Friday, February 15, 2008

Integrering med barn

Tack för alla era svar, bâde i olika bloggar och i kommentarerna pâ inlägget om integrering!
Tolken är en av dem som svarade i ett eget inlägg, och jag fick dessutom den här frâgan tillbaka:

Min knorr och min avslutande uppföljningsfråga till Anna och ni andra:
- Hur tycker du att ett par som invandrat till ett annat land i vuxen ålder med barn mellan 3 och 10 ska uppfostra sina barn? Kan man kräva att det uppfostras på något speciellt sätt för att integreras?
- Vilket språk ska man kräva att dessa föräldrar talar med sina barn? Landets eller sitt eget?
- Hur tycker du att en person som invandrat till ett annat land och där gift sig med en av landets medborgare ska uppfostra sina barn, enligt sin egen kultur och religion eller enligt det nya landets kultur?
- Vilket språk ska man kräva att den föräldern talar med sina barn? Landets eller sitt eget?

Det jag tycker att man kan kräva i alla de här fallen är att föräldrarna tänker efter. Hur länge planerar man att stanna? För egentligen är det det viktiga. Om man tänker stanna "för alltid" och meningen är att barnen ska växa upp, leva, studera och sâ smâningom jobba i det nya landet, sâ är det viktigaste att de har samma förutsättningar som alla andra. Att komma frân en annan kultur ska vara en fördel, inte en nackdel för barnet.

Hur gör man det? Framför allt genom att själv lära sig sprâket mycket bra. Det gör inget att man pratar ett annat sprâk med barnet, men man ska ändâ kunna samtala med barnets lärare, kunna hjälpa det med läxorna, kunna vara ett stöd i olika situationer osv. Samma sak gäller landets vanor. Man behöver inte följa dem i hemmet, men barnet ska kunna bete sig som "vem som helst" ute i samhället. Barnet ska inte behöva bli en tolk ât sina föräldrar i olika sammanhang, eller den som föklarar kulturskillnader.

Det är inte nâgot man kan göra frân dag 1 i ett nytt land, men mâlsättningen bör vara den.

En helt annan sak om man planerar att vara 2-3 âr i t.ex Spanien och sen âka tillbaka till Sverige. Dâ handlar det egentligen om lângtidsturism eller att vara gäst i ett land en lâng tid. Man kan lugnt sätta barnen i svensk skola och försöka uttnyttja tiden till att se sâ mycket av landet man kan, lära sig sprâket osv. Men inte bekymra sig nämnvärt om det.

Men har man flyttat för gott tycker jag att man bör se till att ens barn kan uppleva att det där med att en eller tvâ utländska föräldrar är ett plus, inte ett minus.

8 comments:

Johanna said...

Jag håller helt med dig där! :)

tolken said...

Klokt att göra skillnad på att flytta för gott och att vara där under en period. Och JÄTTEBRA kommentar om att barnen inte ska behöva vara tolk åt sina föräldrar!

Pia said...

Hej!

Mitt namn är Pia och jag undrar om det finns något sätt att kontakta dig via e-post?

MVH Pia

PS Bra blogg!

Anna Malaga said...

Johanna - Kul ;-)

Tolken - Ja, att barnen blir tolkar är vanligare än man tror.

Pia - benicamp@telefonica.net

Maria, Barcelona said...

Boktips:

Barn med flera språk - Tvåspråkighet och flerspråkighet i familj, förskola, skola och samhälla

av Gunilla Ladberg

Anna Malaga said...

Maria - ja, jag har läst mycket om flersprâkighet och tycker att det är ett intressant ämne.
Men här bad vi ju om folks personliga âsikter och reflektioner.

inga-lill said...

Som du skriver är det stor skillnad om man bor "ett tag" eller för alltid-även om inte alla kanske har helt klara boplaner för resten av framtiden.
Jag tycker att det är viktigt med integrering :familjen/barnen måste lära sig den nya kulturen och språket. Men samtidigt är det en så stor möjlighet för barnet att bli mångspråkig så jag ser det som en självklarhet att mamma och pappan talar sitt modersmål till barnet. Fungerar lysande för oss
pappa-finska, mammma-svenska ,dagis-tyska (ett språk en person)och vår kille klarar det galant:-)

Anna Malaga said...

Inga-Lill - Visst, det jag menar är att det ju är viktigt att ni kan tyska ocksà, som du säger.