Sunday, November 19, 2006

20-ârs jubileum!

Oj – jag var sâ upptagen i somras med att ordna resor och sonens byte av skola, att jag helt glömde bort att det var 20 âr sedan jag kom till Malaga första gângen.
Dâ anade jag inte att det senare skulle bli min hemstad. Nu älskar jag min stad över alla andra platser pâ jorden, men det var inte direkt kärlek frân första ögonkastet.

Det var jag och tvâ kompisar frân gymnasiet, som tâgluffade ner till Malaga, där vi hade hyrt en lägenhet. Jag var bara 16 âr (fyllde 17 under resan) och var tvungen att ha intyg frân mâlsman om att jag fick resa själv in i landet (De andra var 18). Det var ett väldigt seriöst dokument, som hade skickats till ambassaden i Stockholm och fâtt allehanda stämplar, men som den uttrâkade tulltjänstemannen i Irún inte ens bemödade sig att titta pâ. Han vinkade mig irriterat vidare....

Vi möttes av en stad, som var ganska annorlunda dagens Malaga. Spanien var en ung demokrati, bara tio âr gammal, och även om otroligt mycket hade förändrats efter Francos död, var samhället fortfarande mycket konservativt. Standarden var betydligt lägre än idag. Lägenheten lâg i ett ganska fint omrâde, vid stranden i utkanten av staden, där lite rikare Malagabor och nâgra svenskar hade sommarlägenhet eller radhus. Men trots det var hissen rostig, duschen hade bara en smal strâle vatten och havsvattnet hade samma färg som coca-cola. Alla bilar var smâ, ofta buckliga och nästan alltid vita, eftersom ingen hade aircondition pâ den tiden. Pâ gârden fanns en liten bar, med musik och uteservering, där en av gästerna band sin âsna utanför muren varje kväll, innan han gick in och tog sig en drink.

Vi trivdes sâklart som fisken i vattnet. Nu efterât slâr det mig hur snälla och ordentliga vi var, särskilt när jag ser “dagens ungdom” (trodde aldrig att jag skulle använda det uttrycket...) pâ semester i Malaga. Vi blev bara drogade av det starka myggmedlet i elkontakten, använde bara spanjorerna som guider och chaufförer, och livnärde oss inte pâ pommes frites och ketchup. Hos oss fanns en gemensam matkassa i en liten plastmugg pâ kylskâpet, där vi tog pengar för att storhandla varje vecka och för att äta grillspett och paella pâ den lokala baren. Den husligaste av oss gjorde chilli con carne och omeletter och vi andra turades om att diska. Varje morgon dukade vi upp en härlig frukost pâ terassen, med avocado, yoghurt och frukt. Vi ordnade inte nâgra vilda fester i vâr lägenhet; istället brukade vi ta var sitt glas baileys medan vi sminkade oss till 80-tals lâtar av Pet Shop Boys och Duran Duran, för att sedan ge oss iväg till Torremolinos i skrangliga bussar.

I de spanska familjernas ögon, var vi säkert ändâ totalt “förtappade” ungdomar. I omrâdet blev vi bekanta med en del spanska killar, samt tvâ svenska killar och tvâ svenska tjejer. Inga spanska tjejer alls. Deras föräldrar mâste ha varnat dem för oss, och de var dessutom tvungna att vara hemma klockan tio eller högst elva varje kväll. När vi galna svenskor kom hem frân Torremolinos med första bussen klockan sju pâ morgonen, sâg grannarna helt förfärade ut. “Var är era föräldrar?”, undrade en dam i förtioârsâldern. När vi svarade “i Sverige” gjorde hon korstecknet och gick mumlande iväg...

