Ett intressant ämne, som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om.
Rekommendationerna runt hur man ska göra i familjer där föräldrarna har olika modersmâl har skiftat väldigt genom âren - vad som är rätt och fel, vet man egentligen bara själv.
Min son är nu elva âr, och jag har märkt en sak som jag inte tänkte pâ i början: det är väldigt stor skillnad pâ att vara flersprâkig och flerkulturell. Man är INTE svensk eller ens halvsvensk för att ena föräldern är det. Inte heller är man ungersk för att ena föräldern är frân Ungern, pratar ungerska i familjen och tar med barnen till semester till Ungern dâ. Jag pratar mycket bra engelska, men inte är jag engelsk för det.
Svensk blir man bara av att bo i Sverige ett tag. Jag känner mânga "svenska" barn, som kanske till och med har tvâ svenska föräldrar, men aldrig har bott i landet. Kanske umgâs de med andra "svenska" barn i utlandet, som de har mycket gemensamt med, men som inte heller har växt upp i det svenska samhället.
Själv har jag växt upp i sjuttio- och âttiotalets Sverige. Ett land som inte finns längre. Jag vet precis hur fyrtiotalisterna, min föräldrageneration, fungerar. Min egen generation har jag uppväxten gemensamt med, men sedan har vi utvecklats ât olika hâll. Mina vänner har följt attitydväxlingarna i det svenska samhället, nâgot som jag helt har missat. Jag har kvar mina värderingar, som nu är 20 âr gamla, och har lagt till mânga spanska. Om jag flyttade till Sverige nu, skulle jag säkert känna mig väldigt förvirrad i början.
Svenska barn och ungdomar känns lika annorlunda för mig som ungdomar frân Sydafrika. De svensktalande barn som växer upp i ett annat land, känner ofta samma sak. Det räcker inte med att gâ pâ luciafirande och äta köttbullar, att bli svensk är mer komplicerat än sâ. Min son har bara varit i Sverige pâ semester, och har ingen aning om hur vardagen är. Ofta säger han att folk är sâ snälla i Sverige, därför att han mest träffar familj och vänner som har gott om tid att fika och leka. Man blir extra intressant när man bara kommer en gâng om âret.
Fenomenet "third cultural kids" har börjat diskuterats nu pâ senare âr, när de flerkulturella barnen har växt upp. De tar upp alla fördelar som finns med att ha flera kulturer, men ocksâ nackdelar. Jag har, under de âr min son har växt upp, lagt vikten pâ att ha ETT modersmâl, som man är riktigt bra pâ. Hellre det än att ha tvâ som man inte behärskar helt och fullt. För mig är mitt sprâk (numera mina tvâ sprâk) ett redskap bâde i jobbet och i livet. För skolbarnen är ett bra sprâk en förutsättning för att tillgodogöra sig alla andra kunskaper. Därför är spanskan viktigast för oss. Vi bor i Spanien och de andra sprâken fâr komma i andra hand.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Intressant och viktigt inlägg!
Du har så rätt, passet har inte så mycket att göra med hur man känner sig/hur man är. Då och då tycker jag att pass är en riktig gammaldags och omodern företeelse som borde bytas ut till något annat och nytt..
Hej Uora och välkommen hit! Nej pass och identitet hör inte alltid ihop, inte alltid spràk och identitet heller... även om sprâket är en bra nyckel. Har tittat in pâ din blogg, vackra foton!
När jag gick pâ lâg och mellanstadiet sâ fanns klasser där bara finska barn gick. Det kändes jättekonstigt att mina kompisar inte fick vara "svenskar". Flera av mina finska kompisars mammor pratade inte svenska utan deras barn fick tolka när det behövdes. Snacka frivillig segregering! När jag läste boken svinalängorna sâ kom alla dessa minnen tillbaka. Eftersom jag själv är gift med en fransman och lever i frankrike ser jag det som självklart att vâra barn först och främst kan franska sprâket. Sverige är inte hemma för dom utan är förknippat med semester. För mig personligen sâ är frankrike hemma men det betyder inte att jag inte är stolt över att vara svensk;)
Hej Dossis, ja snacka om frivillig segregering...även om svenskarna kanske inte heller var jättesugna pà att snacka med de finska grannarna. Det är trist nár barnen blir tolkar och "kryckor" ât föräldrarna. Jag sâg mânga sâdana barn i Sverige, mest jugoslaver och turkar. Man förknippade nog fenomenet med lâg utbildning, det tror jag mânga svenskar gör även idag. "Det är klart, somalierna kan inte läsa, kvinnorna är förtryckta och gâr knappt ut" osv. Men faktum är att samma sak händer med mànga nordeuropeiska barn här i Spanien - de fâr tolka ât föräldrarna! Fâr nog skriva om det ocksà, Dossis, nu har du retat upp mig...;-)
ja, det var jag som skrev kommentaren alltsà, jag râkar ha dubbel identitet...;)
Post a Comment