Thursday, January 25, 2007

Medel-Svensson och Medel-García

I ett test i Aftonbladet kan man fâ reda pâ hur svensk man är. Jag föll nog pâ mitt lägenhetsboende och att jag äter för lite godis. Sâ här blev resutltatet:

Du har långt kvar tills du är en genomsnittssvensk. Men du kanske inte vill bli en. Villa, äktenskap och 1,8 barn är inget som lockar dig. Åtminstone inte om man ska tro på ditt testresultat.

Testa dig själv: Hur svensk är du?

1,8 barn lâter ju inte särskilt lockande... men en villa hade jag inte tackat nej till! Jag tycker förresten inte alls att villa, vovve, volvo - vardagen lâter särskilt trist, det är säkert inte ett dugg roligare med en katt och fem barn i en lägenhet. Det som är lite trist i Sverige är att allt ska vara sâ. Standard och medel. Lagom och logiskt. Annars blir man betraktad med misstänksamhet.

Endabarn är det synd om och fembarnsfamiljer fâr frâgan om de inte har nâgon TV eller om de ska befolka världen själva. Man ska helst ha tvâ barn, med 2,5 âr emellan och man fâr absolut inte vara för ung när man skaffar dem. Först mâste man ha rest runt i en massa länder, haft roligt och skaffat sig nödvändiga prylar. Om man fâr tvâ av samma kön kan man fâ förstâelse om man vill göra ett tredje "försök". Man tillâts ocksâ försöka skaffa en sladdis när de tvâ första blir större, men man fâr inte vara för gammal dâ, högst 39.

Man fâr dra ut pâ föräldradagarna, men dagen efter den sista fp-dagen âker ungen in pâ dagis. En tvââring som inte gâr pâ dagis blir ocksâ betraktad med misstänksamhet, precis som hemmaföräldrar och andra som inte passar in i normen. Nu när vi har det sâ bra upplagt och planerat i Sverige, verkar det otroligt att nâgon kan göra ett annat val. I Aftonbladet kan man ocksâ läsa om hur Medelsvensson ser ut.

Hur lever dâ Medel-Andalusen? Paret Juan Garcia och María Sanchez har ingen villa, men äger sin lägenhet, som de har betalat av pâ under mânga âr. De gifte sig naturligtvis innan de flyttade ihop, dâ var han 30 och hon 28 âr. Tvâ âr senare fick de sitt första barn, som ocksâ fick namnet Juan men kallas Juanito. De funderade pâ fler, men bestämde sig till slut för bara ett. Han jobbar heltid som sjuksköterska och hon deltid pâ kontor. Hon tog sina fyra mânaderns föräldraledigt, och lämnade sedan barnet till sina föräldrar under arbetstiden. När barnet var 2 1/2 började han gâ halvdagar pâ dagis och vid tre âr började han förskola.

Paret García äter nyttig och hemlagad mat, med ocksâ mycket snacks och fabrikstillverkade bullar (sällan godis). Pâ helgerna träffar man familjen och gâr pâ restaurang eller ordnar grillning uppe i bergen. Ofta äter man ocksâ hos föräldrarna.

Ingen sportar, förutom barnet, som spelar fotboll. Juan har en ljus Peugeot, María en röd liten Seat. De âker aldrig utomlands (förutom smekmânadskryssningen), men har varit pâ Kanarieöarna. Pâ somrarna âker de istället till Juans föräldrar, som bor i en liten by uppe i bergen. Där umgâs man med familj och vänner, njuter av naturen (pâ avstând) och deltar i byfesten. Man dricker gärna vin eller tar en whiskey, men alltid i gott sällskap.

Jag blev nog ingen Medel-García heller...

13 comments:

Thérèse said...

Haha det här var riktigt roligt och mycket träffande

niklas (fd hans ångest) said...

Anna, jag fick bara två A:n! Då kan jag väl inte vara helt hopplös?

Nadia said...

Kan bara instämma, verkligen roligt och träffande om Svenssonlivet!

Tolken said...

Jag håller helt med om hur allt SKA vara i Sverige, kliver man bara lite utanför ramarn så finns det ingen hejd på hur "annorlunda" man är. Först var vi gifta i nästan fem år innan vi fick barn (KAN ni inte få barn eller VILL ni inte), sen började jag jobba väldigt tidigt efter mina graviditeter (HELT OANSVARIGT!), vi hade redan en flicka och en pojke när vi fick ett barn till. (Ja, någon ska ju vara frögurka också - men nu har ni väl ändå lärt er hur det går till - ja nån ska ju befolka världen också) Och ändå är inte tre barn särskilt mycket.
Vi bodde i lägenhet i Stockholm (NÄR ska ni flytta till hus). osv, osv. Det är ingen hejd på hur ok det är att hacka på den som inte gör som alla andra.

Karin i Milano said...

Nej, vi utlandssvenskar ar nog inga Svenssons... Fast jag ar forstas ingen Rossi heller som Svensson heter har i Italien:-)

Litet fortydligande bara gallande detta med att hemmaforaldrar anses lite suspekta i Sverige. Det ar inte hemmaforaldrarna sjalva som kritiseras utan vissa hemmaforaldrars onskan om ett vardnadsbidrag fran staten. Ingen tycker val att det ar fel att en foralder har valt att vara hemma pa heltid, men daremot gar asikterna isar vad galler finasieringen av detta val.

Carin said...

Jag är tydligen inte heller någon typisk svensk... se där, så förvånande! Men jag måste säga att jag nog vuxit upp i en generation som ser ned på dem som gör som alla andra, snarare än att glorifiera Svenssonlivet och gruppmentaliteten. Det var nästan för mycket press på att vara så ovanlig och annorlunda som möjligt. Det kan också gå till överdrift. Huvudsaken är väl att var och en mår bra och känner sig nöjd med sitt beslut.

