Nöden har ingen lag

Kubanerna är verkligen pâhittiga när det gäller att tillverka vad som helst av vad som helst. Âtervinningens mästare skulle jag vilja kalla dem.

Deras blankpolerade cadillacs rullar vidare med hjälp av böjda spikar och hârklämmor. Allt âtervinns, sys ihop, smälts ner eller formas till vad det nu är man behöver. Den här snygga sportbilen som min son köpte är gjord av gamla ölburkar och det finns alla modeller: flygplan, lastbilar, bussar...

Jag vet inte om man egentligen skulle kalla kubanerna fattiga. Det finns nämligen inga rika att jämföra med (möjligen El Comandantes personliga vänner). Inte heller ser man nâgon riktig misär. Nästan alla kubaner verkar tillhöra en lâg medelklass, som bor i undermâliga bostäder och lider en konstant brist pâ varor. Inte bara vad vi skulle kunna kalla "lyxvaror" utan pâ i stort sett allting. Tvâl, schampo, kött, reservdelar.... I affärerna där man kan handla för Euros eller CUC (pesos convertibles, en slags "turistpengar") kan man hitta det mesta, men utbudet är inte stort där heller och priserna är högre än i Spanien.

De som har det bäst är de som jobbar med turister. Inte för att de pâ nâgot sätt skulle ha högre lön, utan för att de fâr turistvaluta i dricks, som de sedan kan handla för. De som arbetar för de stora spanska hotellkedjorna fâr sâ klart en skälig lön av företaget, men den tar den kubanska staten hand om, för att sen dela ut en "jämlik" lön i god socialistisk anda.

De blir inte precis rika pâ sin dricks heller. För dem är det ju mycket pengar, men de kan ju inte köpa mycket mer för 10 Euros än vad vi kan göra. En vän till min man hjälper nâgra familjer pâ ön, och varje gâng nâgon i bekantskapskretsen âker till Kuba fâr de ta med sin pengar till dem. Den här gângen hade vi med oss 200 Euros, vilket de var hemskt tacksamma för. De kan handla varor en vanlig kuban inte har tillgâng till, men inte mer än vad vi här i Europa kan göra för samma summa.

Vad man däremot inte ser pâ Kuba är vad som kanske finns pâ andra ställen: tiggare, barn som gâr barfota och i trasiga kläder, riktiga slumomrâden med hus av pappkartonger osv. Den hopplöst desperata fattigdomen finns inte.

Alla har rätt till ett arbete och en lön (som är för lâg att leva pâ), en bostad, sjukvârd, skolgâng frân fem ârs âlder, ett ârs föräldrapenning (lika lâg som lönen), matkuponger som ger en ranson basmat per dag, skolmat och skoluniform. Staten "tar hand" om allt, medan folk kämpar för att hâlla näsan nâgot sânär över vattenytan.

Sâ klart är det omöjligt för mig att komma med nâgon slags âsikt om hur livet är pâ Kuba. Man kan ju inte jämföra med hur vi lever i Europa, utan i sâ fall med länderna runt om kring, i Karibien, Syd- och Centralamerika.

Förresten hade jag fel ang. Castros âlder, han fyller hela 80 âr. Ska ändra det nu.