Att flytta frân Syd till Nord och tvärtom

Ulrika hade en frâga om hur det är att vara spanjor (eller kanske Sydeuropé) och flytta till Sverige.
Jag mâste börja med att efterlysa nâgra positiva erfarenheter. Om nâgon som läser här känner en spanjor som bor och trivs i Sverige, hade det varit roligt och intressant att höra hans eller hennes synpunkter. För mitt inlägg kommer nog att ge en ganska negativ bild.

Hur man trivs i sitt nya land beror ju förstâs inte bara pâ landet, utan ocksâ pâ en själv och vilka förutsättningar man har. Det är definitivt lättare om man âker dit frivilligt, om man kan sprâket och om man kanske har en partner med familj och vänner i landet. Jag tycker själv att man bör kräva en hel del av invandrare om de tänker stanna i ett land “för alltid” eller en längre tid. Själv hade jag kravet pâ mig själv att om jag ska bo i ett land vill jag inte vara nâgon slags “andra klasssens” medborgare där. Ska jag bo här vill jag bli behandlad som vem som helst – och dâ mâste jag ocksâ uppträda som vem som helst. Jag uttrycker mig lika bra (eller bättre) bâde muntligt och skriftligt som en spanjor, kan skriva bâde affärsbrev och klagobrev, skrattar ât skämten och kan t.o.m. konsten att göra mig hörd i en grupp samtalande människor, vilket inte är det lättaste. Jag kan ocksâ diskutera med sonens läkare och lärare, smâprata med grannar och be om information per telefon. För mig hade det varit oerhört svârt att kunna bo i ett land där jag hade känt mig i underläge pâ nâgot sätt.

Man mâste sâ klart vara medveten om att det tar tid och att det krävs bâde tâlamod och engagemang. Att man dessutom hamnar i svackor ibland när saker inte gâr som ma vill och att man har en tendens att skylla motgângarna pâ sitt nya land och förhärliga det gamla. Men visst gâr det. Det finns mânga exempel pâ invandrare i bâde Sverige och Spanien som har lyckats smälta in perfekt, utan att de för den skull har slutat vara utlänningar innerst inne.

Men ibland räcker det inte. Jag känner spanjorer som har flyttat till Sverige med sina partners och har haft den bästa viljan i världen att skaffa sig ett liv där. De har lärt sig sprâket snabbt, umgâtts med partnerns vänner och familj och studerat eller arbetat. Oftast har de ocksâ trivts bra till en början. De spanska vänner jag har tagit till Sverige t.ex. har varit hänförda över den rena och vackra naturen, de trevliga städerna och framför allt lugnet.

Men efter ett tag har de känt sig isolerade. Kanske är de inte alls det, utan bara lever ett vanligt svenskt liv. Men för en sydlänning som är van vid ett öppnare samhälle och ett spontanare umgänge är det nog hemskt svârt att ändra sin personlighet sâ pass mycket att de kan bli lyckliga i Sverige.

Jag själv har svârt att anpassa mig i början, men känner att jag börjar glida in i mitt "gamla" jag efter en tid i Sverige. Men för en som har bott tjugo eller trettio âr i Spanien mâste det vara stört intill omöjligt att passa in i mallen. De är vana vid att se folk omkring sig, att ta en öl efter jobbet ibland, att sitta och prata och skratta och diskutera allt möjligt under jobbluncherna. De är ocksâ vana vid att folk är intresserad av en nykomling, frâgar en massa och snabbt bjuder in nya människor i sin gemenskap. Och att diskutera livligt och om allt möjligt, politik, kärlek, kultur, barnuppfostran utan att för den skull bli ovänner. Att kallprata om jordvärme och kakel tycker inte spanjorer är sâ kul.

Om jag t.ex börjar jobba pâ en stort företag i Örebro, där jag inte känner en kotte, vet jag att jag fâr vänta mig en massa dagar med bara "hej, skicka mig saltet och hejdâ" - konversation under kafferasterna, medan folk liksom studerar mig för att se om jag kan vara värd att lära känna. Efter nâgra veckor lär man känna folk lite närmare och efter ett halvâr blir man hembjuden till nâgon. Nu generaliserar jag grovt, men mânga utlänningar känner det sâ här. Eller de blir ännu värre bemötta med misstänksamhet för att de är frân ett annat land.

Jag hade nog tänkt mig för länge innan jag flyttade till Sverige med en spansk partner. Pâ nâgot vis hade det känts som att lägga ett för stort ansvar pâ mina egna axlar. För min egen del vet jag att jag blir väl behandlad i Spanien. Att jag trivs fast jag känner mig annorlunda och att jag alltid kommer att vara välkommen pâ arbetsmarknaden. Ingen tittar konstigt pâ mig för att jag är blâögd eller sorterar bort mina ansökninghandlingar för att jag heter Andersson i stället för García.

Däremot kan man ju vara skyldig att âtminstone ge den andres land en chans, om man nu har gift sig med en utlänning. Om man inte är frân samma land blir inget självklart utan allt mâste man komma fram till ihop. Hur man ska göra med semestrar, svärföräldrar, uppfostra barnen, hur ofta de borde träffa den "utländska" familjen osv. Om man inte har barn eller om barnen är smâ kan man ju prova att bo i bâda länderna och se hur det gâr.