Att vara barn i Sverige och Spanien

Therese i Madrid efterlyste lite input om attityden till barn i Spanien och hur den skiljer sig från den svenska. Hon beskrev väldigt bra hur barn är välkomna överallt och en självklar del av det sociala livet. Spanjorer pratar gärna med barn och är bra på det också. Barnen är också vana att få uppmärksamhet, ta plats och höras.

Visst är spanjorer barnkära, men det hela har nog mer att göra med att familjen alltid står i centrum och att man umgås mycket över generationsgränserna. Kärnfamiljen är inte så avgränsad som i Sverige och man har inte samma behov av att "rå om sig själv". I Sverige hör jag ofta att mor- och farföräldrar kan erbjuda sin hjälp, men att det inte är något man kan ta för givet. I Spanien kan man ta det för givet. Den äldre generationen både vill och får ta hand om barnbarnen och kan också räkna med att få hjälp av sina barn, barnbarn och syskonbarn när de blir gamla.

Men det är inte bara en plikt, utan man vill verkligen umgås. En typisk dag på stranden är inte mamma, pappa och barn på ett badlakan, utan oftast enorma solskydd med stolar och hela långbord under, där naturligtvis hela familjen, dvs tre generationer, får plats. När det är fest är barnen självklart med. Visst serveras det vin och öl, men ingen förälder blir berusad. Barnkalasen delas inte upp i en fest för familjen och en för kompisarna. Det blir en stor fest där alla är med.

Något som jag tycker är positivt med det här är att man lär sig umgås med människor av alla åldrar. Man är tillsammans för att man är släkt och tycker om varandra, men man behöver inte nödvändigtvis ha samma intressen eller jobba med något liknande. Det märks t.ex att en finnig fjortonåring med nerhasade byxor kan prata lika ledigt med en gammal dam på busshållsplatsen eller en liten sexåring, som med sina jämnåriga.

En vän till oss ska bli pappa vilken dag som helst, och hans svärföräldrar har redan installerat sig i hans hem för att hjälpa till med allt det praktiska. De städar, går ärenden och lagar mat och när barnet är fött kan den nyförlösta mamman sitta med bebisen och prata med gästerna medan hennes föräldrar serverar kaffe och diskar. Väldigt få svenskar skulle vilja ha det så, vi är vana vid att ha vårt privatliv och vill dessutom kunna "klara oss själva". Å andra sidan ser man aldrig hålögda och stressade bebismammor i fläckiga mysbyxor. De kan ta det lugnt den första tiden. Senare hjälper föräldrar och kanske moster och faster till med hämtning och lämning på dagis (om inte mamman stannar hemma) för att det inte ska bli så många timmar på dagis.

För barnen är nog det här positivt. De är hela familjens angelägenhet och alla drar sitt strå till stacken. I Sverige verkar det ofta som om - rätta mig gärna - uppfostran blir en sak mellan föräldrana och dagispersonalen.

En annan skillnad, i alla fall där jag bor i Andalusien, är att barnen tillbringar den största delen av vardagen hemma och att föräldrarna är mycket mindre stressade. Här är det sällan någon som lotsar barnen genom dagen i olika pass som i Sverige: Frukost - dagis - hämtning - middag - bollibompa - bad och tandborstning - saga - sova. Men det är kanske annorlunda i de stora städerna.

Men jag måste också säga att både Spanien och Sverige är väldigt barnvänliga länder, på sitt sätt. På båda ställena är barn något mycket viktigt och Sverige har fördelen att ha ett mycket utbyggt system med barnomsorg, lång föräldraledighet och olika bidrag. Familjerna bor ofta bättre och barnen har definitivt större rörelsefrihet och växer upp närmare naturen.