Jag har ibland undrat om inte smärtgränsen är nâdd när det gäller den politiska debatten i spanska medier. Men nej, det kan alltid bli värre. Den här veckan har varit värre än nâgonsin, och jag undrar om nâgon utländsk journalist verkligen tar sig tid att hänga med i alla turer.... en fransk eller engelsk radio- eller TV journalist hade inte trott sina öron.
Jag har skrivit tidigare om att de spanska journalisterna tillhör olika läger. Alla vet vem som är vem och de begränsar sig inte till att undersöka, berätta och försöka âterge politikernas âsikter: deras egna âsikter fâr mycket större utrymme. Journalisterna för en helt egen, mycket hätsk, politisk debatt pâ sina egna scener.
Värst just nu är en radiojournalist pâ högersidan, som jobbar pâ stationen COPE, ägd av kyrkan. Situationen just nu, med katalaner som bränner bilder pâ kungen och basker som tar sig friheten att själv utlysa folkomröstningar, fâr honom att se rött. Han spottar, fräser och förolämpar varje morgon. Bland annat tycker han att regeringschefen är den sämste i historien och kommer att leda Spanien i fördärvet, att kungen pga hög âlder och usla râdgivare inte kan stâ upp för ett enat Spanien och borde abdikera till förmân för sonen osv osv. Lâgvattenmärket, enligt mig, nâddes när han tyckte att en argentinsk kollega borde âka tillbaks till Argentina, "eftersom han inte ens kan prata ordentligt".
Andra journalister ger honom svar pâ tal - i nyhetsprogrammen! Kyrkan lägger sig ocksâ gärna i - i helgens MUNDO kan man läsa om en präst som stöder journalisten, och för övrigt tycker att man borde göra nâgot ât "den muslimska invasionen" som Spanien lider av.
Tomas Gustafsson tar upp det i den här artikeln, där han dessutom hänvisar till en artikel av Carin i Sydkusten, som handlar om spanjorernas lâga förtroende för sina medier. Bâda förklarar fenomenet bra, men jag är inte helt säker pâ att spanjorerna inte vill ha det sâ. Mânga är trötta pâ det, men andra älskar det. Journalisterna är inte informatörer, utan gladiatorer - livligt pâhejade av lysnarna. Brâken har höga lyssnarsiffror. Mânga pâ högersidan retar sig pâ Zapatero, och gläder sig ât att nâgon har mage (här används andra kroppsdelar) att säga rent ut vad mânga tycker. Vänstersidans journalister sliter sig i hâret i radio och TV, medan politikerna fortsätter sin debatt, helt marginerade just nu.
Vi har den press vi förtjänar. Sveriges träiga journalister och ängsliga, stammande politiker känns som rena drömmen i jämförelse. Men visst har man den press man förtjänar även i Sverige. Förutom tvâ, tre stora seriösa dagstidningar, är situationen ganska deprimerande där med. Det är ju trevligt med oberoende och nyanserade journalister, men löpsedlarna och förstasidorna pâ Aftonbladet och Expressen handlar om att Linda har lämnat Fadde och ska jobba med porr, eller att Daniel fick gâ in bakvägen till Viktorias fest.
Lokaltidningarna är ett annat sorgligt kapitel, med otroligt dâligt skrivna artiklar, ofta fattas ord eller halva meningar. Det verkar som inte ens författaren har haft tid att läsa igenom sin artikel, utan bara kört stavningskontroll och lämnat in till tryck. Nâgot sâdant hade man aldrig tryckt här, men det verkar som om man helt enkelt inte har tid att bry sig i Sverige.
För mig är i alla fall smärtgränsen nâdd... jag kommer att ge mina öron en lâng semester. Bara CD-skivor under resten av âret.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
16 comments:
Jag håller med. Journalistiken styrs av efterfrågan.
Niklas - Ja, till stor del i alla fall. Alla nättidningar mâste kolla vilka nyheter folk klickar mest pâ. Inte konstigt att de ser ut som de gör dâ.
Jag visste inte att det var sâ illa. Undrar om det har att göra med att spanien är en ganska "ny" demokrati och gör att locket till tryckkokaren flyger i luften?
Hursomhelst, en fransk journalist som inte behärskar sprâket blir inte lângvarig inom yrket. Fransmännen är väldigt petiga med franskan och vissa uttrycker sig sâ väl att det nästan är som en ny konstform.
