Friday, October 07, 2011

Leva för gârdagen

Precis som Karlavagnen, fastnade jag för en stor artikel om Anita Ekberg i den spanska söndagstidningen, översatt frân ett italienskt reportage Mellan raderna kan man känna hur tragiskt den italienska journalisten tycker att hennes öde är: ensam pâ ett sjukhem, med en sjuksyster och en jämrande granne som enda sällskap.

Tack och lov är sjuk- och âlderdomshemmen fortfarande väldigt välbesökta i Andalusien. Men framför allt är de äldre utâtriktade och pratglada. De klagar över sjukdomar, men inte över ensamhet.
I Sverige verkar unga ha en bild av gamla som bittra människor som alltid skäller. Faktiskt har jag själv samma bild nâgonstans i bakhuvudet: en arg gubbe som hytter med sin käpp. Eller en arg tant med liten hund, som klagar över felparkerade mopeder och hâller hârt i väskan.

I min by är det de gamla som äger kvarteret. De har koll pâ allt och pratar med bâde unga och gamla. Även i en storstad som Málaga finns kvarterskänslan kvar. Hur har det blivit sâ här i Sverige, eller har det alltid varit sâ?

8 comments:

Dosiss said...

Jag hann ju jobba nâgra âr pâ diverse sjukhem i sverige innan jag flyttade. Det var väldigt fâ som satt och "hötte med käppen". Dom som gjorde det hade alltid varit sura och otrevliga människor; vissa människor blir inte visare av âldern. Jag har skrattat mer med de gamla än med mina jämnâriga, det är vâl en av anledningarna till varför jag har fortsatt att jobba inom äldrevârden. Ensamheten däremot var sâ mycket mer pâtaglig i sverige än vad den är i frankrike. Det var faktiskt beklämmande för hur mycket vi än ville sâ kunde vi inte ersätta en familj:(

Anna said...

Dossis, jag tror att gubbarna och gummorna mest är sura ute pâ gatan, om man väl tar sig tid med dem är de säkert trevliga.
Trist med ensamheten, vad beror den pâ? Tror du det blir lättare med internet, eller gör det kanske att folk träffas ännu mindre? Vad är värst: gamla som inte har nâgon familj, eller de som har en som inte bryr sig?

tovsan said...

Jag har arbetat en sommar på hemtjänsten i Sverige och då träffade jag många ensamma gamlingar, som då fortfarande bor hemma och inte på hem. Vissa av dem är verkligen ensamma. Det var en tant som var från Italien, hennes familj verkade komma och hälsa på nästan varje dag. Men inte de infödda svenskarnas familj, om de hade nån.
Sedan jämför jag det här med min pojkväns mormor i Andalusien som inte varit längre än till Sevilla och Huelva. Hon dog i våras 91 år gammal. De senaste åren har hennes två döttrar tagit hand om henne, de är båda över 60 år. Hennes son som är i 50-årsåldern bodde med henne, han var conserje och ogift så de bodde i ett hus på skolan. Han hade alltså nattvaket och systrarna såg till att både mamman och brodern fick mat osv. Sedan hade de också pengar av staten eller kommunen (tror jag) som kom från nåt som heter ley de la dependencía. Så då kunde de med dessa pengar betala una mujer som var där när systrarna inte var där, på morgonen. Systrarna hade ett rullande schema. Och om någon av dem inte kunde komma för det var ett dop eller de skulle någonstans så fick de betala, ur egen ficka, extra till den tredje kvinnan så hon kunde vara där.
Denna mormodern var inte ens så sjuk att hon, i svenska ögon, behövde tillsyn dygnet runt. Para nada! Ändå är det så man gör, verkar det som. Hon skulle inte behöva sitta ensam. Det är fint på ett sätt men väldigt slitigt på ett annat. Jag tror det vore bättre om hon hade kunnat bo på ett hem, men jag vet inte om det finns eller hur bra det är, och så skulle hennes barn kunna komma och hälsa på när de ville. Då skulle ju systrarna inte bli så trötta på henne, som de ibland sa att de var. När jag föreslog detta så togs det inte emot så väl, det vore ju att svika sin egen mamma.
Familjen är stark i Andalusien och man ska ta hand om varandra. Till skillnad från i Sverige där staten tar hand om tex dagis och äldrevård på ett annat sätt.
Det finns bra och dåliga saker med båda systemen. Kanske det bästa vore en kombination av båda. Att vi här i Sverige hälsar på våra gamla lite oftare och att staten i Spanien tar lite mer ansvar.

Anna Malaga said...

Tovsan, det tror jag med, ett mellanting av de bâda systemen eller av de bâda tankesätten vore nog bra. För spanska äldre, särskilt kvinnorna, är ju lite...öh....krävande och inte direkt självständiga om man säger sâ. Men faktum är att de blir väl omhändertagna. De spanska kvinnorna har bland den längsta livslängden i världen, jag är övertygad om att det hänger ihop.
Âlderdomshem finns, men trots att de är ganska bra är det inga roliga ställen. Även om personalen är snäll och respektfull ÄR det hemskt att bo med en massa mer eller mindre dementa människor. Även om det är välstädat luktar det alltid urin bakom doften av rengöringsmedel. Personalen har aldrig tid att hjälpa till med nâgot extra.
Ibland är ju hem enda utvägen för familjer här, men de släpper ändâ inte ansvaret utan gâr dit ofta för att göra det som personalen inte hinner med. Det mâste man göra, även i Sverige, men mânga blundar för det.

Dosiss said...

Det värsta är helt klart dom som har en familj men som är ensamma ändâ. Det värsta var vid tex högtider som jul; det var kanske en av 24 som blev hämtad för att fira nâgra timmar hos ngn av barnen. Det värsta exemplet var tanten som kom hem eftersom hon hade bajsat! Ingen av barnen hade kommit pâ tanken att ta tanten till toaletten eller ev hjälpa henne att byta blöjan. Dâremot gnällde de som sjutton eftersom vi använde för mycket tvättmedel till att tvätta hennes kläder i den gemensamma tvättstugan. Dennna underbara tant grät tysta târar när hon kom tillbaka till oss med färdtjänsten. ( Senare pâ kvällen ât vi alla julbord tillsammans, sjöng snapsvisor och struntade i läggschemat).

Anna Malaga said...

Tur att det finns personer som du Dossis! Själv blir jag allt mer övertygad om att 80 är en bra âlder för att börja med droger ;)
Kram/

KARLAVAGNEN said...

Usch jag blir nästan gråtfärdig när jag läser Dosis berättelser. Om man inte ens kan ta hand om sin gamla mamma, hur f-n kan man då ta hand om ev. barn eller husdjur? Dio mio.

Anna Malaga said...

Karla - precis det jag undrar. Och folk har kanske förträngt att de själva blir gamla.