Jag har ju bott under nästan hela mitt yrkesverksamma liv i Spanien, och är van vid att man inte kan göra nâgot “bara sâdär”. Att försöka stämma träff med nâgon som egentligen inte vinner nâgot pâ att träffa dig är ganska svârt. Telefon och mail är ofta inte lönt; man mâste gâ dit och “haffa” personen personligen och sedan vara treeeeevlig pâ gränsen till fjäskig.
“Har Ni möjligen tvâ sekunder?.....när kan jag i sâ fall komma förbi?.....vilken tid passar bäst, det tar högst en minut.....I morgon i sâ fall, vid kafferasten?......’ Att kunna vänta och ha tâlamod är nödvändigt. Att känna personens granne, kusin eller tandläkare underlättar ocksâ väldigt mycket.
För mig är det naturligt, sâ jag har inte riktigt förstâtt vad utlänningar blir sâ frustrerade av, eller vad Karlavagnen och Carin sliter sina kalufser över.
I förra veckan förstod jag plötsligt! Jag mailade tvâ svenskar (i Sverige), och frâgade om de ville ställa upp pâ en radiointervju (som skulle sändas i Spanien, varken deras chef eller kompisarna skulle ju kunna höra dem pâ radion....) Enligt min vana kryddade jag med “skulle du kunna tänka dig...” och “det hade varit trevligt...”.
Dagen efter fick jag svar. Bâda svarade ja, och en av dem förklarade att han inte var sâ insatt i ämnet, men att han kunde läsa pâ till nästa dag. Jag höll pâ att trilla av stolen! Läsa pâ?? Själv är jag fortfarande sâ pass svensk att jag kan säga till min chef “jag är inte säker, men jag kan ta reda pâ det tills i morgon” Men att nâgon skulle kunna tänka sig att läsa pâ för att prata med en radiotjej pâ nâgon turistort är för mig helt obegripligt.
Hatten av! Eller kanske ¡Olé!
En annan skillnad är att man aldrig kan stäffa träff med en spanjor till torsdag i nästa vecka klockan tolv. Om man inte ringer igen dagen innan, tar han för givet att det inte blir nâgot. När man kommer till ett avtalat möte, kan personen man skulle träffa vara upptagen med en annan, viktigare person, och man kanske fâr vänta en timme utanför kontoret
Fast jag tycker fortfarande att svenskar är för korthuggna när det gäller att hälsa eller t.ex. beställa bullar pâ ett bageri. Nord och Syd borde lära mer av varandra!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
11 comments:
Hi hi, din sista kommentar påminner om vad jag skrev förra veckan på min blogg, då jag klagade på belgarnas (och fransmännens) evinnerliga artighetsfraser... men jag håller med, det ÄR trevligare när man hälsar iaf innan man slänger fram att man vill ha ett bröd eller en tårta! Det kanske kan vara ett mellanting - och det kanske är Spanien. Enligt min belgiska kollega som har bott i Spanien så tycker hon iaf att de är mer direkta än belgarna..
Jo iofs så har du en poäng med att man borde ta sig mer tid med small talk... Men att folk som borde göra ett jobb och sedan skyller ifrån sig på andra och bollar information till alla utom den som behöver informationen etc, det har jag himla svårt för...
Kom precis hem ifrån en sån däääär dag du vet, som börjar bli standard dessvärre.
Holländarna är också mycket mer direkta. Direkt germanska faktiskt.
Petra H - Ja, jag vet inget om belgarna, men framsmännen är definitivt artigare än spanjorerna. Dessutom verkar de vara senare med att dua varandra när man har samma âlder. I Spanien kan man lägga bort titlarna ganska snart, även om man niar varandra först.
"Hej, jag skulle vilja ha..." tycker jag lâter trevligt, men det verkar vara för lângt för mânga svenskar.
Karla - Naj, när det gäller jobbet är det ju mycket bättre med raka puckar. Och att folk vill läsa pâ lâter ju underbart.
Jag hoppas att du hittar ett nytt jobb snart.
Under mitt år i Spanien var artighetsfraserna det viktigaste jag lärde mig, det mesta skulle ju handlas över disk så jag fick träning. Jag kan nästan känna mig avsnäst när någon ringer till mitt jobb och jag svarar och personen bara säger: "Nilsson tack" det känns så torftigt och stressigt på något vis.
