Jag är inte ett dugg stressad. Ingen jag känner är stressad.
Däremot läser jag överallt om folk som är stressade och frustrerade över än det ena än det andra. Kanske är det en typisk storstadsgrej? Men jag kan ändâ inte lâta bli att tycka att det är ett aktivt val. Folk känner sig t.om stressade av att de inte tränar sâ mycket som de borde osv.... alltsâ, de blir stressade av vad de inte gör.
Visst har jag haft stressmoment, som när jag börjar pâ ett nytt jobb, flyttar, har en viktig examen osv. Men det är tillfälliga övergângsperioder. Varför är den moderna människan sâ stressad över vad de borde göra, eller över vad andra gör? Kan man inte bara vara glad över att nâgon annan har ett vackert hem eller ett bra jobb, utan att bli frustrerad av det?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
21 comments:
Lyllo dig då som aldrig är stressad! Varför stressa? Ja du... bra fråga när man kan välja att inte göra det!
Jag tror liksom du att det är ett val vi har, även om det kanske inte alltid är så aktivt, huruvida vi är stressade eller mår dåligt på annat sätt. Väldigt många av oss befinner oss högt upp i Maslows behovspyramid och behöver ju knappast känna stress för att överleva. Däremot tror jag välbefinnande har ganska lite med de yttre förutsättningarna att göra, så länge vi har bostad, mat på bordet och vänner/partner. Men att komma dit, att se att vi har valet och sedan faktiskt aktivt leva enligt den filosofin, är ganska få förunnat och även om man är medveten om att det ligger å var och en av oss, är det för många hårt arbete att kunna njuta av livet. Men det är skönt att det finns sådana som du som tar livet med en klackspark! :-)
"allways look on the bright side of life... na na, na na na na na na..."
Hej hej!
Du bor ju i underbara vackra Málaga. Undrar bara om du har tips på websajter där man kan söka jobb i de trakterna, eller kanske känner till restauranger/klubbar som söker personal via nätet. Tänkt flytta ner dit i sommar.
Bra fråga. Jag har inget svar. Men i mitt fall handlar nog stressen i grund och botten om pengar.
Jag har haft någon konstig ovilja till att ta studielån. Det innebär att samtidigt som jag har pluggat 100%, så har jag jobbat mellan 50-75% för att få in pengar. Jobbet har även varit den sociala biten för mig, då jag bara har varit i skolan en dag i veckan. Men man kan alltså säga att jag har "jobbat" 150-175%. Det innebär att jag knappt haft tid att träffa folk och jag har sällan haft tid att träna. Träna är något jag mår bättre av att få göra, därför vill jag hinna med det.
Att detta blir en stress är ju inte så konstigt. Kanske är det korkat av mig att inte ta studielån, men det är ett lån och jag gillar inte att vara skyldig. Kommande termin ska jag för första gången ta lån och försöka att inte jobba mer än ett par helger i månaden, ungefär. Allt för att slippa stress och för att hinna med att ha ledig tid och hinna träna. Det ska bli väldigt intressant att se om jag blir mindre stressad.
Stressad kan man ju bli av andra saker också. Förväntningar som människor runtomkring har på en. Utbildning. Folk runtomkring stadgar sig med hus och barn. Sådant är också stressmoment.
Jag säger som Malin, lyckos dig som aldrig är stressad. :)
Anna, jag håller med dig till 100%. Jag kan bli stressad över något speciellt som att byta jobb, flytta etc men inte går jag runt och är stressad över LIVET! Man måste ju hinna njuta också, annars går tiden och så helt plötsligt är man pensionär och man har missat hur mycket som helst.
Jag har faktiskt inte tänkt på det innan men ditt inlägg fick mig att inse att jag är nog inte SÅ stressad som andra människor. Jag kan ha dåligt samvete över att jag inte pluggar mer spanska, att jag inte tränar mer men inte är jag stressad över det... Och jag hoppas att det kan hålla i sig när jag en dag kanske får barn och det kanske finns fler "måsten".