Vi lade märke till den starka sammanhâllningen inom familjen, men ocksâ “machismen” som genomsyrade allt. De flesta killar hade körkort, men inte tjejerna (de flesta av min jämnâriga tjejkompisar tar körkort nu, när de har barn som behöver köras till skolan) Killarna lät aldrig tjejerna betala, men gillade inte heller att de tog initiativ till nâgot. Vi lärde oss snabbt att det inte gick att frâga “ska ni till diskoteket i kväll? Skulle vi kunna fâ âka med er?” Dâ blev svaret alltid nej. Gick vi däremot och satte oss pâ en bänk vid elvatiden och lâtsades titta pâ mâsar, körde de förbi med bilen och frâgade om vi skulle med. Oftast tog vi sâklart bussen.

Nu, tjugo âr senare, har staden förändrats pâ mânga sätt. Mânga gamla byggnader har rivits, slumomrâden försvunnit och enorma omrâden med moderna lägenhetskomplex med pool pâ gârden har byggts. Vi har mässhallar, idrottsarenor och en otrolig massa köpcenter.
Torremolinos ser ungefär likadant ut, med sin dekadenta charm och sitt nattliv för lâgbudgetturister.
Marbella, som var en fin men lite sömnig och förfallen turistort, är omöjlig att känna igen, sâ när som pâ Puerto Banús.

Spanjorerna har fâtt det mycket bättre: de reser, har moderna lägenheter med fungerande hissar och kör omkring i stora, nya bilar. Men är fortfarande väldigt konservativa innerst inne.

Och vattnet är fortfrande smutsigt.

Jag ska förresten köra förbi det där omrâdet en dag och ta nâgra bilder. Vem vet om âsnan fortfarande stâr kvar...

17 comments:

barajagjohanna said...

Vilken spännande och härlig historia. Jag önskar jag hade gjort något sådant - säger jag nu, fortfarande 22 år... ;) Göra planer kan man ju alltid göra, det vet ju du, och planera en tågluff i Frankrike under sensommaren/tidiga hösten håller jag på med. Om den blir av? Jag skulle inte tro det, för jag får nog ingen med mig. Men planera går ju. Drömma.

Anonymous said...

Drömma är viktigt, precis som Johanna säger, och du har verkligen sett till att dina drömmar går i uppfyllelse. :) Vad tyckte din familj om att du gav dig ut på äventyr i så unga år?

cruella said...

Härligt! I Irún fick jag och min kompis lämpa av vårt tågluffarbagage hos en snäll caféägare när vi skulle till Pamplona över kvällen/natten på San Fermín - inget rum stod så klart att få så vi planerade kallt att vara uppe hela natten. Jag har gjort samma misstag i Paris - när man vet att man saknar nattkvarter är man ofelbart svimfärdig redan halv elva på kvällen... I Puerto Banús hälsade jag på en kompis och åt entrecote stor som en underarm, nedsköljd med vodka från en infrusen flaska. Sedan kastade vi glasen över axeln. Och så såg vi tjurfäktning. Uh.

sarachella said...

Härligt att läsa! Och sen jag har börjat läsa din blogg har jag också blivit förtjust i ditt Malaga även om mitt hjärta klappar för Italien ;-) Men man blir definitivt sugen att åka dit :D

Anonymous said...

En vacker historia och super intressant läsning!

Anna Malaga said...

Barajagjohanna - Att tâgluffa ensam kan ocksâ vara en bra idé. Jag luffade t.ex själv till Milano frân Malaga, och sâg Barcelona pâ vägen. I Milano hade jag stämt träff med en kompis frân Malmö, och sen luffade vi vidare tillsammans i Italien och Grekland. Bâda var överens om att det hade varit helt OK att luffa ensam. Man ser och lär sig mer, men fâr ocksâ vara försiktigare med vad man gör.

Puman - Ja tänk dig, det fanns inte ens mobil pâ den tiden!! Nu släpper man ju knappt iväg ungarna till skolan utan mobil. Vi ringde pâ knastrande linjer frân rostiga telefonkiosker lite dâ och dâ. Nár vi hade växel ;-)

Cruella - sömnlösa nätter hör till tâgluffning. Jag har sovit pâ gatan i Barcelona, men jag och kompisen turades om att sova och vakta. En del, som inte var sâ förutseende, blev av med bâde pass och pengar... Kul med San Fermín! Det har jag aldrig upplevt.

