Mans- och kvinnogöra

En av de absolut största skillanderna mellan Spanien och Sverige – eller kanske mellan Skandinavien och Medelhavsländerna – är jämlikheten och det traditionella familjelivet. Skillnanden mellan mans- och kvinnorollerna i hemmiljön är mycket djupare rotad än man kanske tror vid den första anblicken.

När det gäller utbildning, finns det redan fler kvinnliga universitetsstudenter än manliga. Pâ arbetsmarknaden gâr det ocksâ framât med stora steg, även om klyftorna fortfarande är stora. Situationen i hemmen, däremot, släpar ohjälpligt efter. Inte för att jag tror att Sverige heller är sâ jämlikt alltid pâ den här punkten. Det är nog vanligt att mannen inte gör hälften av jobbet innanför hemmets väggar, trots att bâda jobbar lika mycket utanför (och nu menar jag inte millimetersrättvisa, utan “ungefär hälften”)

Här är det däremot möjligt för en man att inte lyfta ett finger hemma, och dessutom öppet erkänna det. Det beror dels pâ att han själv vill ha det sâ, dels att hustrun tillâter det. Alla är ju olika, det finns män som hjälper till mycket, men ofta med lite mer accepterat “manliga” sysslor som att laga söndagsmiddag eller ta ut barnen pâ promenad. De kan göra annat ocksâ, men bara om man ber dem. Ett vanligt uttryck bland männen här är: te he lavado los platos, dvs jag har diskat till dig. Men hallâ, det är väl inte fruns tallrikar??

Sen finns det andra, som inte hjälper till alls med städning och matlagning. Enligt traditionen är allt uppdelat i mans- och kvinnogöra. Kvinnor mâlar inte väggar, fyller inte pâ olja i bilen, spelar inte fotboll med barnen och lyfter inte gasbehâllaren. Män stryker inte, skurar inte toan, viker inte tvätt och putsar inte speglar. Ganska roligt att se hur totalt handfallna de här när det gäller de enklaste göromâl. De “ser” inte heller när det blir dammigt eller stökigt, eftersom de under sin uppväxt har vant sig vid att en osynlig hand tar bort tallrikar och plockar upp strumpor.

Man skulle kunna tro att de är totalt oförmögna att använda en dammtrasa.... men dâ kan man besöka en bensinstation en söndagsförmiddag. De flesta har en stor avdelning för biltvätt, som totalt invaderas varje söndag vid elvatiden av män i alla âldrar i färgglada träningsoveraller och med trasan i högsta hugg. De gâr lös pâ sina bilar med en otrolig energi och färdighet: sätena dammsugas, sidospeglarna putsas, mattorna bankas sâ att dammet ryker och instrumentpanelen rengörs med specialmedel. När det gäller bilen gâr det plötsligt hur bra som helst att städa.

Själv har jag bra pli pâ min man och han gör mycket hemma. Men han talar helst tyst om det. Mina jämnâriga spanska vänninor beklagar sig gärna över hur mycket de har att göra och hur lite hjälp de fâr, men de gör liksom aldrig nâgot ât det. För oss ”bitska” utlänningar är det lättare, men med en spansk uppfostran i bakgrunden tar det emot att bryta mönstret. Deras dröm är istället att hitta en billig och bra städerska om de själva jobbar. Hela det här tankesättet har mycket att göra med vad man kan kalla “machismo feminino” och som jag mâste berätta om i ett senare inlägg.