Malin - Jag tor att de flesta av oss kan välja. Undantaget folk med svârt sjuka familjemedelmmar eller som sitter i klistret pâ ett eller annat sätt. Om du tar hand om en Alzheimersjuk hemma är det svârt att välja bort stressen. Men vi andra kan pâverka vâr egen vardag, eller rättare sagt välja hur vi lâter den pâverka oss.
Carin - Marschlovs...?? Har ett väldigt blekt minne av den. Nej, de flesta av oss har väl vâra behov tillfredsställda, men nâgon granne kommer ju alltid att ha mer, eller hur? Frâgan är hur man struntar i vad grannarna har.
Jag är glad sâ länge jag inte hänger pâ korset..;-)
Idag hade jag ett klart stressmoment kl. 14 pga en viss person...
Johanna - hej, jag âterkommer om det senare i kväll!
Barajagjohanna - Där har vi ju ett aktivt val ;-) Men visst kan man försöka, och sen ändra sig! Jag har pluggat halvtid och jobbat halvtid och tyckte t.om det var jobbigt, mest för att jobbet har fasta tider och skolan hade exmina "klumpvis". Bra jobbat och lycka till med ditt nya liv! kram,
Petra - Precis vad jag menar. Vi har ju inget annat liv och kommer inte fâ nâgon andra chans.
När du fâr barn har jag en massa goda râd ;-) Ett är att inte slâ ihop tvâ stressmoment, t.ex. gâ tillbaka till jobbet och lâta barnen börja pâ dagis samtidigt.
Om jag går till mig själv så handlar det inte om att jämföra mig själv med andra - jag ger blanka fn i om grannen har en finare bil eller ett tjusigare hem än jag - utan det är mina egna krav, förväntningar och drömmar som "sänker" mig. Har svårt för att nöja mig med "the second best", vill vara duktig på det mesta, göra ett bra jobb eller helst lite bättre, och göra ALLA de roliga sakerna jag kommer på osv. Nu är detta lite tillspetsat men du förstår säkert vad jag menar.
Det är lätt att säga till någon annan att man inte borde stressa, svårare att leva upp till det i praktiken. Det beror mycket på din personlighet, din bakgrund, omgivningens krav osv. Jovisst, man ska sätta gränser men om man nu är den typen som har svårt att säga nej (där känner jag inte igen mig, försöker bara komma på olika anledningar), ökar eller bibehåller sitt självförtroende genom att göra saker osv. Då är det betydligt knepigare. Därmed inte sagt att man inte ska ha goda avsikter... :)
Man kan blogga mindre också så får man tid över... *muttrar till sig själv* ;)
Pumita - Ja, du har rätt i att det finns olika anledningar bakom. Men jag undrar om inte ovanligt mycket av dagens stress ligger i skillnaden i hur vi har det och hur vi _vill_ ha det. För vi jobbar knappast mer än förr, snarare tvärtom. Och du blir kanske inte stressad av resorna du gör, utan av dem du inte gör?
Det där med bloggandet var ocksâ en grej jag tänkte pâ. Ett fantastiskt sätt att skriva precis vad man vill och när man vill - helt utan krav. Ändâ har mânga bloggare krav pâ sig själv att skriva regelbundet, och fâr dâligt samvete och ursäktar sig när de inte gör det. Jag fâr lust att säga: skit i oss, vi har ju inte betalat ;-) Vi fâr snällt vänta medan vâra favoritbloggare gör annat... fast visst fâr man abstinensbesvär ;-)
Inre stress kommer ibland som en elak objuden gäst och liksom nästlar sig in. Försöker sparka ut den när jag upptäcker den. Men för mig är det en lömsk typ som hittar olika vägar hela tiden. Jobbar på det och försöker välja bort...
Det går bättre och bättre men nog har jag en bra bit kvar även om jag tycker jag gör framsteg.
