Var det länge sedan jag retade mig pâ nâgot?
Tanken var väl fin...men jag kan inte alls hâlla med om den här artikeln. Det är svârt att hitta nâgra föräldrar som är sâ engagerade och informerade som de svenska....i teorin. Alla har väl underbyggda âsikter om sockerkonsumtion, dataspel, barnkläder, aktiviteter, leksaker, barnvagnar, vad som är bra och dâligt.
I praktiken är det sâ att bâde barn och tonâringar fâr allt mindre vuxentid. Säkert skulle mânga föräldrar gilla att gâ pâ den här kursen - där man kan sitta och prata med andra vuxna om sina barn. Svenskar älskar att gâ pâ kurs och lära sig mer. Om hur man fâr bättre självförtroende, hur man gjuter i betong eller hur man lagar vietnamesiskt. Men ofta är det inte sâ komplicerat att komma underfund med sina barn... det räcker att ta sig tid att studera dem. Men det är trâkigare än att gâ pâ kurs.
Jag blir helt snurrig av alla teorier när jag är i Sverige. Det senaste som har hamnat pâ modet är att man inte ska kränka sitt barns fysiska integritet, vilket kan vara en ursäkt för att slippa ta brâket om tansborstning pâ kvällen. Ett annat uttryck jag retar mig pâ är dina barn mâr bra om du mâr bra. Vem kom pâ det? Visst, det är inte kul att ens föräldrar mâr dâligt, men just det uttrycket används för att göra ännu fler aktiviteter pâ egen hand eftersom man dâ är en bättre förälder när man träffas.
Tyvärr tror jag att smâ barn är egoitiska varelser som hellre vill att mamma och pappa ska stâ med röd näsa och stelt leende och titta pâ knattefotboll än att ligga pâ ett spa och vara en engagerad förälder. Kvalitetstid kan inte ersätta kvalitet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
30 comments:
Fast det där med barnen och integriteten håller jag inte med om.
Det är ju återigen det där med att skilja på sak och person.
Dvs. "ja, jag vet att Du inte gillar att borsta tänderna, men Du måste ändå."
När barnen blir större och har hemligheter i sina rum,,då är det komplicerat. Min dotter har sin egen dator som jag ibland får joxa med för att den inte vill fungera. Självklart har jag möjlighet att snoka i hennes mejl,bilder osv, men det skulle jag inte kunna tänka mig. Det vore att kränka hennes integritet.
Eller?
En balansgång som blir mycket svårare när dom blir tonåringar.
Hur gör Du när sonen är 16 år och tar med sig en flickvän hem. Får dom ha stängd dörr till hans rum då för dig? (det här orsakade ångest i mig första gången kan jag lova).
Det regnar i Sverige.
L
Det jag menade var barns fysiska integritet, ska ändra det... Det är ju ocksâ bra, alltsâ att smâ barn ska slippa pussa och krama folk om de inte vill. Men när tandborstning och vinterkläder blandas in, tycker jag det gâr till överdrift.
Bra att du tog upp tonâringar. Jag har ju ingen tonâring, men där har vi âterigen frâgan om mer information frân samhället är det vi behöver.
T.ex: "högt antal oönskade tonârsgraviditeter och clamydia ökar lavinartat" lösning: mer information till ungdomarna.
Jag menar VILKEN svensk tonâring vet inte hur man använder en kondom och varför?
I Spanien är siffrorna mycket lägre och de fâr inte ens hälften av infon. Ju mer information desto bättre, sâklart, men det är ju inte lösningen pâ allt.
Där jag bor existerar inte ens problemet med 16-âringen. Om jag hade bott i Sverige, hade jag tyckt att 16 var OK, men inte 13-14 som en del andra tycker.
Hade nog bara snokat i datorn om jag hade misstänkt att han var med i nâgot skumt.
PS: Här är det lite under 20º och sol ;-)
Wow, nu rörde du om i grytan ;)
ps: jag hâller med.
Hej Dossis! Att röra om i grytan är en av mina favoritsysselsättningar (bildligt talat, alltsâ :-))
Hur är vädret i Frankrike?