Jag tycker det är bättre att vara onödigt artig än onödigt oartig. Visst kan fransmännens evinnerliga artighetsfraser ibland låta lite teater men persoligen tycker jag det är trevligare med lite fransk (eller spansk) teater än den svenska tystnaden. Fast nu tycker jag inte att svenskar är så oartiga egentligen . Kanske bara lite dåliga på småprat med personer dom inte känner, om dom inte är på krogen förstås
Ibland är det nödvändigt att vara oartig för att make a point. Jag är artig och smörar när det behövs men jag behöver också resultat och feedback i arbetslivet.
Helena - Kul, vad jobbade du med i Spanien?
Det du nämner hände mig faktiskt idag - en korthuggen telefon-svensk. Hoppas hon läser detta :-D
Therese - Ja, spanjorer har svârt för tystnad, de pratar hellre pâ om vad som helst dâ.
En sak är ju ocksâ att svenskar kanske inte förväntar sig onödiga artighetsfraser, som jag själv ju gör.
Karla - Det har du rätt i. Fast man kan ju vara artig, dvs respektfull Även om man är arg pâ nâgon eller mâste kräva nâgot.
Är det inte så överallt? Jag menar, att stämma träff (i företagslivet) med någon som dyker upp "out of the blue" för att intervjua osv är svårt. T.o.m att stanna någon på gatan för att ställa några frågor är svårt...
Jag stannade inte idag...vinner inget...har inte tid...kanske för att jag är spanjor? No creo.
Tycker inte det är "extra" svårt i Spanien. Det underlättar alltid om man har kontakter oavsett plats.
//Spanjor i Sverige
Manu - Hej och välkommen till bloggen!
Nej, att stanna folk pâ gatorna är ju alltid svârt.
Däremot börjar jag faktiskt tro pâ att det är skillnader pâ hur man bemöter medier i de bâda länderna.
I Sverige verkar man vara mer van vid att man "ska" prata med journalister, och sedan verkar de tycka att det är lite kul att folk är intresserade av deras kunskap.
Att nâgon vill "läsa pâ" t.ex, för att vara med i ett radioprogram i andra änden i Europa tyckte jag var ganska lustigt.
Men när jag tar upp skillnader mellan svenskar och spanjorer, menar jag alltid i stort. Om man inte generaliserar kan man ju heller inte prata om skillnader. Att alla individer är olika och att ingen behöver vara pâ ett visst sätt för att han är svensk eller spansk är ju självklart.
Mmhhh....
Redig spanjor, gift med en svenska, håller lite hit och dit med det mesta jag läser, men det saknas något...
Det är något hos svenskar som skrämmer mig: Ensamheten. En svensk är ALLTID ensam. Att höra som jag hörde häromdan en tolvåring påstå att "Vi är alla ensamma i världen", i mina spanska öron, betyder att individsmässigt finns ingen skillnad mellan pappa, mamma, en granne, nån som sitter i fängelse eller statsministern, och det är inte helt rätt.
Något som förvånar mig är den svenska förmåga att glömma, som krockar emot den också svenska attityden att vilja veta allt och verbalisera allt som händer. Idag alla bloggar och minns inte ens hur det var när det inte fanns mobiltelefoner. Imorgon blir det något annat och mellansvensken uppgraderar hjärnan utan det minsta tecken på personligt inblandning i det hela. Pröva annars och läs Lagerkvist eller Wägner utan ordbok....
Man får ibland känslan av att mellansvensken skulle inte veta om det är kallt eller varmt om det inte fanns en termometer som ger ett nummervärde: 28, av med tröjan! och det är absolut omöjligt att få ut en åsikt utan att den tillfrågade läser tidningen först och kommer överens med någon övre entitet om hur skall det tyckas.
Samma händer med aga barn, dricka, röka, köra, knulla, hälsa och allt som präglar livet av den som tvingas gå ut hemifrån varje morgon för att tjäna levebrodet.
En svensk beskriver, men inte tycker, -om det kan vara fel-
Genom en spanjors ögon, svenskarna ser ut som vindruvor: var och en unik och för sig, men bara formellt. I stora bilden, tillhör alla klasen, som betraktas som något ur deras natur, som inte angår någon och som inte kan hjälpas.
Märkligt, fast intressant.
Bra skrivet, Paulus...Exakt!!! Jag känner mig osäker ibland när jag vågar tycka...Ofta börja andra tycka då...oxo...men inte innan... Ibland kan man tycka rent spontant men då handlar det ofta om hur man bygger grejer, hemmet, eller helt (i mina öron) irrelevanta grejer. Detta beteende gör det extra svårt att skoja till ex....Man kan inte tycka på skoj. Yeah, this is one of the keys to the swedish mentality. Definitely. Att vara med i gruppen är mycket viktigt. Vi är mer individualister. Folk kallar mig för "självgående" ofta...Weird...
Post a Comment