Sunday, May 01, 2011

Varför hamnar man i Spanien?

Jag fick den här frâgan pâ mitt förra inlägg:

"Jag gillar verkligen din blogg!
Själv bodde jag i Spanien, Valencia, i ett halvår och jag känner igen mycket av vad du skriver om den spanska sociala kulturen, och expempelvis om hur utbildningen är där. Det är intressant att läsa om en svensk som bor och jobbar i Spanien, tankar som jag själv såklart har haft, och har!
Hade varit superintressant att läsa om hur du som svensk hamnade i Spanien, varför just Spanien och hur det gick i början!"

Jag kom hit första gângen av en tillfällighet för 25 âr sedan. Vi var tre tjejer som tâgluffade, och en av oss kände en dam med lägenhet i Málaga, som vi hyrde billigt i en mânad. Det Spanien jag lärde känna dâ, 1986, var annorlunda pâ mânga sätt, jag har skrivit mer om det här.

Nâgra âr senare âtervände jag för att bli bättre pâ spanska. Jag skulle stanna ett halvâr och planen var att hitta ett jobb pâ en spansk arbetsplats (vilket jag gjorde) lära mig prata flytande spanska (vilket jag gjorde) tâg- och bâtluffa med en kompis (vilket jag gjorde) och sedan âka tillbaka och börja ekonomistudier pâ ett universitet, vilket jag....... inte direkt gjorde!! Jag är fortfarande kvar och har nu levt mer än halva mitt liv i Spanien.

Anledningen till att jag stannade var nog att allt gick väldigt bra till en början. Det var lätt att fâ jobb och nya vänner. Jag lärde mig snabbt sprâket och kom in i samhället. Om man undviker turistsamhällena, är Spanien ett bra land att flytta till; spanjorernas karaktär gör livet lättare för alla invandrare. De är mâna om att förklara och hjälpa till med allt.
Jag hade turen att bli "adopterad" av min dâvarande pojkväns fantastiska familj. Svärmor var inte glad över att fâ en utländsk svärdotter, men vi blev snabbt vänner när den värsta kulturchocken var över.

Det tog tid innan det gick upp för mig hur svârt det är att faktiskt börja frân noll i Spanien. Hela samhället är nämligen uppbyggt pâ att man inte ska göra det. Livsstilen är spontan, men själva planeringen av livet är precis tvärt om. Svenska ungdomar jobbar ett par âr, studerar sedan, reser utomlands, hyr lägenhet, byter stad, blir sambos, skaffar barn när de känner för det, gifter sig om de vill osv. I Spanien är allt detta mycket mer komplicerat.

Mer om det i morgon.

6 comments:

Bella said...

Oj, va jag kände igen mig i kulturkrockar-inlägget. Jag var verkligen en frisk fläkt när jag kom in i min killes familj. Och som du skriver har det funnit många saker som varit okej att jag gjort, för att jag var svenska, utländsk.

Nu lever tyvärr inte mina svärföräldrar längre (vilket är tråkigt för Dani) men jag har varit med om en hel del kulturkrockar angående vårt framtida bröllop (vi är ej gifta!), våra framtida barns namn, dop etc. Det tog flera år innan jag kom in i den spanska släkten och tyckte det var okej att lyssna på allas kommentarer, åsikter, skvaller och tankar om mitt liv och hur jag borde leva det.

Det ska bli spännande och se hur gammelmormor och resten av släkten reagerar när vi kommer ner, om bara några veckor. Om de lägger sig i (för mycket) och jag börjar klättra på väggarna...

Jag har skrivit om mina 8 år i Spanien "Gbg till Bcn via Madrid": http://backstageimodebranschen.blogspot.com/search/label/Gbg%20till%20Bcn%20via%20Madrid

Kul att läsa om fler svenskor som kommit in i det spanska samhället och delar kulturen, livet etc. Inte lever som turister i svensk-getton

Anna Malaga said...

Vad spännande med mammaledighet i Spanien. Barn och även mammor har det jättebra här, tycker jag.
Ang. râd frân släkten: le och se glad ut, men gör som du vill ;)
Barn brukar fö bli sociala här väldigt snabbt, de har liksom inget annat val ;)

K-L said...

Vilken spännande läsning.

Jag har nog själv en väldigt diskret ingift släkt, en svärmor som nästan aldrig lägger sig i, något mycket ovanligt här i Andalusien :)Vi kommer fantastiskt bra överrens och hon respekterar mig i allt. Min svärfar hann jag tyvärr aldrig träffa.

Det ska bli spännande att läsa fortsättningen på detta inlägg.

Anna Malaga said...

Hej K-L! Skönt med diskret svärfamilj :) Min nuvarande svärmor, som tyvärr gick bort förra âret, lade sig i allt, men var jättegullig. Samtidigt tyckte hon att det liv jag levde, med eget jobb och fri rörlighet, var ganska avundsvärt. Hon var väldigt intelligent, men tilläts inte studera vidare, kunde inte köra bil osv. Hon sade själv att hon hade fötts i fel tid, jättetrist!

Anna said...

Åsnan hade jag glömt men turerna med ditt intyg och allt det andra...åh, ljuva 80-tal! Inte konstigt att vi förfäras över "dagens ungdom", haha! Pet Shop Boys är för alltid Torremolinos för mig :-). Minns också de spanska killarnas förnärmade ton när vi drog på säkerhetsbältena i bilen, något de såg som en personlig förolämpning. "I CAN drive, you know".

Anna Malaga said...

Aren´t you SURE in my car? ,)