Anna Malaga said...

Therese - Visst är det kul med sânt här?

Niklas - nâgot säger mig att du fick A pâ godisintaget... Nej, du är sâklart inte hopplös!

nadia - Svensson är sanslöst rolig att studera!

Tolken - hahaha, stackare!

karin - ja, det har du kanske rätt i. Bidrag kan man ju diskutera, det är ju trots allt folks skattepengar man talar om. Men jag tror ändâ att den lilla minoriteten tillfälliga hemmaföräldrar ofta fâr försvara sitt val.

carin - Jo, sâ kan det ju vara. 40-talisterna är väl de som är mest extrema när det gäller hur saker "ska" vara. Men kan det inte vara sâ ocksâ i din generation att det är kul och status att vara annorlunda, självständig och rent av "osvensk", men att man egentligen inte är sâ. När jag tittar in hos dagens ungdomar har alla panelgardiner och alla vill ha en Bruno Mattsson "Eva"-fâtölj som är sâââ bekväm.

Carin said...

Jo, så är det nog. Eller i alla fall var de flesta annorlunda tills den dagen de fyllde 30 och sen blir det barn och man och hela köret och plötsligt är Svenssonlivet rätt bekvämt. Jag är den sista att kritisera det! Jag önskar många gånger att jag levde lite mer Svensson, eller kanske snarare García i mitt fall. Jag tycker det verkar mysigt!
Men jag gjorde allting tvärtemot, var sambo med Volvo och katt i småstaden när jag var 20 och kom till Spanien som 29-åring, singel ute på äventyr men med den biologiska klockan tickandes allt högre...
Men jag har gett mig fasen på att jag ska ha allt! Äventyr OCH trygghet! Går det?

niklas (fd hans ångest) said...

A på godisätandet???

Jag vet inte om du är ironisk...

Jag kan berätta att jag bedriver en ständig kamp mot att äta alltför mycket godis. En gång åt jag upp fem kilo toblerone på tre dagar...

I somras fick jag en hel matkasse godis (dom menade väl) av ett pat kompisar, som tack för att jag vattnade deras blommor i en månad. Efter att ha ätit upp allt på ca fem dagar satt jag fast i godisträsket igen...

Just nu är jag hyfsat "ren" men ständigt beroende...

Det gäller att bli av med det akuta suget, så att jag - utan att "trilla dit" igen förmår äta godis på lördagarna. För närvarande klarar jag inte av det.

Pumans dotter said...

Nej, ingen Svensson jag heller, men hade blivit mäkta förvånad om det hade stämt på mig. Klockrent inlägg, Anna! =)

barajagjohanna said...

Verkligen träffande.

Det som jag blir irriterad på just nu, är kravet på att man SKA GÖRA SÅ FÖRBASKAT MYCKET innan man "tar tag i livet". I min ålder (eller jag börjar nästan bli för gammal nu enligt vad man SKA) ska man resa. ALLA ska resa i Asien. Thailand-Laos-Kambodja-Vietnam, gärna också Australien och Nya Zeeland. Att jag har jobbat i över två år är nästan fult. Ja, faktiskt. Och att jag var i Paris dryga tre månader av dessa två år måste jag nästan påpeka för att inte verka tråkig. Men tre månader i Paris räcker inte för folk runtomkring. Det är glömt. Jag måste göra mera, mera, mera.

Och när man har gjort allt detta, då ska man börja plugga på universitet/högskola.

(Och nu menar jag inte att länderna ovan är länder jag inte vill till - tvärtom vill jag se många av dem. Men du förstår nog poängen...)

Efter utbildning ska man skaffa barn. EFTER. Man kan INTE skaffa barn när man är 20. Nejnej, för då får man höra bakom ryggen "att jaa, de har ju flyttat ihop, bor på den lilla orten, jobbar, det måste väl hända nåt nytt för dem...". Jag har nog själv yppat att "det finns väl inte så mycket annat att göra där, det blir väl så när man blir kvar", men när en kompis sa så om sin kompis blev jag arg och upptäckte hur fel och elakt det lät. Alla vill olika med sina liv och oavsett om det är Volvo-villa-vovve, backpacka i Asien eller vara hemma och jobba, bo i lägenhet och inte vill bo i hus, så låt folk göra som de vill. Liksom.

Jag fick flest C måste jag för övrigt berätta... Men blev ändå mer "svensk" än vad jag trodde.

Anna Malaga said...

Carin - Jag tycker att du är bra pâ att se äventyret i vardagen och omvärlden. Den förmâgan förlorar du nog inte om du râkar skaffa familj.

Niklas - det lâter inte hälsosamt. Men ge mig gärna numret till den där familjen, ifall de behöver nâgon som vattnar blommorna i sommar!

Puman - Tack, nej jag trodde inte heller det. Svensson vill resa till exotiska länder, men att vada bland blodiglar hoppar han nog gärna över ;-)

Johanna - Oj, det där lâter stressande. Pâ vâr tid räckte det med att ha tâgluffat och druckit gratis champagne pâ nâgot hak vid Medelhavet. Och kanske varit pâ sprâkresa eller jobbat som aupair.
Du har väldigt rätt i vad du säger, vi är ju sâ olika. Det finns sâ mânga som uppskattar en promenad pâ Montmartre precis lika mycket som en buffeltur i Phuket. Och även om jag hade varit en total katastrof som förälder vid 20, vet jag mânga som är extremt ordentliga och mogna vid den âldern. Men om de skaffar barn fâr de ändâ frâgan om de är tillsammans med pappan, osv...

niklas (fd hans ångest) said...

Anna: Ha ha ha! Ok!