Låter så skönt att en dag kunna säga att stressen inte tar någon plats att räkna med.
Stress, stress, stress... jag är ALLTID stressad verkar det som och försöker dessutom ibland verka mer upptagen än jag är... det är sjukt.
Men jag blir bättre, dag för dag.
Jag tror att jag alltid kommer att ha fullt upp och "in the end of the day" alltid ha något som jag "borde" ha gjort. Där har vi kanske själva hjärtat i stressen... alla dess borden.
För visst handlar det som Pumita m.fl. säger mer om de krav man ställer på sig själv än på kraven utifrån (även om föräldrar kan bidra till att tagga en ganska rejält, trots att man bor ur långt som helst från dem).
Stress är en ny folksjukdom, speciellt om man ser till Sverige. Jag vet inte hur många unga vänner och familjemedlemmar jag har som har "gått in i väggen". Visst är det fruktansvärt. Att aldrig nå upp till sina egna förväntningar måste vara outhärdligt, att alltid känna att man kan lite mer... Kanske var det just därför jag flyttade till Spanien. Visst stressar väl även spanjorerna, men det är annorlunda, eller verkar i alla fall vara det.
Som jag skrev inledningsvis så tillhör jag de som alltid är stressade, fast mer i tanken än i verkligheten, för jag är minst lika stressad en söndageftermiddag då jag inte har något alls att göra. Underligt men sant! Stressar man för mycket kanske man tom kommer att identifiera sig med stressen en dag, bevare mig väl. I drömmer vill jag bara sitta på en servering i solen, dricka kaffe och läsa. Men i verkligeheten springer jag omkring som en stressad råtta och blir irriterad då det blir natt för jag inte har hunnit med allt jag velat dvs. sköta företaget, köra eget, studera arabiska, tvätta, städa, flytta, laga mat, lösa korsord, skriva brev, blogga, läsa tidningen etc etc etc i all oändlighet.
Men jag jobbar på det... inom 6 månader hoppas även jag ha "taggat ner", om inte annat så kommer Sevillas sommarvärme ta musten ur mig.
Nu ska jag faktiskt stänga ner för dagen... snart...snart... God Natt!
Grannarna struntar jag fullständigt i om jag ska vara helt ärlig, avund- eller svartsjuk är jag väldigt lite, däremot har jag saker som jag vill uppnå, helt oberoende av om någon annan har dem eller inte, och rädslan för att inte lyckas kan stressa mig. Och för att förvärra saker och ting ytterligare blir jag stressad över att jag inte njuter tillräckligt av livet utan går omkring och är just, stressad... den onda cirkeln personifierad... ja, jag blir också trött på mig :-)
Hoppas det inte var jag som stressade dig klockan 14... hm.. tror inte det, tror jag vet vem.
Johanna - Hej igen. Du kan hitta en del annonser pâ El Anunciador: http://www.segundamano.es/li?ca=29_s&c=11&th=1 (det blir fler fram mot sommaren. Men det bästa är att skicka CV´s pâ spanska till olika hotell. När det gäller diskotek osv är det bäst att gâ dit personligen. I maj-juni brukar de flesta inom turistbranchen anställa personal. Vilket omrâde är du intresserad av?
Oj, vad mânga lânga och intressanta kommentarer! Jag blir nästan stressad... ;-)
Cattis - Fint beskrivet! Det verkar som om du har kommit en bra bit pâ väg.
Sandbarnet - Tack för ditt lânga och intressanta svar. Du har nog beskrivit den inre stressen i ett nötskal.
Naturligtvis kommer den att komma hit ocksâ. Jag känner ingen som har gâtt in i väggen, men andaluserna ändrar sin livsstil allt mer och snart kommer de att börja gâ in i väggen även här. Därför är det viktigt att prata om det.
I Sevilla i augusti lär du dig nog konsten att slappna av... ;-)
Carin - Nej, du stressar mig inte. Dig kan man lita pâ. Hoppas du hade trevligt i lördags, förresten.
