Friday, November 03, 2006

Resan är mâlet

Jag älskar att planera resor in i minsta detalj. Visst kan man improvisera precis hur man vill sen - men det jag vill veta är när tâgen gâr, mellan vilka tider muséerna är öppna och när det är lokal helgdag osv. Är det inte retligt att ha besökt en by precis nâgra dagar efter en ârlig fest, eller komma till ett intressant museum en timme innan stängningsdags? Sânt händer aldrig mig....... nu längre.

Däremot är det sant att den som gâr vilse hittar nya vägar. Och att helt vanliga vardagsmiljöer, dit turistmassorna inte nâr, kan vara de mest spännande.

För mânga âr sedan, âkte jag och min pojkvän upp till Bordeaux´s vindistrikt för att leka detektiver. Vi skulle leta reda pâ en kär släkting till hans mamma, som gav sig iväg frân deras hemby pâ femtiotalet. De hade brevväxlat länge, men sen förlorat kontakten. Vi hade bara hans och dotterns namn, en adress pâ ett gulnat papper och nâgra foton att gâ efter.

Det var vinter, mellan jul och nyâr och vi körde i lugn takt genom det karga kastiljanska vinterlandskapet. Vi besökte bland annat den vackra byn Burgo de Osma, där det var isande kallt och snön virvlade i luften. Gatorna var ödsliga, men vi hittade en mysig restaurang där vi ât en ordentlig middag, som verkligen var gjord för att uthärda kyla.

När vi passerat franska gränsen, begav vi oss in i vindisktriktet, där byn vi letade efter lâg. Det är nog vanligast att man besöker den här regionen i september, för att provsmaka ârets skörd, men pâ vintern var det svindlande vackert. De böjlande kullarna var helt täckta av gnistrande frost och stympade, knotiga smâ vinplantor. Det verkade som om allt i de smâ byarna hade frusit till is eller gâtt under jorden.

I vârt detektivarbete besökte vi bâde mossiga kyrkogârdar med ödsligt kraxande korpar och pyttesmâ postkontor där gamla damer med pärlemorskimrande glasögonbâgar bläddrade i dammiga papper. Men det verkade omöjligt att hitta släktingen. Vad vi däremot märkte, var att ett mycket stort antal spanjorer hade levt, arbetat och dött här.

Tydligen hände det sällan nâgot i de här sömniga byarna, för nyheten om tvâ galna spanjorer som letade efter en släkting spred sig snabbt. Folk pratade, frâgade, letade och ringde runt, och till slut kom de fram till att det fanns en gammal man med just det namnet och frân just den byn pâ en vingârd nâgra mil därifrân. Vi gav oss snabbt iväg. Vingârden var en ganska förfallen, men mycket typisk fransk bongârd med stenbyggnader och en sprättig tupp pâ en gödselstack. “Vâr” spanjor hade arbetat där i förtio âr, men var inte där just dâ eftersom han gjorde dagsverke pâ ett slott i närheten. Ägaren bjöd oss pâ en kopp kaffe i köket, medan han ringde till baronen. Vi satt och smuttade pâ kaffet och tittade oss diskret omkring. Det var ett franskt lantkök av en ganska sunkig modell, med vitlöksklasar pâ väggen och en fet katt som stod och slickade traven av tallrikar i diskhon, en gammal TV pâ diskbänken och en fjärrkontroll nedstoppad i fruktskâlen...

Till slut hade han fâtt napp och vi kunde ge os i väg till slottet. Ytterligare nâgra kilometer pâ slingriga vintervägar, tills vi sâg en liten skylt: Chateau de Puyfort. Ett vackert liten slott med frusna klängväxter längs fasaderna, där den unge baronen tog emot oss med öppna armar och tyckte det hela var otroligt spännande. De hade aldrig haft besök frân Malaga... Där väntade ocksâ “vâr” spanjor, som hals över huvud hade fâtt lämna sysslorna i ladugârden. Men tyvärr var det inte den person vi letade efter! Han var frân samma by, i samma âlder och med samma förnamn och första efternamn, men det andra efternamnet var annorlunda (alla spanjorer har tvâ efternamn). Han hade umgâtts en hel del med vâr släkting tjugo âr tidigare, men de hade tappat kontakten.

Vâr konversation blev inte sâ lângvarig, eftersom han hade glömt nästan all spanska och inte heller var sâ bra pâ franska. Min svärmor sa senare, när vi ringde: “Va? Hittade ni den tönten?” Vi lyckades inte slutföra vârt uppdrag, sâ vi gav till slut upp och ägnade oss ât att besöka underbart vackra medeltida byar i regionen, som slottsherrarna tipsade oss om.

Pâ det hela taget blev det en mycket minnesvärd resa.

St Emilion

8 comments:

Anonymous said...

Vilken mysig historia!

Anonymous said...

Det låter verkligen som en rolig resa! Att leka detektiv verkar ju hur kul som helst.

Anna Malaga said...

Ja, att leka detektiv är bâde mysigt och spännande, synd att det gav sâ dâligt resultat, bara! Vi hade aldrig lärt känna den fina vinregionen om vi inte hade haft en "ursäkt" att âka dit.

Anonymous said...

PROV

Anonymous said...

Vilken festlig resa! Du lägger märke till en massa roliga detaljer och skriver så underbart också. Egentligen borde du skriva en bok om allt du har varit med om!

Anna Malaga said...

Puman - Det var snällt sagt :-)
Jag har ju egentligen inte varit med om sâ mycket, men du har rätt i att jag gärna lÄgger märke till detaljer. Det gör ju du ocksâ.

Anonymous said...

"Hittade ni DEN tönten?" Underbart! Tack för en fantasieggande berättelse!!

Anna Malaga said...

Cruella - Tack för det! Ja, kommentaren var kul! Vi tyckte inte heller att han verkade vara nâgon Einstein...