Sarachella - Malaga är en stad som är ganska lätt att älska. Napoli är ocksâ en fascinerande stad, pâ gott och ont. Jag älskar Italien ocksâ. Och Smâland ;-)

Nadia - Tack för det ;-)

Anna said...

Spanien har verkligen förändrats de senaste 20 åren!! Även om mina minnen från tidigt 80-tal är ganska vaga och selektiva eftersom jag var väldigt liten kan jag ändå komma ihåg saker. T ex, precis som du, åsnor på lite olika ställen, alla skyltar i Katalonien var fortfarande skrivna på spanska något som under några år blev till tvåspråkiga skyltar medan de numera bara är på katalanska. Getter varandrade genom vår lilla by alltsomoftast (fast i och för sig såg jag på tv häromdagen en skock får som vandrade genom Madrid, så det kanske inte har ändrats så mycket...). Jag minns också tydligt att jag tyckte det var helt ok att kasta typ glasspapper på marken, alla andra gjorde ju det. Mamma blev arg men jag var en väldigt lat fyraåring som inte orkade hitta en papperskorg. Det måste vara intressant att ha bott där nere så länge och få se hur landet har utvecklats på nära håll.

Anonymous said...

"Grattis", säger man så? ;)
Härlig historia! Jag undrar hur jag själv kommer att blicka tillbaka på mitt liv när jag har lite mer "att blicka tillbaka på". Men jag kan ibland falla tillbaka i nostalgiska tankar om min högstadietid, allt jag ville då och vad jag sedan dess gjort. Vem man "blivit" - hur mycket av drömmarna man faktiskt tagit tag i, så mycket drömmar som aldrig slog rot och så mycket NYA drömmar som kommit till...
En av mina största mardrömmar är att inte göra det jag vill. Dvs. att tro att det finns en massa "måsten" som man egentligen inte behöver stå i, istället för att fokusera på drömmarna. Det är så lätt hänt att man bara skjuter saker på morgondagen och vips har morgondagen blivit till 10 år som gått en förbi.
Härligt att läsa om dig som uppfyllt dina!

Thérèse said...

Vilken härlig historia. Spanien var ju nästan ett helt anat land fr 20-30 år sen. Förändringen/modernisringen har verkligen gått snabbt.

Anonymous said...

Irún! Har glömt bort denna lilla stad som var nyckelhålet till Spanien!

Själv var jag också 16 år när jag kom till Malaga efter tågluff - för 3 veckor studier i spanska på en skola lite norr om stan (kommer inte ihåg vad förorten hette). Två blonda svenska tjejer på vift... Vi var också väldigt ordentliga men när jag tänkter tillbaka på alla galna äventyr vi ändå hamnade... tänk om min mamma visste... och min dotter ska minsann ALDRIG osv osv ... ;-)

Lärde vi oss spanska - jodå - den förbättrades nog, men mest lärde vi oss om Andalusien och oss själva.

Malaga var mitt första stora, egna äventyr och kommer alltid har ett litet speciellt ställe i mitt hjärta.

Skulle nog inte alls känna igen mig nu dock...

Chui said...

Hej Anna
Jag brukar smyga omkring lite på din intressanta och insiktsfulla blogg. Det som får mig att skriva är att jag som 17-åring 1986 reste ensam till Marbella, fast på charterresa och utan intyg från målsman. Jag kommer inte ihåg hur det gick till då jag köpte resan, men då behövde jag nog i alla fall målsmans underskrift. 1987 åkte jag till Marbella för att stanna hela livet och, trots att jag egentligen aldrig fick något liv, blev jag kvar till 2000, (2001 gjorde jag några månaders försök i en annan del av landet för att sedan ge upp Spanien) – då jag hade det som bäst levde jag ”veinte mil duros al mes-livet”. För att inte gräva ned mig i vad som kunde ha varit måste jag sluta läsa bloggar av svenskor i Spanien. Det är så uppenbart att jag borde ha satsat på studier och pojkvänner – kanske inte i den ordningen. Åsnan är nog död. Fast jag har hört att de kan leva i 30 år …

rundviva said...

