Andaluserna är riktigt duktiga pâ att ge komplimanger..... kanske inte alltid helt ärliga, men trevliga ändâ. Alltid kul att sömnigt traska iväg till jobbet med pâsar under ögonen - och fâ höra av killen i brödbilen att man är en riktig pangbrud.
Unga tjejer fâr alltid en massa uppmärksamhet utan att anstränga sig. Inte bara av det motsatta könet, utan även av sina familjer. Kanske bra i en känslig âlder? Visst är unga spanjorskor utseendefixerade, men de verkar ofta bekväma med sin kvinnlighet och även de som är t.ex. överviktiga och har tjocka glasögon, har ändâ riktigt bra självförtroende. Alla är de vackrast och smartast i farmor och mormors ögon, och de fâr höra det varje dag.
Häromdagen träffade jag en kompis och hennes trettonâriga dotter pâ torget. Vi tog ett par öl och tjejen slog sig ner med oss och tog en läsk.
Jag (beundrande): Men hej, vad snygg du har blivit!! Jag kände knappt igen dig!!
Tjejen (glatt): Tack!
Mamman (stolt): ..och i förra veckan fick hon mens ocksâ!
Jag (imponerad): Va? Men vad KUL! Hur mâr du dâ?
Tjejen (stolt): Bara bra! Skönt att det hände innan jag började skolan ocksâ..
En svensk trettonâring hade nog tyckt att det var extremt pinsamt.
Thursday, September 13, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
11 comments:
Haha, men vad roligt! Ja, hade det varit trettonåriga jag hade jag velat sjunka genom stolen och marken och aldrig komma tillbaka...
Det kan nog vara lite annorlunda men det jag tycker är lite speciellt med spanjorerna är att om man vill något till någon som är 30 meter bort skriker man det istället för att gå bort o prata... ;)... Är det inte så?
Det kan vara över gatan, på en resataurang typ...strand sådan, varsom.
En annan om man vill något traskar ju fram till den man har något att säga till så andra inte behöver tycka man är gapig... fast det är väl bara så o jag är ju turist o då gillar man läget ;-).
Johanna - Ja, jag med ;-)
Mintid - Just precis. Man sparar hellre pâ benen än pâ rösten... Här är det ett evigt skrikande pâ gatan till folk som sitter pâ sina balkonger.
Jag håller med, det känns skönt ibland att få dessa "piropos" på gatan. Innan tyckte jag det var "fönedrande" jag fattar inte hur jag tänkte innan när jag var ung och osäker. Tänk dig om alla i Sverige plötsligt blev som spanjorer fast på svenska? Det skulle bli lika löjligt som när man översätter amerikanska låttexter: Öh snygging!!! eller i panaderian: Vad får det lov att vara, gullet? Nej mitt hjärta, jag har inga frallor kvar, har bara limpor. Ha ha.
Instämmer med Johanna hade det varit trettonåriga jag hade jag tyckt det var extremt pinsamt.
Dö jobbigt med pinliga morsor när man var tonåring!
Amy - Visst är det sâ. Det finns ju otrevliga piropos ocksà, men de flesta är roliga. Och ha en bra dag, drottning! ;-)
Therese och Karlavagnen - Jovisst, men här är det annorlunda.
Åh, så underbart! Ytterligare ett bevis på att jag var spanjorska i mitt förra liv. Jag har lite för stor trut för att vara svensk. När jag gick i skolan kallade jag mina kompisar för "brudarna" och "gullet", för mig är det bara sagt med kärlek, och för mina kompisar så var det ju bara kul men andra tyckte att jag var knäpp. Jag pratar ganska öppet om det mesta, men som svensk känner jag gränserna, men ändå så har det hänt många gånger att jag får bita mig i tungan och inse att oj, gränsen var visst ännu snävare än vad jag trodde, och min syrra sade ofta till mig "vad du är piiinsam Dina!"
Dessvärre är min man mycket svensk på det här viset, och jag tror att han hade varit ganska besvärad i den miljön, fast jag hade älskat att skrika till mina grannar på balkongen ovanför och ge och få komplimanger till höger och till vänster :-)
Dina - Men hej sötnos ;-) Jag tycker ocksâ att det är trevligt med uppskattning, bâde att ge och fâ.
Ursäkta mig men ... många spanska tjejer skulle ha blivit väldigt arga på sin mamma om hon hade sagt så... så klart...
Anonym - Ja, det är klart, men inte i min by. Däremot hade jag själv blivit sur ;-)
Post a Comment