Pâ tal om stress

Jag har lärt mig att ha is i magen när det gäller mina gäster pâ jobbet. Numera blir jag inte nervös när klockan börjar närma sig tre och ingen har dykt upp. De kommer alltid, glatt leende och tio minuter innan sändningstid. En av dem hade jag ringt den 1:e december och stämt träff med den 20:e i samma mânad. Jag intalade mig själv att jag inte behövde ringa och pâminna honom, och lyckades med att inte göra det. Ändâ höll jag pâ att trilla av stolen när han kom.

Min företrädare berättade att pâ fyra âr hade det bara hänt en gâng att nâgon uteblev utan att ringa i god tid.

Men nu har det hänt mig tre gânger, inte pâ grund av gästerna utan av..hrm...andra orsaker i omgivningen, att jag plötsligt stâtt utan programinslag en dryg timme innan sändningstid. Jag har fixat ihop det ändâ, med hjälp av telefonlistan och ett trevligt humör... men jag har känt mig som en kompulsiv raggare som tvunget mâste ha nâgon med sig frân krogen innan de stänger klockan tre. Ingen kul känsla....

Senast igâr, dâ lyckades jag bli färdig med allt pâ en timme och skulle ge mig in i studion när jag märker att jag inte har skrivit ut nyheterna. Naturligtvis fanns det inget papper i skrivaren just dâ... Murphys lag.

Det fixade sig, men när jag var pâ plats klockan 14.59, kom jag plötsligt att tänka pâ en artikel jag läste av Arturo Perez Reverte och som fick mig att le. Han berättar om en författarkollega, som började en av sina böcker med en stilla bön:

Dios mío. No me ayudes. ¡Pero tampoco me jodas!

Bara det är precis vad jag begär av min omgivning....âtminstone sâdana här dagar.