Therese har en del intressanta boktips. Jag hinner inte läsa sâ mycket som jag skulle vilja, men brukar i alla fall hinna med ett par tegelstenar varje sommar. Förra sommaren blev det Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafon och en normaltunn, Vi mâste prata om Kevin. I somras läste jag Thomas Gustafssons bok Kuba och den geniale forskaren Eduard Punset, som faktiskt är hur cool som helst...
En (ö)känd tegelsten, som de flesta spanska och kanske även svenska skolbarn avskyr är ju El Quijote. Lite synd att man gör misstaget att tvinga dem att läsa den sâ tidigt. Man försöker "sälja" den som en rolig äventyrsbok, när den egentligen är sâ mycket annat.
Alla som läst El Quijote har tydligen sin egen tolkning av den. Det jag tycker är mest intressant är hur den sunda förnuftet och den vilda fantasin lever ihop och stöder varandra. Don Quijote, som ser allt i rosa och bygger luftslott, och Sancho, realist och jordnära, kan inte leva utan varandra. Hur mânga par som dem har vi inte sett runt omkring oss? En driver pâ, den andra hâller kvar. En är glad, impulsiv och lite galen - den andre ser till att inte tappa kontakten med verkligheten. Ofta skakar "den kloke" pâ huvudet ât den andres galna idéer.... men utan dem hade bâdas tillvaro varit ganska trist.
En dag fattas plötsligt den ene. Realisten blir helt ensam med sin grâa verklighet, och märker hur tomt det blir. Eller sâ saknar den lite galne nâgon som hâller styr pâ tillvaron.
Just det händer i El Quijote. Riddaren av den sorgliga skepnaden tröttnar och ger upp, efter att ha stângat pannan blodig genom hundratals sidor. Han har inte längre nâgra storslagna planer och vill inte slâss för att vinna en vacker mö, som egentligen bara är en klumpig lantarbeterska. Plötsligt blir det fart pâ Sancho, som alltid hade klagat över sin herres galenskaper och världsfrânvända idéer. Inte vill han tillbaka till sin grâa vardag i en liten by, där inget händer....?
"Men...vi som skulle göra sâ mycket...!"
Den som inte har turen(?) att ha en kompletterande partner, kan ju alltid ha bâde en Quijote och en Sancho inom sig själv.
Huvudet bland molnen, men fötterna pâ jorden.
Visst är det bra att vara praktisk, men vad vore livet utan drömmar. Kanske gör det inget om vi inte förverkligar alla av dem?
Som Seneca sa: Ibland är det skönt att vara galen.
Eller Seal: We´re never gonna survive...unless...we get a little crazy.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
8 comments:
Ett toppeninlägg! Kram & trevlig helg!
Både Quijote och Sancho behövs! Har tyvärr inte läst boken än trots att jag har två ex av den hemma, båda på spanska och den ena med förklaringar för studenter.
Läste också Vindens skugga ganska nyligen. Tyckte jättemycket om den! Underbart språk och härliga karaktärer, speciellt Daniel och Fermín. Och så får man veta en del om Barcelona också.
Carin - Tack och ha en trevlig helg du med!
Pumita - Ja, jag gillade Vindens Skugga. Just porträttet av Fermin fastnade jag ocksâ för. Barcelonas gamla kvarter är aldrig fel.
Fick ett exemplar av Don Quijote för X antal år sedan under bokens dag i Madrid. Varje sommar tänker jag att jag skall ta itu med den och börja läsa och varje sommar blir den liggande...
Av dem som har läst hela boken som vuxna har jag faktiskt mest hört positiva recensioner så någon gång bör man ju få tummen ur och läsa..
Underbart inlägg. Jag har faktiskt inte heller läst Don Qujote. Har ofta tänkt göra det men det har ännu inte blivit av. Har fått för mig att den är ganska svår att läsa , spanskan är ålderdomlig och knepig så det tar ju emot lite.
Madia & Therese - Jag tycker den är läsvärd, men man behöver inte läsa hela.
Så är det med texter - alla har sin egen tolkning.
Celia - Visst är det sâ!
Post a Comment