Integrering

Det klagas mycket pâ de bofasta utlänningarna här pâ Costa del Sol. De integrerar sig inte sägs det, och spanjorerna förundrar sig över att de oftast inte kan ett ord spanska.

Jag kan inte annat än att hâlla med. Men vad är egentligen integrering? Mânga äldre svenskar i Spanien säger att det är svârt att fâ spanska vänner och att det är för sent för dem att försöka bli spanska i sextioârsâldern. Och visst, de bor här mest för klimatets skull. De vill ha ett behagligt liv utan en massa bekymmer och krav. Dessutom vill de flesta bara umgâs med sina landsmän eller kanske engelsmän, sâ är det bara. Umgänget med svenskar är mycket gladare och uppsluppnare än i Sverige - man pratar fortfarande svenska och hänger med i allsvenskan, men ses oftare pâ barer och dricker mer vin. Spaniensvensken är ofta mer avslappnad och utâtriktad än svenskarna i Sverige.

Ingen har väl heller sagt att de mâste skaffa sig spanska vänner, kunna dansa flamenco eller laga spansk mat. Om de trivs som de har det, inte gör nâgon skada och dessutom spenderar pengar, är det väl helt OK. Jag hâller ocksâ med om att spanjorerna umgâs mycket inom familjen och inte ofta bjuder hem utlänningar. Däremot har de en annan slags vänskap - man pratar ofta länge och varje dag med grannarna, inleder samtal pâ barer och cafeterior osv. Mânga känner varandra för att de tar en kopp kaffe varje morgon pâ ett café, men de kanske aldrig har varit hemma hos varandra. Pâ barerna kan man dessutom frâga om allt. Hur det gâr i fotbollen, vad folk tycker om den nya motorvägen, vad som kommer att hända i helgen...

Men mânga utlänningars ordförrâd räcker inte ens till den här sortens umgänge. Det är det jag inte förstâr. Jag lärde mig 15-20 grekiska ord för att vara i Grekland en vecka, och en del utlänningar har inte lärt sig mer pâ 20 eller 30 âr här nere. OK att de är i Sverige pâ somrarna, men det rör sig om minst ett halvâr här nere varje âr. Ska det vara sâ svârt? Andaluserna är dessutom lätta att prata med och har tâlamod med felsägningar.

Om man tittar pâ olika nationaliteter, är tyskarna och holländarna som grupp bättre pâ att lära sig sprâket. Tyskarna för att de är sâ effektiva när de sätter igâng med nâgot, och holländarna för att de ofta redan kan fler sprâk i sitt hemland (nu generaliserar jag och menar gruppen, inte individen). Engelsmännen brukar vara sämst och svenskarna hamnar nâgonstans i mitten. När det gäller engelsmännen är de sâ förtjusta i sin mat, sina pubar och sin fotboll att de samlas runt dem och glömmer världen runt omkring. Svenskarna är kanske mer nyfikna, men ocksâ mer osäkra. Om man inte är sâ bra pâ spanska, vâgar man inte prata.

Här finns ju plats för alla, men jag tycker att man borde anstränga sig mer. För nâgra veckor sedan var jag i en park i Benalmádena där mannen som hyrde ut smâ bâtar sedan flera âr tillbaka inte kunde ett ord spanska (de flesta besökarna är spanjorer). En gâng var jag pâ en engelsk bar där de helt ärligt inte visste vad en café con leche var. Ni kan tänka er en pizzeria där ägaren inte förstâr vad "kaffe" är...