir lite sugen att läsa den.

Anonymous said...

Mycket vackert! Tänk, jag har inte alls läst Kallifatides.

Anonymous said...

Jag har flera kompisar som har bott utomlands ganska länge och vi pratar ofta om det där valet - för vi ser det som ett val - att stanna eller åka tillbaka. Det är aldrig självklart eftersom man har rotat sig både här och i Sverige. Men för egen del så har jag lämnat Sverige två gånger, en gång när jag var tonåring och en gång till i 25-årsåldern (har bott utomlands sammanlagt tio år nu) och båda gångerna kändes det som mitt liv började först när jag åkte därifrån. Så jag har svårt att tro att jag skulle bli sentimental om "livet jag hade kunnat haft" i Sverige - men man vet ju aldrig hur det känns om 20 år eller om allt går fel här. Det är härligt att läsa intelligenta författare som beskriver den där hemma-ingenstans-känslan. Har du läst Elin Lindgren (tre röda näckrosor) eller Stefanie Zweig (Nowhere in Africa)?

Anna Malaga said...

Therese - Ja, jag tycker att du ska läsa den. Den var dessutom lättläst och ganska tunn. Ingen tegelsten den här gângen...;-)

Cruella - Nej, det hade jag inte heller gjort, det här var den första av hans böcker jag läste.

Anonym - Intressant! Visst kan det ocksâ kännas som om att livet börjar när man flyttar nâgon annan stans. Jag tror att man börjar tänka i de här banorna när man tar sig tid att göra en balans och titta tillbaka, och kanske jämföra med sina jämnâringa i hemlandet. Hur hade livet varit om jag hade fortsatt jobba i Sverige, gift mig med en svensk, haft svenska barn i svensk skola, villa, Lucia, barnbidrag osv. Det var samma sak, fast tvärt om, som TK kände när han träffade sin bror och sina gamla kompisar i Grekland, som ju bor i en helt annorlunda kultur. Kanske känner man det inte likadant om man bor i en liknande kultur, som Spanien/Portugal, Norge/Sverige.... Jag har själv funderat i de här banorna, trots att jag aldrig har velar flytta tillbaka.
Nej, jag har inte läst de där böckerna, berätta gärna om dem!

Anonymous said...

Hej igen,
Det skulle vara Elin Lindqvist förstås - hon är dotter till Herman Lindqvist och hennes huvudperson är en svensktalande tjej som vuxit upp över hela världen. Det som är fascinerande och orsaken till att jag tror hon slog igenom som författare så tidigt är att hennes berättelser handlar om den där hemlösheten när man inte hör hemma någonstans.

Stefanie Zweig var dotter till två judar från Breslau som var tvungna att fly nazismen. De - som var europeiska intellektuella - bosatte sig i Kenya, nära Nairobi tror jag - och blev boskapsskötare. Dessutom blev dom "hemlösa" på två sätt - först blev dom fråntagna sitt tyska medborgarskap, sen blev dom tvångsinternerade när kriget bröt ut eftersom dom var i en brittisk koloni och betraktades som tyska medborgare. Historien handlar om hur dom förändrades av "hemlösheten" och om deras relationer till varandra när det hände.

Sorry att jag inte skrev ut mitt namn - känns lite oartigt att vara anonym, det blev fel när jag skulle skriva in mig.

Anna Malaga said...

Annika - Hej och vÄlkommen hit! Visst går det bra att vara anonym, men det är ju praktiskt med ett nick ;-)
Tack för tipsen!!

Anonymous said...

Vad fint skrivet!! Mycket intressant det där. Jag undrar inte så mycket om hur mitt liv hade blivit. Tvärtom är jag väldigt glad att jag lever som jag gör och inte i den lilla stad jag är född i, i Sverige. Men för mig är det inte hemma ingenstans utan snarare hemma på flera ställen - och jag trivs förträffligt med det! Jag vill också att min son ska få leva så, att vara en världsmedborgare som känner sig hemma och kan kommunicera med diverse människor utan hinder. Häftigt tycker jag!

Ha en trevlig helg!

Anna Malaga said...

Snusan - Hej och välkommen hit! Jag skriver ocksâ under pâ det. För mig är det viktigt att ha rötter, men det kan man ha pâ olika ställen.