Så sant du skriver! Är situationen bättre i Sanien än i Sverige, tror du?
Ja det är lätt att samla på sig bra teorier om hur man ska vara en bra förälder. Men hur agerar man sen i praktiken? Förmodligen efter intuition, känsla eller bara härmar man det ens egna föräldrar gjorde. Det där med intergritet är också en grej jag funderat på. Ska man hålla på att ”respktera barns integritet” in i absurdum så går det nog så långt att man istället sviker barnen. Får min son för sig att rusa rakt ut i trafiken, ja då måste jag ta ett hårt grepp om armen på honom oavsett om det gör ont. Sen får han en rejäl utskällning oxå oavsett om han upplever det som kränkande. Om jag upptäcker att han börjar bete sig konstigt som tonåring kan jag garantera att jag börjar snoka i datorn om jag så måste hacka mig in i den. Och ser jag att han där har fastnat i någon självmordssekt på facebook ja då fortsätter jag att rubba hans integritet.
Förresten läste in intressant artikel om svenskhet i tidningen idag. Klistrar in länken om någon är intresserad.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_820539.svd
Jag måste säga att det där med att "om föräldrarna mår bra, osv." ligger det något i iallafall.
Jag har en kompis som jag retar mig nåt så enormt på just nu. Tjejen är fantastiskt smart, talar fyra språk, skulle kunna bli vad som helst, men hon har hamnat i en filosofi som heter attachment parenting, som går ut på att barnen utvecklas till kärleksfulla och balanserade individer bara om det har ständig samvaro med föräldrarna under hela barndomen. Och då menar jag ständig - inget eget arbete, inga dagis eller lekistimmar, inga restaurangbesök utan barnet. Hon har alltså haft barn på heltid i fem år nu och nu har hon valt "home schooling" för dom. Så vad attachment parenting innebär för mamman gör mig lite lätt mörkrädd - hon kan ju inte ha ett jobb utanför att vara mamma vilket oftast innebär att hon får leva i ett väldigt ojämlikt förhållande där mannen drar in alla pengarna. Så inga egna pengar, ingen utbildning, ingen karriär - i stort sett hundra år tillbaka i tiden.
Och vad lär sig barnen - att är man kvinna är ens enda funktion att vara mamma. Jag kan inte tro att det är nyttigt att växa upp med en mamma som uppoffrat hela sitt självständiga liv för ens skull. Och vilket tryck barnen får på sig att alltid må bra då när mamma har givit upp allting annat. Inser att det här är andra extremen - men för argumentets skull ville jag påpeka att jag tror på att mamma ska någon egen sysselsättning och ett jobb som gör henne stolt och ger egen inkomst för att det ska bli någon balans i familjelivet.
Ha ha svenskar älskar verkligen kurser i allt...
Jag tror precis som du att barn behöver kvantitetstid och inte kvalitetstid. Tror att barn behöver vanlig grå vardag med sina föräldrar och inte föräldrar som jämt är frånvarande och vid dom tillfällen dom träffar barnen alltid gör något kul. Tycker inte det är att kränka barnet att sätta gränser och vara konsekvent som att man måste borsta tänderna , gå och lägga sig mm. fast barnet protesterar.
Fast jag tycker nog att det ligger något i att mår föräldrarna bra så mår banen bra. Men det innebär inte att föräldrarna ska ligga på ett spa för att bli engagerade föräldrar. Dom flesta föräldrar mår nog bra och tycker det är kul om man gör saker med barnen och skulle nog hellre gå på knattefotboll än spa.
Även om inga 16 åringar får stänga in sig på rummet med pojk- och flick-vänner där du bor är det skillnad på hur man behandlar söner och döttrar i tonåren när dom börjar träffa flick/pojk-vänner? Är man "strängare" mer orolig för döttrar?
Vad intressanta kommentarer! Får svara ikväll... hinner bara svara Therese att man såklart är strängare med döttrarna.
Återkommer!