Jag förstâr vad du menar och hoppas innerligt att du fâr vad du önskar. Kram,
Jag ar alltid stressad, är jag inte stressad över jobbet sâ stressar jag över att jag inte kommer att vara i tid att hämta barnen.
Kanske en slags frustration.
Jo, man skall vara glad för det man har och inte stressa upp sig för petitesser, men det är lättare sagt än gjort, livet har sin stilla gâng och alla oroar vi oss över nâgot eller är frustrerade över nâgot. Jag tror alla har frustration eller stress i sig men vi alla har olika toleransnivâer.
Jag blir sällan stressed av yttre faktorer nuförtiden (innan var det värre). Innan jämförde jag mig mycket och blev då stressad. Alla andra hade finare hem, bättre utbildning, bättre självdisiplin, bättre karlar, osv men nu har jag lärt mig att tycka om det jag har. Ett stort steg i mitt liv. MEN jag är fortfarande stressad, fast av fysiska orsaker som t.ex min sextonmånaders pojke som river ner allt, drar ut alla lådor, skriker när han blir arg. Barngråt stressar själen ur mig! Blir också stressad av att hämta barnen efter jobbet. Men aldrig blir jag stressad av det övriga vardagslivet med tvätt, städ, osv (nästan tvärtom) kombinera jobbet med barn osv som ju ska vara såå jobbigt.
Lillie - Ja, jag tror ocksâ att vi har olika toleransnivâer. Sen är det ju sâ att om man mâr dâligt över nâgot annat sâ behövs det inte sâ mycket för att man ska mâ sämre.
Amy - Hur blev du bättre pâ att inte bry dig om vad andra har? Du är ju ganska ung (eftersom du har en sextonmânaders..;-)) Sâ berätta gärna hur du gjorde. En del kommer pâ det när det redan är "kört".
Tack för lânga svar!
Om man tittar närmare pâ de stressande sakerna ni har räknat upp, sâ blir det sânt som:
Jobb, ekomomi, barn, att man inte hinner med vad man vill göra, studier, barngrât, skolhämtningar, andras krav, egna krav.
Allt (utom det sista) är vardagliga saker, det var precis det jag menade med inlägget. De är inga tillfälliga stressmoment, utan kommer att finnas kvar i morgon, nästa vecka och nästa âr ocksâ.
Det betyder väl att stressen kommer att finnas kvar även nästa âr , och nästa...?
Stress? Nä, inte varje dag. T om bilköer gör mig inte stressad, hellre då när man inte har varmvatten och man ska få gäster! Men det är Murphys law.
Frustration - viss... Men oftast över andras ineffektivitet som går ut över min arbetstid/börda under arbetstid.
Men jag skiter i vad grannarna eller vännerna har. Glädjer mig med dem att de har ett vackert kök som de är glada över!
Maslows behovspyramid är en bra påminnelse:
Basic: syre, mat etc;
säkerhet: social och fysisk;
Kärlek-tillhörighet;
självkänsla; och slutligen toppen självförverkligande.
Har man tur att ha baserna så kommer resten av sig självt.
Är hela 32 år ung. Hur jag kom fram till det? Tja, vad vet jag. Kanske bara tog och skärpte mig. Upptäckte att det är så typiskt västerlänskt beteende att hela tiden gå och vilja ha det man inte har och samtidigt inte vilja ha det man redan har. Så jag bestämde mig för att vända på den giriga och otacksamma synen på livet. Nu tycker jag om det jag har, punkt slut. Och därmed försvann den stressen!
Amy - Det lâter klokt! Vad trevligt att läsa.
Karla - Bilköer, ja.... Fast du har väl löst det ganska bra? Jag har lärt mig att aldrig stämma träff med nâgon första timmen, det är ett klart stressmoment - omöjligt att hinna alltid!
Och uttnyttja tiden med en bra ljudbok ;-)
Post a Comment