Aaah, ungdomens dagar...

Anna Malaga said...

Anna - Vad kul att ha barndomsminnen frân Spanien. Det där med skräp och obefintliga pepperskorgar har ju ocksâ blivit bättre. Jag minns hur chockad jag blev första gângen jag var pâ stor picnic ute pâ landet, och allt slängdes BREDVID soptunnurna...

Therese - visst har det gâtt snabbt! Man kan knappt tro att det var en diktatur och ett fattigt land för inte sâ länge sedan.

JaCal - hehe, ja det är ganska svârt att inte hamna i galna äventyr här. Visst lär man sig en hel del ocksâ om sig själv av att tâgluffa, uppleva saker och vara självständig. Vâra barn ska naturligvis inte tâgluffa före 30!

Chui - vad roligt att du skriver. Dâ var vi ju här samtidigt och var lika gamla - vad kul!
Synd att det inte gick sâ bra med livet Marbella. Tillvaron pâ solkusten kan vara svâr ocksâ - lönerna för "vanliga" jobb är lâga och priserna ganska höga. En sak jag inte gillade med turistbyarna är att alla kom nâgon annastans ifrân och verkade ocksâ vara pâ väg igen... Hoppas du har det bättre där du bor nu. En kram till dig.
Âsnan har säkert överlevt sin ägare, den verkade ha sundare vanor ;-)

Rundviva - Just det! Det känns som igâr, men ändâ sâ länge sedan..

Anna Malaga said...

Linda - Hahaha - ja, fördelen med att bli äldre är att man har en del att blicka tillbaka pâ. ;-)
Men jag tycker att du har gjort och upplevt otroligt mycket! Och har dessutom en fantastisk iakttagelseförmâga och ett sätt att analysera allt som vittnar om stor kunskap och intresse.
Alla mina drömmar har inte blivit verklighet. Jag har ett vagt minne av att jag skulle bli veterinär och spela i ett rockband *asg*

Anonymous said...

Vilken fin återblick på Malaga för 20 år sedan. Mycket som har hänt sedan dess, utan tvekan.
Those were the days. Mycket var nog bättre då och mycket är nog bättre idag---

barajagjohanna said...

Det känns onekligen lite osäker att luffa ensam. Men i och med att jag kommer gå hemma och vara sjukskriven och därmed ha kvar anställningen på jobbet, kommer jag att få min första betalda semester - till på köpet kommer jag nog förr eller senare att få pengar för jättestort och -fult ärr. Så det känns som att sensommaren/hösten skulle vara perfekt att ge sig iväg nånstans. Ensam vore en upplevelse, samtidigt som det känns läskigt. Men som du säger, man kanske kan möta upp folk här och där... jag ska nog börja planera... ;)

Anna Malaga said...

Annika - Ja, mycket är bättre. Däremot har samhället blivit stressigare, även om vi har lângt kvar till andra länders livsrytm. Man borde passa pâ det här tillfället att inte göra om en del av andra västländers misstag.

Johanna - ja, passa pâ! Det gäller bara att tänka annorlunda. Jag hade aldrig gâtt ut själv pâ kvällen, t.ex., men däremot kan man träffa andra tjejer pâ tâget, som man sen kan gâ ut med. Man kan träffa en massa intressanta människor, det behöver inte vara luffare, utan vanliga tâgresenärer. En annan fördel är att man kan välja ut vilka sevärdheter man är intresserad av och inte behöver ta hänsyn till nâgon. Att stämma träff eller hälsa pâ folk som bor i landet är ju ocksâ en idé.