Annika
Visst låter den där filosofin lite väl extrem, met finns mammor som har den turen att kunna välja hur de vill leva. Att arbeta eller inte arbeta. Att en kvinna/mamma ska arbeta utmålas oftast som en självklar rättighet, men kanske det också kan upplevas som ett tvång. Så det där med att vara fri eller inte, finns ingen objektiv definition av. Sen vad som är bäst för barnen går inte heller att bara defineira rakt av, det finns inget recept på ett perfekt liv. I Spanien är många mammor hemma med barnen och det är inget större fel på den gemene spanjoren/spanjorskan som växt upp med sin mamma hemma, tvärtom är de välmående, friska utan psykiska, sociala eller professionella problem (ok lite bortskämda kanske).
obs, skulle själv aldrig palla vara hemma med barnen även om jag kunde välja ;-)
Amy - jag skrev en lång kommentar men sen tyckte jag att den avvek lite väl från vad blogginlägget handlade om. Så kort och gott - du har rätt i att lycka och barnens väl är en personlig bedömning och beror mycket på samhället/ omgivningen där man bor.
Däremot tror jag alltid att man får mindre frihet och - i längden - sämre egenvärde om man är beroende av andra för sin försörjning. Det är dessutom större chanser att man råkar illa ut - den med pengarna blir sjuk, dör eller sticker.
Vidare så borde det ju också vara en plikt för BÅDA föräldrarna att kunna försörja sina barn. I den här delen av världen så har möjligen min väninna också valt bort sina barns möjligheter att gå på universitet eftersom dom nu lever på en inkomst och kan få svårigheter att spara tillräckligt för terminsavgifterna i tid. Sorgligt men sant.
Så, nu blev det mer kortfattat - jag har verkligen gått och tänkt på detta på sistone.
Anna - Det är annorlunda, i alla fall där jag bor, för att tempot är lugnare och man tar sig mer tid att umgâs. Föräldrarna, fast oftast mest mamman, är riktiga experter pâ sina barn. Sen diskuterar de ofta barnuppfostran med andra föräldrar och faktiskt ocksâ med sina egna föräldrar ;-). Jag tycker att de är säkrare i sin roll.
 andra sidan tycker jag att de ska gâ en kurs i socker- och fettintag ;-)
Amy - Där hâller jag helt med dig. Läste artikeln, och det där med kärringjävel och gubbjävel är ju ganska trist.
Annika - Sâklart gör det inget om man kommer ifrân inlägget...förra var om slum och kom att handla om att gifta sig, hehe..
Ang. din vänninna är det väl ett extremfall. Det lâter för min del inte sâ kul att leva sâ, men hon hade kanske varit lika extrem om hon hade valt nâgot annat? En del har tendenser att dra saker väldigt hârt.
När det gäller "vanliga" hemmaföräldrar kan jag inte hâlla med dig, de flesta är bara hemma när barnen är smâ och börjar sedan jobba igen.
Jag talar ocksâ fyra sprâk och var hemma pâ heltid i nästan fem âr och det gick hur bra som helst. Nu jobbar jag och det gâr bra det med, men min stolthet och mitt värde som person beror inte pâ ett jobb eller ett lönekuvert.
Mânga i Sverige höjde verkligen pâ ögonbrynen och undrade vad jag skulle göra om vi skildes t.ex. Vad jag skulle göra? Precis samma sak som om jag hade blivit av med frân ett jobb: söka nytt.
Däremot hâller jag med dig om att det är viktigt att man är KAPABEL att försörja sin själv och sina barn.
Även om man är hemmaförälder behöver man inte vara BARA förälder. Annars skulle jag gärna se fler hemmapappor!
Therese - just det, studiecirklar är verkligen vâr grej ;-)
Visst är det bäst om alla mâr bra, det jag menade var att barnen inte automatiskt mâr bra av, bara föräldrarna gör det. Det finns säkert den tycker att den mâr bra av att pimpla vin pâ torget ;-)
Visst är man strängare mot tjejerna. De mâste vara hemma tidigare om inte annat och fäderna är ganska bevakande när det gäller pojkvänner, hihi..
