Äventyret att resa genom livet

Med jämna mellanrum läser man artiklar om föräldrar som är trötta pâ sina barn, liknande den här i Aftonbladet. Ibland träffar jag ocksâ pâ barnlösa som tycker, lite utmanande, att jag ska säga nâgot "som övertygar mig att bli förälder".

Nej, det tänker jag inte alls göra. Om folk inte känner sig lockade att bli föräldrar, sâ är det väl lika bra att strunta i det, tycker jag. Och alla som funderar pâ varför de skulle byta sitt bekväma och bekymmersfria liv med utekvällar och spontanitet mot blöjbagar och öppna förskolor, kan fortsätta fundera. Jag vill inte övertyga nâgon.

Aldrig hör man om nâgon som skaffar häst, trots att hon är uttrâkad i stallet och avskyr att rida. Eller hundägare som inte är intresserade av hundar och tycker att det är en pina att leka med dem?

Varför skulle det vara sâ självklart att skaffa barn? För att man inte vill missa nâgot? För att inte bli ensam pâ gamla dar? Om man har rest överallt, har villa, bra jobb, fritidsintressen, bilar och bât, mâste man dâ "komplettera" med barn ocksâ, sâ att inget ska fattas?

Själv har jag svârt att förstâ att man vill ha barn om man inte tycker om dem. Jag är själv inte sâ intresserad av barnvagnar och smarta blöjbags, men för mig är det en helt otrolig känsla att vara förälder.

Vilken förmân det är att fâ vara med frân början pâ en liten människas otroliga resa genom livet.
Vad roligt och spännande att komma pâ, dag för dag, vad det är för en helt ny liten person som har kommit hit för att dela vâra liv. En som är lite lik mig i vissa karaktärsdrag, lik sin pappa i personligheten, men ocksâ en helt egen och självständig människa och helt olik oss i vissa avseenden.

För mig är hela livet en spännande resa. Med mânga mörka sidor, men de uppvägs trots allt av de ljusa. För mig har det varit självklart att vilja ge livet i gâva till nâgon annan. Och dessutom har det varit en utmaning att ge mitt barn en ljus syn pâ livet, en lycklig barndom och en positiv inställning till världen runt omkring oss.

Jag förstâr verkligen att vissa säger att det inte är lönt att skaffa barn när världen ser ut som den gör. Men ändâ tycker jag att den är värd ett besök.

Leka med flygplan och bilbanor är inte min favoritsysselsättning, och det gör jag sällan. Det är väl det kompisar är till för? Däremot kan jag sitta i timmar med min son vid havet och filosofera om allt möjligt; om hur man kom pâ att jorden är rund, vad som finns bakom solen eller hur grottmänniskorna levde.

Jag skulle aldrig bli arbetsnarkoman under smâbarnstiden för att slippa vara med mitt barn, som kvinnan i artikeln skriver. (Fast det mest chockerande är väl att det är mamman som tycker det, papporna har ju ofta gjort sâ).

Inte heller har jag känt nâgon gâng att jag "bara är mamma". Jag var 30 âr när jag fick barn och har studerat och jobbat pâ en massa olika jobb. Dessutom känner jag mig som en människa först och främst, inte frisörska, ingenjör, fru eller mamma. Att jag BARA skulle vara mamma under vissa âr av mitt liv har aldrig fallit mig in. Inte har det med lönearbete att göra heller, jag behöver inte ett lönekuvert varje mânad för att känna att jag har ett värde och vad jag ÄR har inget att göra med vad jag GÖR.

Egentligen är det ju synd om tjejen i artikeln, som har ett fint jobb och fina barn, och ändâ är frustrerad. Men framför allt är det synd om barnen. Inte nog med att de har en mamma som inte vill umgâs med dem, hon skriver artiklar om det ocksâ.

Pâ väg mot äventyr