Skaffa dig ett liv......... i Spanien

För att fortsätta mitt förra inlägg, det är inte helt lätt att börja frân noll i Spanien.

Man kanske gör som jag, alltsâ vad man som svensk tycker att en invandrare borde göra: lär sig sprâket, skaffar jobb (och jobbar hârt), vidareutbildar sig, skaffar vänner, lär sig hur man navigerar i landet och hur samhället fungerar (eller i vissa fall inte fungerar). Tar efter andras beteende och ändrar sitt sätt att vara. Utanpâ. Innerst inne är man nog som man alltid har varit. Men livet blir sâ mycket lättare om man passar in.

Allt detta är säkert lättare i sydeuropeiska länder än i nordiska. För nâgra iranier i Töreboda är det inte lätt att följa den här mallen. Andaluser är egentligen inte mer toleranta än andra när det gäller invandrare, däremot är de väldigt lätta att prata med. Är man bra pâ att lyssna och ta efter, bâde tonfall och gester, blir man snabbt accepterad. Folk i alla länder blir väldigt lättade när de märker att nâgon är "som vi". Det är bäst att ha en grund i sprâket, antingen innan man kommer ner, eller frân en sprâkskola pâ plats.

Ett annat gott râd är att ha sparade pengar innan man skaffar jobb här nere. Jag har alltid haft det som i Sverige nu tydligen kallas "dra-ât-helvete-pengar". Företagarna pâ Costa del Sol är ett speciellt släkte, och pengar pà banken gör det mycket lättare att svara lämpligt pâ deras olika erbjudanden. De vet att de kan göra precis som de vill, och ofta gör de det ocksà.

Det första âret som invandrare kan vara lätt, det är först senare man brukar tycka att det gâr segt. Trots hârt slit som anställd eller egenföretagare, kan det vara svârt att komma nâgonstans. Jobbet kan vara trevligt, men förhâllandet ansvar-arbetsinats/lön är inte vad man är van vid frân Sverige.
Mânga i Sverige drömmer om att ha ett skönare liv i Spanien, men sanningen blir ofta att de istället jobbar mer. Särskilt när det gäller att öppna bagerier, caféer, mindre restauranger eller smâhotell. De spanjorer som har liknande verksamheter, brukar nästan bo pà jobbet (ibland i en lägenhet ovanför)och hela familjen är engagerad. En vän till mig har ett bageri som ligger mitt i byn och är över 100 âr gammalt. Hon har aldrig semester mer än tre dagar i sträck och hennes tre barn har växt upp pâ bageriet. Trots det blir det sällan pengar över.

En del gâr det bra för, men de flesta tröttnar. Särskilt när de planerar att skaffa familj och märker att allt är väldigt annorlunda här. Föräldraledigheten är bara fyra mânader, men de flesta väljer att stanna hemma i nâgra âr. Det kräver en hel del ekonomisk planering. Spanska par planerar giftermàl och familj flera âr i förväg, medan de bor hemma och betalar av pâ lägenheten. Föräldrarna hjälper till med insats och möbler, kostnad för bröllop och passning av barnbarnen. De flesta i min generation, de som nu är 40-50 âr, har sin bostad betald och kan nu hjälpa sina egna barn med studier och bostad. Ingen tar lân för att studera, ingen har studieskulder.

Som svensk invandrare kan det vara jobbigt att inte ha alla dessa resurser. Att betala av pâ studielânen kan vara kämpigt, när lönen är hälften av den man räknat med. Bostadskostnaden blir hög och barnomsorgen ett knivigt problem. Bidrag finns inte alls.

Trots allt löser sig det mesta ändâ. Jag pluggade pâ distans och jobbade samtidigt, och har därför inga studieskulder. Mânga fâr hjälp av sina svärföräldrar. Men det gäller att vara medveten om att man faktiskt börjar frân noll, vilket nästan ingen annan gör, och staten fàr man ingen hjälp av.