Amy igen - Där hâller jag med dig, det är lite trist att kvinnor alltid verkar ha en mall de ska följa. Pâ femtiotalet SKULLE man vara en duktig husfru och nu SKA man jobba när barnen är smâ. Jämlikhet för mig är när folk inte begränsas av sitt kön, utan kan göra vad de vill.
Annika - Du har helt rätt i att det ocksâ beror väldigt mycket pâ var man bor. I Sverige blir man betraktad med misstänksamhet om man har ett gap i sitt CV, här är anställningsintervjun ofta viktigare än nâgot annat.
Det är med att sticka med pengarna är ju ocksâ relativt... egendomarna delas ju upp pâ hälften, fast det kanske bara är den ene som har köpt dem.
Tyvärr jag kan inte säga någonting, jag har vara två älgar som är mycket små och de är nu mycket glada. De äter älgpast från IKEA som fadern.
Idag är alla, mina älgar och jag, glada eftersom det snöa mycket och då vi känner os hemma;-)
Hälsning
Bandini - Vad mysigt med snö. Hälsning tillbaka!
Ja, jag säger som dossis, nu fâr man tänka till lite. Pâ ett sätt är det väl bra att man engagerar sig i barnen, om man nu ska engagera sig o gâ pâ kurs. Men samtidigt hâller jag med dig att iallafall hittills o för mig sâ handlar det mest om att prova sig fram och gâ pâ intuition. Men nu har jag ju inte ett barn som behöver uppfostras, än.
Om man försöker sammanfatta vad bâde kurs-föresprâkare och kritiker säger, sâ tror jag det kokar ner till att barn behöver bekräftelse. Bekräftelse pâ att de är bra, men även att andra känslor än "glad" är OK. Däremot är jag faktiskt inte säker pâ att mängden tid man spenderar med barnen direkt är relaterat till den mängd bekräftelse barnen fâr. Jag tror nog att man kan göra det mer eller mindre bra, även om man är närvarande 24 h per dygn. Det där med att kvantitet är bättre än kvalitet är ju ocksâ en klyscha i viss mân.
Läs den här http://www.fokus.se/2008/01/forvirrade-familjen/ artikeln den kommer du säkert att uppskatta ;-)
Helt sant det där med kvantitet och kvalitet. Mina barn är svårast att lämna och hatar mest när jag ska iväg de gånger när jag varit hemma under riktigt långa perioder. Det är som att när jag reser så kan de bygga upp ett skal mot sorgen att jag inte är där "jämt" men när jag varit hemma en lång period så är skalet borta och då blir det jobbigt igen.
Sofia - Nej, du kan ta det lugnt fram till 18-mânaders âldern. Just nu är det väl mest han som uppfostrar dig ;-)
Nej, jag tror inte att man mâste vara med barnen 24 timmar om dagen och visst behöver man egentid. Men barn behöver en vardag med nâgon vuxen och det är just när man inte har nâgon speciellt för sig som de börjar prata om sânt de funderar över. Det är viktigt, tycker jag.
Klyschan är ju tvärt om - kvalitet är viktigare än kvantitet. Och det kan jag ju hâlla med om, när det gäller vin, ost och sânt ;-)
Tolken - Hej igen! Inledningen till artikeln hade jag ju kunnat skriva under pâ, hehe... Men jag mâste erkänna att jag tröttnade när vi kom till väster- och högerfalanger. Vad trist att man ska blanda in högerns och vänstern syn pâ kvinnorollen..
Har du läst Juul eller Hougaard?
Det var flera år sedan jag först kom i kontakt med de här kurserna - Kometkursen erbjöds i projektform i någon stadsdel här i närheten och DN gjorde reportage. Jag reagerade direkt på att belöningarna ungarna tjänar ihop till genom att "inte bråka" (hey, that's what kids DO;-) var helt vardagsvanliga grejer - sagor, badhus, ut och cykla med morsan. Ursäkta, men ska man ge ungar signaler att morsans och farsans tid är så j-a dyrbar att den får du TJÄNA ihop till???