Dossis - Jag tror det, att det delvis är för att vi inte har nâgon lâng tradition av demokrati.
Spanska politiker och journalister är däremot väldigt bra pâ att uttrycka sig och att använda sitt sprâk. Fransmännen är ännu bättre, som du säger, och dessutom lite mer lâgmälda..;-)
Dossis - jag kan inte lyssna på Jimenez Losantos, för då blir jag så stressad och arg att jag nog svimmar eller nåt, men, när han rackar ner på en argentinskt journalist pga språket är det en enkel gissning att det inte alls är något som helst fel på journalistens spanska, men, att han använder den argentinska dialekten-varianten av spanska, istället för "spansk" spanska... Just Jimenez losantos är ett helt extremt exempel tycker jag, och trots att tidningarna har sina tydliga och uppenbara vinklingar kanske ingen annan går till såna extremer? Många spanjorer köper 2-4 olika tidningar på söndagarna, just för att informera sig från alla håll och kanter! Det jag mest saknar är dock mer undersökande journalistik. Där känns det som kommerisella intressen styr en del ang varför man inte är intresserad av att gräva upp viss skit...
Ps - Anna, är du inte väldigt dipolmatisk: "Värst just nu är en radiojournalist pâ högersidan, som jobbar pâ stationen COPE, ägd av kyrkan." På högersidan...väldigt långt till höger på högersidan, skulle jag nog vilja påstå ;-))
Eftersom jag själv är reporter borde jag väl inte säga att jag läser väldigt lite tidningar... skäms! Svenska nästan aldrig. Spanska gratistidningar läser jag då och då och en del på nätet. Det jag främst reagerat på om vi talar seriös press är att det är väldigt sällan vanligt folk kommer till tals. Det presenteras undersökningar, statistik, nya lagar och politiska förslag, men mycket sällan att de som berörs intervjuas och får uttala sig. Det gör inte bara nyhetsjournalistiken tråkig, det blir också i liten grad något som känns angeläget.
Nej det är inte alltid så lätt alla gånger.Tycker att skvallerpressen i sverige är hemsk och nyheterna med föresten.
Monica - ja, just det, han menade ju att han pratar argentinsk spanska, som lâter lite annorlunda, men som är lika korrekt som den spanska.
Och visst är han lângt ât höger, men de flesta är väl egentligen längre ât höger än i Sverige, eller vad säger du? Jag har förresten för mig att han var kommunist för länge sedan....
Den här veckan har han varit extremt obehaglig.
Carin - pues, ya ves, no te pierdes gran cosa... ;-)
Hâller med om att man sällan intervjuar vanligt folk.
Vickan - Hâller med dig.
Det stämmer Anna, han var maoist.
Ni måste inte glömma att spagnorer gillar att grälla, annars blir det träkig. De gillar att skrika när de tittar på futbol, när de umgås med fruan jajj etc etc.
Det finns en utryck som skulle förklara allt detta mycket bra: "Mucho ruido y pocas nueces".
PD Mycket bra post!
Tur att Ni är inte som Federico annars skulle jag få straff jjaja
Jag skrev fel förut." Ett uttryck" måste man vara, eller hur?
Brukar man inte säga att det är en kort väg från extrem vänster till extrem höger, något slags gömd lucka nånstans.
Bakvägen på nåt sätt...
Bandidi - Ja, du kan ju inte ens svenska! ;-) Tack, förresten!
Jag har stängt av Losantos för gott.
Visst gillar spanjorerna brâk, det var just det jag menade - jag är inte sâ säker pâ att de flesta spanjorer vill ha oberoende journalister. Kanske för att de inte ens är vana att tänka sâ - man vill heja pâ "sin" sida.
Deepbluesea - Du har definitivt en poäng med att linjen mellan tvâ extremer är ganska tunn. Titta bara pâ gamla DDR t.ex. De var lika järnhârda kommunister som de hade varit nazister tidigare. Och som Pretenders sjunger "it´s a thin line...between love and hate.."
Nej, du har rätt, jag kan inte ens svenska och det var som jag menade.
Men du är mycket duktig och skriver bra post om många olika saker.
Grattis!!!
Hälsningar
Bandini - Hoppas du sâg min smiley ;-)
Det värsta jag vet är när man attackerar folk för deras ursprung eller sprâk, som Losantos gjorde.
Har tittat in pâ din blogg ocksâ.
Post a Comment