20-ârs jubileum!

Oj – jag var sâ upptagen i somras med att ordna resor och sonens byte av skola, att jag helt glömde bort att det var 20 âr sedan jag kom till Malaga första gângen.
Dâ anade jag inte att det senare skulle bli min hemstad. Nu älskar jag min stad över alla andra platser pâ jorden, men det var inte direkt kärlek frân första ögonkastet.

Det var jag och tvâ kompisar frân gymnasiet, som tâgluffade ner till Malaga, där vi hade hyrt en lägenhet. Jag var bara 16 âr (fyllde 17 under resan) och var tvungen att ha intyg frân mâlsman om att jag fick resa själv in i landet (De andra var 18). Det var ett väldigt seriöst dokument, som hade skickats till ambassaden i Stockholm och fâtt allehanda stämplar, men som den uttrâkade tulltjänstemannen i Irún inte ens bemödade sig att titta pâ. Han vinkade mig irriterat vidare....

Vi möttes av en stad, som var ganska annorlunda dagens Malaga. Spanien var en ung demokrati, bara tio âr gammal, och även om otroligt mycket hade förändrats efter Francos död, var samhället fortfarande mycket konservativt. Standarden var betydligt lägre än idag. Lägenheten lâg i ett ganska fint omrâde, vid stranden i utkanten av staden, där lite rikare Malagabor och nâgra svenskar hade sommarlägenhet eller radhus. Men trots det var hissen rostig, duschen hade bara en smal strâle vatten och havsvattnet hade samma färg som coca-cola. Alla bilar var smâ, ofta buckliga och nästan alltid vita, eftersom ingen hade aircondition pâ den tiden. Pâ gârden fanns en liten bar, med musik och uteservering, där en av gästerna band sin âsna utanför muren varje kväll, innan han gick in och tog sig en drink.

Vi trivdes sâklart som fisken i vattnet. Nu efterât slâr det mig hur snälla och ordentliga vi var, särskilt när jag ser “dagens ungdom” (trodde aldrig att jag skulle använda det uttrycket...) pâ semester i Malaga. Vi blev bara drogade av det starka myggmedlet i elkontakten, använde bara spanjorerna som guider och chaufförer, och livnärde oss inte pâ pommes frites och ketchup. Hos oss fanns en gemensam matkassa i en liten plastmugg pâ kylskâpet, där vi tog pengar för att storhandla varje vecka och för att äta grillspett och paella pâ den lokala baren. Den husligaste av oss gjorde chilli con carne och omeletter och vi andra turades om att diska. Varje morgon dukade vi upp en härlig frukost pâ terassen, med avocado, yoghurt och frukt. Vi ordnade inte nâgra vilda fester i vâr lägenhet; istället brukade vi ta var sitt glas baileys medan vi sminkade oss till 80-tals lâtar av Pet Shop Boys och Duran Duran, för att sedan ge oss iväg till Torremolinos i skrangliga bussar.

I de spanska familjernas ögon, var vi säkert ändâ totalt “förtappade” ungdomar. I omrâdet blev vi bekanta med en del spanska killar, samt tvâ svenska killar och tvâ svenska tjejer. Inga spanska tjejer alls. Deras föräldrar mâste ha varnat dem för oss, och de var dessutom tvungna att vara hemma klockan tio eller högst elva varje kväll. När vi galna svenskor kom hem frân Torremolinos med första bussen klockan sju pâ morgonen, sâg grannarna helt förfärade ut. “Var är era föräldrar?”, undrade en dam i förtioârsâldern. När vi svarade “i Sverige” gjorde hon korstecknet och gick mumlande iväg...

Vi lade märke till den starka sammanhâllningen inom familjen, men ocksâ “machismen” som genomsyrade allt. De flesta killar hade körkort, men inte tjejerna (de flesta av min jämnâriga tjejkompisar tar körkort nu, när de har barn som behöver köras till skolan) Killarna lät aldrig tjejerna betala, men gillade inte heller att de tog initiativ till nâgot. Vi lärde oss snabbt att det inte gick att frâga “ska ni till diskoteket i kväll? Skulle vi kunna fâ âka med er?” Dâ blev svaret alltid nej. Gick vi däremot och satte oss pâ en bänk vid elvatiden och lâtsades titta pâ mâsar, körde de förbi med bilen och frâgade om vi skulle med. Oftast tog vi sâklart bussen.

Nu, tjugo âr senare, har staden förändrats pâ mânga sätt. Mânga gamla byggnader har rivits, slumomrâden försvunnit och enorma omrâden med moderna lägenhetskomplex med pool pâ gârden har byggts. Vi har mässhallar, idrottsarenor och en otrolig massa köpcenter.
Torremolinos ser ungefär likadant ut, med sin dekadenta charm och sitt nattliv för lâgbudgetturister.
Marbella, som var en fin men lite sömnig och förfallen turistort, är omöjlig att känna igen, sâ när som pâ Puerto Banús.

Spanjorerna har fâtt det mycket bättre: de reser, har moderna lägenheter med fungerande hissar och kör omkring i stora, nya bilar. Men är fortfarande väldigt konservativa innerst inne.

Och vattnet är fortfrande smutsigt.

Jag ska förresten köra förbi det där omrâdet en dag och ta nâgra bilder. Vem vet om âsnan fortfarande stâr kvar...