Grundproblemet, om man ska se till vad lösningen går ut på, är att föräldrarna inte umgås med barnen eller kanske rättare, inte fokuserar på dem när de trots allt tillbringar tid under samma tak. Det finns ju en ANLEDNING till att lille Simon nyper morsan i benen när hon dammsuger och att han skriker när hon pratar i telefon. Och den anledningen är INTE att han vill höra en extra saga eller ha en Spidermanfigur.
Det här med att gå på kurs för att lära sig barnuppfostran känns lite som om föräldrar är osäkra och rädda att göra fel. Jag har fått lappar från skolan om såna kurser som kyrkan ordnar. Men som du säger jag ror det räcker att umgås och studera sina barn och använda sunt förnuft. Ibland kan nog för mycket teorier kring uppfostran skapa osäkerhet för alla vill ju vara så bra föräldrar som möjligt och göra "rätt"
Jag har själv aldrig känt behov av barnuppfostrings-kurs däremot var jag för några år sen med i en samtalsgrupp som föreningen Autism ordnade där man kunde träffa och prata med andra föräldrar som hade autistiska barn. Väldigt bra för vi upplever ofta samma problem. Jag har en kompis som också har en autistisk son och vi brukar prata en del.
Cruella - Amen! Eller hellre: ¡Ole!
Man kan inte vänta sig betalning för allt här i livet. Vissa saker ska göras och alla fâr hjälpa till, i mân av förmâga, tycker jag.
Min son har ganska fâ saker han mâste göra, eftersom han har läxor varje dag. Men ta bort sin tallrik, plocka undan sina saker och lägga smutstvätten i tvättkorgen mâste han göra.
Sen gör han städjobb pâ helgerna, när och tycker det är kul ;-)
Therese - Kul att du har en sân grupp! Kan tänka mig att ni fâr mycket hjälp och tips av varandra.
Alla vettiga människor vars åsikter jag har tagit del av rekommenderar att man lägger ner tid på sina barn. Att finnas till för barnen är viktigare än att stressa in "kvalitetstid" under kort tid.
Jag skrev min kommentar innan jag läste de andra kommentarerna. Jag menar inte på något sätt att man ska vara hemma med sitt barn hela tiden i fem års tid, att det är det bästa.
Grejen med kvalitet är att den UPPSTÅR ur kvantitet. Ungar (eller föräldrar) har ingen på-knapp. En kvart avsatt för umgänge hemma hos oss skulle lätt kunna försvinna i en diskussion om att skippa Simpsons just i kväll... och har man då inte mer tid att spela med, så... tja.
Jag har sett kvalitetstid funka i ett sammanhang, och det var när barnen var riktigt små och vi kom hem från dagis, affären, utflykt etc. och det EGENTLIGEN, från mitt perspektiv, var bråttom att få igång middag eller så. Då klängde barnen ofelbart i knävecken till allmänt hinder - om jag då helt sonika släppte allt och satte mig ned i 20 minuter på deras nivå och körde bil, byggde klossar, lade memory eller pussel, då var det som om de tankade och varsamt slussades över på egen aktivitet medan jag eller pappan kunde fortsätta med måstena. Funkade varje gång.
Cliff - nej, jag tycker att folk ska göra som de vill. Det var ju jag som var hemma fem âr, bara för att jag trivdes med det.
I Sverige hade jag INTE valt det alternativet. Vi hade blivit ganska isolerade, och dessutom regnar det en massa ;-)
Cruella - Det tror jag med, att vi inte har nâgon pâ-knapp. Det gâr inte att sätta sig att säga: Sâdär! Nu har jag en halvtimme, sâ kan vi sitta och prata om vad du tycker om skolan, och annat som du vill prata om....
