Att vara beroende av andra

Jag fick följande kommentar av Tovsan pâ inlägget om en självständig individ:
"att vara beroende av någon annan för att få vardagen att fungera märkte jag väldigt tydligt när jag bodde i byn i Andalusien. Även om kvinnan och mannen båda jobbade heltid så förväntades det av kvinnan att hon skulle göra det mesta hemarbetet (inte i alla familjer men det verkade vara sjukt rotat och icke förhandlingsbart i vissa). Det kändes som om idén om att mannen ska tjäna pengar och kvinnan ska sköta hemmet levde kvar även i familjer där kvinnan har en heltidslön som lärare."

Trots att nu bâda föräldrarna nästan alltid mâste förvärvsarbeta för att fâ ekonomin att gâ ihop, bygger fortfarande systemet pâ att "nâgon" sköter markservicen.
Inte minst när det gäller arbetstiderna. I södern är det delade arbetsdagar som gäller pâ de flesta kontor och butiker.
Förr var det ganska bekvämt: mannen jobbade 9-14, gick sedan pâ restaurang och ât dagens i lugn och ro med kompisarna, eller hem till dukat bord. Han ât med familjen, umgicks med barnen, tog en kopp kaffe och tittade lite pâ TV innan det var dags att gâ tillbaka till jobbet. Pâ kvällarna kom han hem lagom till middagen, eller gick kanske till en bar och tog nâgra glas med arbetskamraterna.
Ett ganska bekvämt system: mannen hade inte ansvar för hemmet, frun hade inte ansvaret för att tjäna pengar. Ekonomin administrerade hon däremot; det vanliga var att hon fick hela lönen och att mannnen bara fick lite "fickpengar". Baksidan var när familjen hade problem: kvinnan hade ingenstans att ta vägen om hon blev misshandlad, t.ex. Om mannen blev arbetslös var det svârt för kvinnan att hitta ett jobb de kunde leva pâ: de flesta "kvinnojobb", som kassörska och städerska, var tänkta för att dra in lite extrapengar till familjen.
Nu har även de spanska familjerna hamnat i ekorrhjulet med dubbelarbete, helfabrikat, vardagsstress och barn som har lânga scheman av fritidsaktiviteter för att föräldrarna ska kunna jobba. Det stora problemet är att de delade dagarna gör det totalt omöjligt att ta hand om barnen. I tättbefolkade omrâden innebär det dessutom att man mâste sitta i rusningstrafik fyra gânger om dagen, man kan lätt förlora tvâ timmar bara i restid. Lösningen är deltidsjobb, mor- och farföräldrar eller hemhjälp.
Ett annat problem är att makarna fortfarande ser städning som ett kvinnogöra. Visst kan de hjälpa till, men att nâgon skulle göra hälften av jobbet finns knappt pâ kartan. En del är sâ hârdnackade att de fortfarande vägrar göra nâgot alls, men betalar gärna städerska.
Spanska kvinnor är ganska dâliga pâ att sätta ner foten i just det här sammanhanget. Anledningen är att det är hon som blir kritiserad (av andra kvinnor, naturligvis) om hemmet inte är perfekt.
I ett hem där bâda jobbar heltid är det mer regel än undantag att man har hemhjälp, ibland en interna som bor hos familjen, hämtar och lämnar i skolan och ocksâ är ständig barnvakt.
Bakom den nya spanska kvinnans frigörelse stâr ofta inte en jämställd man, utan en annan kvinna - hennes egen mamma eller en ekvatoriansk hemhjälp.