Anna - jag var tvungen att tänka efter lite om det där. Orsaken till att jag reagerar på min väninna är väl att vi lever i samma hårda verklighet - jag oroar mig verkligen för att bli arbetslös och att allt ska skita sig - medan hon verkar leva i sin egen lilla bubbla. Lite som myran och syrsan. Hade jag bott i Sverige, eller haft samma förmåner som man har i Sverige, så hade jag nog tyckt att det var upp till var och en men här känns det som att man inte får vara så naiv.
Men den känslan har ju inte med barnens kvalitetstid att göra - dvs. på ett sätt. Man ser kortsiktigt till att barnen får mycket tid och kärlek men långsiktigt så kan det skita sig eftersom man inte har några marginaler. För mig handlar det i sluttampen om överlevnad och framförhållning, både för min egen och min familjs skull.
Om man har svenska förmåner eller ens bättre hälft tjänar såpass mycket att det iallafall inte blir några problem så kan man välja. Som sagt - min reaktion kommer nog från den känslan mer än omtanke om barnen ELLER mamman när jag tänker efter - man får gräva lite i sina egna motiv ibland :S.
Cruella - vill du bli min föräldracoach ;) Jag tror jag hâller med om precis allt du säger. O det där m att leka med dem i 20 min var ju fiffigt :) Jag fattar ju ocksâ att "kvalitet" kräver kvantitet i viss mân, vad jag menar kanske snarare är att det inte _bara_ krävs kvantitet utan precis som du säger mâste man fokusera pâ barnen och inte bara vistas under samma tak.
Annika - Ofta är det väl sâ att myran tycker synd om syrsan och syrsan tycker synd om myran, eller hur?
Jag tycker inte heller att man bör vara naiv. Man mâste tänka igenom allt, och har man barn ska man kunna försörja dem själv om nâgot händer.
Jag var helr säker pâ att jag kunde fâ jobb snabbt, har utbildning och litar helr enkelt pâ mig själv. Nu vet jag ju inte hur det är där du bor (USA?), men här är i alla fall den arbetande maken underhâllningsskyldig vid sklismässa, och änkepension finns ocksâ. Miserabel, men ändâ..
Ibland kan jag tycka att svenskarna är sâ rädda för vad som kanske kan hända att de blir helt blockerade.
Cruella och Anna, ni har förgyllt min vardag och invaggat mig till tron att det finns hopp.. Jag har just idag (och många gånger tidigare) pratat mig hes om just kvalitétstid (påhitt av Barnevik som själv umgicks med sina barn 15 minuter per dag - vid frukostbordet?) och detta att "om föräldrarna mår bra" - då mår även barnen bra.. blabla.. Imorgon kommer jag att ta upp detta vid universitetet och bli impopulär igen (någon måste ju ha den rollen ;-).
Det som verkligen retar mig i svenska föräldrar (är inte svensk själv förutom på pappret) är att man ursäktar allt för att "det är bäst för barnen". I h..te heller. Det är inte bäst för barnen om föräldrarna mår bra av att gå på krogen en gång i veckan eller resa ständigt och jämt i jobbet.. det är faktiskt "sämst" för barnen. Eller sämre än ifall de var hemma med sina ungar och gav dem lite kvantitetstid..
I Sverige är man en hopplös förlorare om man väljer barnen istället för karriären. Hellre en (ursäkta mig alla polacker) polsk 15-årig barnflicka till ett spädbarn (och skicka bröstmjölk hem med taxi) än att utnyttja föräldraledigheten fullt ut. För det sistnämnda vore ju dumt..
Jämtställdhet i Sverige betyder i praktiken att underklass- och överklassungarna har det lika dåligt. Ingen av dem har några föräldrar att tala om.. Underklass (eller arbetarklass)föräldrar MÅSTE jobba oavsett om de vill eller ej och överklassföräldrar VILL jobba oavsett att de inte MÅSTE. Barnen får nöja sig med - i genomsnitt - ÅTTA (8) minuter per dag tillsammans med sina föräldrar!! Är det någon som undrar varför en tredjedel av alla svenska gymnasister mår så dåligt att de är i behov av professionell hjälp?
Anonym - kan bara hålla med. Kul att kunan förgylla din vardag ;-)
Post a Comment